Alla inlägg under maj 2018

Av Magnus Månsson - 25 maj 2018 21:50

Egzon Binaku tvingades kliva av torsdagens MFF-träning med en känning i baksida lår. Låret lindades innan han lämnade planen.
– Men "Berra" körde för fullt och det var positivt, så då får vi väl bara byta dem rakt av, sa tillförordnade tränaren Daniel Andersson med ett litet leende”.

 

Detta är de inledande raderna i dagens Sydsvenska på en av sportsidorna. Vem är då denne ”Berra”? Jag tror jag vet. Men jag har en nära vän, förvisso måttligt fotbollsintresserad, men hen hade ingen som helst aning.

Hur familjär får man bli med ett lag och dess spelare?

Det är många – ja, själv har tidningen producerat en ironisk reklamfilm på temat – som anser att SDS-sporten är synonymt med MFF-bladet. Kritikerna har fått ett nytt argument.

Ja, egentligen två denna dag. Reportaget från ett träningspass med MFF var i stort lika stort som det från Trelleborgs FF:s jätteviktiga möte med Brommapojkarna. Värdering?

Själv på plats på Vångavallen hade jag förväntat mig några ord om spelaren som fick något av ett allsvenskt genombrott, TFF:s mittfältare Sebastian Olsson. Men inte ett ord om planens suverän tillsammans med BP-målvakten Nikola Petric, som räddade sitt lag från ett betydligt större nederlag.

Men man kan ju inte få allt.

***

Jag gissar att ”Berra” är Behrang Safari. Rätt?

Jag lärde mig en gång som journalist att man alltid skall hoppas att man får en ny läsare, ingen skall känna sig utanför. Vem är det mer än den närmaste i MFF-familjen som vet vem ”Berra” är? Läsekretsen är förhoppningsvis större än den ljusblå familjen.

 

Av Magnus Månsson - 23 maj 2018 16:35

IF Elfsborg är en av svensk fotbolls mest värdefulla föreningar.

Boråsklubbens förmåga att upptäcka och utbilda ungdomar från regionen till elitspelare är vidimerad. Se bara på årets VM-trupp och de hetaste reserverna!

I årets Allsvenska har Elfsborg startat illa. Det talas om att den nye tränaren Jimmy Thelin sitter illa till. Jag tror inte han får sparken. För ett drygt tiotal år sedan inledde Elfsborg under då nye Magnus Haglund med – jag tror upp mot sju, åtta matcher utan vinst. Magnus fick stanna kvar och det blev därefter Elfsborgs mest framgångsrika period med åtta medaljer, därav två guld, under åren 2006 till och med 2015.

Jag inbillar mig att även den nuvarande styrelsen har samma tålamod. Elfsborg reder ut det här.

Om inte annat efter att ha sett lagets kryssmatch senast mot IFK Göteborg, 1—1-kvitteringen på övertid. Tilltufsade efter 0—5 mot Häcken efter två av den allsvenska historians märkligaste självmål gjorde Göteborg 0—1. Typisk för ett lag i motvind kom målet efter att bolluslingen inne i straffområdet studsat rätt i gästernas favör tre gånger före målet.

Det var då spelarna visade att man var ett lag, man spelade för klubben och Jimmy Thelin. När han i omgångar bytte ut tre av sina mest etablerade spelare, Alex Dyer, Samuel Holmén Stefan Ishizaki rusade dessa till avbytarbänken, omfamnade hjärtligt – det syntes – sin ersättare och tog Jimmy Thelin i hand utan den missnöjda min som tyvärr är så vanlig i sådana här sammanhang, där egot går före laget.

Bara detta var befriande och när Per Frick snyggt på övertid nickade in kvitteringen var den gemensamma glädjen från styrelse, spelare och tränare rörande till och med för en helt neutral tv-tittare.

Man såg tydligt att spelarna kämpade för klubbmärket – och Jimmy Thelin.

De tog sitt ansvar för vårens dåliga insatser.

Elfsborg kommer att avancera. Med Jimmy Thelin som huvudtränare.

 

Av Magnus Månsson - 22 maj 2018 12:59

I dag är det en friidrottstävling i Malmö, på Heleneholm.

Det är inte ofta det arrangeras någon arenatävling för seniorer i den här stan. Efter en massa års uppehåll var det en tävling i fjor med klena startfält men två diskuskastare i världsklass, Simon Petersson och Axel Härstedt. Det gav en viss uppmärksamhet i Malmömedia.

Nu återkommer Heleneholms IF med sin Vårtävling i kväll. Utan Simon och Axel som koncentrerar sig på Kastarfestivalen i tyska Halle senare i veckan. Förståeligt.

Det kan likväl bli långa diskuskast. Jakob Gardenkrans, numera tävlande för Växjöföreningen Athletics 24Seven men med ett förflutet i Heleneholm och MAI, är nämligen anmäld. För en tid sedan kastade Jakob 63,63, en imponerande längd av 20-årig yngling.

I min enfald sände jag i väg en pressrelease, informerade om tävlingen och hade en enda anspråkslös förhoppning att Sydsvenskan och Skånskan under vinjetten Sport i dag skulle informera om att det var en friidrottstävling i Malmö i dag.

Men ingen bemödade sig, orkade, att skriva in några rader. Det stod dock att läsa att om att Afro FK skall möta Klågerup i en match i fotbollens division 6, nivå 8.

Jag är fullt medveten om att det inte är pressens uppgift att göra reklam för olika idrottsevenemang men när man nu gör det, borde det finnas en viss form av konsekvens. Om inte för arrangörens skull så för de friidrottsintresserade läsarnas. De är numera måhända inte så många men jag övertygad om några sökt sig till idylliska Heleneholm. Om de fått information.

Jag är inte förvånad – men besviken och till och med lite arg – över att Malmös morgontidningar nonchalerar den lokala friidrotten.

Det var lika illa i vintras då världens bäste höjdhoppare Mutaz Essa Barshim tävlade i Atletiucumspelen och hoppade 236. Inte ett ord varken före, under eller efter tävlingen.

***

Nättidningen skånesport.se tog in hela pressreleasen. Tack!

 

Av Magnus Månsson - 21 maj 2018 15:34

Det spred sig en känsla av lättnad över Malmö i går kväll.

I alla fall över den himmelsblå delen. MFF hade vunnit med 2—0 över Häcken. Det ger en lugn vecka för MFF-familjen, från ledarstab via spelare till alla de många supportrarna.

Men visst finns det mycket att fundera över. Bonce Innocent och Samuel Adrian, det nykomponerade innermittfältet, fick berättigat beröm, men den främste matchvinnaren var målvakten Fredrik Andersson. Han har sett osäker ut i sina två tidigare matcher mot TFF och Hammarby men var i går lika stabil som när han i höstas vikarierade för Johan Dahlin. Mål förändrar alltid en match. Därför var Fredriks frilägesräddning vid Moestafa El Kabirs genombrott i matchinledningen oerhört värdefull. Liksom missen, den hårresande, av Häckens Daleho Irandust, den också vid 0—0. Rent allmänt får man en känsla av att många av Häckenspelarna gärna vill göra det lilla, onödigt, extra i sina avslutningar. I går liksom många gånger tidigare.

Vad jag vill ha sagt är: MFF:s försvarsspel har med rätta ifrågasatts under våren. Trots bibehållen baklängesnolla var det inte bra i går heller. Den berodde i mångt och mycket på Häckens ineffektivitet.

MFF vann på att marginalerna denna sköna försommarkväll var på deras sida. Inte på att det var ett annorlunda Daniel Andersson-insspirerat spel.

Marginaleffekten kan väl accentueras av straffen till MFF. Enligt regelboken korrekt men medge att det är oturligt att i en duell ramla och få bollen skjuten på armen med straff som påföljd.

Jag tror givetvis att Daniel Andersson är nöjd med de tre poängen, men absolut inte över helheten, sett över 90 minuter.

***

En fundering kring Häcken. Jag tror att laget är det i Allsvenskan som har svårast att anpassa sig till skiftena av underlag. Har sett åtta av Häckens matcher (missade förlusten mot BP, förvisso på konstgräs) och konstaterar att spelarna är betydligt bekvämare på konstgräs än på naturgräs.

Sina sämsta insatser – förmodligen undantagandes mötet mot BP -- har Häcken gjort borta mot IFK Göteborg och Malmö FF. Båda på naturgräs.

Så på onsdag får AIK sin första förlust, mot Häcken på Bravida.

 

Av Magnus Månsson - 20 maj 2018 12:28

I kväll är det VM-final i ishockey.

Hockey-VM tidigare en av idrottslivets höjdpunkter. Tidigare, det vill säga när turneringen spelades under en årstid som hade några likheter med vinter, missade jag sällan någon av Tre Kronors matcher. I år har jag inte sett en enda match. Orkar jag mer idrottskonsumtion efter att via tv sett de två allsvenska toppmatcherna (nåja, en i alla fall) i fotboll Hammarby—AIK och MFF—Häcken (tvåa i båda till oddset 7,68) lär jag bli kvar i tv-fåtöljen och se finalen mellan Sverige och Schweiz. Utan att troligen känna igen en enda svensk spelare, än mindre någon schweizare.

Med ganska stor säkerhet vet jag namnen på alla de 50 fotbollsspelare som kommer att medverka i Stockholm och i Malmö. Just igenkänningsfaktorn gör att jag nördigt följer den allsvenska fotbollen intensivt.

***

Nåväl, jag har full förståelse för fascinationen för ishockey, tempot, intensiteten, de tuffa tacklingarna, skickligheten på skridskorna och klubbhanteringen. Bland annat.

Att sporten även fångar massorna i Danmarks-VM är ett bevis, om något, på hockeyns stora dragningskraft.

***

I morse hajade jag dock till när jag i Sydsvenskan läste Kent Leijon Jönssons krönika (det finns många sportkrönikörer på tidningen numera), när han konstaterade att i årets svenska VM-lag endast fanns tre spelare som vann guldet 2017. Kent, som är den ende ishockeykrönikör jag regelbundet läser och dessutom har behållning av, menar att detta vittnar om en enorm blågul bredd. Så är det.

Samtidigt kan man fråga sig på vilken nivå? Givetvis är det världsklass vi talar om. Men är det samtidigt inte ett bevis på hur tunn toppbredden är inom världsishockeyn? Med i stort två olika lag kan Sverige bli världsmästare två år i rad. Dessutom finns det väl underlag för ett ”tredje lag”, byggt på spelare som lämnat återbud av olika skäl.

Lite hårdraget – och teoretiskt – skulle det innebära att Sverige skulle kunna ställa upp med tre medaljkandidatlag i VM. Är det ett bevis på ”en enorm blågul bredd” eller på en tunn världstopp?

Jag ställer bara frågan. Men ger en antydan om min åsikt: Är det rimligt att Sverige nu har en generation av spelare med ett 60-tal som tillhör världens främsta?

Av Magnus Månsson - 14 maj 2018 21:44

Jag var på plats och såg Skånederbyt i fotboll mellan TFF och MFF. 1—0

Min uppfattning om matchen och det ”rättvisa” i den är i stort samstämmig med det jag fått läsa.

Även in i det sista – det blev ju så – framhärdade tränaren Magnus Pehrsson och menade att MFF var det överlägset bästa laget. Understödd givetvis av lagkaptenen Markus Rosenberg.

Men, om när man nu räknar rättvända spelare i en viss position som en potentiell målchans, ja, då kan man tydligen statistiskt få till det mesta. Gud bevare mig för dylika analyser.

Det där om att MFF alltid är störst, bäst och vackrast lär vi nog inte undvika när Daniel Andersson (tillfälligt?) tar över. Miljön kring MFF är ju sådan och befäst av alla kring storklubben, då inklusive stora delar av den lokala hovmedia.

***

Valet av Daniel Andersson som ersättare förvånar delvis. När det är tal om korta förordnanden (som det sägs) är det vanligtvis den assisterande tränaren som tar över. När det nu inte blir så, kan man illvilligt undra över om MFF-ledningen anser att ingen av Jens Fjellström, Olof Persson eller Andreas Georgsson duger. Inte ens under någon veckas tid.

Jag snuddade faktiskt vid denna åsikt i ett inlägg för inte så lång tid sedan. Det där om delat ansvar.

En ny tränare – många hoppas på någon från en dyrare hylla – är han villig att ta över den tränarorganisation bakom Magnus Pehrsson som sportchefen Daniel Andersson byggt upp? I sitt dubbelarbete måste Daniel måhända också hitta nya arbetsuppgifter till sina tre assisterande tränare.

***

Magnus Pehrssons öde beseglades förmodligen strax efter matchslutet i Trelleborg, då några allvarsamma herrar hade ett informellt möte på övre etaget på den östra sidan av Vångavallens huvudläktare. Det var Malmö FF:s styrelse.

***

Jag har sett lite MFF-bortförklaringar. Laget tvingades undvara skadade spelare, bland annat Barang Safari, Rasmus Bengtsson och Fouad Bachirou. Är egentligen någon med den minsta kännedom om elitidrott förvånad? Ingen i den här trion är tränad för så pass många matcher på så pass kort tid. Det är klart man blir skadad. Kanske också ett lägligt tillfälle att se över den medicinska organisationen.

***

Råkade se Kvällspostens betygssättning: TFF-spelarna fick ett snitt på 3,09, MFF:s 1,58. Satte Elisabeth Lindbäck och Mattias Larsson sina siffror efter förväntningar eller insats?

Zoran Jovanovic i TFF fick en 3:a, liksom fem klubbkamrater, två fick en 4:a.

Jag tycker man missat något. Här min nedskrivna motivering:

 

Planens offensivt bäste spelare.Alla (nästan i alla fall) farligheter på fasta situationer, och de var många, kom från hans fot. Han hade också ett "vanligt" inlägg till Blomkvist som var nära att resultera. Variationen vid fasta situationer med Erik Andersson gjorde försvaren osäkra.

I alla (nästan i alla fall) de kontringar TFF hade, speciellt efter paus, och de var ganska många, var Zoran delaktig genom att med sin bolltrygghet skapa tid och utrymme åt sina lagkamrater. Ofta slog han också den öppnande passningen.

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 12 maj 2018 13:33

Det stormar kring Malmö FF.

Storm är kanske ett lite svagt ord, orkan är kanske mera adekvat.

Mitt i blåsten står tränaren Magnus Pehrsson. Så är det ju alltid. Det är tränaren som får bära hundhuvudet, när det går illa för ett lag.

Nu har förvisso både sportchefen Daniel Andersson och vd:n Niclas Carlnén också till en del blivit ifrågasatta. Men är det inte fler personer kring Magnus Pehrsson som har en stor del i de dåliga insatserna? Visst det är han som har huvudansvaret. Samtidigt har MFF, som enda allsvenska klubb, tre assisterande tränare Jens Fjellström, Andreas Georgson och Olof Persson. Jag vägrar att tro att dessa tre herrar enbart är konflyttare. Trion är givetvis delaktig i alla beslut som tas. Vilka ansvarsområden de har vet inte jag, men nog finns det anledning att undra över tränarorganisationen och arbetsfördelningen i denna.

***

Jens Fjellström har en roll som videoanalytiker. Det är väl ingen överdrift att efter de senaste insatserna kunna konstatera att motståndarna varit mer framgångsrika på att hitta MFF:s svagheter än att MFF hittat deras. MFF är ytterst sårbart på snabba omställningar.

***

Jag har aldrig träffat Magnus Pehrsson, bara mött honom via tidningar, radio och tv. Min erfarenhet, grundat på ett långt liv med mycket människokontakt, är att man i krissituationer måste inse att det är problem när det är det. Inte med stockholmsk/malmöitisk kaxighet efter förluster mena: ”Alla ser ju att vi är det bättre laget.”

Denna usla självrannsakan är en dålig utgångspunkt för att vända en nedåtgående trend.

***

Daniel Andersson har i och med motgångarna fått kritik för att säsongens nytillskott inte håller tillräcklig klass. Kritiken framförd med ett halvt vårfacit i hand.

Men visst har han tagit mycket av det bästa från den allsvenska hyllan, Eric Larsson från Sundsvall, Fouad Bachirou från Östersund, Sören Rieks från Göteborg. Och när den isländske VM-spelaren Arnor Traustason var ledig var det ett självklart val att bjuda på honom.

I den ekonomiska fotbollsvärld vi lever i har de svenska toppklubbarna svårt att under lång tid behålla sina bästa spelare. För en förening som MFF kommer det att se ut så här. Det blir fem ut och ungefär lika många in. Men det är först när säsongen är slut man kan sätta ett slutbetyg.

***

I hela mitt liv har jag sysslat med idrott på olika nivåer i olika funktioner. Tidvis också elitidrott. Därför ställer jag mig frågan: Vad krävs fysiskt för att spela i ett allsvenskt topplag i fotboll?

Här har MFF:s Rasmus Bengtsson varit allvarligt sjuk (punkterad lunga) men efter bara någon kort tids träning anses han mogen för att spela i 90 minuter. Ett par tre gånger i veckan.

Fouad Bachirou har också från och till varit muskelskadad och inte kunnat träna för fullt men likväl får han spela utan någon gedigen träningsperiod.

Och visst är det lite patetiskt att se Behrang Safari tvingas bryta i stort varje match.

Det är tre spelare som MFF använde nu senast i cupfinalen mot Djurgården utan att vara elitmässigt tränade. Inte med de mått man i andra sporter tvingas ställa.

Och hur känner sig de friska spelare som får stå tillbaka? De duger alltså inte ens i konkurrensen med ”halvtränade” lagkamrater.

Landets bästa trupp – så heter det – är inte alls så bred som MFF-experterna menar. Eller i alla fall menat.

 

 

Av Magnus Månsson - 11 maj 2018 16:37

Det blev mycket idrott i tv i går.

Två handbollsmatcher och en i fotboll. Hade satsat 100 kronor på Lången på de tre matcherna med oddset 9,62. Var ett stolpskott strax före slut från att få utdelning. Men det får man ta för den dubbla spänningens skull.

Handbollsfinalerna var sällsynt dramatiska. Så skall handboll vara. Samtidigt är sporten så grym med sina små marginaler och många hart närt omöjliga situationer att bedöma i stridens hetta. Absolut ingen skugga över domarna. Jag hade hjälp av en tv-repris – som jag påpekat åtskilliga gånger är domarnas värsta fiende. Men vid två tillfällen i andra halvlek blev HK Malmö hårt straffat av i min värld helt felaktiga domslut. HK blev berövat en straff. Kristianstad fick ett mål godkänt som var ett av de mest klara övertramp, ”nere”, jag sett den här säsongen.

Jag gillar handboll men ibland – alltför ofta – i jämna matcher kan man peka på mycket diskutabla domslut, eller ”ickedomslut”. Det är inget gnäll på domarna bara ett konstarende att deras uppgift är mer än svårbemästrad. Den är omöjlig.

Toppishockeyn har fyra domare, den internationella toppfotbollen sex, inhemsk basket tre. Handbollen två, med tolv spelare – kan ju till och med vara tretton – på en minimal yta. Med allt det fuffens som sker på plan är det en omöjlighet att se allt. Ta bara tröjdragningarna! Det blir lite hipp som happ, allt från utvisning till inget via ett frikast.

Två handbollsdomare behöver hjälp av fler par ögon! Hur man skall fördela arbetsuppgifterna får skarpare handbollshjärnor än min komma fram till.

En risk med fler domare är förstås att avblåsningarna blir fler än nu. I en normal  elitmatch på herrsidan har domarparet över 100 situationer att bedöma. Det säger allt om svårigheterna.

Jag ser dock en fara i att det finns en alltför hög acceptans mot faktiskt ganska många små eller stora feldomslut. ”Det jämnar ut sig”. Men gör det verkligen det?

***

Grattis givetvis till HK Malmö och SM-silvret. I höst gör klubben sin tionde raka start i högsta serien. IFK Malmö har 20 spelår i sex sejourer på högsta nivån. Ingen längre än sju säsonger.

Det behövs dock mer än ett herrelitlag i stan för att Malmö kan kalla sig ”handbollsstad”. Fick lite respons på mitt inlägg i detta ämne för en tid sedan och återkommer.

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards