Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - Torsdag 15 juni 15:48

I går var det Internationella blodgivaredagen.

Det celebrerades i Malmö med Lilla Blodomloppet. Heleneholms IF stod för arrangemanget och inbjöd barn och ungdomar att springa en runda i Magistratparken. Cirka 150 kom till start. Jag frapperades över den glädje som ”ungarna” visade under de 600 meterna. De allra flesta sprang med ett leende trots att tröttheten satte sina spår. Det var ingen tidtagning, inga placeringar noterades. Löpglädjen kom fram. Barn som fanns på den angränsande lekplatsen ville spontant vara med och mormor fick snällt ta fram 60 kronor för att barnbarnet skulle få vara med i gemenskapen.

Jag tänkte spontant på den debatt som finns om tävlingshetsen som finns inom barn- och ungdomsidrotten. Nu var de flesta av deltagarna i Lilla Blodomloppet yngre än dem som debatten kretsar kring. Men jag tror att idrotten i sig själv är så rolig och stimulerande att det inte behövs resultatlistor och tabeller för att idrotta för 12-åringar.

***

Det är naturligtvis inga dumhuvuden som bestämt att man i lagbollsporterna inte skall räkna tabeller och kora segrare i nationella cupturneringar för ungdomar under 12 år. I Skåne har denna regel funnits en del år i basket, handboll och innebandy. Utvärderingarna har varit positiva. Men givetvis finns det olika meningar om besluten. Handbollen och basketen, sporter jag följt lite närmare, har numera fler 13-årslag än tidigare. I den åldern kommer in ett nytt moment, man får räkna tabeller. Det ger extra stimulans.

Debatten har ökat i intensitet i och med att den stora fotbollen på riksplanet följt efter. Sett ur en Malmösynvinkel är det självklart. 2015 fullföljde 50 11-årslag sina serier, ett år senare hade 21 lag försvunnit.

2016 seriespelade två Malmölag i flickornas 15-årsklass.

Det finns åtskilliga andra exempel på hur stort tappet är i de lägre tonåren. Mitt kära Skurups AIF hade 2016 ett A-lag på herrsidan och så ett glapp ner till två 13-årspojklag.

Det säger sig självt att fotbollen inte stillatigande kan se på en sådan utveckling,

Jag tror att senare stimulans är ett sätt för ett längre förhållande till fotbollen. Samma gäller även andra idrotter.

***

Vad är en framgång värd – och hur utvecklande – för ett lag med en försvarare som kan slå långa bollar på snabbe Bengt som är lagets ende målskytt?

Och glöm inte den fysiska och psykiska skillnaden på barn födda samma år. Och även om de är samma vid ett tillfälle kan man aldrig förutse utvecklingen.

 

I min idrottsvärld är det en välsignelse att de stora lagsporterna tar tag i problematiken. För ingen vill väl ha en svensk idrott som åldersmässigt är störst vid 11,5 år. För så är det.

Sen att det finns bromsklotsar bland klubbar, ledare/tränare och inte minst kanske bland föräldrar och mor- och farföräldrar är nästa problem att försöka lösa.

***

Snacket om att man inte får vinna en match i en tabellös serie eller cup är också löjligt. Det är klart man får – och skall. Men inte i ett ”toppat” 10-årslag, där klubbens övriga lag är slagpåsar eller med ”värvade” spelare från andra föreningar som i dessa låga åldrar spelar socialt, det vill säga ett par tre lag som fördelar speltiden jämnt.  

På sikt vinner den förening som har möjlighet att spela med många, jämnstarka lag upp i mellantonåren.

Det är min absoluta uppfattning.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Tisdag 6 juni 20:40

Det är visserligen den svenska nationaldagen i dag men det kan dock vara på sin plats att hylla idrottsnationen Island.

Vi var många i fjor som satt och höll tummarna för Island i deras lyckosamma kamp mot ”De stora” i EM-slutspelet i fotboll.

Och vid hur många internationella mästerskap i handboll har vi inte sett islänningarna spela om höga placeringar?

Har nu under våren också sett isländska spelare varit framträdande i Allsvenskan i fotboll. Nördigt tittade jag i Expressens magasin inför seriestarten och fann att det finns 13 spelare från Atlantön i de 16 trupperna. Malmö och Island är befolkningsmässigt, något över 300 000 invånare, ungefär lika stora.

Hur många spelare med en Malmöklubb som moderklubb finns det då i Allsvenskan? Samma källa ger besked: 14.

Då skall vi veta att några av Malmöspelarna sitter långt ute på avbytarbänkarna medan merparten av de isländska spelarna har nyckelroller i sina lag.

Dessutom finns det åtskilligt fler från Island än Malmö i de större europeiska ligorna. Har Malmö mer än Zlatan, Filip Helander och om vi är snälla Arlövsfödde Pontus Jansson?

Nog är Island fantastiskt! Och inte minst underligt.

***

En jämförelse i handboll mellan Malmö och Island är rena utklassningen. En enda Malmöfostrad spelare medverkade några få minuter i Handbollsligan under senaste spelåret. Islänningarna var förvisso inte så många i handboll men en trio var i högsta del starkt bidragande till Kristianstads försvarade SM-guld.

Och titta ut i Europa, där islänningarna är många! Och inte minst på tränarsidan på landslagsnivån.

Det är något speciellt med Island och fotbollen och handbollen.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Lördag 3 juni 11:52

Gräsallergi har man hört talas om.

Men konstgräsallergi?

Jag har alltid förvånats över den kritik som riktats mot lag och kommuner på elitnivå som erbjuder konstgräs i stället för naturgräs. På herrsida alltså. På damsidan är kritiken inte lika hörbar. Endast tre allsvenska lag spelar hemma på riktigt gräs. Inte ens Malmös båda lag kan bjuda in till annat än plast.

Det har nu gått så många år att gräsfrågan borde vara passé. Lägg den åt sidan och acceptera nödvändigheten om vi vill ha ett Fotbollssverige med plats för Norrland och en tävlingssäsong från mars en bit in november.

I det oftast intressanta fotbollsmagasinet Offside menade en ansvarig för landslagsfotbollen på ungdomssidan att de senaste säsongernas uppmärksammade svenska framgångarna till stor del kan tillskrivas det utökade antalet konstgräsbanor.

”Spelarna kan träna på ett bra underlag under storas delar av året och det snabba underlaget tvingar spelarna att förbättra sin teknik för att hänga med.”

Konstgräsytorna blir alltfler och allt bättre. De är framtiden för en förbättrad svensk fotboll. Den kommande generationen är i stort uppvuxen med konstgräs.

***

Det är väl heller ingen tvekan om att de flesta av de bästa allsvenska matcherna i årets Allsvenska avgjorts på konstgräs. Många matcher har spelats på planer som inte hållit måttet. Som nu mötet mellan AIK och MFF på Friends så sent som den 29 maj. Där fanns situationer på grund av planens uselhet, som verkligen kunde ställt till det.

***

På tal om AIK—MFF, 0—1. En del Malmöbaserade journalister – givetvis inte alla – noterade MFF:s Alexander Jeremejeffs interferens (den beskrevs till och med som en ishockeytackling av en skribent med hockey som specialitet) mot AIK:s innerback Jesper Nyholm. Inget om händelsen i de ledande krönikörernas kommentarer om att en regelvidrighet underlättade för Felipe Carvalhos segermål. Allt kretsade kring honom och MFF:s förmåga att avgöra i slutskedet av matcherna.

Domare Glen Nyberg är oftast bra och lovande, gjorde en bra match nu också men att oreserverat hylla honom känns fel, när han missar en helt avgörande situation.

Jag är ganska övertygad om att det blivit ett annat tonläge i Malmö om ett liknande domslut gått mot MFF.

***

Ser nu att MFF förbereder sig för en lång, intensiv höst med Europaspel. Så skall det givetvis vara. Media fyller på, med små reservationer på något håll, och menar också att det blir ett intensivt spelschema. Rätta mig om jag har fel, men är MFF garanterat mer än tre extra tävlingsmatcher, två i kval till vidare spel i de europeiska turneringarna och en i Svenska cupen.

Av Magnus Månsson - Torsdag 25 maj 20:10

Jag är inte förvånad. Säg i stället förundrad.

Det handlar om att Anders Grimberg fått sparken som fotbollstränare för division 1-laget FC Rosengård efter sex omgångar och ett ynka poäng. Som vanlig talar parterna om ett ömsesidigt beslut. Det låter ju lite bättre än att få sparken.
Turerna känner jag naturligtvis inte till. Men den klubb i den här regionen som anställer ”Grimman” bör ju veta vad man får och vad han står för. Efter alla sina år i klubbarna här omkring. Grimman menade med sin erfarenhet från division 1 att det krävdes en bred trupp. Och det fick han.

Ansvaret för rekryteringen av Grimberg och den till stora delar nya spelartruppen är givetvis sportchefen (denna fina titel finns numera alla idrotter långt ner i divisionerna) Amir Poursamad. Misslyckandet är hans.

Och nu är det han och Ivica Kurtovic som skall försöka vända skutan. Samma Kurtovic som för något år sedan ersatte då sparkade tränaren Hasse Mattisson.

Detta ideliga tränarbyte och bristen på kontinuitet är FC Rosengårds stora problem. Otålighet gynnar inte en klubb som vill etablera sig på en hög nivå. Det är ju också en klubb som i åratal pratat om att man skall satsa på de egna talangerna. Var finns resultatet?

Jag menar att FC Rosengårds problem ligger på ett annat plan än vilken eller vilka tränare man anställer.


Av Magnus Månsson - Måndag 22 maj 16:35

Taktik och spelsätt är en stor, intressant del av fotbollen.

Det ger lag utan de bästa resurserna en möjlighet att oroa och ställa till besvär för de bättre bemedlade. Som när Malmö FF är ute i Europa och får berättigat beröm för sitt agerande mot lag med kanske större potential.

Därför blir jag – ja, vad skall jag säga? – beklämd, när MFF:s spelare ofta efter en poängförlust ondgör sig över motståndarnas sätt att spela fotboll.

Är det inte tal om ”den parkerade bussen”, som man under de senaste säsongernas Europaspel själv tagit med sig på ganska många resor, så är det tal om bristande vinnarinsikt.

Som Anton Tinnerholm kommenterade 1—1 borta mot Hammarby, som tydligen enligt honom ansåg sig vara nöjt med en poäng. Det var kanske Stockholmslaget, vad vet jag. Men att en motståndare anpassar sig efter MFF är ju samtidigt ett erkännande till MFF:s skicklighet. Det vore ju vansinnigt att komma ut med en taktik som man inte trodde skulle ge poäng. Det blev en, med snudd på tre. Tinnerholms kvittering andades lite marginaler, hans fösta skott blockerades, returen hamnade hos honom, och visst var det ett misstag av Hammarbymålvakten vid Tinnerholms andra skott, som gav 1—1. Men inte ett ord av MFF:aren om detta.

***

Och i går var Markus Rosenberg ute och kritiserade Norrköpings sätt att spela fotboll. Inte bara för gårdagens spel, utan även för andra tillfällen. Naturligtvis sagt efter 1—2.

Han var förstås så ”dum” att han erkände att han inte sett Norrköping speciellt många gånger. Men likväl hade en bestämd åsikt.

Jag har sett Norrköping nio gånger. Det har varit varierad konfekt.  Men några matcher har varit väl i klass med MFF:s.

***

Det är inte ofta jag lyssnar på spelarintervjuerna i paus och efter slutsignalen. Men då och då: Enligt Markus Rosenberg är MFF alltid överlägset. Det har man vant sig vid. Men nu har han fått en överman, Pawel Cibicki. Lite elakt, det medger jag: Låt hans form fortsatt vara usel, så man slipper hans dravel.

***

De senaste poängtappen för MFF och de många gula och röda korten och bortförklaringarna har haft en positiv effekt. Malmöpressen har faktiskt beskrivit MFF:arnas agerande lite mera kritiskt än tidigare. Ansvarige utgivaren för Skånesport.se Robert Persson är för övrigt läsvärd och trovärdig.

 

 

Av Magnus Månsson - Måndag 15 maj 14:38

Var inte på plats för att se den onekligen dramatiska allsvenska fotbollsmatchen mellan Malmö FF och Östersund, 2—1.

Den nya tv-tekniken bjuder en allmänt idrottsintresserad många live-alternativ, må vara med 20 minuters tidsförskjutning.  Därför kunde jag i lugn och ro se den tuffa, hårda, stundtals ojusta – så var det – SM-semifinalen i handboll mellan Alingsås och Sävehof 24—23. Men det var ett möte utan personliga vendettor och hälsovådliga attacker.

Sen var det att slå över till MFF-matchen, trycka på den gula C-knappen och få se matchen från start trots att den hade pågått i 20 minuter.

Att se en match på tv har sina fördelar. De viktiga händelserna repriseras – ibland in absurdum – men samtidigt är man som tittare hänvisad till producentens val. I allt det kaos som inträffade på Swedbank hade ett gammalt öga förstås inte heller kunnat registrerat allt. Man får förstås inte heller den helhetsbild av spelarnas rörelse utan boll som är nog så viktig för att bedöma en fotbollsmatch.

Framför tv-rutan går man förvisso också miste om stämningen. Men det kan också vara en fördel. När det växer fram en så hatisk stämning, som den i går mot domaren Magnus Lindgren, känns det bara olustigt. Ingen hade före utvisningen av Behrang Safari några större invändningar mot Lindgrens beslut.

Ingen neutral bedömare kan väl ha någon annan uppfattning än att MFF:s båda röda kort var korrekta. Östersunds har jag ingen åsikt om. De såg jag inte. Tv visade inte heller. Förmodligen var utvisningen rätt.

Pratet om att Östersunds Aiesch efter handgemänget med Safari också skulle ha rött kort är dålig advokatyr. Det finns många tillfällen i årets Allsvenska, där tröjdragning och livtag i samma sekvens inte en gett ens en varning. Fel naturligtvis. Men jag vill inte ha hockeybestraffningar, där man ”kvittar” domsluten många gånger oavsett allvaret i försyndelserna eller vem som inledde, exempelvis, de ofta förekommande löjliga slagsmålen.

Magnus Lindgren, hjälpt av få inblandade, pallade inte för trycket.  Hade han gjort det hade i så fall MFF:s Anton Tinnerholm legat nära ett andra gult kort. I andra halvlek hade han fyra inkast. Dessa tog mellan 16 och 29 sekunder – tv-klockan gav besked – och är detta inte spelförstörande så säg…

Låt oss säga att fyra inkast tog cirka 90 sekunder av speltiden bara under en kort period av matchen. Utan åtgärd från domaren eller under protester från publiken.

Sen skall Lindgren ha beröm för att han gav fördel till MFF och inte frispark för den ojusta tacklingen på Anders Christiansen. Den händelse som resulterade i segermålet. Så några kvaliteter har han i alla fall denne Magnus Lindgren. Även i MFF-ögon.

 

***

En krönikör skrev apropå Magnus Lindgren, relativ ny på denna nivå, att man bör kunna förvänta sig att förbundet tillsätter de bästa domarna till toppmatcherna. Det kan man väl få tycka. Men tänk om vi som betalar för att läsa om toppmatchen också kunde få se de främsta neutrala skribenterna på plats.

***

Såg någonstans att MFF—Östersund var säsongens bästa allsvenska match. Av de 33 (nörd!!) jag sett var Djurgården—Norrköping klassen bättre.

Av Magnus Månsson - Söndag 14 maj 10:29

Det gäller att som pensionär bosätta sig strategiskt.

Som i mitt fall 3—400 meter från Stadionområdet i Malmö. Därför hinner jag nu under några lediga timmar ta mig ner och bevista succéarrangemanget  USM-finalerna i handboll.

Att inom 150 meter kunna bevista sex handbollsmatcher är unikt och att se publiken köa för att kunna se sina lag är en härlig upplevelse. Läktarna i Kombihallen, Baltiska träningshallen och Atleticum är överfulla och antalet besökare på Isstadion är större än vid en ordinarie Pantermatch i ishockeyns Allsvenska. Under finalpasset i eftermiddag i Baltiska hallen lär inte många, om ens någon, av HK Malmös matcher i Handbollsligan ha dragit fler intresserade.

Arrangörerna räknar med att cirka 4 000 personer cirkulerar runt området, ser matcher, fikar och umgås.

Med andra ord, ungdomsidrott när den är som bäst.

Och de ansvariga drar verkligen inte ekonomisk fördel av det stora intresset.

För tre dagars tittande och möjlighet att se alla de matcher du kan och vill, kostar det 60 kronor.

I all sin välvilja tycker jag handbollen i detta fall är alldeles för givmild. Jag är övertygad om att ingen hade protesterat om det kostat, låt oss säga, en hundralapp.

Lär finna anledning att återkomma och studera USM-finalerna ur ett idrottsligt perspektiv.

***

Turerna kring den allsvenska fotbollsklubben AFC Eskilstuna har den senaste tiden varit många. Bland annat uppmanas lagets motståndare bojkotta bortamatcherna i Eskilstuna.

Anmärkningsvärt är att ordföranden väljs på tio år. Kutym inom idrottsrörelsen är ett eller två år, inom de politiska partierna fyra år.

Är en medlemsavgift på 1 000 kronor 2017 så anmärkningsvärt? Det kostar 700 kronor att vara medlem i Heleneholms IF. Se på utlandet, exempelvis Danmark! I min värld är det AFC:s konkurrenter som har för låg avgift.

Är det så självklart att vem som helst skall få bli medlem i en förening? Jag känner inte till premisserna i AFC, men det finns klubbar, där det i stadgarna finns vissa restriktioner och att ett medlemskap skall godkännas av styrelsen.

Och att man skall vara medlem under det år som verksamheten skall granskas är i sig självklart. Samtidigt är det ett visst dilemma. Årsmötet skall ju samtidigt välja en ny styrelse och anta en verksamhetsplan. Så egentligen borde ett årsmöte ha två röstlängder, en för det år som granskas och godkännes och en för den som stakar ut framtiden.

Sen har jag svårt att förstå indignationen från Malmöhåll över på det sätt Eskilstuna nått högsta serien. Redan i höstas påpekade jag vissa likheter med FC Rosengård och HK Malmö, vars status på högsta nivån är skörden av föreningar med annat namn. Och där sponsorer haft en icke oväsentlig roll i sammanhanget.

Av Magnus Månsson - Torsdag 11 maj 17:33

Efter tre dagar/kvällar i kyla och i friidrottens tjänst beslöt jag mig för att ta det lugnt under torsdagen, läsa tidning och tidskrifter lite noggrannare och surfa en stund på nätet.

Och det väcker funderingar och tankar om idrott – och givetvis om mycket annat, och betydligt viktigare. Men jag håller mig till sportens värld.

***

I går spelades första SM-finalen för damer i bordtennis mellan skånska Eslöv och värmländska Storfors, 4—2 till Eslöv. Ingen av de sex spelarna hade ett svenskklingande namn. I och för sig kanske inget ovanligt i det moderna Sverige. Google kan ge svar på det mesta. Jodå, en av Eslövstjejerna var svenska från Stockholm. De övriga fem kom från Slovakien, Kina, Ungern, England och Brasilien. En svenska av sex i en SM-final. Nog är det lite anmärkningsvärt i en idrott som inte lär locka storpublik och ge inkomster inte ens till en SM-final.

Har haft samma funderingar om herrlaget i Pingisligan Österlens BTK från Simrishamn. År efter år tar ledningen hit tre utländska spelare för spel i den högsta svenska ligan. I år åkte klubben för övrigt ut.

Men min fråga kvarstår: Vad driver ledare att satsa tid och pengar på en verksamhet utan lokal förankring och som i ringa utsträckning gynnar svensk idrott?

***

Samma fråga kan man rikta till den fotbollsledare i BW 90, en klubb från en by i Sjöbotrakten, som haft den orealistiska målsättningen att se sin klubb i Superettan. Han har hämtat spelare från när och fjärran, ett inte oansenligt antal från Afrika. Till ett lag på nivå 4! I höstas föll laget ner ett steg och är nu på snabb väg mot nivå 6.

Om inte en konkurs gör raset ännu snabbare. I så fall försvinner BW 90, sörjt och saknad av väldigt få.

***

Friidrottssäsongen är i gång.

Om den varit på den gamla goda tiden hade en av säsongens trevligaste tävlingar avgjorts i söndags, Parkstafetten i Beijers park i Malmö. Den har sedan länge försvunnit ur programmet. Anledning: Få eller ingen klubb har tillräckligt med aktiva för att kunna ställa upp med lag. Inte ens i ungdomsklasserna, definitivt inte på pojksidan.

Och man ser ingen ljusning.

Det har arrangerats några ungdomstävlingar redan i Skåne. Få deltagare, och då talar vi om så långt ner som i 13—14-årsåldern, i synnerhet som vanligt på pojksidan.

Och ofoget fortsätter med att bjuda in till tävlingar för 7-åringar. Allt för ekonomins skull.

Det är patetiskt att se en 7-åring vinna kula på 2.02

 

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se