Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - Söndag 5 feb 11:02

Om jag uppfattat det rätt har kritiken mot de tabellösa ungdomsserierna i fotboll varit större än de i handboll, basket och innebandy.

Under mina år som ansvarig för Malmösport på Sydsvenskan förde jag noggrann statistik över utvecklingen inom Malmöfotbollen. Sen början av 2000-talet har antalet lag i de åldrar, 13 och uppåt, som man med de nya bestämmelserna vill behålla, minskat om än inte radikalt så oroväckande.

I 13—14-årsklassen för pojkar hade Malmö de första åren av det nya seklet över 70 lag i ett 25 tal föreningar. 2016 55 i 19 föreningar.

Motsvarande siffror bland 15—16-åringarna är cirka 30 lag i över 20 föreningar då, 20 lag i 15 föreningar 2016.

I åtanke bör man också ha att Malmös invånarantal vuxit rejält de senaste drygt tio åren.

Flickfotbollen har aldrig breddmässigt blomstrat i Malmö. 2016 seriespelade sex 13-årslag, fyra 14-årslag och tre i F 15/16-serierna. Totalt alltså 13 lag. 2003 var det 24.

En annan siffra på ”svinnet” är att 2015 fullföljde 50 11-åriga sjumannalag från Malmö sina serier. 2016 fanns bara 29 kvar som 12-åringar.

Med dessa siffror som bakgrund är det underligt att fotbollförbundet söker nya vägar för att behålla sina ungdomar i gemenskapen?

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 2 feb 13:15

Med sex barnbarn, fem av dem aktiva i olika idrotter på olika nivåer, får man en hygglig inblick i ungdomsidrottens värld.

Går man så lite mer på djupet och studerar resultatlistor och serietabeller, i den mån de nu finns, hittar man oerhört stora skillnader i hur klubbarna anammar de intentioner som förbund och idrottsforskningen vill genomföra.

Berörde ämnet i ett blogginlägg för en tid sedan.

I Lundaspelen i basket i åldersgruppen U 12, det vill säga en klass för 11-åringar, möttes kontrasterna. En av Skånes främsta klubbar har en stor trupp i den åldern som räckte till tre lag. Två andra duktiga Skåneklubbar hade vardera två lag med i turneringen. Dessa två föreningar fördelade sina spelare på två jämna lag. Den andra klubben toppade ett lag, som i gruppspelet vann alla sina matcher i utklassningsstil. Medan de två andra lagen i sin tur förlorade rejält i de flesta av sina matcher. Var finns den idrottsliga utvecklingen i att vinna överlägset vid de flesta tillfällena? Och hur skoj är det att alltid förlora? Speciellt när det inom de egna ramarna går att undvika.

Att till varje pris vinna en 11-årsturnering med följd av en tidig utsortering är just det förbunden vill förhindra.

Alla klubbar har inte denna inställning.

***

 Därför är det så skönt att hitta en kontrast i de stora Lundaklubbarna i handboll, H 43 och Lugi. Till SM i 18/19-, 16/17- och 14/15-årsklasserna har man inte toppat sina lag i de två yngsta grupperna. Totalt i de sex klasserna hade H 43 13 lag, Lugi 12 till start.

I de två yngsta pojkklasserna startade Lugi med sammanlagt sex lag, endast ett återstår inför steg 4. Men jag är övertygad om att om man nöjt sig med ett toppat lag hade detta i de båda klasserna varit heta aspiranter till att bli bland de åtta lag som i maj i Malmö skall spela om SM-medaljerna.

H 43 har i samma två åldersklasser samtliga fem startande lag med inför steg 4, två av 32 i PA-gruppen och tre av 32 i PB-klassen. Imponerande!

H 43 har också prioriterat bort eventuellt finalspel för två lag och i stället låtit så många som möjligt delta länge i en utvecklande SM-spel.

I min värld skall ungdomsidrott bedrivas som H 43 och Lugi gör i USM för sina tonåringar.

Inte som basketklubben för att vinna en 11-årsklass i Lundaspelen.

***

I kommande helg spelas steg 3 för flickor A (16/17-åringarna). Återkommer då med en skånsk sammanfattning inför steg 4.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Fredag 13 jan 11:49

Jag gillar inte hysteri.

Jag klarar av att bli kallad gammal, grå och trist.

Det gäller förstås alla lovord till fotbollstalangen Alexander Isak. Visst är han den främste 16—17-åring jag sett i svensk fotboll. Ingen har i hans ålder visat en sådan kapacitet som Alexander under en hel säsong i Allsvenskan. Märk väl i inhemsk konkurrens. Den som många av dem som nu hyllar AIK:aren menar inte håller speciellt hög klass.

Att slå rekord är ut massmedial synpunkt alltid intressant. Som att nu Alexander genom sitt 1—0-mål mot Slovakien är den yngste målskytten genom tiderna i ett svenskt A-landslag. Sen kan man ju alltid diskutera om det var ett A-landslag. Motståndet var i alla fall inte A-mässigt.

Men låt det stanna vid detta. Notera och beröm Alexander för detta och för en i övrigt helt ok insats. Han visade kvaliteter, han som så många andra. Alexander kom med i truppen för att han är en duktig spelare, inte för att han är ung. Spelar han i ett landslag skall han bedömas utifrån denna nivå. Åldersaspekten har i detta sammanhang inget med betyget att göra – säger jag som gammal lärare.

Många journalister, i olika medier, har förlorat något av sin trovärdighet genom sina – ja, smått hysteriska – hyllningar i allt Isak uträttar på plan.

Sen är det en helt annan sak att jag verkligen gillar Alexander Isak både som spelare och som person genom de intervjuer jag hört i radio och på tv. Hans ödmjuka framtoning uppskattar jag.

Men denna inställning tror jag att han kommer att utvecklas och bli den internationella storspelare som han har talang för. Dit är det förstås långt.

***

Vad gav då februariturnén?

Victor Claesson är den spelare som är närmast en plats i en VM-kvaltrupp.

Och som konkurrenssituationen ser ut i förbundskapten Janne Anderssons nya landslag ser jag gårdens tvåmålsskytt Sebastian Andersson som ett hett anfallsalternativ.

Janne Andersson har fått en del kritik för att han tagit ut många spelare från sin förra klubb IFK Norrköping. Få kan väl klandra honom efter dessa två landskamper.

David Moberg-Karlsson (vilket mål!) var en av de hetaste kandidaterna till ”Bäst på plan” i går och försvinner inte alltför många av Norrköpingsspelarna utomlands kommer laget att bli en tuff utmanare till Malmö FF om SM-guldet.

Tillsammans med AIK och Häcken. Med samma reservation: Om man får behålla trupperna intakta.

Av Magnus Månsson - Måndag 9 jan 12:55

Sverige spelade en fotbollslandskamp i går mot Elfenbenskusten.

De afrikanska mästarna vann med 2—1 över ett ungt svenskt lag med få spelare som lär finnas med när VM-kvalet fortsätter om några månader.

Nu var väl varken tidpunkten eller motståndet det optimala för att rättvist bedöma de svenska spelarna. Utan att direkt glänsa var Elfenbenskusten överlägset ett svenskt lag långt från matchform.

Valet av motstånd kan givetvis ifrågasättas.

Den intressantaste frågan för den stora svenska fotbollsallmänheten – och för förbundskapten Janne Andersson –  var givetvis vem eller vilka av de svenska talangerna som har kapacitet att ta en plats i en VM-kvaltrupp.

Jag såg matchen via tv men av olika anledningar följde jag inte upp eftersnacket. Självfallet har jag min uppfattning klar, vad den nu är värd. Sen är det alltid intressant att se och läsa och diskutera vad andra har för åsikter.

I morse slog jag upp min morgontidning Sydsvenskan för att ta del av krönikörens synpunkter. Vad fick jag läsa? Jo, hur de tre (Brorsson, Pa Konate, Lewicki) medverkande spelarna från Malmö FF skötte sig. Ok, jag kan acceptera att man skriver något om spelare med lokal anknytning, men i ett större perspektiv fanns det också andra intressantare spelare att analysera.

Men som vanligt frångick inte tidningen vanan att koncentrera sig helt på MFF. Inget om någon av de andra.

I krönikörens fotbollsvärld är MFF viktigare och större än Sverige.

Jag är övertygad om att den övervägande delen av läsekretsen inte delar denna uppfattning.

I min värld är Sydsvenskan ingen lokaltidning.

Av Magnus Månsson - 22 december 2016 18:21

Fotbollsmagasinet Offside, alltid intressant och informativ, försöker i sitt senaste nummer besvara frågan:

Varför lyckas Europas tredje bästa liga aldrig dra nytta av landslagets framgångar och popularitet?

Man tänker naturligtvis på Damallsvenskan. De ligor man rankar högre är den tyska och franska. Något svar på sin fråga kommer Offside inte fram till.

Eller så vågar man inte ge ett ärligt svar.

Storklubbarnas ansvariga framför det orättvisa i pengafördelningen mellan herrar och damer från det europeiska förbundet för spel i Champions League. Om detta kan man naturligtvis ha åsikter, men hur mer pengar till FC Rosengård, Linköping och kanske Eskilstuna skulle generera ett större intresse för Allsvenskan, det förstår jag inte. Risken med en större kassa för några få är uppenbar: Klasskillnaden mellan topplagen och de övriga skulle ökas och det kan knappast öka det totala intresset.

Svenska spels och Svenska Fotbollförbundets fördelning av de ekonomiska resurserna tål också att diskuteras. Mer pengar kan ge bättre förutsättningar men det betyder inte större intresse. Allsvenskan rankas som trea i Europa. När serien startades i våras fanns 61 utländska spelare i de tolv lagen. Många av dem tillhör världseliten. Likväl var publiksnittet 815 personer. Inte sedan 2005 har snittet varit över 1 000 (Umeås och Martas storhetstid) och sedan dess har siffrorna varierat mellan 653 och 924. Man skall också ha klart för sig att de låga siffrorna höjs av att det varje säsong finns någon match med mellan 5- och 6 500 besökande.

När Marta kom till Sverige satte Umeå IK publikrekord på så gott som varje arena. Hennes dragningskraft har avtagit avsevärt. Rosengård hoppades på ett publikuppsving när Marta värvades. Det uteblev. Liksom när Lotta Schelin togs till Malmö.

Givetvis får massmedia kritik av klubbarna för att man inte ger tillräckligt utrymme till Allsvenskan. Utan att en klar helhetsbild är jag ganska så säker på att serien får den plats som intresset berättigar till. Och i Malmö mer än andra klubbar/idrotter på samma inhemska nivå får.

Det är naturligtvis ett gigantiskt problem när publikintäkterna endast utgör sex procent av budgeten. Motsvarande siffra för herrarnas allsvenska är 22.

Jag har självfallet inget säkert svar varför intresset är så svagt men väl en fundering: Spelkvaliteten är inte tillräckligt bra. Prestationerna är överlag inte lockande.

Och observera jag gör ingen jämförelse med herrfotbollen. Jag vet att ett juniorlag för herrar i handboll vinner över ett damlag men att en dammatch på elitnivå kvalitetsmässigt generellt sett har högre klass än en fotbollsmatch.

I förhållande till kvaliteten har SHE, damhandbollens högsta serie, också låga åskådarsiffror. Men ligger procentuellt betydligt närmare herrarnas än fotbollen.

Publiken är varken dum eller okunnig. Det finns faktiskt krönikörer som menat detta, när FC Rosengårds publiksiffror inte motsvarar hens förhoppningar.

***

Offside frågar sig också varför det stora antalet tv-tittare från OS-fotbollen inte fortsätter att se damfotboll på hemmaplan. OS är något speciellt. Man kan stiga upp mitt i natten för att se Sarah Sjöström simma final och ägna timmar åt en curlingmatch.

Det är inte samma som att gå och se en nationell simtävling eller en toppmatch i curlingens elitserie.

Likadant är det inom damfotbollen, där få personer har en trogen relation till en klubb.  Typ FC Rosengård.

 

Av Magnus Månsson - 24 november 2016 17:05

Historien upprepar sig.

Men inte i allt.

När Malmö FF:s sportchef Daniel Andersson presenterade klubbens nye tränare Magnus Pehrsson var det inte många ord som var annorlunda är när Daniel för ungefär ett år sedan lanserade Allan Kuhn på tränarposten: Han står för ett tydligt ledarskap och vill spela den fotboll vi i MFF står för.

Kommentarerna i den Malmöbaserade delen av massmedia är denna gång dock inte lika positiva som senast. Fallskärmarna är framtagna. Ifrågasättande när det gäller MFF:s handlingar är, om man så säger, inte alltid Malmöpressens bästa gren. En kursändring?

Trots SM-guldet blev 2016 inte vad MFF och dess anhängare i pressen hoppats på. Den spelidé Kuhn lanserade i början kom sällan fram. Och när vd:n Niclas Carlnén vid presskonferensen menade att Kuhn infriat 2016 års mål är detta väl en sanning med viss modifikation. Laget missade genom finalförlusten i Svenska cupen mot Häcken möjligheten att kvala in till Europa League i år och i och med cupnederlaget mot Landskrona försvann de viktiga tävlingsmatcherna inför den allsvenska premiären. Det är två resultatmässiga misslyckanden,

Varför inte vara uppriktiga och säga som det är: Allan Kuhn var inte tillräckligt bra för MFF.

Det hade varit ärligare. Anställandet av Allan Kuhn var ett misslyckande, signerat Daniel Andersson.

***

Självfallet har jag ingen aning om var Allan Kuhn eller nu Magnus Pehrsson fanns på rekryteringslistan. Att MFF påstår att Magnus Pehrsson är deras förstaval är givet. Annat vore tjänstefel.

Att stora delar av presskåren hoppats på ett mera känt tränarnamn, kan det bero på man överskattar MFF:s dragningskraft internationellt?

Ledningen har kanske en mera realistisk uppfattning om var MFF befinner sig i näringskedjan. Och då inte enbart på spelarfronten.

***

Spännande skall det att följa Helsingborgs val av ersättare till Henke Larsson.

Hade jag haft något att säga till om hade jag valt Peter Gerhardsson, Häckens avgående tränare. Men i hans fall ligger kanske Hammarby närmast.

Av Magnus Månsson - 22 november 2016 16:44

Idrottsgalor är inget för mig.

Valet var därför extra lätt i går. Givetvis föredrog jag via tv Redbergslid mot HK Malmö från Handbollsligan framför Fotbollsgala. Som alltid i jämna matcher, till slut 27—30, spännande.

Men jag har naturligtvis tagit del av prislistan. Och måste då ställa frågan: Vad har juryn mot Andreas Isaksson?

Jag hade faktiskt trott och hoppats att han skulle få Guldbollen för 2016. Men så fick jag reda på att novembermatcherna 2015 i EM-kvalet räknades in i bedömningen. I och för sig underligt.

I dessa två matcher mot Danmark har jag tidigare menat att Zlatan fick alldeles för mycket kredit. Visst han gjorde tre mål (av fyra), men alla på fasta situationer.  En straff och en frispark fixades av Emil Forsberg, som dessutom svarade för det fjärde målet.

Det var Emil Forsberg som var den svensk som just i play-offavgörandet mot Danmark var den viktigaste spelaren. Om man nu vågar påstå något sådant i Zlatanland.

***

Att Isaksson inte fick Guldbollen är väl trots allt ok. Men att han inte fick utmärkelsen Årets målvakt är obegripligt. Han var tveklöst bäste svensk i EM-slutspelet, säsongens viktigaste turnering. Efter sin insats i VM-kvalet mot Frankrike borde Robin Olsen inte vara en utmanare. Låt vara att han var mycket bra i kryssmatchen mot Holland.

***

Valet av Stefan Johannesson som Årets domare är också förvånade. Han har kanske haft otur att jag råkat se ganska många matcher det här spelåret, när han svarat för många viktiga misstag.

En konspiratorisk tanke: Stefan Johannesson är 45 år och har därmed passerat åldersgränsen för att döma internationellt.

Utmärkelsen var ett tack för lång och trogen tjänst.

 

Av Magnus Månsson - 20 november 2016 16:32

Allt jag vet om Allan Kuhn, den entledigade MFF-tränaren, har jag fått veta genom massmedia, i långa och korta reportage i tidningarna eller i de mer eller mindre meningslösa tv-intervjuerna före, under eller efter de allsvenska matcherna.

Jag har aldrig sett någon av hans träningar.

Men intrycket är klart. De intentioner, den spelidé, han fick jobbet på (enligt sportchefen Daniel Andersson) har han inte lyckats infria. Har det varit fel på spelarmaterialet eller på Kuhns förmåga att förmedla sitt budskap?

Det är denna fråga man måste ställa sig. Jag har inget svar. Men som i fall med alla sparkade tränare blir det just tränaren som får bära hundhuvudet.

Men i min värld är det sportchefen som har huvudansvaret. Det är han som anställer tränarteamet och formar spelartruppen.

***

Trots guldet har MFF inte imponerat rakt igenom i år. Tempot har exempelvis inte varit bra, alldeles för lågt för att kunna utmana på den internationella nivå som behövs för att nå ett tredje steg i kvalet till ett slutspel i Europa. Det måste höjas.

Ett SM-vinnande lag har oftast marginalerna med sig. Jag vill uttrycka det så här: MFF har haft få tveksamma domslut MOT sig 2016. Ganska många MED.

Därmed inte sagt att MFF inte var värdiga mästare. De berömmande orden dock lite väl stora.

***

Åter till Allan Kuhn och hans korta tid i Malmö FF ur ett massmedialt perspektiv. När han introducerades i MFF var det på Daniel Anderssons ord som gällde. Få ifrågasättanden fanns att läsa. Men det är den miljö som vuxit fram mellan press och klubb i Malmö.

Mitt minne blir inte bättre med åren, men när något är alltför infantilt kommer jag även ihåg detaljer. En naiv blå krönikör menade i en av sina första intervjuer att han litade på Kuhns förmåga, eftersom de under hela tiden hade ögonkontakt.

Jo det är sant, något sådant stod det!

***

Läste i dag en krönika, av en annan hovpoet, om Kuhns MFF-tid. I den framgick det vilken alltmer underordnad roll dansken fått den senaste tiden på vägen mot SM-titeln. Med denna kunskap, varför publicerar man då inte funderingarna om ett troligt tränarbyte. Det måste svida i en sann journalistsjäl att en kollega från  Expressen är först med en stor lokal nyhet.

Omdömena om Kuhns kapacitet till trots. rankar krönikören honom som tredje bäste tränare i tävlingen Allsvenskans stora pris. För mig harmonierar inte detta.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se