Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - Söndag 2 dec 11:43

Man skall inte svära i kyrkan.

Och nästan lika illa är det att inte applådera allt som händer och sker kring Malmö FF. Det går inte att ha några negativa synpunkter på MFF. Då reagerar man långt ner i supporterleden. För att inte skapa en negativ atmosfär skall man inte diskutera religion och politik. Och inte heller MFF i MFF-land.

Låt mig därför först som sist konstatera att MFF:s prestation att hålla liv i sin grupp i Europaspelet ända in slutomgången är en alldeles utmärkt idrottsprestation.

Så var det sagt.

Klubbens målsättning är att alltid kvalificera sig till någon av de två europeiska turneringarna. Det är realistiskt. Dagens spelartrupp har tveklöst den kapaciteten. Ekonomin är också så stark att föreningen har möjlighet att under överskådlig tid ha en konkurrensduglig trupp som ger plats i Europa.

Men är den i dag tillräckligt stark för att ta nästa steg, till slutspel i Europa League eller till Champions Leagues gruppspel? Jag tvivlar. Medveten om att jag den 13 december efter mötet med Besiktas kan ha helt fel. Självfallet kan MFF vinna över det turkiska laget. Marginaler, i båda riktningarna, har avgjort förr.

Men höstens internationella spel har i min värld pekat på framtidsproblem. Åldern rår man inte på. Inom idrotten är den oftast obarmhärtig.

I Allsvenskan är Markus Rosenberg en viktig kugge. Europaspelet har visat att det är en betydligt högre nivå.

Bakom Behrang Safari på vänsterkanten har motståndarna under hela säsongen skapat sina bästa och flesta farligheter.

Att vara en av Allsvenskans bästa mittfältare betyder inte att man har internationella kvaliteter. Anders Christiansen har under sina år i MFF knappast någon gång varit framträdande i Europamatcherna. Snarare tvärtom. Det är kanske ingen tillfällighet att hans två utlandssejourer (Italien och Belgien) blivit korta och misslyckade. Anders Christiansen har inte heller lyckats få speltid i det danska landslaget.

Det finns nivåer för alla spelare. Allsvenskan är Anders Christiansens.

Utan hans allsvenska klass saknar MFF en konstruktiv mittfältare internationellt. Fouad Bachirou har andra imponerande egenskaper. Liksom Oscar Lewicki, fast 2018 inte lika imponerande. Kan Romain Gall utvecklas så att han i större sammanhang kan ta över delar av Anders Christiansens roll?

Det finns fler framtida frågetecken i ett längre perspektiv.

För att på sikt hävda sig på en stabil europeisk nivå måste man vinna. I år har MFF spelat elva Europamatcher, bara vunnit fyra. Två av dessa kom i den första kvalmatchen mot Drita från Kosovo. På de nio resterande mot lite mer kvalificerat motstånd har det blivit två fullpoängare, Midtjylland och Besiktas hemma, fem kryss och två förluster.

En tredje vinst på Lucia mot Besiktas kan förstås ändra allt och ge ett annat betyg, som då inte är ett slutbetyg.

I all anspråkslöshet har jag funderat över MFF:s internationella situation. Den är inte så ljus som många vill antyda.

Och det innebär att jag svurit i MFF-land.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Söndag 25 nov 18:47


Det är mycket kring Kalmar FF och den sparkade tränaren Henrik Rydström i dessa dagar.
Jag kan givetvis inte alla detajer, om ens några. Har heller aldrig träffat Rydström än genom massmedia.Han är en profil som berör, ingen slätstruken person. Han väcker känslor. Henrik Rydström behövs i svensk fotboll.
Hur duglig han är som fotbollstränare på seniornivå kan jag av KFF:s höstsäsong inte dra några slutsatser av. Så jag är kanske ute på riktig hal is när jag menar att petningen av Rydström beror på  hans matchning av truppen. Han underkänner de senaste årens utlänska nyförvärv, som inte tillfört laget den spetskompetens som hade behövts för att hamna på övre halvan i Allsvenskan.
Rydström satsade på de unga spelare, som han delvis varit med om att utbilda som ansvarig för lagen under A-laget. Han satsade på framtiden och eget. Inte på andraklassens importer.
Det tyckte styrelse och sporchef var fel. De som var ansvariga för truppens kvalitet.
Att gömma sig bakom frasen: Uteblivna resultat, är fegt.
De som sett en hel del av Kalmars höstmatcher, kan inte annat än konstatera att KFF har en trupp med osedvanligt många lovande unga spelare, som skaffat allsvensk erfarenhet. Många av höstens spelare fanns inte ens med i den 25-mannatrupp KFF presenterade inför säsongsstarten.
Att samtidigt begära topprestationer är orealistiskt.
Henrik Rydström har visat att han kan utbilda unga spelare till i alla fall hyggliga allsvenska spelare. I min (och kanske också KFF:s) värld synd att han inte fick fortsätta.
Vilket ansvar har sportchefen, den person i de flesta klubbar, som oftast kommer undan. Trots att hen är huvudansvarig.
 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 22 nov 13:16


I 19 år har Superettan i fotboll funnits.
Under den här perioden har det funnits Malmölag under sex säsonger i serien, IFK Malmö 2001--2003, Bunkeflo IF/LB 07 2007 och 2008 och Malmö FF 2000.
Sen 2008 har Malmö inte haft någon representation på denna nivå 2 i svensk herrfotboll.
2006 spetsades seriepyramide ytterligare, det blev bara två division 1 grupper (nivå 3). FC Rosengård/Mabi etablerade sig på denna nivå kring 2010, LB 07 från 2006 till och med 2013 och hade, som skrivits, även två spelår i Superettan. Efter 2013 har Prespa Birlik och FC Rosengård varit uppe och "vänt" 2016 respektive 2017. IFK Malmö har också spelat två gånge i "ettan", 2007 och 2009.
Det är inget hedrande facit för en stad med 330 000 innevånare och som vill titulera sig "fotbollsstad".
2018 hade Malmö inget lag i division 1 och så blir det inte heller 2019.
IFK var i år länge med den absoluta toppen, missade en kvalmöjlighet i sista matchen. Målet lär vara att ta steget upp 2019. Samma inriktning har FC Rosengård och Prespa Birlik, om jag tolkat vissa uttalanden korrekt.
Olympic, det fjärde Malmölaget i serien 2019, har en modestare målsättning.
Det är tufft att avancera. Många lag håller bra klass. Endast ettan av 14 lag går direkt upp, tvåan får extrachans i två steg.
Tyvärr tappade Malmö ett division 2-lag, Kvarnby IK. Med tanke på hur många bra spelare KIK förlorat till högre placerade föreningar och seriekonkurrentrer var det bara en tidsfråga innan det blev en degradering. Kvarnby är dock en av Malmös gedignaste småklubbar med en ljus framtid.
Tyvärr blev det ingen påfyllning underifrån.
LB 07, Malmös största fotbollsklubb, misssade att ta sig upp via kval. Inget lag föll ur trean så där finns nu sex Malmölag, sedan Flagg gått upp.
Även i fyran ökade Malmönumerären till fem, Hyllie ut, Rosengårds FF, Limhamns FF och Srbija in.
Så även om det är tunt i toppen har bredden i division 3 och 4 ökat.
Det är onekligen långt att gå ner för att hitta positiva serieresultat på herrsidan i Malmös fotbollsvärld 2018.
 

Av Magnus Månsson - Onsdag 21 nov 17:19

 
Malmö vill gärna kalla sig Fotbollsstaden.
Låt vara att två av  landets främsta lag finns i stan, Malmö FF:s herrar och FC Rosengårds damer.
Men i min enkla värld skall en fotbollsstad även ha en bredd, ett djup på toppen.
LB 07 finns förvisso också på högsta damnivån. Men sen är det så ödsligt tomt.
2018 förgyllde inte heller de båda storklubbarna de allsvenkska serierna, två tredjeplatser är inget man hurrar över i MFF och Rosengård.
Ett sådant tillfälligt (?) "misslyckande" kan man väl ta, men granskar man lite djupare var fotbollsåret 2018 ett verkligt uselt år för fotbollen i Malmö.
Jag vet inte vad ord man skall använda om damfotbollens situation. Två lag Allsvenskan är naturligtvis helt ok, men sen finns det inget lag på nivå 2, 3 eller 4.
Och på nästa steg i seriepyramiden, division 3, fanns tre lag, det bästa FC Rosengårds farmalag på en fjärdeplats långt från täten. Så illa är det i rikets tredje stad med en bra bit över 300 000 innevånare.
Med tanke på hur få infödda Malmötjejer, som spelar i de två allsvenska lagen, måste det finnas underlag för fler damlag med lite högre kapacitet än vad 2018 visade.
Det talas i bland om att svensk damfotboll tappar mark internationellt. Är förklaringen så enkel att klubbarna inte förmår behålla sina talanger?  De slutar före senioråren.
Jag har ingen aning om moderklubbarna för de spelare från LB 07 och FC Rosengård, som spelade SM-finalen i F 19, med LB 07 som svenska mästarinnor. Det är klart att här finns talang. Men porten in i A-trupperna är trång. I Malmö finns ingen attraktiv klubb för dem som blir utanför. De tvingas söka sig utanför stans gränser för att spela på sin rätta nivå. Eller slutar de bara?
Det finns ett samband inom idrotten mellan bredd och topp. Malmö har inhemsk topp med verkligen klen bredd.
Det är i längden förödande.
                                              ***
Återkommer med funderingar kring Malmös herrfotboll.
 

Av Magnus Månsson - Fredag 16 nov 17:49

Här andra delen av min höstlek, de personliga synpunkterna på den allsvenska säsongen.

 

Örebro SK hänger med år efter åt kring plats 10, i år nia, poängmässigt oftast närmare botten än toppen. Laget är rutinerat men det saknas utveckling på många spelare. Nordin Gerzic, nyckelspelaren, är 35 år 2019. ÖSK lever i nuvarande skepnad farligt.

***

Kalmar FF är beroende av bröderna Elm, Viktor och Rasmus. Har de senaste åren inte haft lyckan med sina brassevärvningar. Vågar mest av alla lag i Allsvenskan satsa ungt och eget. Sympatiskt i min värld. Men det har KFF gjort tidigare utan att lyftet kommit.

***

Efter fyra medaljår kom IFK Göteborg tia 2018, i år föll man ytterligare ett steg. Turbulensen har varit stor av tidningarna att döma. Truppen har, sett över hela spelåret, inte varit bättre än tabellplaceringen.

När det blåser motvind brukar tränaren åka, den huvudansvarige för kapaciteten på truppen, sportchefen, får stanna. ”Blåvitt” gjorde tvärtom, sparkade Mats Gren. Heders!

***

Trenden för IF Elfsborg fortsätter, nedåt. Laget har i väl många matcher haft marginalerna mot sig, minns några domarmisstag inte minst. Över tid har Elfsborg mist många landslagsmeriterade spelare. Den egna närproducerande,  talangutvecklande ungdomssektionen har inte riktigt hunnit med. Men Boråsklubben är en av landets stabilaste på området, vann U 17-SM.

***

Efter en sällsynt skadedrabbad vårsäsong hittade IK Sirius rätt, inte minst tack vare sommartillskottet, rutinerade Robert Åman Persson. En bra lagmoral bidrog till det säkrade kontraktet. En jämn trupp utan de större stjärnorna. Philip Haglund bidrog med många mål och inte minst attityd.

***

Brommapojkarnas förmåga att ersätta alla sina flyktade spelare är imponerande, ett halv lag ute i Europa, mer än ett i de allsvenska konkurrenterna.

Jack Lahne!!

Skall erkänna en sak: När TFF var klart för degradering höll jag på BP i mötet mot TFF.

BP behövs i Allsvenskan.

***

Inget ont om Dalkurd men en klubb/ett lag utan lokal förankring hör inte hemma i Allsvenskan. Ett plus, laget försökte efter sin förmåga att hela året spela en positiv fotboll.

Under sommaruppehållet försvann japanen Yukia Sugita, en av under våren främsta allsvenska mittfältare.

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 15 nov 18:44

Jag brukar – mest för eget nöjes skull – summera den allsvenska fotbollssäsongen.

Så även i år.

De två skånka lagens, Trelleborgs FF den 2 november och Malmö FF den 11, säsong och insatser har jag kommenterat.

Här är min amatöranalys efter att ha sett ett eller två allsvenska lag vid 169 tillfällen. MFF, TFF, BK Häcken och IFK Norrköping har jag sett flest gånger, Dalkurd, BP och Sirius betydligt färre.

Mästarna AIK:s defensiv var just mästerlig. Detta trots att tunga tapp i den lagdelen under försäsongen. I fjor värvade man fel för Isak-pengarna, i år rätt, Milosevic, Adu, Elyounoussi och under sommaruppehållet Sebastian Larsson.

Och så inte minst Robin Jansson, Årets nykomling i elitfotbollen.

(En intressant värvning i ett större perspektiv: Det finns talanger i de lägre svenska divisionerna. Man behöver inte söka i de utländska ligornas reservlager. Robin Jansson, uppbyggnaden av Östersunds FK och mera lokalt TFF:s Felix Hörberg och Isak Jönsson från två division 2-klubbar från Malmö är ytterligare exempel. Närodlat är aldrig fel 2018.)

Norrköping har en skön förmåga att hitta fullgoda ersättare till alla dem som försvunnit under de senare åren. I sina bästa stunder spelade Norrköping den mest sevärda fotbollen i Allsvenskan och då var man även effektivt. Det är ett ungt lag med framtidspotential. Men risken att många av startspelarna försvinner är förstås uppenbar.

Att fyran Hammarby skulle fixa den bronsmedalj man spelade sig till var överraskande. Truppen hade en internationell prägel och en bra bredd. Under 2018 var Hammarby landets framgångsrikaste på ungdomssidan, blev svenska mästare i U 21, U 19 och U 16. Vågar man ge talangerna chansen i det tuffa klimatet i Allsvenskan eller förlitar man sig på utlandsspåret?

BK Häcken har egentligen alla förutsättningar att bli ett ständigt medaljlag. Är dock alltför mycket beroende av konstgräs och har svårt att ta tre poäng mot toppkonkurrenterna även hemma på Bravida. Ungdomssektionen är en av landets framgångsrikaste.

Östersunds FK:s prestation att komma sexa är beundransvärd. Att trots att all turbulens kring ordföranden Daniel Kindberg bibehålla fokus är starkt och att dessutom mitt under säsongen tappa tränaren Graham Potter och fem av de bästa spelarna gör insatsen än starkare.

När Kadewere, åtta mål på elva matcher, försvann, försvann också Djurgårdens möjlighet till att bli ett topplag. Andreas Isaksson, målvakten, och innerbacken Jonas Olsson visade för många gånger att de passerat zenit. Många av spelarna har också stagnerat. Inte minst Kerim Mrbati.

Vilken revansch för tränaren Joel Cedergren, ifrågasatt av alla, och hans GIF Sundsvall, nedflyttningstippat av de flesta. Årets överraskning både resultat- och spelmässigt. Tre lysande stjärnor i ett på riksplanet i övrigt anonymt lag gav en åttonde plats, målvakten William Eskelinen, mittfältaren David Bantanero och anfallaren Linus Hallenius.

Återkommer med de sju återstående lagen.

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 13 nov 18:29

Det blev trots allt en stunds tittande på Fotbollsgalan i går kväll, den sista timmen efter att ha sett Vår tid är nu.

Jag fick se en mjuk och varm intervju med Jimmy Durmaz, några klipp från en film med svenska herrlandslaget som jag inte begrep ett dyft av, och så utdelningen av Diamantboll och Guldboll,

Blev förvånad över att Nilla Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. Hon har ju varit en av landslagets främsta ända sedan min tid som journalist. En värdig pristagare.

Victor Nilsson Lindelöf som vinnare av Guldbollen? Tja, ett svår val ett fotbollsår, där kollektivet under VM prisades. Han var duktig under VM och är den svenske spelare som spelar på högsta internationella nivån. Är du ordinarie i Manchester United, trots svackan, håller du hög klass.

Nu skall jag ta mig ut på minerad mark. Jag skall kommentera Nilla Fischers tacktal.

Jag är inte feminist. Jag är liberal, som anser att alla människor har lika värde. Feministerna ser ur sin position alltför ensidigt på skillnaderna mellan könen. Jag menar att Nilla Fischer generaliserade, drog alla män över en kam. Visst är löneskillnaderna stora i den internationella toppfotbollen. Herrlönerna är groteskt svinaktiga. Men i väst härskar marknadsekonomin. Det kan inte ett brandtal på en Fotbollsgala ändra på.

Den dag damfotbollen lockar lika många åskådare som herrfotbollen och lika många sponsorer, kommer de ekonomiska skillnaderna att utjämnas. Det är dit man måste sträva.

Det känns lite ”tradigt” – för att uttala sig på skånska – att Diamantbollvinnarna vart och vartannat utnyttjar tillfället att beklaga sin situation.

Det som irriterade mest i Nilla Fischers tal var hennes generaliseringar. Hon ”glömde” helt bort att det är män i stor grad som byggt upp den svenska damfotbollen och fortfarande leder den. Jag menar att dessa herrar skulle vara oerhört tacksamma om de fick kvinnlig hjälp.

I årets tolv allsvenska klubbar har två en kvinna som ordförande (fem är vice ordförande), två sportchefer är kvinnor, en är tränare.

Min uppfattning är också att betydligt fler män än kvinnor ser dammatcher.

 Med denna bakgrundsfakta känns det helt fel att Nilla Fischer år så generaliserande i sitt fördömande av männens roll inom damfotbollen.

Utan män hade svensk damfotboll inte varit vad den är i dag.

 

Av Magnus Månsson - Måndag 12 nov 17:54

Fotbollsallsvenskan är slut.

Kan faktiskt vara rätt skönt med en liten paus. Det tar sin lilla tid att vara lite väl intresserad och ha en önskan att se så många matcher det bara går. Tv ger onekligen möjligheter. Har faktiskt bokfört hur många matcher jag med allsvenska lag jag sett under 2018. Summan blev 169, inräknat några träningmatcher och cupmatcher av olika dignitet. Till detta skall läggas ett antal landskamper och andra internationella möten.

Det finns personer i min närhet som har synpunkter på mitt kanske nördiga – jag medger – fotbollsintresse. Samtidigt kan man replikera att deras tittande på olika serier och filmer tar minst lika långt tid i anspråk.

Alla gör sina val.

Det hör till att utse Årets spelare och ledare i olika kategorier. I kväll är det Fotbollsgalan. Den hoppar jag. Firmafester, när man inte själv är inbjuden, är inget för mig. Det blir i stället Hammarby mot HK Malmö på webben i Handbollsligan och sen Vår tid är nu.

Intressantare är för min del den gala som bland annat C More arrangerar, där man belönar prestationer i Allsvenskan. Kriteriet för att bli nominerad är att man medverkat i minst 15 matcher. Här faller många av vårens bästa spelare bort, de försvann under sommaruppehållet och många, som kom i detta fönster, hann inte upp i 15 matcher.

I den moderna fotbollen är det svårt att klassificera en spelare. Det beror på  vilket spelsystem laget tillämpar. Är Häckens Paulinho mittfältare eller forward?

Här har du min lilla eftermiddagslek.

Målvakter

1)    Oscar Linné, AIK

2)    Isak Petterson, Norrköping

3)    Johan Wiland, Hammarby

4)    Johan Dahlin, MFF

5)    Oscar Jansson, Örebro

Isak Pettersson har svarat för många spektakulära räddningar men hade en svajig inledning av säsongen, speciellt på fasta situationer.

Förvisso bakom seriens bästa defensiv men Oscar Linné har övertygat, Nu litar också övriga AIK-spelare på honom. Det har varit lite tveksamt tidigare.

De tre övriga är rutinerade och stabila spelare.

Försvarare

1)    Per Karlsson, AIK

2)    Andreas Johansson, Norrköping

3)    Björn Paulsen, Hammarby

4)    Rasmus Lindgren, Häcken

5)    Viktor Elm, Kalmar

Per Karlsson har i över ett decennium varit en av Allsvenskans bästa mittbackar och har guldåret varit den viktigaste kuggen i AIK:s defensiv, Allsvenskans bästa.

Andreas Johansson har den här säsongen inte varit lika stabil som de senaste spelåren men har en auktoritet som inger respekt.

Björn Paulsens defensiva kvaliteter kombineras med kraftfull agerande offensivt.

Har någon sett Rasmus Lindgren göra en dålig match?

Viktor Elm är den sammanhållande länken i ett svajigt Kalmar.

Mittfältare

1)    Rasmus Elm, Kalmar

2)    David Batanero, Sundsvall

3)    Fouad Bachirou, MFF

4)    Kristoffer Olsson, AIK

5)    Serge-Junior, Hammarby

Frisk, och det var han faktiskt under stora delar av hösten, är Rasmus Elm Allsvenskans bäste spelare.

Säsongens största överraskning, både tabell- och spelmässigt, är GIF Sundsvall. Orsak: David Batanero (och Joel Cedergren, tränaren).

Jag gillar Fouad Bachirous enorma arbetskapacitet. Han har under året räddat många farliga kontringslägen för motståndarna. Är dock ingen poängspelare.

Kristoffer Olsson rörlig och kreativ.

När Serge-Junior blev långtidsskadad tappade Hammarby sin främste bollerövrare och Europaplatsen.

Forward

1)    Paulinho, Häcken

2)    Samman Ghoddos, Östersund

3)    Markus Rosenberg. MFF

4)    Linus Hallenius, Sundsvall

5)    Henok Goitom, AIK

Vinner man skytteligan och har en hel del assists är man bra. Det är Paulinho.

Östersund tappade många av sina bästa under sommaruppehållet. Samman Ghoddos var mest kännbar.

Det finns mycket att säga om Markus Rosenbergs uppträdande på plan. Men en duktig spelare är han.

Ett härligt genombrott på ”gamla dar”, Linus Hallenius.

En av de stora hos mästarna, Henok Goitom.

Värdefullaste spelaren

1)    Rasmus Elm

2)    Paulinho

3)    Per Karlsson

4)    David Batanero

5)    Issam Jebali, Elfsborg

De fyra främsta se ovan!

Elfsborg hade ett tungt år. Issam Jebali drog ett stort lass i alla delar under våren. När han försvann till Norge blev det än tyngre

Tränare

1)    Joel Cedergren, Sundsvall

2)    Jens Gustafsson, Norrköping

3)    Rikard Norling, AIK

4)    Stefan Billborn, Hammarby

5)    Uwe Rösler, MFFG

Ifrågasatt av de flesta och med ett lag/en trupp som alla trodde skulle åka ut formade Joel Cedergren ett både sevärt och effektivt lag.

Jens Gustafsson lyckades återigen skapa ett vinnande kollektiv trots de senaste årens många spelarförluster.

En guldvinnare, även med en bra trupp, är en bra tränare, så Rikard Norling skall naturligtvis finnas på listan.

Tillsammans med Sundsvall var Hammarby, efter förhandstipsen att döma, 2018 års överraskning. Det är Stefan Billborns förtjänst.

MFF:s höst var bra. Uwe Rösler bidrog naturligtvis till detta. Med, det skall inte glömmas, seriens dyraste och bredaste trupp.

Årets nykomling

Diffusa regler gör att jag nöjer mig att utan rangordning nämna spelare 20 år och yngre:

Norrköpings islänning Arnor Sigurdsson och Ian Smith från Costa Rica.

Kalmars tonåringar Isak Magnusson, Johan Stenmark, Adrian Edqvist, Nils Fröling och Adam Hellberg.

Givetvis BP:s Jack Lahne.

Trelleborgs Felix Hörberg och Isak Jönsson platsar också på listan.

Tyvärr ingen MFF-are. I årets/höstens lagbygge finns inte plats för att kontinuerligt spela in klubbens talanger i seniorfotboll.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se