På min blogg kan man läsa vad jag skrev just ”i dag” de senaste åren.

I dag dök rubriken från 20/12 2015 upp: Vad är så speciellt med boxning?”

Det gällde att Höllvikentjejen Patricia Berghult gjort proffsdebut och vunnit sin premiärmatch. Det pratades om succé. Redan då.

Och visst har det gått bra för henne. Patricia har vunnit alla sina elva proffsmatcher och i den senaste blev hon världsmästare i någon av de olika organisationer som var och en korar sin världsmästare. Jag vet inte hur många världsmästare det finns i hennes viktklass.

När en annan Malmöbo (Patricia bor i Malmö) Sven Fornling för några dagar sedan blev världsmästare fick jag lära mig att det finns fem organisationer som var och en utser sin mästare.

I min enkla – förvisso kanske gammalmodiga – värld kan det bara finnas en världsmästare. Inte fem. Det finns ett löjes skimmer över denna inflation av världsmästare.

Och tidningarna hakar på och sänder sina reportrar att skriva om dessa titelmatcher. Ordet Världsmästare säljer.

Men var finns den idrottsliga värderingen? Ok, jag har ingen aning om texterna om titelmatcherna lockar extra många läsare. Men även matcher av lägre dignitet inom proffsvärlden (både för damer och herrar) uppmärksammas på ett sätt som många likvärdiga idrottsprestationer bara kan drömma om.

Vad är så speciellt med boxning?”

Malmö, där amatörboxningen för en tynande tillvaro för närvarande, har alltså två världsmästare i proffsboxning. Och för inte så länge sedan hade Maria Lindberg ett mästarbälte. Glöm inte Armand Krajnc!

Proffsboxning en av Malmöidrottens historiskt sett framgångsrikaste idrotter?

Så är det nog inte.

Detta sagt utan att förringa dessa ambitiösa idrottsmäns prestationer.