Alla inlägg under februari 2019

Av Magnus Månsson - Söndag 24 feb 17:14

Hej Magnus,
Dina frågeställningar är relevanta, och skulle behöva diskuteras ingående.
Just Karlskronamatchen spelades sportlovsveckan och det innebär alltid ett publikt tapp för oss, framförallt är det mycket ungdomar som är borta.

Nä, sportchef det gäller inte längre. Vi jobbar numera i en sportgrupp utan någon direkt uttalad ansvarig.

Spänning är ju viktigt, inte bara i handboll utan i alla sporter. Dock med ett litet undantag och det är när, som senast, det är hemmalaget som är överlägset, då är avsaknaden av spänning ursäktad av åtminstone de allra flesta hemmasupportrarna.

 

Jag fick en kommentar från min vän Tommy Thysell efter mitt senaste handbollsinlägg.

Hans roll i HK Malmö är härmed klarlagd.

Hans analys av den klena publiksiffran (834) mot Karlskrona tål dock att diskuteras. Den var faktiskt högre än vid Karlskronas höstbesök och tar du bort de fem Skånederbyna är det bara Sävehof (887) som lockat fler till Baltiskan denna handbollssäsong. HK har fem hemmamöten med över 1 000 åskådare, alla Skånederbyn.

Jag, mycket handbollsintresserad, menar att tidpunkten, lov eller ej, har mindre betydelse. Kvalitet och spänning är viktigare. Vid vinst är de flesta hemmasupporters nöjda. Visst, men de mera neutrala handbollsvännerna vill nog även ha kvalitet. Och spänning.

De generellt sett låga åskådarsiffrorna vid HK:s hemmamöten visar att det inte räcker med segrar för att nå en acceptabel publiknivå. Hur nöjda HK-anhängarna än är.

***

Jag menar att kvaliteten och ovissheten måste höjas. När facit kommer fram är det oftast samma åtta slutspelslag och därmed också samma klubbar i de lägre regionerna.

Sverige har inte 14 elitlag på herrsidan. När man införde det i sig orättvisa poolspelet var syftet bland annat att lagen i grundserien ville ha mer än 26 matcher. Nu är det 32. Det är väl få som anser att kvaliteten höjts och att publiktillströmningen ökats.

Nej, minska antalet lag till tio med fyra inbördes möten. Det ger 36 matcher per lag, bättre sportslig rättvisa och fler garanterade publikdragande derbyn. Det är ju dessa som höjer snittet.

Tycker man sen att 15 ytterligare slutspelsmatcher blir för tufft, kan man överväga att någonstans reducera antalet kvarts- eller semifinaler från fem till tre. Eller återgå till en enda finalfestdag.

***

Såg i går IFK Kristianstad—Vardar 30—32 och med den matchen på näthinnan är det omöjligt att se att något lag skall vinna över Kristianstad i bäst av fem.

Olafur Gudmundsson!

ANNONS
Av Magnus Månsson - Fredag 22 feb 18:49

Europacupfotboll har sin egen dramaturgi.

Två matcher som egentligen är en och där mål hemma och borta har olika värden. Det ger utrymme för taktiska dispositioner.

Det utnyttjade Chelseas omdiskuterade manager Maurizio Sarri med sina överlägsna resurser till fullo i gårdagsmötet mot Malmö FF. Chelsea gjorde en perfekt ”andramatch”.

Med 2—1 ryggen från Malmö inledde Londonlaget försiktigt, vårdade bollen och tvingade de pressande motståndarna att springa kopiöst mycket. Har Anders Christiansen någon gång tidigare i sitt fotbollsliv sprungit lika mycket som under de första 45 minuterna på Stamford Bridge? Jag tvivlar. Han tog slut. Precis som många av lagkamraterna. Mönstret var detsamma som hemma i Malmö.

MFF:s höjda träningsdos i början av året har ännu inte gett effekt. Den kommer senare. Sådana är fysiologins lagar.

MFF blev överkört i andra halvlek. 1—5 totalt snackar man inte bort.

***

Jag är fullt medveten om att även underlägsna lag kan göra mål. Med rätt marginaler kunde MFF förvisso gjort 1—0 men Chelsea hade fler höga växlar att kasta in. Liksom spelare med högre kapacitet.

Samtidigt vill jag understryka att Malmö FF med utgångspunkt från tidpunkt och resurser gör en bra total insats.

Men vi pratar europeisk klubblagsfotboll på högsta nivån.

Dit är det ett långt, tufft steg att ta för Malmö FF.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 20 feb 17:33

I går var jag på handboll.

HK Malmö mötte Karlskrona, 31—25, i Handbollsligan. Toppen mot botten.

Vi var något över 800 personer i stora Baltiska hallen. Fler i storstaden Malmö var inte intresserade av att se svensk elithandboll.

Det är givetvis en oroande publiksiffra. Liksom tendensen för säsongen så här långt. Tack vare sin för de flesta överraskande positiva insats är det bara IFK Skövde som redovisa ett rejält plus, en ökning med över 500 personer per match. Kristianstad, minus 300, Sävehof, minus 225 och Lugi, minus 150, är de klubbar som tappat flest åskådare i nuläget. Övriga föreningar (utom Hammarby, plus 100 och Redbergslid, plus 150) visar även de på färre antal åskådare än förra spelåret, dock under 100.

Som klubbledare hade jag varit orolig.

***

Varför ser det ut så här?

Är det kvaliteten som inte är tillräcklig? Ta gårdagsmatchen som exempel. Det var ingen högre klass på spelet. Och matchen saknade dessutom en av handbollens viktigaste ingredienser, jämnhet och spänning. För att ett lag av Karlskronas klass skall hota serietvåan HK Malmö behöver man ha bra målvakter (det hade man definitivt inte) och skottmarginalerna med sig. Inte heller det hade Blekingelaget, fyra ramträffar den första kvarten. Det fanns inte tillstymmelse till spänning.

Tommy Thysell, det är väl sportchef han är i HK Malmö, kommenterade för en tid sedan en HK-segermatch på klubbens hemsida med något likande som: Det här inte var speciellt underhållande.

Det är välgörande när en i sporten så involverad person som Tommy faktiskt inser att den idrottsliga underhållningen många gånger är undermålig, även på den högsta nivån.

Det är inte alltid publiken (den uteblivna) det är fel på.

***

De här tankarna får en osökt att fundera över upplägget av Handbollsligan. En serie med 14 lag och 32 matcher i en lång transportsträcka, med nästan alltid samma sju lag på rätt sida om åttondeplatsstrecket. 

 Visst varje placering har sin betydelse för favörer inför slutspelet och kvalet. Men känner, och bryr sig, den stora idrottsallmänheten om detta? Jag är mycket tveksam.

Det för osökt in frågan om 14 lag inte är för många lag i ligan. Med sex eller sju matcher kvar är de åtta slutspelslagen i praktiken klara. Hur inverkar det på publikintresset?

Ovissare är det kring de nedre strecken.

Sverige har inte 14 lag av elitklass. Samtidigt har de sex lagen från den undre halvan vunnit fler matcher än någon gång (?) tidigare mot Toppåtta, elva vinster och dessutom tre kryss.

Anmärkningsvärt är att av nästjumbon Hammarbys sex vinster har fyra kommit mot ett blivande slutspelslag. Det gäller att vinna rätt möten.

***

Handbollen har alltid varit de små städernas sport publikmässigt. I Kristianstads kommun med 4 200 åskådare i snitt bor 40 000 personer, i Skövde (1 900) också 40 000, i Alingsås (1 650) 30 000 och i Ystad 20 000 drar YIF 1 700 per match och IFK 1 200. Ystads andralag är attraktivare än de tre storstädernas bästa lag.

***

På tal om publik. Det är svårt att se hur gammal en person är. Tog mig en titt runt omkring mig i går på läktarna och i foajén i paus och kollade. Av de 800 personerna var säkert cirka hälften pensionärer.

Ser inte bra ut i ett framtidsperspektiv.

***

Nu förbereder jag mig för att se Sävehof—Redbergslid på CMore. Två intressanta outsiders i slutspelet. Inför över 2 000 åskådare?

Av Magnus Månsson - Måndag 18 feb 16:23

I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott.

Jodå, mitt husorgan Sydsvenskan redovisade medaljörerna i en resultatlista och en TT-artikel på söndagen, främst om damernas stavhopp, och i dag en notis om Fanny Roos kulrekord.
Men det lokala/regionala?

Jag hade mina förhoppningar. I lördagen deklarerade nämligen tidningens redaktionschef Marcus Ekdahl:

Jag ser det som självklart att vi ska ha en stark sportbevakning. Regionen är hem för några av Sveriges allra vassaste elitlag och här finns en breddidrott som imponerar.

Men lokal toppfriidrott är tydligen inget som är tillräckligt imponerande. Det finns fler idrottsliga topprestationer som helt förbises. Om jag inte minns fel fick det senaste SM:et i simning samma styvmoderliga behandling i papperstidningen. Jag kan ge fler exempel.

***

Vad gick vi tidningsläsare miste om att få kommenterar om? Jo, sex guld till MAI plus ett silver och ett brons .Och några ytterligare bra MAI-placeringar och några från IFK Helsingborg.

***

Sen kan man ju analysera Malmöinsatsen. Allt har minst två sidor. Det är ett bra MAI-facit. Men av medaljörerna är det bara Daniela Busk (brons) som har en Malmöförening som moderklubb. Övriga kommer från när och fjärran. Inget ont i det. Men borde en stad av Malmös storlek inte kunna fostra mer än en medaljör och ytterligare en fjärdeplats?  Något liknande var facit från sommarens SM utomhus.

Det måste finnas fler ungdomar med SM-potential i en stad av Malmös storlek.

***

Marcus Ekdahl kommenterade i sitt lördagsinlägg också tidningens famösa livesändning av gräsbytet på Malmö stadion. Han försvarade också sändningen med att tiotusentals personer följde den.

Finns det verkligen så många personer som ägnar sin tid åt något så odramatiskt som att anlägga en gräsmatta?

Min vokabulär innebär också ”följa” att man tittar mer än fem sekunder.

Det är onekligen en fattig tillvaro för personer som ägnar sin tid åt ett sådant nöje.

Tiotusentals!?

***

Några ord om Malmö FF:s 3—2-seger i Svenska cupen mot Degerfors.

Två sanningar verifierades.

1) MFF har inte två lag av allsvensk klass. Som det mer eller mindre upprepats under åren.

2)  Skall man ge talanger speltid och erfarenhet i toppidrott måste de ske i en trygg miljö. Inte som nu i ett B-betonat lag. Det är inte rättvist mot de unga.

Exemplen inom idrotten är många. Resultaten likaså.

 

Av Magnus Månsson - Fredag 15 feb 18:48

Optimism hör idrotten till.

Liksom framtidstron.

Inför gårdagsmötet i Europa League mellan Malmö FF och Chelsea framskymtade det allt som oftast, speciellt i den Malmöbaserade pressen: Det kan gå …

Det vill säga MFF kan vinna över Londonlaget. Teorierna var många, spekulationerna likaså.

Efter 1—2 i går är tongångarna de samma. Löpsedlarna skriker ut förhoppningar. Spelare pratar om möjligheten att vända 1—2 till avancemang. Det skall de givetvis göra: Optimism och framtidstro tillhör idrotten.

Men även realism.

För det är ju trots allt att utgångsläget nu är så oerhört mycket sämre. Underläge och bortamatch mot ett lag, som i min värld, i går visade upp en helt annan gedigenhet än MFF. Så ser ju fotbollsvärlden ut, internationellt och nationellt. Money talks.

Men låt mig poängtera: MFF gjorde en alldeles utmärkt match med den nödvändiga viljeinsatsen. Jag var stundtals imponerad av det MFF presterade. Betänk årstiden!

Men sett över 2x90 minuter har jag svårt att se att vilja och glöd skall räcka mot klass på alla fötter.

Det skall många marginaler till för att MFF skall göra minst två mål i London på torsdag. Och utan att släppa till något.

För handen på hjärtat! Att MFF nått så här långt i den här turneringen beror dels på egen skicklighet – förstås – men också dels på rätt ljusblå marginaler. Glöm inte Besiktas två ramträffar i inledningen av matchen i Istanbul, som bäddade för gårdagsfesten!

***

Sen är jag förstås innerligt trött på detta hackande på domarna från några profilerade MFF-följare i Malmömedia. Några tveksamma domslut mot hemmalaget fanns förvisso.

Men att då samtidigt inte med ett ord nämna Markus Rosenbergs ständiga ojustheter tyder på stor partiskhet. Att MFF-kaptenen undgick en varning är faktiskt obegripligt.

 

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 14 feb 10:16

I dag möter Malmö FF Chelsea i sextondedelsfinalen i Europa League.

Det kan knappast ha undgått en tidningsläsande Malmöbo. De senaste månaderna har det nästan dagligen stått att läsa något om den stundande stormatchen. Spekulationerna är många. Den vanligaste frågan har varit: Hur är hälsotillståndet i Londonlaget efter den senaste tidens turbulenta resultat?

Man har också funderar över MFF-spelarnas internationella erfarenhet. Infallsvinklarna har varit många.

Den viktigaste frågan, i min värld, är förstås: Var står Malmö FF formmässigt?

Att spela internationell toppfotboll, och prestera, under första hälften av februari borde vara en omöjlighet för ett svenskt lag. Spelarna kan inte vara i den individuella form som krävs. Inte minst tempomässigt med tanke på avsaknaden av matcher i hög fart.

Ta en nyckelspelare som Markus Rosenberg! Han har halvlek mot Lyngby, 58 minuter mot Krasnodars ungdomslag och 90 minuter mot Dynamo Kiev som matchbakgrund. Kan detta räcka för att prestera över 90 minuter? Vi pratar internationell toppidrott.

Om Oscar Lewicki blir aktuell har han varit borta länge från kontinuerlig träning och nödvändig matchning. Lasse Nielsen utgick skadad i genrepet mot Dynamo. Status?

Franz Brorsson är indisponibel.

Ärligt talat: Jag hade varit orolig för form och hälsoläget i Malmö FF.

Jag menar att osäkerheten är större i MFF än i Chelsea med sina överlägsna resurser.

***

Sen upprepar jag gärna: Den upptrappade träningen har MFF nytta av senare på säsongen, knappast nu. Det tar sin tid innan högre träningsdos ger effekt.  Det behövs också vila för att nå toppform. Har spelarna fått vila tillräckligt länge?

Av Magnus Månsson - Måndag 11 feb 17:09

Jag tillbringade stora delar av helgen i Atleticum i Malmö som funktionär.

Min förening, Heleneholms IF, Skånes flitigaste arrangör av friidrottsrelaterade tävlingar, hade ett tvådagarsarrangemang.

Det känns självfallet bra att vara behövd.

Samtidigt är det fel att vara behövd.  Under nästan två dagar. Det borde funnits yngre personer att vara beredda att ta över. I alla fall delar av dagarna.

Ledar- och funktionärsbristen är stor inom idrotten. Friidrotten är inget undantag. Ur ett framtidsperspektiv ser det inte bra ut. I helgen var det många  ålderspensionärer som bidrog med långa nödvändiga arbetspass.

En friidrottstävling över två dagar kräver en stor bemanning. Från stort till smått. Utan den volontärhjälp som Malmö stad bekostar hade det varit ännu svårare att genomföra Atleticumspelen. Ungdomarna är överlag väldigt duktiga och hjälpsamma. 

En intressant iakttagelse: De ungdomar som anmäler sig för denna extrainkomst har till nästan 100 procent invandrarbakgrund.

***

Tro nu inte att jag beklagar och ångrar mina timmar i Atleticum. Det är så mycket glädje i att se ungdomar – och kanske främst barn – idrotta. Att se en tioåring kliva upp på en på prispall och få sin första medalj hängd runt halsen och se stoltheten och glädjen i ansiktet är bara det en känsla som jag skulle vilja dela med fler.

Jag kände att jag gjorde nytta, en idrottssocial insats.

Och inte minst vill jag att friidrotten skall ha ett attraktivt skånskt tävlingsprogram och att Heleneholms IF, liksom under 80 år tidigare, skall vara en bärande del av detta.

***

Caroline Jönsson, den förra målvakten i fotbollslandslaget, sa i går vid Barnidrottskonventet i Malmö bland annat att föreningarna måste våga säga nej till ledare av olika slag som inte följer idrottens värderingar.
Den goda Caroline slår i detta fall in öppna dörrar. Visst kan någon olämplig person vid något enstaka olyckligt tillfälle hamna i en ledande funktion. Inom idrotten, som inom andra organisationer. Men jag tror inte personen får något inflytande under någon längre tid.

Den rågången håller idrotten.

***

Den skånska friidrotten har generellt sett ledarproblem. Men det rör sig inte om ledarnas personligheter. De är helt enkelt alldeles för få. Och liksom på funktionärssidan har de kommit upp i en respektabel ålder. Många har jag känt i kanske 50 år.

***

Men friidrotten har fler problem än ledar- och tränarfrågan. Rekryteringen, främst på pojksidan, är undermålig. Klubbarna har inte lyckats locka de stora pojkgrupperna till sin idrott. Och därmed inte heller inte hittat talangerna. Resultatnivån är ofta förbluffande låg. Jag har påpekat det tidigare under några år. Någon förbättring är svår att skönja.

Även om alla ungdomar inte vill tävla – och det är självfallet helt i sin ordning – är det viktigt att det finns stimulerande tävlingstillfällen.

Men för detta krävs en stor utbildad funktionärskader.

Hur ser den ut om några år?

En av många frågor skånsk friidrott måste lösa.

 

 

Av Magnus Månsson - Fredag 8 feb 18:21

Då var den sista matchen för Malmö FF inför stormatchen på torsdag mot Chelsea avklarad, 0—0 mot Dynamo Kiev.

Följde matchen via tv, liksom 0—2-mötet mot Krasnodar tidigare i veckan. Träningsmatcher under ett vårläger ger givetvis inte en helt rättvisande bild av statusen på laget. Samtidigt är situationen exceptionell.  MFF måste vara i toppform bara om några dagar om laget – logiskt sett – skall ha en möjlighet att avancera i Europa League.

Man kan peka på en del positiva detaljer i MFF:s agerande. Samtidigt tvingas man konstatera att tempot, speciellt dagens match, var undermåligt. Jag kan inte tänka mig att Chelsea tillåter MFF dra ner på intensiteten som man gjort i veckans framträdanden. Häri ligger, som väntat, MFF:s utmaning.

Individuellt är det svårt att dra några definitiva slutsatser.

Mot Krasnodar var Behrang Safari inblandad i både baklängesmålen. I dag kom inte så många farligheter på hans kant som under stora delar av förra säsongen.

Mot ryssarna tappade Fouad Bachirou lika många dueller som under hela förra året (lite överdrivet, förstås) men i dag höjde han sig ett bra snäpp. Men mot Chelsea måste han upp ett steg till. Bolltapp på mittplan kan bli ödesdigra mot ettriga engelsmän. Fouad Bachirou är nyckelspelaren.

Speciellt som Anders Christiansen i MFF-tröjan ännu inte övertygat mot internationellt motstånd.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se