Det blev ingen bra vecka för de svenska lagen i de europeiska fotbollscuperna, ett kryss och tre förluster, alla förvisso med uddamålet.

Chansen till avancemang för Häcken, Djurgården, Hammarby och Kalmar finns givetvis kvar, men ett pessimistiskt ögonblick kan man givetvis undra över klassen på Allsvenskan.

 Visst bör ett svenskt mästarlag som Häcken, även på bortaplan, vinna över mästarna från Färöarna. Och visst skall Kalmar FF kunna vinna på Guldfågeln mot armeniskt motstånd.

Djurgården mot Luzern och Hammarby mot Twente är lite tuffare på pappret förstås, men lite oroväckande.

Men optimismen i mig säger att nästa veckas returer ger ett positivt svenskt utfall.

Med tanke på de senaste svenska landslagsinsatserna behöver herrfotbollen internationella framgångar.

***

BK Häcken hackar. Insatsen mot Klaksvik på Färöarna var inte bra, 0—0. Det kunde gått illa.

Malmö FF förklarar sin sviktande form på skador och flyktande spelare. Häcken är minst lika hårt drabbat. Skyttekungen Benie Traore och vårens succé Lars Olden Larsson är försvunna och skadelistan har varit extrem lång, Johan Hammar, Simon Gustafson, Romeo Amane som de främsta. Det är kvalitet som man inte ersätter så där rakt av. Det är fem av våren främsta spelare i Allsvenskan. Glöm inte det när ni analysera Häckens ojämna insatser, speciellt med tanke på spel både i Sverige och Europa.

Tränaren Per Mathias Högmo har gett några unga talanger, till och med tonåringar, chansen men de har en bit kvar för att kunna ersätta den höga kapacitet som saknats i de senaste matcherna.

***

Omgångens match i Allsvenskan är naturligtvis Häcken—Elfsborg. Den är extremt viktig för kampen om medaljerna. Men få mig inte att skriva ödesmatch och om Elfsborg får revansch för säsongens enda förlust, så är det inget guldryck. Även om vi säkert får höra det och se det i några rubriker.

Vid vinst är Boråslaget sju poäng före Häcken.

Jag ser fram mot lördagens fotbollshöjdpunkt!

***

Den stora massmediala händelsen från förra veckan var kravallerna i samband med mötet mellan AIK Malmö FF. Allt är skrivit och diskuterat från alla vinklar och håll. Det som sker är vidrigt, oavsett vem som nu började.

Men jag blev illa berörd när Discoverys Diljen Otlu efter intervjun med MFF:s Pontus Jansson närmast uppmanade lagkaptenen att gå och tacka klacken.

Är det något spelarna inte skall göra efter sådana händelser är väl att ge sin uppskattning för det vedervärdiga som hände på Friends.

***

På tal om Pontus Jansson. Han är den mest uppriktige lagkapten MFF haft på senare tid. Hans företrädare Markus Rosenberg och Anders Christiansen har väl sällan eller aldrig erkänt att motståndarna varit värda sina poäng. Trots poängtapp i tre matcher i följd har Pontus Jansson ärligt erkänt att prestationerna inte varit värda mer.

Respekt.

***

Visar 32-årige domaren Joakim Östling vägen? I matchen Sirius—Mjällby dömde han vid en frispark i den allmänna röran framför målet straff för att en hemmaspelare ojuste höll i en Mjällbyspelare. Fullt riktigt.

Men hur många gånger per match ser man inte liknande situationer utan någon åtgärd? Vem har samma mod som Östling?

Respekt.

Det är halvtid i den allsvenska fotbollen.

118 matcher återstår.

Och ändå ha vi sett åtskillig ”ödes- och ångestmatcher”. Allt enligt de otaliga experterna på Discovery + i deras försök att göra Allsvenskan mer dramatisk än den faktiskt redan är. Hur många ödesmatcher lär det inte bli när det drar ihop sig när vinterkylan drar in över arenorna?

I toppskiktet lär det bli många och några i kampen om att undgå ett negativt kval. Jag har svårt att se att Varberg och Degerfors skall klara sig kvar. Resurserna är för små i det ännu öppna transferfönstret för att kunna förstärka beskedliga spelartrupper.

Ett vågat tips med halva facit i hand är att det blir IFK Göteborg, Värnamo och Sirius som kommer att kämpa för att undvika plats 14, den som ger kval-

Toppkvartetten har redan utkristalliserat sig, Elfsborg, Häcken, Malmö FF och Djurgården. Resten, sju lag, kommer att hamna i ett Ingenmansland, en befrielse för några, en grym besvikelse för några andra.

Medaljstriden lever i högsta grad. Det blev ingen lugn promenad i parken för Malmö FF. Att de okritiska himmelsblå fansen hade tron att laget skulle gå obesegrat i 30 omgångar må vara dem förlåtet, men alla yrkesjournalister med samma tro borde vara mer försiktiga med sin yrkesheder.

Inbördes mötena är extra viktiga – om man nu inte klyddar till det för många gånger mot övriga lag, förstås.

Hur ser då vårtabellen ut för de inbördes mötena mellan toppfyra?

Häcken          7 poäng

Djurgården    4 poäng

Elfsborg         4 poäng

Malmö FF      1 poäng

Sen har Djurgården i en tidigarelagd höstmatch vunnit med 1—0 över Häcken. Noterbart är att hemmastarka Häcken har både MFF och Elfsborg kvar på Bravida, lag som man fixat fyra poäng mot på bortaplan.

En minitabell som den ovan har naturligtvis ingen avgörande roll på den blivande sluttabellen. Men lite säger den om MFF:s insatser under halva Allsvenskan.

Laget har haft det svårt mot toppkonkurrenterna, en poäng av nio möjliga och 2—7 i målskillnad,

Pengar ger makt.

Definitivt i fotbollsvärlden.

Nu mitt i ett öppet svenskt transferfönster skrivs det om övergångar och penningsummor som nästan aldrig förr. Och i slutändan hamnar resonemanget nästan alltid i att Malmö FF på herrsidan i framtiden kommer att dominera i Sverige. Inte minst efter de senaste nytillskotten. Förmodligen kommer förstås MFF ständigt att bli ett topplag.

Samtidigt är pengar och dyra nyförvärv inte allt. I alla fall inte i alla matcher. Tack och lov.

Även den fattige kusinen från (Lister-) landet kan.

Gårdagsmötet MFF—Mjällby 1—2 var ett ypperligt exempel på det som ger en extra charm åt min favoritserie, Allsvenskan.

Men att det var just Mjällby AIF som skrällde denna söndagseftermiddag var överraskande. Listerlaget är hittills en av de stora förlorarna spelarmässigt i transferfönstret (Noah Persson och Otto Rosengren), MFF en av vinnarna med tre redan klara förvärv, som dessutom alla fick speltid. Även Otto Rosengren.

Det skall liksom inte gå med dessa helt annorlunda förutsättningar. Och detta till och med i hemmanborgen, Eleda.

***

Intressant i relationerna MFF/Mjällby är förstås även utlåningen av 21-årige Noah Eile till Mjällby. Okej, man skall inte dra för stora växlar på en enda match, men visst hade det för framtiden varit intressant att se Noah Eile i stället för stundtals stabbiga innebackar i den nuvarande truppen.

***

Det sägs och skrivs att MFF bygger om håller på att skaffa nya relationer (nytt modeord i fotbollsdebatten) och att laget är under renovering. Poeter har alltid diffusa förklaringar vid poängtapp,

Pontus Jansson (32) ingår förstås i det ”nya” MFF. Liksom målvakten Johan Dahlin (36), men hur är det med Niklas Moisander (37), Martin Olsson (35), Oscar Lewicki (30), Sören Rieks (36) och Isaac Kiese Thelin (31), alla startspelare i går. I truppen finns även Lasse Nielsen (35) och Anton Tinnerholm (32) och nästa säsong förhoppningsvis en frisk Anders Christiansen (33).

(Åldern är den nuvarande.)

Här finns väl relationer. Men visst måste MFF renovera med en del yngre byggstenar för att skaffa den trupp som den goda ekonomin ger förutsättningar till.

Jag var på fotboll i går, den allsvenska dammatchen FC Rosengård—FC Linköping 1—3.

En anledning var att få se Caroline Seger spela i alla fall några minuter före avresan till VM-slutspelet. Det blev, tyvärr måste jag skriva, inte så. Vad jag tycker om det, behåller jag för mig själv. Att ha åsikter om hennes medverkan eller inte är att röra sig på minerad mark. Det har jag märkt.

Men det fanns mer att vara besviken över. Och då tänker jag inte på den rättvisa Rosengårdsförlusten. Nej, det var den matta stämningen runt planen, brist på engagemang bland åskådarna. Lite hårdraget hördes publiken bara två gånger, dels när den duktiga kvinnliga speakern (tydlig klar stämma) berättade att Häcken låg under med 1—0 mot Örebro och dels när Olivia Holdts påpassliga och tekniska långskott gav 1—1.

I övrigt var det tyst, inget stöttande engagemang när hemmalaget hade perioder med ett visst tryck till både kvittering och senare reducering.

Och eftersom Linköping inte hade någon röststark supporter på plats blev det dessutom nästan ödesdigert tyst över Malmö ip vid östgötskornas tre mål.

Herrallsvenskans ökande intresse tillskrivs till stor del den stämning supportrana skapar. De större klubbarna bidrar också med stora bortaföljen.

Dessa ingredienser saknar damfotbollen i stort helt. Men det finns positiva tendenser. Hammarby och Piteå har hyggliga siffror. IFK Norrköpings entré i Allsvenskan har vitaliserat intresset i Östergötland, derbyna mot Linköping sågs av totalt 16 000 personer. På tv verkade stämningen vid dessa matcher hög.

Vi var strax över 1 000 åskådare på plats i går, förvånansvärt många kvinnor (jämfört med för några år sedan) men åldersstrukturen, då gäller det både män och kvinnor, var inte den som höjer sin röst på en idrottsarena.

Damfotbollen behöver en yngre supporterkultur.

En dyster atmosfär, som en i går, gynnar inte publikutvecklingen.

Men som min kvinnliga bänkgranne påpekade: Vi hade i alla fall tur med vädret.

Ordningen är återställd.

Den allsvenska fotbollen är tillbaka. Det blev den vanliga veckoslutsdosen, fem matcher, BP-AIK 0—2, Malmö FF—Sirius 3—0, Norrköping—Häcken 2—2, Djurgården—Varberg 2—0, Elfsborg—Hammarby 2—0.

En femling på Oddset som inte var direkt svårfångad.

Att efter en omgång efter ett, förvisso kort, uppehåll dra några djupare konsekvenser av vad jag såg är meningslöst, speciellt som transferfönstret är öppet med allt vad det innebär i de olika trupperna.

Uppvuxen i fotbollsvärld, där trupperna i stort var intakta i alla fall under en hel säsong, känns de här många skiftningarna si så där. Klubbar som lyckas utveckla sina talanger blir av dem, låt vara med ett oftast bra kassatillskott, mitt i spelåret. Det innebär annorlunda förutsättningar för resten av säsongen.  Okej, jag vet hur den nya fotbollsvärlden ser ut. Det är bara att acceptera. Men för den sakens skull behöver man inte gilla den.

***

Några iakttagelser:

• Vad ett tidigt mål, och dessutom två, betyder såg man i Stockholmsderbyt. Ett AIK i stort poängbehov kunde efter sina två mål helt inrikta sig på en kompakt defensiv. PB visade trots förlusten att man är ett bra lag med kvalitet.
• Jag har inte sett Varberg speciell ofta, men visst försökte hallänningarna spela ett mer konstruktivt och passningsinriktat spel än under flyende tränaren Joakim Perssons tid? Tränarskiftet kan kanske vara vändningen för Varberg.
• Rent generellt höll de fem matcherna sett över 90 minuter ingen högre klass. Det är idrottsligt förklarligt. Ett uppehåll följt av en träningsperiod ger oftast en dipp i formen hos den aktive. Det gäller i sort i alla idrotter.              

***

Med det sista i åtanke har jag fortfarande kvar funderingarna över vad Caroline Seger på plan kan tillföra ett lag i damfotbollens tuffaste tävling, ett VM-slutspel. Det är ju faktiskt att undervärdera kvaliteteten på produkten. Vi pratar världselit. Åldern tar ut sin rätt och har man dessutom varit skadad i nästan ett år kan man inte prestera på den allra högsta nivån.

Det borde även en av damfotbollens största pr-journalister inse.

Men än mer förvånande är det att förbundskaptenen Peter Gerhardsson även har den åsikten.

Vad är bra för svensk fotboll?

Och vad inbegriper man i benämningen ”svensk fotboll”?

Dessa lite filosofiska tankar är föranledda av en krönika i Sydsvenskan av Fredrik Lindstrand.

Först en liten personlig reflexion: Fredrik Lindstrand var intressantare att läsa på gratistidningen City. När han flyttade till ett annat skrivbord i tidningshuset vid Triangeln började hans krönikor tangera den gräns mellan klubbjournalistik och neutral MFF-bevakning, som chefredaktören Jonas Kanje vid några tillfällen försökt bagatellisera.

***

Nåväl, i sin krönika menar Fredrik Lindstrand att Otto Rosengren övergång från Mjällby till Malmö FF är bra för svensk fotboll. Hellre en inhemsk övergång än en som innebär en plats i ett avbytarbås i Centraleuropa. Men inget säger att Otto Rosengren fixar en säker plats i MFF:s startelva. Utvecklas han bättre i en ojämn U 21-serie än som ordinarie i Mjällbys allsvenska lag?

Hans plats i MFF-truppen innebär att en annan talang, Hugo Brolin, lär få mindre utvecklande speltid. Tuff konkurrens tillhör eliten. Men den kan också vara hämmande om det innebär begränsad speltid.

***

Och vem tänker på Mjällby AIF, som i samma fönster också mist Noah Persson till Young Boys?

Är det bra för svensk fotboll att Blekingelaget förlorar två tongivande spelare och riskerar sin allsvenska status? 30 miljoner kan förvisso ses som en acceptabel kompensation men är det värt en degradering? Mjällby AIF som elitklubb har varit duktig på att hitta och utveckla talanger från närområdet. Klubben behövs i elitfotbollen och är bra för svensk fotboll.

Ett uttalande som förvånar mig är Svante Samuelssons. Han är sportchef i SEF, Svensk Elitfotboll, en intresseorganisation för de 32 främsta klubbarna i landet. Han menar också Otto Rosengrens flytt är bra för svensk fotboll.

SEF:s uppgift måste vara att hjälpa alla sina medlemmar. Jag har svårt att tänka mig att SEF skall arbeta för att få en allsvenska med ett fåtal topplag och sen en bred utfyllnad.

Liknande tongångar som nu vid Otto Rosengrens övergång hördes i fjor vid samma tidpunkt, när Moustafa Zeidan flyttade från Sirius till MFF.  Vart är hans karriär på väg?

Många övergångar inför årets allsvenska säsong har också visat att en flytt från mindre bemedlade konkurrenter till någon av de så kallade topplagen inte per automatik innebär en bättre spelare.

***

Fredrik Lindstrand menar i sin krönika att de senaste tidens nytillskott, tränare och spelare, visar på MFF:s status. Det är klart att MFF har status. Men han bortser från en oerhört viktig faktor: Pengarna.

Klubben har de ekonomiska muskler som är nödvändiga för de senaste rekryteringarna.

***

I slutändan i Lindstrand resonemang ligger tanken om en utlandsförsäljning av Otto Rosengren för en ansenlig massa kronor. MFF har råd att vänta. Det har inte många av de övriga svenska klubbarna. Därför blir det försäljning av spelare som hamnar på en avbytarbänk.

Före MFF:s ekonomiska lyft finns det ett antal MFF-exempel. Inte att förglömma.

***

Som jag skrev i inledningen: Fredrik Lindstrands krönika tangerar linjen mellan klubbtidning och neutral MFF-bevakning.

***

Svensk fotboll, vad är det och vad är viktigt för den?

Det är i alla fall betydligt mer och större än en 20-årings övergång från Mjällby AIF till Malmö FF:

Usch!

Ja, vad annat skall man säga efter gårdagens 2—0-förlust i EM-kvalet mot Österrike?

Totalt sett var den svenska insatsen bedrövlig. Lovorden till målvakten Robin Olsen var verkligen berättigade.

Har ägnat någon timme åt att studera vad med eller mindre etablerade fotbollstyckare anser. Åsikterna är många. Och skiftande. Några lägger skulden på de fyra i försvarslinjen. Och jag som i min enfald trodde att en bra defensiv är ett kollektiv arbete över hela plan, av alla spelare.

Andra menar att det saknades kreativitet från mittfältet och anfallarna inte fick rätt understöd. Det finns fler infallsvinklar.

Alla synpunkter i beaktande kan enkelt sammanfattas: De svenska spelarna var inte tillräckligt bra för att fullt ut matcha de österrikiska.

Däri ligger problematiken. Vi har närvarande inte en landslagstrupp som håller i dessa sammanhang. Det räcker inte att byta förbundskapten. Gårdagsinsatsen var inte en engångsföreteelse. Det har varit en trend en längre period.

Få, om ens någon, har haft större anmärkningar mot den nominerade truppen. Man tager vad man haver, som Kajsa Varg en gång myntade. (Jag rekommenderar en googling på Kajsa Varg för den oinvigde).

Österrikes skicklighet och bättre teknik i högre tempo tvingade ner den svenska defensiven.

***

Det var inga höga betyg till de svenska spelarna, undantagandes då naturligtvis Robin Olsen. Som tv-tittare har man ingen helhetsbild av matchen. Såg exempelvis ett Samuel Gustafson av någon belönades med en 3:a för sin förmåga att täcka ytor. Nog så viktigt, men det är en roll man inte förknippar med en Allsvenskans konstruktivaste spelare. Det blev liksom rätt man på fel plats.

***

Någon menar att det var dags för en föryngring. Denne kan inte vara speciellt påläst. Okej, Martin Olssons (35) och Albin Ekdahls (33) landslagskarriärer lär väl gå mot sitt slut men Robin Olsen (33) och Emil Forsberg (32) har många år kvar i landslaget.

Viktor Claesson är 31 och av de övriga som var disponibla i går var nio 25 år eller yngre. Ålderskrämpor är inte orsaken till regressen.

***

Problemet ligger kanske på klubbnivå. Toppklubbarna framhäver gärna sina utmärkta ungdomsakademier. Men nu när transferfönstret öppnas sneglar sportcheferna utomlands för att fylla luckorna. Egenproduktionen anses inte tillräcklig,

Och se gärna hur många utländska spelare som är tongivande i de allsvenska lagen, inte minst i topplagen.

Hemvändarna i all ära, de tillför sällan spetskvalitet till landslaget.

Man bör kanske inte heller förbise att spelare med dubbla pass föredrar spel för andra landslag än Sveriges.

***

Landslagsproblematiken är komplex.

Ansvaret ligger på fler parter än hos Janne Andersson.

 I

Damernas VM-trupp i fotboll togs ut i går.

Vem är jag att ha synpunkter på nomineringarna? Spelarna i de utländska klubbarna har jag minimal koll på, de inhemska lite bättre. Har sett ett antal matcher via Viaplay. Det är verkligen stora kvalitetsskillnader mellan lagen i Allsvenskan.

Men man kan likväl ha sina funderingar. Vi pratar VM-slutspel, den högsta plattformen i elitidrott. Kan man på denna nivå idrottsligt tillföra det svenska laget kvalitet med spelare som inte kunnat träna för fullt på närmare ett år och bara har några korta perioder med spel på allsvensk nivå? Jag tänker naturligtvis på Caroline Seger, en fantastiskt duktig spelare, som yngre och helt kurant. De senaste säsongerna har elitidrottarens värsta fiende – åldrandet med sämre allmän fysik och snabbhet – hunnit i fatt Caroline Seger. Det är min uppfattning.

***

Och hur är VM-statusen på Elin Rubensson? Också hon skadad med oregelbunden speltid i BK Häcken. Jag har sett ganska många av Häckens matcher och har märkt hur långt Elin är från sin högsta nivå. Men hon har, efter vad jag förstår, en bättre träningsbakgrund än Caroline Seger och åtskilligt fler matchminuter i benen.

Elin Rubensson tillhör mina favoriter inom svensk damfotboll, givetvis främst för hennes skicklighet på plan. Men jag led med henne, när hon som landslagsspelare inte fick en ordinarie plats i FC Rosengård, som föredrog utländska importer. Elin flyttade till Kopparbergs/Göteborg och blev 2016 OS-silvermedaljör. Så hanterar man en petning.

Samma väg, men till Piteå, och av samma orsak tog för övrigt målvakten Hilda Carlén.

***

Jag förstår de unga talangerna Rosa Kafajis och Matilda Vinbergs besvikelse över att inte komma med i VM-truppen, dels givetvis främst ur sportslig synpunkt men även ur ekonomisk. ”Startpengarna”, 300 000 i grundplåt, hade varit välkomna i två unga tjejers hushållskassa.

***

VM-matcherna under perioden 20 juli—20 augusti spelas på bra tider för oss fotbollsnördar på förmiddagar och kollidera inte med fem allsvenska fotbollsomgångar. Det tackar vi för.