Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - Onsdag 24 jan 15:18

Innerbacken Lasse Nielsen, inte MFF-aren, är klar för den allsvenska nykomlingen Trelleborgs FF.

Det är även unge Dennis Hadzikadunic, även han innerback, som lån från MFF.

När det kungjordes att Dennis skulle bli TFF-are under en säsong menade poeterna att det var en win-win-situation för alla tre parterna, MFF, TFF och spelaren.

Men så är det ju alltid. MFF gör inga dåliga affärer.

Och visst är det ekonomiskt en bra affär för de båda klubbarna. Har självfallet ingen kunskap om uppgörelsen men det är väl rimligt att tänka sig att TFF för en rimlig summa får låna en duktig bänkspelare samtidigt som MFF får en reducerad lönekostnad.

I MFF var Dennis Hadzikadunic fjärde alternativet i sin position, i TFF är han det tredje efter Lasse Nielsen och Alexander Blomqvist. Okej, det är ett steg närmare en av de två platserna, men det skall till några avstängningar eller långvariga skador för att Dennis skall få det kontinuerliga A-lagsspel på hög nivå som är huvudsyftet med denna och andra utlåningar.

Dennis Hadzikadunic är ingen vinnare i denna affär.

En plats kring 20 i MFF-hierarkin är ingen garanti för en ordinarie plats i en annan elitklubb. Det finnas exempel, inte minst i senare tids TFF.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Lördag 20 jan 13:50

Blir man en bättre fotbollsspelare bara för att man tar på sig en ljusblå tröja?

Egentligen räcker det att man signerar ett kontrakt med Malmö FF.

Det är likadant år efter år. De nya som kommer till MFF är alltid bättre än de som lämnar. Okej, lite överdrivet är det och lite ironi finns kanske också med i spelet.

Men tänk efter! Efter bara några träningspass omvärderar de trogna MFF-journalisterna sina omdömen.  Eric Larsson, ny från Sundsvall, har nu en del egenskaper som överglänser omhuldade Anton Tinnerholms. Och Anders Christiansen var kanske inte så överlägsen som Allsvenskans bäste spelare 2017 som man ville göra gällande. Östersundsförvärvet Fouad Bachirou var plötsligt i nästan samma klass.

Och visst var islänningen Arnor Traustason en av de främsta i IFK Norrköpings guldlag 2015, men var han verkligen den dominerande spelaren i Allsvenskan den säsongen?

Det väl bara en tidsfråga, innan Sören Rieks från IFK Göteborg klassas som bättre än Jo Inge Berget. Ett fint mål i en träningsmatch och det lär bli så.

Själv kan jag spä på med en enkel synpunkt. Häckenförvärvet Egzon Binaku kommer att placera Berang Sarfari på avbytarbänken.

Som alltid är det dock bättre att avvakta och se.

Men det ger inga rubriker. Och inte heller några klick på nätsidorna.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 11 jan 20:25

Arsenal eller Vardar?

Ja, det är förstås inte säkert att det blir Vardar, men ett lag av samma internationella ljuskraft. MFF: senaste nytillskott Fouad Bachirou föredrar tydligen den sportsligt mindre utmanande uppgiften att möta ett lag från den europiska fotbollens bakgård än att i Östersunds dräkt få möta en av världens mest kända fotbollsklubbar.

En match på Emirates Stadium i tävlingssammanhang är få allsvenska spelare förunnat att medverka i. Men i fotbollens professionella värld rankas pengabegäret högre än idrottsliga framgångar.

Eller?

Tänk vilka ekonomiska fönster som kunde öppna sig för Bachirou efter två stormatcher mot Arsenal.

Ok, visst kan det bli mer än en omgång för Malmö FF i kvalet – märk väl kvall! –

till Champions League. Liksom för Östersund i Europa League.

Men trots allt är MFF bara garanterat två Europamatcher. Fjorårets misslyckande har inte fått anhängare och ”poeter” att dra slutsatsen att konkurrensen även i inledningen av turneringen är tuff. Det behövs marginaler både i lottningen och under matcherna.

Jag ansåg att Fouad Bachirou i höstens internationella spel var Östersunds bäste spelare och vida överlägsen MFF:s Anders Christiansen i MFF:s möten mot Vardar. Bachirou behärskade ett tempo som inte dansken förmådde. Så i ett internationellt perspektiv har MFF vunnit på bytet.

Men har Fouad Bachirou gjort det?

 

 

Av Magnus Månsson - Söndag 7 jan 11:44

Det var en prestigemarkering, en styrkeuppvisning, Malmö FF:s kontraktsförlängning med Anders Christiansen.

MFF ville visa omgivningen att det var klubben som verkligen satsade. Det var hit de svenska talangerna skulle söka sig om de ville spela internationell klubbfotboll på hög nivå.

Anders Christiansen motiverade ädelt varför han ville stanna i MFF. Det lät ungefär något i den här stilen:

”Jag känner ett stort ansvar för att vara en del i klubbens målsättningar.”

Någon månad senare är den duktige dansken inte lika ansvarsfull. Han bryter det nyskrivna kontraktet. Den belgiska klubben Gent erbjuder en bättre lön. Och MFF erhåller ett stort antal miljoner. Enligt vad jag förstår fler än om AC inte förlängt kontraktstiden.

Så ser den moderna professionella fotbollsvärlden ut. Det är bara att acceptera. Vem är jag att kunna ändra detta?

Men för att verkligheten ser ut så här, behöver man inte gilla den.

Mest ogillar jag förstås alla de patetiska avskedsuttalande från de flyktade spelarna, oftast förmedlade först via klubbarnas hemsida och sedan genom de rubriksökande tidningarna.

Anders Christiansen är inget undantag. Han till och med gråter med ena ögat över att lämna allt i MFF, laget, träningarna matcherna och inte minst supporterna. Lite elakt undrar jag, om det inte också var glädjetårar över att hans bankkonto fylldes med några miljoner.

Han avslutar givetvis med att han hoppas att återkomma till Malmö FF.

***

Anders Christiansen är inte ensam med sina patetiska avskedshälsningar. Det är snarare kutym. Om jag inte minns fel – och det gör jag inte – lovade Magnus Eriksson att om han efter utlandsflytten från MFF skulle återkomma till Sverige var just MFF det enda alternativet. Det blev inte så, det blev Djurgården. Nu när han lämnar Sverige igen, så låter det likadant: ”När jag kommer tillbaka är det Djurgården som gäller.”

Patetiskt var ordet!

***

Om några dagar börjar handbolls-EM för herrar. I går spelade Sverige en träningsmatch mot Ungern. Min morgontidning uppmärksammade detta med 14 rader.

Samtidigt hade man en hel sida och till och med en analys om en lokal barn- och ungdomsturnering i fotboll.

Jag bara konstaterar, kommenterar inte. Säger bara: Nyhetsvärdering.

Av Magnus Månsson - 28 december 2017 18:08

Fotbollens siffror imponerar givetvis.

Jag tänker på antalet lag och spelare. Andra lagbollsporter är klart distanserade. Till en del beroende på tillgängligheten. Sporthallar finns inte i alla orter och där de finns är det många som vill ha utrymme.

I varje liten by finns en fotbollsplan. Fast en del har förstås försvunnit, i många byar har klubbarna upphört.

Jag funderade lite i dessa termer i mitt förra inlägg om de ”vita fläckarna”.

Idrottshistoria och de olika idrotternas utveckling intresserar mig.

I höstas var damlandslaget i fotboll och dess ersättningar ett hett debattämne. I och för sig intressant. Men hur är allmäntillståndet i låt oss säga Skåne?

Fyra lag i Allsvenskan är ett utmärkt skyltfönster och totalt 97 seriespelande lag är beviset på bredd. Liksom att ett 75-tal klubbar hade flicklag i serier för 17-(endast nio klubbar), 15-, 14- och 13-åringar. Men sammantaget var det endast 138 lag som fullföljde sina serier, 12 av dem var lag med spelare från två grannklubbar. Det sistnämnda visar på klubbledarnas vilja och ambition att låta alla intresserade att spela match. Samtidigt visar 138 lag på 75 klubbar i fem årsklasser att det är få föreningar med kontinuitet i dessa åldrar. Merparten av de 75 klubbarna hade bara ett lag i de aktuella åldrarna. Med sådana luckor är det svårt att bygga en stabil verksamhet. Det finns stora skånska orter utan ett enda flicklag i berörd ålder.

Jag är fullt medveten om att det finns en utbredd verksamhet för dem som är 12 och yngre, men för att få ett bredare underlag för seniorfotboll är det betydelsefullt att det finns en mängd aktiva i de yngre tonåren.

Att det bara fanns 33 14-årslag i hela Skåne kan knappast någon vara nöjd med. Lika lite som det i Malmö endast fanns fyra 13-årslag som fullföljde sina serier.

Fotbollen är störst.

Men det finns onekligen utvecklingspotential.

Av Magnus Månsson - 27 december 2017 13:02

Under nära 65 år – ja, det är faktiskt så – har jag i olika positioner följt skånsk friidrott.

Under åtminstone de 50 senaste har man försökt lösa frågan hur man skall få verksamhet på de så kallade vita fläckarna, det vill säga de orter/kommuner utan någon friidrottsklubb. Visst har föreningar ploppat upp här och var. Någon eller några entusiaster har under ett par intensiva säsonger fått rejäl fart på verksamheten, främst givetvis på barn- och ungdomssidan. Sett över tid har dock antalet livaktiga friidrottsföreningar minskat. Och ser man enbart till arenafriidrotten för åldersgruppen 20 till 30 år är situationen verkligen mörk. Det är färre än tio klubbar som har en eller flera aktiva i detta åldersspann.

***

Detta är inget nytt för dem som tidigare läst min blogg.

Men när jag under helgen studerade Skånebollen, där 2017 års alla serietabeller redovisas från seniorer ner till och med 13-åringar, kom tankarna in på just begreppet vita fläckar. Nu är förstås fotbollen så mycket större än friidrotten att någon klubb/ort mer eller mindre inte uppmärksammas i samma utsträckning.

YA-cupen i herrfotboll (YA står för Ystads Allehanda) har haft 64 deltagande lag. Det var förvisso på den tiden turneringen var så populär att klubbar utanför tidningens huvudsakliga spridningsområde gärna deltog, som Veberöds AIF och de östligaste lagen från Söderslätt.

I år fullföljde endast (vågar man skriva så?) 35 herrlag från kommunerna Skurup, Sjöbo, Ystad, Tomelilla och Simrishamn sina serier. Totalt finns i det närmaste 100 000 innevånare i regionen, ett geografiskt stort område.

Det som borde oroa mest är dock att endast tre klubbar hade ett herrjuniorlag, Sjöbo IF, Sövestads IF och Köpingebro IF. Så pass stora centralorter som Ystad, Simrishamn, Tomelilla och Skurup hade alltså inte ett enda herrjuniorlag.

I min kära födelsekommun Skurup med sina fyra föreningar Skurups AIF, Rydsgårds AIF, Janstorps AIF och Skivarps GIF kan inte heller redovisa något lag i P 14. Skurup hade ett lag i P 15, Janstorp ett P 13-lag och kombinationen Skivarp/Rydsgård ett lag i P 16 och ett i P 13.

På flicksidan fanns ett F 15-lag från Janstorp.

Skurups AIF:s damer som spelar i division 1 (Skånes sjunde lag) har alltså inget flicklag, 17—13. Men förvisso ett U-lag,

Hur ser fotbollsframtiden ut för Skurups fyra fotbollsklubbar med minimal egenrekrytering?

En framtidens fotbollens vita fläck?

***

Samtidigt som det finns positiva trender inom skånsk fotboll med många progressiva föreningar finns det problem att lösa.

Finns kanske tillfälle att återkomma,

 

 

 

Av Magnus Månsson - 21 december 2017 18:51

 

”50 procent av A-truppen ska bestå av egenutvecklade spelare och varje år ska en till två nya egna produkter etableras i truppen, det vill säga spela i hälften av matcherna.”

 

För en äldre idealist med nostalgiska minnen om ”den gamla tiden” är en målsättning som ovanstående härlig läsning.

Men är den i den moderna fotbollsvärlden realistisk? På låg nivå måhända och då i undantagsfall. I Malmöregionen är det ”tio in och tio ut” som härskar i många klubbar.

I elitskiktet ter det sig ytterst svårt om man har en annan ambition än att bli ett mellan-bottenlag i Allsvenskan. Jag talar nu om herrar. Damallsvenskan har jag för lite kunskap om.

Utan att ha forskat – litar på mitt allt sämre minne – tror jag att Elfsborg för några säsonger hade en trupp som uppfyllde de tuffa kraven. En stor andel av spelarna hade kommit till Boråsföreningen som tonåringar. Inte ens en av landets främsta klubbar på talangutveckling kunde i längden ersätta de till utlandet flyttade spelarna.

Locktonerna, kryddade med miljonbelopp, är svåra att motstå för unga spelare. Även talanger, som inte är helt ordinarie i ett allsvenskt topplag, har en lukrativ marknad utanför Sverige. Som nu MFF:s Pawel Cibicki och Pa Konate.

Målsättningsformuleringen ovan är Malmö FF:s. Jag högaktar givetvis klubben för en så progressiv målsättning. Men samtidigt är den inte förenlig med de idrottsliga målen att alltid vinna SM-guld och därmed också spela i Europa varje år.

Inför 2018 verkar även Oscar Lewicki och Erdal Rakip försvinna och att i en trupp ersätta fyra Malmögrabbar med ungdomar från de egna leden är i min värld ett önsketänkande. Tre, fyra ”egna” spelare i laget är i den moderna svenska fotbollsvärlden gott nock.

Man får även i framtiden räkna med ett antal nytillskott i MFF-truppen varje år, som nu Egzon Binaku, Arnor Ingvi Traustasson och Eric Larsson.

Var i hierarkin hamnar nu Mattias Svanberg och Teddy Bergkvist, de av många lovordade stortalangerna?

MFF:s målsättningar ställer stora krav på fingertoppskänsla.

 

 

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 24 november 2017 17:35

Östersunds framgångar i fotbollens Europa League höjer intresset i Sverige.

Nja, det är en inte helt korrekt beskrivning. Det är sättet som laget spelar som attraherar nya tittare.

Jag har några allmänt idrottsintresserade vänner, som intensivt följer vissa idrotter, andra lite mindre. Men fotboll?  Nej, det skall något speciellt till.

Ja, som nu Östersunds matcher i EL. Dessa missar de ej.

Laget framgångar och spel innehåller ju så mycket mer. Klubbens olika projekt lockar naturligtvis till nyfikenhet. Samtidigt uppträder laget sympatisk på plan, få filmningar, få protester mot domsluten.

Och överallt härskar en ödmjuk tränare Graham Potter.

Är man dessutom underdog är vägen till popularitet öppen.

Östersunds FK har under sin korta elittillvaro verkligen gjort PR för svensk fotboll.

(Jag betraktar flygplansincidenten på väg mot Kalmar som en engångsföreteelse).

***

Men nu bor ju Jante i det här landet. Avundsjukan grasserar.

Det gullas i massmedia med Östersund.”

”Och det är ju bara i Europa League, inte Champions League laget spelar.”

”Och Östersund blev ju bara femma i Allsvenskan, 14 poäng efter MFF.”

Jag blir så trött på att alltid hitta negativa vinklar på allting. Gläds åt det Östersund presterat.

***

Det har också gjort jämförelse med MFF:s Europainsats i år, utslaget av Vardar, som nu gör en slätstruken insats i just Europa League.

Om jag nu får leka fotbollsanalytiker: MFF räckte i Allsvenskan men 2017 års MFF hade inte de kvaliteter som behövs för framgångar i en tuffare europeisk konkurrens. Det fattades tempo och teknik på alltför många fötter. Passningstempot har över lag varit för lågt. Det stora bollinnehavet har MFF oftast haft i ofarliga områden långt från motståndarlaget medan Östersund sätter tryck i och strax utanför straffområdet. Det är ett exempel.

Tempo, teknik, taktik och självförtroende är grunderna till Östersunds framgångar.

Och i sina bästa stunder ett bättre spelarmaterial än MFF:s.  Den stora 14-poängsdiffernsen till trots.

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se