Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - 30 augusti 2019 21:57

I går stod jag inför ett problem:

Bnei Jehuda—MFF i playoff till Europa League eller Diamond League i friidrott.

Började med fotbollen men efter 1—0 till MFF och sen en minst sagt torftig underhållning blev det friidrott efter en halv timme. Inget val att ångra.

Av kommentarer från vänner och studerande av diverse tidningar att döma, höjdes aldrig underhållningsvärdet i EL-mötet.

Såg att min morgontidning gav MFF-spelarna 2,28 i snitt, alltså lite över godkänt. Det är väl okej. MFF spelade av matchen och fixade avancemanget. Så kan man se på det utan att ha sett mer än en halvtimme.

Betyg i fotbollssammanhang i tidningsvärlden är satta för att väcka intresse och debatt. När jag såg dessa 2,28 erinrade jag att MFF i förlustmatch mot Djurgården hemma (0—1) i samma tidning fick 1,87. Men det var ju kvalitetsskillnad i vad MFF presterade under dessa matcher. Prestationerna överlag i det allsvenska mötet var på nästan alla MFF-fötterna bättre än mot Bnei Jehuda. MFF—Djurgården var med allsvenska mått en bra match med nerv. MFF var inte dåligt. Man kan förlora utan att spela dåligt och utan att vara underkända.

Även Malmö FF.

***

Det som förundrat mig under MFF:s kvalspel är att man fått möta fyra så pass undermåliga lag. Förvisso är Europa League division 2 i dessa sammanhang men att ett lag av den standard Bnei Jehuda visat upp var så långt framme visar på ojämnheten och svagheten på lagen i turneringen.

Det måste man väl ha rätt att påpeka även i MFF-land.

***

Liksom att seedningen i de två europeiska turneringarna konsoliderar de ekonomiska klyftorna. Storlagen från toppligorna går direkt in i slutspelsgrupperna i båda cuperna med garanterade stora pengar (okej inte med engelska mått mätt, förstås). Utslagna lag från Champions League i kvalet får också en extramöjlighet i EL-kvalet (som AIK) och de lag som kommer tre i CL-grupperna får hoppa in i EL-slutspelet. De främsta klubbarna har en massa fördelar.

***

Några bra insatser och avancemang under några säsonger ger också bra utgångsläge, bra seedning. Som nu MFF. Välförtjänt, självfallet.

Men hur svårt är det inte för ett oseedat lag att ta sig vidare till köttgrytorna/pengarna. Ta Häcken som exempel: I fjor Leipzig, i år AZ Alkmaar.

Eller IFK Norrköping, som fick möta Hapoel Beer Sheva från Israel med tre ligaguld under de fyra senaste säsongerna, medan MFF:s motståndare Bnei Jehuda kom femma i senaste ligan, 29 poäng efter ettan.

Därför blir jag irriterad, när en krönikör med MFF-hjärta menar, att även de andra svenska klubbarna borde ta Europaspelet på allvar. Inte bara Malmö FF. Men hallå! Det har de väl alltid gjort. Utifrån sina resurser. Och historien visar att några satsat utan ha tillräckligt med resurser.

MFF:s situation är unik i modern svensk fotbollshistoria. En situation nådd med skicklighet men också de nödvändiga marginalerna. Vid mer än ett tillfälle.

ANNONS
Av Magnus Månsson - 28 augusti 2019 11:59

Självfallet har en förlust, som nu 0—1 för Malmö FF mot Djurgården, mot en av de främsta konkurrenterna betydelse för en sluttabell.

Men med nio omgångar kvar överreagerar skribenter i alla medier. Det kan ju hända hur mycket som helst. Inte minst eftersom det återstår 16 inbördes möten mellan de sju tänkbara medaljkandidaterna. Det vill säga 16 så kallade sexpoängsmatcher.

Hammarby (41 poäng) skall möta alla sex topplagen.

AIK (43) och IFK Göteborg (38) fem av de sex.

Djurgården (47), Malmö FF (41), Häcken (40) och Norrköping (37) har alla vardera fyra toppkonkurrenter kvar.

Hur har då de inbördes mötena slutat mellan ”de sju stora”?

Djurgården                      8                   4                    2                   2                      14

Göteborg                         7                   3                    3                   1                      12

AIK                                  7                   3                    2                   2                      11

Norrköping                       8                   2                    4                   1                      11

Malmö FF                         8                   1                    6                   1                        9

Hammarby                       6                   1                    2                   3                        5

Häcken                             8                   1                    2                  5                        5

 

Ger detta en vägledning om fortsättningen? Nja …

Hammarby har det tuffaste restprogrammet. Men samtidigt ett gynnsamt sådant. Vinster i ”rätt” matcher och läget kan bli än bättre.

Rent generellt har lagen likvärdiga restprogram i Allsvenskan. För MFF (säkert) och AIK (tveksamt) kommer det fortsatta spelet i Europa också att påverka fortsättningen.

Och Djurgården har två Stockholmsderbyn kvar och det är sällan laget kommer med full poäng från dessa möten och har dessutom IFK-lagen från Göteborg och Norrköping kvar på bortaplan.

Och bakom smyger Häcken, notoriskt dåligt mot topplagen, men kapacitet att rubba de flesta. Två kryss mot MFF, som exempel. Men saknar vinster.

Norrköping är kanske lite långt efter för att nå guld men ingen lag går säkert.

Och man skall inte glömma att när höststormarna viner och nedflyttning hotar kan det bli några överraskningar från kämpande bottenlag.

Speciellt kan mötena mot Elfsborg och Örebro bli vanskliga för topplagen. Två lag i ett säkert skikt av tabellen som hittat rätt i sina positioner och kan spela utan press.

Det här blir en intressant allsvensk avslutning med sju kandidater till de fyra medaljerna.

MFF är givetvis fortfarande en stark aspirant på ett nytt guld.

***

Olika media har sina sätt att förutse utgången och använder mer eller mindre konstiga statistiska underlag för att räkna fram ett slutresultat. Någon hade tagit sig tid att räkna ut hur många poäng i snitt de sju toppkrigande lagen spelat hem under de senaste tio säsongerna, delat summan med tio och med detta som underlag räknat ut 2019 års allsvenska sluttabell.

Seriöst! Tack och lov är fotboll mer än statistik.

 

 

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 26 augusti 2019 22:06

Jag höll på Finland i helgens landskamper i friidrott.

Inte som slutsegrare förstås. Men jag ville inte se de utklassningar det blev i seniormatcherna. Båda länderna behöver den här kampen. Med stor publik och tv-exponering. Då behövs det ovissa jämna matcher, inte bara enstaka världsresultat.

Såg att Svenska Friidrottsförbundet var nöjt med cirka 20 000 åskådare totalt på de båda dagarna. Friidrottsintresset är inte som förr, så siffran är väl okej. Av tv-bilderna att döma fanns inte som tidigare sektioner fyllda med blåvita entusiaster. Jag har varit på Stockholms stadion, då Vårt land, vårt land dönat över hela Östermalm och fått Du gamla du fria att låta som en andeviskning. Och jag har hört dånet från tusentals finska strupar, när ett blåvitt spjut flugit över 80 meter. Detta stöd saknade gästerna denna härliga augustihelg.

Det finska friidrottsintresset är svalt för närvarande. Tidigare fyllde man mer eller mindre Helsingfors Olympiastadion vid Svenskkampen. Nu har man flyttat ut landskamperna till mindre städer för att få någorlunda fyllda läktare och slippa tävla på en öde arena i Helsingfors.

Finland behöver några bra löpare på sträckorna från 800 meter och uppåt. Nu tänker jag speciellt på herrsidan. Att en tidigare väldigt respekterad löparnation som Finland i år mönstrade så – ursäkta uttrycket – usla lag på så många distanser är förvånansvärt. Vi pratat inte världsklass, långt därifrån, inte ens Europatopp. Så illa är det.

Visst imponeras man av sexmetersstavhopp, 70-meterskast i diskus och spjut flygande långt över 80 meter. Men den riktiga stämningen frambringar de tuffa kamperna i längre lopp, armbåge mot armbåge. Kanske talar jag som en medelmåttig 800-meterslöpare av distriktsklass? Jag tror dock det är sådana täta uppgörelser som ger det där lilla extra, de där tusentals extra åskådarna.

Det som gör att även bortasektionerna fylls av entusiasm.

***

Jag älskar Finnkamperna, en tävling, där de enskilda resultaten är av underordnad betydelse. Har på olika sätt följt kamperna sedan början av 1950-talet, då mitt friidrottsintresse tog fart. Men på den tiden var det tufft att vara svensk. Herrmatcherna vanns alltid av Finland. Långt in på andra dagen skymtade man möjligheten att bryta den finska dominansen. Men så kom då tresteg och spjut och 16—6 i båda grenarna. Så var det kört igen. Det kändes hopplöst. Men det gick att bryta hegemonin.

Hoppas verkligen att Finland inser detta. Så sent som 2018 vann faktiskt Finland, vilket var märkligt med tanke både på årets och tidigare års svenska utklassningar.

***

 

Jag gläds med de duktiga, målmedvetna ungdomar under den absoluta eliten, som en helg om året får den uppmärksamhet de nästan aldrig får under sitt dagliga slit.

Svensk och finsk friidrott behöver de här landskamperna om man vill ha en viss bredd på den inhemska toppen.

 

Av Magnus Månsson - 24 augusti 2019 21:47

Jag var i veckan på jubileum.

Men kan man kalla en träff efter en examen för 54 år sedan för jubileum? Skall det inte vara en nolla eller en femma med för att det skall kallas jubileum? Så var det tidigare. Vart femte år samlades delar av de B-kursare, flickor och pojkar, som 1965 fick tillåtelse (så står det i den röda examensboken) att  ”titulera sig gymnastikdirektör.” Tio gånger hölls femårstradition vid liv. Men 2015 hade gruppen tunnats ut. Livet har sin gång, några har dött, andra är sjuka, många prioriterar annat och med en grupp, spridd från Luleå till Skanör, är kommunikationerna stundtals besvärliga. Vi är trots allt kring de 80. Fem år tycktes långt. Så vi bestämde oss för att fira oftare.

Så vi har firat 52, 53 och som sagt 54. Vi sikta in oss på 55 och då i vackra Tällberg i Dalarna.

Lite över 20 (av 50) gymnastikdirektörer – det är en av få gånger, jag använt min ”fina” titel -- har totalt deltagit de tre senaste åren. 55 är ju ett riktigt jubileum så då hoppas vi på 20 deltagare.

I veckan blev det bara tio, många sena återbud. Så blir det i den här åldern.

Vi var i Tylösand och Tylösand är inte bara den långa, berömda sandstranden och det av Per Gessle upprustade Tylöhus. Söderöver mot Laholmsbukten finns en fantastisk natur med historiskt intressanta platser, som värdinnan och kurskamraten Ingrid Sandberg kunnigt informerade oss om under våra motionsrundor. Inte för inte har vi varit idrottslärare. Så motion måste stå på programmet.

Men mest blev det prat och prat över ett – nja, några, då – glas vin. Om minnen, naturligtvis, lite sladder, om skolans utveckling, om idrottslärarens nuvarande status men även om politik, kungahuset, litteratur och en varierad konfekt.

Dessa GCI-träffar är ett strålande bevis på det kamratskap som växte upp under två Stockholmsår, som på olika sätt formade oss.

Jag åkte från Tylösand stimulerad och inspirerad. Och ser fram mot Tällberg 2020.

***

Jag hade brått om hem från Tylösand för att via tv se Malmö FF:s playoffmöte mot Bnei Yehuda. Men den matchen kunde man gärna ha missat. Den saknade helt nerv. Precis som i förra omgången mot Zrinjski verkade israeliterna ha gett upp från början, spelade extremt defensivt och försökte inte ens fixa ett bortamål för att sätta bara en liten smula press på MFF inför returen i Tel Aviv. Ett defensivt organiserat, starkt MFF tappar givetvis inte 3—0.

Jag förstår varken Zrinjski eller Bnei Yehudas taktik och inställning. Att inte ge sig själv en ärlig chans är mer än  förvånsvärt.

Krönikörerna öste sitt beröm över MFF och som matchen såg ut var orden berättigade. Ole Törner på Skånesport.se var dock ärlig och påpekade att Bnei Yehuda var ett sällsynt dåligt lag, speciellt för att avancerat så här långt.

Jag är helt enig med Törner.

MFF:s 3—0 skall bedömas med detta i åtanke.

 

 

Av Magnus Månsson - 17 augusti 2019 14:09

Det finns en inbyggd dramaturgi i den europeiska klubblagsfotbollen.

Jag tänker då på bortamålsregeln, som innebär att ett mål på bortaplan räknas dubbelt vid ett likaresultat. Det har gett dramatiska och spännande avslutningar i många matcher.

Men visst är många av lagen, speciellt de nederlagstippade och de med bortamöte i första matchen, lite väl fega?

Jag tänker på Malmö FF:s senaste motståndare, Zrinjski. Laget kom till Malmö med förhoppningen att spela 0—0, fick ett ”flippermål” mot sig före paus, och hade sen inte kraft och idéer för att komma ur sina defensiva tankegångar. MFF var för starkt, stärkt av sin ledning och vann med 3—0.

Möjligheterna att avancera för Zrinjski var givetvis borta. Ett så bra lag som MFF med en prioriterad defensiv tappar naturligtvis inte en 3—0-ledning.

Zrinjski visade dock i hemmamötet bra offensiva kvaliteter, som man inte ens försökte utnyttja i Malmö. Laget fegade ut. Exempelvis hade 3—1 i Malmö hade gett helt andra förutsättningar i Mostar. Vad hade det betytt att det blivit fler baklängesmål i Malmö? Inte ett dugg.

Zrinjski gav sig själv inte chansen. För säkerhets skull: MFF var klart bättre.

 

Av Magnus Månsson - 13 augusti 2019 15:58

Det blev fem matcher från Allsvenskan även i den senaste veckan.

Men jag har även ett annat liv. Faktiskt.

I den här omgången imponerade främst Djurgården, 4—0 mot Sirius, förvisso hjälpt av att Uppsalalaget tidigt fick en spelare utvisad.

Men Djurgården visade ett tempo i passningsspel och löpningar som jag inte sett hos konkurrenterna det här spelåret.

Häcken—Malmö FF var tempomässigt en klass sämre. Det var mer en kamp och en taktisk match. Det förvånar mig att Häcken inte drog upp farten och tog fördel av en veckas matchvila gentemot MFF:s bara två dagar.

Det talas ju ständigt om att ett tätt Europaspel är en nackdel för de inblandade. Men det gäller att utnyttja trötthetsfaktorn. Det gjorde inte Häcken, man styrde inte tempot.
IFK Norrköping är i sina bästa stunder sevärt. Men utan Jordan Larsson för ineffektivt för en slutlig toppstrid.

***

Tyvärr kan man inte undgå att undra över vad som hänt med domarstandarden. Det finns ju knappast en match utan något eller några kontroversiella viktiga domslut. När domarna – man är ju ända fyra – inte kan reglerna är det riktigt illa. Jag tänker inte på gränsbedömningarna under spelet utan mera på bestraffningarna efter en avblåsning.

I den senaste omgången renderade en hög spark med träff i ansiktet ett gult kort, i en annan match endast en frispark i ofarligt läge. I mötet Kalmar—Örebro sköt en örebroare från nära håll upp bollen på armen på hemmaspelare i en naturlig ställning. Straff och varning.

När lite senare en Örebrospelare kom fri fälldes han (enligt domaren) av KFF-målvakten. Straff men ingen varning. Om nu huvuddomaren glömde att varna Lucas Hägg Johansson, målvakten, borde inte hans kolleger påmint honom?

Jag skulle kunna räkna upp åtskilliga fler underligheter. Och detta sker i ett skede av säsongen då avstängningshot hänger över väldigt många spelare och en avstängning inte bara har betydelse för det egna laget utan även för konkurrenterna.

Jag har ofta försvarat domarna. Men i år har de inte varit bra.

Och inte får de hjälp av spelare och ledare heller.

***

Och så ropas det på videogranskning, VAR. Ok, en del av situationerna hade måhända fått ett annat resultat. Men som jag skrivit tidigare: Vad skall granskas?

I den senaste omgången kom många mål och farligheter efter hörnor och frisparkar, en del tveksamma. Skall man VAR-studera dessa? Det tar för lång tid.

Men domarinsatserna inger generellt sett inget förtroende.

Hur skall det bli när det spetsar till sig?             

Av Magnus Månsson - 11 augusti 2019 13:48

Jag var på fotboll i går.

Såg IFK Malmö—Vinberg, 0—9.

Att hallänningarna skulle vinna var i sig ingen större sensation. Har sett sex av IFK:s tävlingsmatcher den här säsongen och det är bara att konstatera att årets lag inte är bra. Alltför många spelare har bristfällig teknik och inte minst brist på spelförståelse. Den spelidé som finns – även om den ofta är svår att urskilja – är spelarna inte kapabla att genomföra. Så lyder min enkla analys. Och då sett över hela spelåret.

Men 0—9 är självfallet minst sagt genant.

Sådana siffror triggar igång många på sociala medier. Engagemang är bra. Men samtidigt lyser okunskapen fram.

Jag kan acceptera att man tror att IFK har – och har under en tid haft -- en fungerande ungdomsverksamhet, att spelarna har kontrakt, att det bara är att byta ut lördagselvan mot nya spelare och därmed få ett bättre lag.

IFK har fyra ungdomslag, det äldsta är ett P 13-lag, spelarna har inga kontrakt och det finns inte heller numerärt underlag för att ersätta speciellt många från lördagstruppen. IFK har varken ett B- eller juniorlag.

Det spekuleras även i att det var en ”läggmatch”. Jag har ingen aning om möjligheterna/alternativen att spela på en division 2-match och en utklassningsvinst för gästerna. Jag är förvisso ibland naiv men har svårt att inse att man kan få ett helt lag att medvetet underprestera. Det fanns en vilja att reducera, sett över hela matchen. Förmågan var otillräcklig.

Spekulationer och okunniga kommentarer får man räkna med. Tyvärr.

Men jag reagerar starkt, när man får läsa meningar från en villa på sydkusten som:

”Hela klubben stinker” och ”Riktiga rövhål”. 

Och detta av en journalist, tillika sportchef, som någon gång påstått sig vara ”gul”, utan att dock under en enda minut gjort något ideellt för IFK eller bidragit till att någon gång hjälpa till i en ekonomisk krissituation.För övrigt: Vilket ordföråd av en före detta yrkesman!

Det är att verkligen kränka de personer som utan ersättning lägger ned tid och energi för att hålla liv i IFK Malmö FK. Som att samla tomglas och buteljer, grilla korv och baka kakor för försäljning, distribuera livsmedel till behövande Malmöfamiljer, skaffa sponsorer, tvätta svettiga tränings- och matchkläder och sköta en mängd administrativa sysslor. Listan kan göras längre.

Ett gillande av ”Riktiga rövhål” är för övrigt Noor Zadrans, en av de två spelare som var avstängd i går för att de utan att meddela IFK varit utomlands för att försöka få ett proffskontrakt i någon mindre liga söderöver.

Självinsikt är inte vissa spelares bästa gren.

Givetvis bör lördagens IFK-spelare skämmas över sin genanta insats.

Men de bör ha sällskap av ganska många skribenter på sociala medier.

 

Av Magnus Månsson - 9 augusti 2019 22:35

Malmö FF imponerade verkligen i gårdagens segermatch mot Zrinjski i Euoropa League-kvalet, 3—0 med mersmak.

Det var ett homogent MFF, som aldrig sattes under någon som helst press. Utan att på något sätt ifrågasätta MFF-insatsen blev man dock fundersam över att ett lag med ett så undermåligt spel och – faktiskt också – undermåliga spelare i vissa positioner eliminerar ett holländskt – okej, nederländskt, då – topplag.

Zrinjski kom till Malmö med föresatsen att spela 0—0. När så hemmalaget fick in välförtjänta (förvisso med marginaler) 1—0 verkade Zrinjski inte ha någon B-plan. Bosnierna var sedan naiva och försökte spela sig ur MFF:s effektiva press utan att ha förmågan och trycket från MFF blev kompakt. Optimismen och oförmågan ger Zrinjski ett ointagligt underläge. 1—0 hade varit ett möjligheternas resultat.

***

AIK är också på väg mot avancemang. Kanske också IFK Norrköping. Även om den ekonomiska balansen på intet sätt ändras i svensktoppen är Europapengar även till dessa båda föreningar positivt för svensk fotboll.

***

Har tvekat om jag skall skriva nedanstående. Men kan inte låta bli.

Sydsvenskans meste fotbollskrönikör – man har mer än en – skrev för någon vecka sedan att hans uppgift var att vara: Objektiv och realistisk.

 I dag skrev han inför söndagens match mot Häcken: Vill inte se tre ändringar i backlinjen.

Vem är det som inte vill se? MFF-supportern eller den objektive krönikören?

 

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se