I morgon spelar HK Malmö SM-final för herrar mot IFK Kristianstad.

Det är den hittills största matchen i Malmös handbollshistoria. För första gången spelar ett lag från stan SM-final inomhus.

Det är självklart en utmärkt prestation och värd att berömma.

Men för att rankas som den bästa Malmöinsatsen i ett historiskt perspektiv måste det bli SM-guld. 1973/74 vann IFK Malmö grundserien och i min värld är detta mer värt än en andraplats och en (eventuell) finalförlust.

En tumskada på landslagskapten Tommy Jansson kan (märk väl, kan) ha hindrat IFK att nå finalen den säsongen. Tommy kunde inte medverka i det tredje och avgörande semifinalmötet borta mot Hellas, som vann med 17—16. Lite märkligt att serieettan fick två bortamatcher mot serietrean.

Nåväl, det är historia.

Efter finalavancemanget för HK Malmö blev lovorden många, oftast berättigade. Någon skrev att Malmö åter var en ”handbollsstad”. Vad nu menas med det. Räcker det med över 3 000 entusiastiska åskådare i en enstaka match för att förtjäna detta epitet? I en stad med över 300 000 invånare och med ett enda lag på en högre än nivå 4. Men med en växande ungdomsverksamhet samtidigt som det finns åldersgrupper med inga lag alls och väldigt tunt i många. Jag bara undrar.

Har Malmö för övrigt någon gång under en längre period varit just en handbollstad?

1933—34 spelades den första Allsvenskan, som bytt namn till Elitserien och nu Handbollsligan. Under dessa mer än 80 år har IFK Malmö spelat 20 säsonger på denna nivå, HK Malmö 10. Under 54 säsonger har Malmö inte varit representerad i högsta serien på herrsidan.

Dalhems IF:s damer hade i mitten av 1980-talet två säsonger i Allsvenskan.

Med grundserierna som underlag har Malmös elitklubbar ett guld, två silver och två brons. Ett av silvren är HK:s, övriga medaljer IFK:s.

Man kan urskilja två bra perioder, IFK:s från 1953 till och med 1959, då man fyllde den nu rivna Idrottshallen (”Dårhuset”) mitt emot Gamla idrottsplatsen med fem placeringar på övre halvan. Hallen rymde kring 1 500 personer, snittet var ofta över 1 200.

Flytten till Baltiska hallen ökade publikintresset och när IFK 1973—74 vann Allsvenskan blev det ett nytt allsvenskt publikrekord med officiellt 2 974 åskådare i snitt per match med kulmen 4 628 mot IFK Kristianstad den 13/1 1974. Det är rekord som slagits först på 2010-talet i Kristianstad.

Är andraplatsen i Ligan och finalplatsen för HK Malmö grunden för en tredje bra period med hyggliga publiksiffror och höga placeringar?

Men för att rankas som en ”handbollsstad” behövs betydligt mer: Fler duktiga seniorlag för både damer och herrar samt inte minst en större och mera gedigen ungdomsverksamhet.

Finns anledning att återkomma.

Fotnot.

1956 förlorade IFK Malmö SM-finalen utomhus (11-manna) med 22—20 mot Göteborgslaget Majornas IK.

1976 vann IFK Malmö SM-finalen utomhus (7-manna) med 19—18 mot AIK.

Detta måste vara veckans två mest intressantaste meningar.

Hämtade från söndagens C-del i Sydsvenskan.

”Jag känner ingen annan idrottsman än Bo Larsson som i hela sin aktiva fotbollskarriär och därefter varit så ödmjuk och nästan blygsam eller rentav försagd i fråga om sina egna meriter. Han borde bilda stilskola i det avseendet.”

Vem är författaren?

Jo den, som jag först av alla rekommenderat till Bosse Larssons stilskola. BJÖRN RANELID.

 Vars böcker om Malmö, Till alla människor på jorden och i himlen och Tyst i klassen, jag dock som Malmöbo haft stor behållning av.

Jag har vid upprepade tillfällen menat att tv-repriserna – till och med i slowmotion – är domarnas värsta fiende.

Samtidigt är jag själv en hycklare. Själv vill jag i min sköna fåtölj gärna se om de omdiskuterande situationerna. Men det räcker med en repris. Som nu senast då Andreas Ekberg dömde bort ett MFF-mål i mötet mot Djurgården. Jag vet inte hur många gånger situationen vevades under matchens gång, diskuterades under pausen och även efter slutsignalen. Tv-kommentatorerna var eniga – fel domslut – spelare från de båda lagen hade fullt förklarligt motsatta uppfattningar. Lite fegt säger jag: Svårbedömt.

Samtidigt med brottningsmatchen mellan Jonas Olsson och Carlos Strandberg pågick ytterligare två inte helt regelrätta dueller mellan spelare från de båda lagen. Detta sagt för att understryka domarnas nästan omöjliga situation.

Rent allmänt är det väl så att i dessa fastasituationsdueller inom straffområdet är det oftast försvararna som gynnas. Det blir alltid mindre kritik/diskussion vid en frispark än en straff. Domarpsykologi?

Okej, för EN repris, men inte ett tiotal visningar av samma situation. Om inte annat så undergräver det domarens auktoritet i framtida matcher.

***

Maskningen i slutet av matcherna är ett gissel. Det gäller alla lag. Det får inte ta över 30 sekunder för att få igång spelet vid en inspark utan åtgärd/varning.

Ett inkast, en frispark skall utföras där bollen gick ut eller förseelsen skedde. Förr skulle en inspark ske på den sida av målet där bollen passerade kortsidelinjen. Nu är det tillåtet att välja sida. Visst är det irriterande att se en målvakt inte ta emot den boll Bollkallen vill ge honom utan i stället hämtar en boll långt bort och sen förpassar sig (oftast långsamt) så långt bort på andra sidan som det är tillåtet? Detta inom reglernas ram 2018. Egentligen ofattbart att fotbollen inte ändrar bestämmelsen.

***

Lika obegripligt är att en spelare kan gå in i egna straffområdet och hindra en motspelare att ta hand om bollen vid en slarvig inspark som inte gått utanför straffområdet. Det enda rätta vore givetvis en indirekt frispark för motståndaren istället för ett nytt försök. Utnyttjas ibland för maskning.

Tre handbollsmatcher återstår på det inhemska handbollsprogrammet.

På damsidan blir det en repris på SM-finalen från förra året, H 65 Höör mot Sävehof, på herrsidan kan det också bli en repris. IFK Kristianstad är klart för finalspel i Göteborg, Alingsås kan bli det vid vinst i kväll mot HK Malmö.

Spekulationerna överlåter jag till andra.

Jag har sett många av slutspelsmötena. Det som gjort mig fundersman är att experterna i tv, oftast med gedigen erfarenhet från aktivt spel på hög nivå, menar att i ett slutspel skall tuffare/hårdare tag vara tillåtet. Det innebär i klartext att domarna inte skall beivra alla ojustheter – eller utdöma mildare straff -- och att smågruffen mellan spelarna skall passera utan åtgärd,

Vill den trogna handbollsallmänheteten ha det så? Sporten i sig med alla närkontakter är tillräckligt fysisk. Nivån är lagom.

Och inte vill handbollen se dessa löjliga sandlådeishockeyslagsmål, som förekom i de flesta av SHL:s slutspelsmatcher.

Nej, håll stilen!

Handbollen är tillräckligt svårbedömt som den är nu.

Jag vill i alla fall inte se en annorlunda regelbok i de avgörande matcherna än den som funnits tidigare under spelåret.

Låt det resonemanget vara förbehållet ishockeyns tv-experter. Ishockey, det vill jag poängtera, är på många sätt attraktiv. Utan den extra hårdhet som ger så många skador.