Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - Måndag 15 maj 14:38

Var inte på plats för att se den onekligen dramatiska allsvenska fotbollsmatchen mellan Malmö FF och Östersund, 2—1.

Den nya tv-tekniken bjuder en allmänt idrottsintresserad många live-alternativ, må vara med 20 minuters tidsförskjutning.  Därför kunde jag i lugn och ro se den tuffa, hårda, stundtals ojusta – så var det – SM-semifinalen i handboll mellan Alingsås och Sävehof 24—23. Men det var ett möte utan personliga vendettor och hälsovådliga attacker.

Sen var det att slå över till MFF-matchen, trycka på den gula C-knappen och få se matchen från start trots att den hade pågått i 20 minuter.

Att se en match på tv har sina fördelar. De viktiga händelserna repriseras – ibland in absurdum – men samtidigt är man som tittare hänvisad till producentens val. I allt det kaos som inträffade på Swedbank hade ett gammalt öga förstås inte heller kunnat registrerat allt. Man får förstås inte heller den helhetsbild av spelarnas rörelse utan boll som är nog så viktig för att bedöma en fotbollsmatch.

Framför tv-rutan går man förvisso också miste om stämningen. Men det kan också vara en fördel. När det växer fram en så hatisk stämning, som den i går mot domaren Magnus Lindgren, känns det bara olustigt. Ingen hade före utvisningen av Behrang Safari några större invändningar mot Lindgrens beslut.

Ingen neutral bedömare kan väl ha någon annan uppfattning än att MFF:s båda röda kort var korrekta. Östersunds har jag ingen åsikt om. De såg jag inte. Tv visade inte heller. Förmodligen var utvisningen rätt.

Pratet om att Östersunds Aiesch efter handgemänget med Safari också skulle ha rött kort är dålig advokatyr. Det finns många tillfällen i årets Allsvenska, där tröjdragning och livtag i samma sekvens inte en gett ens en varning. Fel naturligtvis. Men jag vill inte ha hockeybestraffningar, där man ”kvittar” domsluten många gånger oavsett allvaret i försyndelserna eller vem som inledde, exempelvis, de ofta förekommande löjliga slagsmålen.

Magnus Lindgren, hjälpt av få inblandade, pallade inte för trycket.  Hade han gjort det hade i så fall MFF:s Anton Tinnerholm legat nära ett andra gult kort. I andra halvlek hade han fyra inkast. Dessa tog mellan 16 och 29 sekunder – tv-klockan gav besked – och är detta inte spelförstörande så säg…

Låt oss säga att fyra inkast tog cirka 90 sekunder av speltiden bara under en kort period av matchen. Utan åtgärd från domaren eller under protester från publiken.

Sen skall Lindgren ha beröm för att han gav fördel till MFF och inte frispark för den ojusta tacklingen på Anders Christiansen. Den händelse som resulterade i segermålet. Så några kvaliteter har han i alla fall denne Magnus Lindgren. Även i MFF-ögon.

 

***

En krönikör skrev apropå Magnus Lindgren, relativ ny på denna nivå, att man bör kunna förvänta sig att förbundet tillsätter de bästa domarna till toppmatcherna. Det kan man väl få tycka. Men tänk om vi som betalar för att läsa om toppmatchen också kunde få se de främsta neutrala skribenterna på plats.

***

Såg någonstans att MFF—Östersund var säsongens bästa allsvenska match. Av de 33 (nörd!!) jag sett var Djurgården—Norrköping klassen bättre.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Söndag 14 maj 10:29

Det gäller att som pensionär bosätta sig strategiskt.

Som i mitt fall 3—400 meter från Stadionområdet i Malmö. Därför hinner jag nu under några lediga timmar ta mig ner och bevista succéarrangemanget  USM-finalerna i handboll.

Att inom 150 meter kunna bevista sex handbollsmatcher är unikt och att se publiken köa för att kunna se sina lag är en härlig upplevelse. Läktarna i Kombihallen, Baltiska träningshallen och Atleticum är överfulla och antalet besökare på Isstadion är större än vid en ordinarie Pantermatch i ishockeyns Allsvenska. Under finalpasset i eftermiddag i Baltiska hallen lär inte många, om ens någon, av HK Malmös matcher i Handbollsligan ha dragit fler intresserade.

Arrangörerna räknar med att cirka 4 000 personer cirkulerar runt området, ser matcher, fikar och umgås.

Med andra ord, ungdomsidrott när den är som bäst.

Och de ansvariga drar verkligen inte ekonomisk fördel av det stora intresset.

För tre dagars tittande och möjlighet att se alla de matcher du kan och vill, kostar det 60 kronor.

I all sin välvilja tycker jag handbollen i detta fall är alldeles för givmild. Jag är övertygad om att ingen hade protesterat om det kostat, låt oss säga, en hundralapp.

Lär finna anledning att återkomma och studera USM-finalerna ur ett idrottsligt perspektiv.

***

Turerna kring den allsvenska fotbollsklubben AFC Eskilstuna har den senaste tiden varit många. Bland annat uppmanas lagets motståndare bojkotta bortamatcherna i Eskilstuna.

Anmärkningsvärt är att ordföranden väljs på tio år. Kutym inom idrottsrörelsen är ett eller två år, inom de politiska partierna fyra år.

Är en medlemsavgift på 1 000 kronor 2017 så anmärkningsvärt? Det kostar 700 kronor att vara medlem i Heleneholms IF. Se på utlandet, exempelvis Danmark! I min värld är det AFC:s konkurrenter som har för låg avgift.

Är det så självklart att vem som helst skall få bli medlem i en förening? Jag känner inte till premisserna i AFC, men det finns klubbar, där det i stadgarna finns vissa restriktioner och att ett medlemskap skall godkännas av styrelsen.

Och att man skall vara medlem under det år som verksamheten skall granskas är i sig självklart. Samtidigt är det ett visst dilemma. Årsmötet skall ju samtidigt välja en ny styrelse och anta en verksamhetsplan. Så egentligen borde ett årsmöte ha två röstlängder, en för det år som granskas och godkännes och en för den som stakar ut framtiden.

Sen har jag svårt att förstå indignationen från Malmöhåll över på det sätt Eskilstuna nått högsta serien. Redan i höstas påpekade jag vissa likheter med FC Rosengård och HK Malmö, vars status på högsta nivån är skörden av föreningar med annat namn. Och där sponsorer haft en icke oväsentlig roll i sammanhanget.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 11 maj 17:33

Efter tre dagar/kvällar i kyla och i friidrottens tjänst beslöt jag mig för att ta det lugnt under torsdagen, läsa tidning och tidskrifter lite noggrannare och surfa en stund på nätet.

Och det väcker funderingar och tankar om idrott – och givetvis om mycket annat, och betydligt viktigare. Men jag håller mig till sportens värld.

***

I går spelades första SM-finalen för damer i bordtennis mellan skånska Eslöv och värmländska Storfors, 4—2 till Eslöv. Ingen av de sex spelarna hade ett svenskklingande namn. I och för sig kanske inget ovanligt i det moderna Sverige. Google kan ge svar på det mesta. Jodå, en av Eslövstjejerna var svenska från Stockholm. De övriga fem kom från Slovakien, Kina, Ungern, England och Brasilien. En svenska av sex i en SM-final. Nog är det lite anmärkningsvärt i en idrott som inte lär locka storpublik och ge inkomster inte ens till en SM-final.

Har haft samma funderingar om herrlaget i Pingisligan Österlens BTK från Simrishamn. År efter år tar ledningen hit tre utländska spelare för spel i den högsta svenska ligan. I år åkte klubben för övrigt ut.

Men min fråga kvarstår: Vad driver ledare att satsa tid och pengar på en verksamhet utan lokal förankring och som i ringa utsträckning gynnar svensk idrott?

***

Samma fråga kan man rikta till den fotbollsledare i BW 90, en klubb från en by i Sjöbotrakten, som haft den orealistiska målsättningen att se sin klubb i Superettan. Han har hämtat spelare från när och fjärran, ett inte oansenligt antal från Afrika. Till ett lag på nivå 4! I höstas föll laget ner ett steg och är nu på snabb väg mot nivå 6.

Om inte en konkurs gör raset ännu snabbare. I så fall försvinner BW 90, sörjt och saknad av väldigt få.

***

Friidrottssäsongen är i gång.

Om den varit på den gamla goda tiden hade en av säsongens trevligaste tävlingar avgjorts i söndags, Parkstafetten i Beijers park i Malmö. Den har sedan länge försvunnit ur programmet. Anledning: Få eller ingen klubb har tillräckligt med aktiva för att kunna ställa upp med lag. Inte ens i ungdomsklasserna, definitivt inte på pojksidan.

Och man ser ingen ljusning.

Det har arrangerats några ungdomstävlingar redan i Skåne. Få deltagare, och då talar vi om så långt ner som i 13—14-årsåldern, i synnerhet som vanligt på pojksidan.

Och ofoget fortsätter med att bjuda in till tävlingar för 7-åringar. Allt för ekonomins skull.

Det är patetiskt att se en 7-åring vinna kula på 2.02

 

Av Magnus Månsson - Söndag 7 maj 13:40

Efter Svenska Fotbollförbundets dom att ge Örebros Kennedy Igboanike fyra matchers avstängning för hans grova överfall mot Eskilstunas Ludvig Öhman finns det mycket att fundera över.

För dem som inte är insatt: Igboanike satte en armbåge i Öhmans nacke, när bollen inte var närheten. I C Mores tv-sändning visades den brutala attacken, som tydligen inte uppfattades av någon i domarteamet eftersom det inte blev något straff.

En dom av denna karaktär måste i min värld vara prejudicerande. Men hur skall man lösa det? Det är väl ingen större hemlighet att det vid många tillfällen utdelas tjuvsmällar spelare emellan, som varken domare eller tv-kameror upptäcker.

Jag försvarar på inget sätt Igboanikes vettlösa beteende men är väldigt kritisk till videobedömningar i efterhand även inom fotbollen. Har domaren missat, så får man leva med det. Ett eventuellt bildbevis skall inte bli avgörande.

Vilka situationer skall man studera?

***

Att domarna inte såg överfallet på Öhman är bara ett av många misstag i allsvenska sammanhang den här säsongen. Det är inte bara min uppfattning. Den delas av personer med större kunskap än jag har och som dessutom har inflytande i dessa frågor inom fotbollsvärlden.

Överlag har bedömningarna varit svajiga. Domarna lägger ”ribban” olika högt. Det är i sig inget konstigt men differensen är för stor. Förseelser som i många fall ger varning släpper andra igenom. Och några utvisningar till skulle det också ha varit.

Det har också varit många lättvindiga straffar. Och många uteblivna.

Jag vet att tv-repriserna är domarnas värsta fiende och att det är svårt att döma fotboll på elitnivå. Men …

Positivt är att de ansvariga är medvetna om bristerna.

***

Man brukar mena att fel och rätt jämnar ut sig sett över en hel säsong. Så är det naturligtvis inte. Felaktigheterna kan komma i mer eller mindre viktiga matcher, eller i redan avgjorda möten eller i vilket skede av spelåret det är.

Ta nu BK Häcken, som trots alla lovord har svårt att locka publik till sina hemmamatcher. En absolut topplacering hade kanske hjälpt.

I senaste matchen mot Sirius fick laget ett klart regelrätt mål underkänt och har i min bok inte fått två straffar de spelat sig till. En straffspark är förvisso inte mål men en i alla fall en bra målchans. Men lite flyt med domsluten kunde Häcken haft fem poäng ytterligare. Och lett Allsvenskan.

***

Åter till det underkända målet mot Sirius. Hur kunde domaren Jonas Eriksson från sin position bakom en kontrade Häckenspelare Nasiru Mohammed över huvud taget se hur denne tog ner bollen? (I en intervju sa Eriksson att han inte tog någon hjälp av sin assistent.) Tv-reprisen visar klart att Nasiru Mohammeds nertagning är perfekt.

Till råga på allt fick han en varning för hands. Häcken fick två straff för något man utfört perfekt.

Här har det aldrig varit tal om någon videogranskning. Jag vet inte om Jonas Eriksson bett om ursäkt.

Nog sagt.

***

Beröm till domaren Kristoffer Karlsson som gav två gula kort till maskande AIK-are i slutskedet i mötet mot Halmstad. Må hans beslut följas av andra och helst då tidigare in i matcherna.

Av Magnus Månsson - Fredag 5 maj 13:23

Fyra poängs försprång i den allsvenska fotbollstabellen efter sex omgångar har fått många med himmelsblå MFF-ögon att redan spekulera om ett försvarat guld.

Ok, en differens på fyra poäng skall plockas in mot ett starkt lag och det är naturligtvis inte det lättaste. Det finns sansade vänner som menar att det är smått unikt att ett lag redan efter sex omgångar haft en marginal på fyra poäng. Så är det inte. Det finns säsonger i Allsvenskan med tolv lag och med endast två poäng för vinst, där liknande försprång betydligt längre fram i programmet inte räckt ända in i mål.

Det finns personer med betydligt bättre minne än jag som kan ge åtskilliga exempel. Det finns säkert också statistikmaterial någonstans att hitta fakta.

***

Bolletinen, tidskriften för Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker, redovisar i ett specialnummer om Allsvenskan 1947—48 alla laguppställningar och tabeller omgång för omgång. Efter sex omgångar hade MFF full poäng 12, Degerfors 8 och slutliga guldlaget Norrköping 7. MFF mötte för övrigt Norrköping i sista omgången den 6 juni 1948. Norrköping vann på hemmaplan med 2—1 och kom upp i 31 poäng, MFF nådde 29. Vid kryss hade MFF blivit mästare på bättre målskillnad.

Så vi som hoppas på kamp om alla viktiga placeringar långt fram i höst behöver nog inte ge upp hoppet redan i maj.

***

En tabell efter endast en femtedel av matcherna ger inte heller en rättvisande bild av styrkeförhållandena. Man har ju inte mött hälften av konkurrenterna. Av de sex lag MFF mött tror jag faktiskt bara det är Djurgården som hamnar på övre halvan i sluttabellen. Möjligen blir IFK Göteborg ett gränsfall.

Något att kanske ta i beaktande vid en titt på den aktuella tabellen.

***

Såg i går John Guidettis Celta Vigo förlora med 1—0 mot Manchester United i Europa Legue.  Svensken hade en tuff uppgift i sin nästan ensamma roll som anfallare.  Men Guidettis gjorde det helt ok. När han väl kom i kontakt med bollen blev det oftast något konstruktivt av det. Han är ifrågasatt i Sverige, men en av få svenskar som spelar kontinuerligt i en av de stora ligorna. Då håller man en viss klass.

***

FC Rosengård förlorade i veckan med 3—2 borta mot Eskilstuna i Damallsvenskan. Enligt Sydsvenskans Max Wiman var kanske det mest intressanta att matchen sågs av 2 876 personer. Givetvis en utmärkt siffra.

Men sen kommer det: Atheltic Eskilstunas senaste matcher i herrallsvenskan – får man skriva så i SDS? – mot Halmstad och Östersund sågs av 2 086 respektive 1 840 åskådare.
Det nämndes inte med ett ord om att det fanns 4 611 personer på plats vid premiären mot Örebro.

Och framför allt inte – och det hade varit med adekvat i en Malmötidning – att Rosengård och LB  07 hade 491 respektive 485 åskådare vid sina premiärer. Det är intressanta, alarmerande siffror.

Av Magnus Månsson - Tisdag 2 maj 13:42

Det var kontrasternas fotbollseftermiddag i går.

En kall och blåsig västerläktare på Swedbank Stadion och en matchkvalité, Malmö FF—Örebro SK 2—1, som inte värmde.

Sen i värmen, i den sköna tv-fåtöljen, Djurgården—Norrköping 3—3 i säsongens bästa allsvenska match (i alla fall av de 23 jag sett).

I Malmö, ett ödesdigert missförstånd (sånt händer) vid 0—1, 1—1 på straff och så 2—1 efter en spark i luften med följd att bollen hamnade hos Alexander Jeremejeff.

I Stockholm fem verkligt högklassiska mål och en hemmakvittering på övertid genom en försvarstouch och stolpe in.

Det var allt skillnad på underhållningsvärdet.

Nåväl.

Det mest anmärkningsvärda efter MFF-tränaren Magnus Pehrssons utspel i veckan om att alla planer före match skulle vattnas, oavsett vad hemmalaget hade för vilja. Med avsikten att det skulle bli ett snabbare spel i akt och mening att det skulle gynna svensk fotboll. Magnus Pehrsson menade ett den torra mattan i 0--0-mötet mot Kalmar var oraken till den uteblivna vinsten.

Malmöpoeterna hängde naturligtvis på.

Men vad fick man se? Jo, säsongens (referens 23 matcher) tempofattigaste match. Hade det varit handboll hade MFF riskerat blivit avblåst för passivt spel i i stort varje anfall.

Så var det med det utspelet!

Örebro taktik var att ligga lågt. Och som vanligt var kritiken framme om den parkerade bussen. Men Örebro fick verkligen hjälp att parkera den. Det usla tempot underlättade för ÖSK. Det vore direkt idiotiskt att inte placera sina spelare på rätt sida om bollen. Detta är en av grundreglerna i ett effektivt försvarsspel. Att luckra upp en sådan defensiv kräver tempo. Det saknade MFF de största delarna av matchen.

Inte ens vattningen hjälpte.

                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
                                    

Av Magnus Månsson - Måndag 17 april 13:32

Det finns statistik på det mesta.

Inte minst inom idrottens värld.

Visst finns det intressanta detaljer att plocka fram men mycket är helt ointressant, annat helt missvisande.

Som det där med bollinnehavet i en fotbollsmatch. Det viktiga är ju vad man gör med bollen. Att dutta runt med bollen i egna försvarslinjen under någon halvminut eller mer är i sig inget värdefullt. Kanske dock i ett slutskede, då laget skall försvara sin/a poäng.

Men så är det där med assistpoäng vid mål. Passningen kan ju vara hur genial som helst men förvaltar inte mottagaren den med mål som följd, blir det inga assistpoäng. Eller tvärtom. Som i går när MFF:s Pawel Cibicki med ett konstmål förvaltar Markus Rosenbergs usla passning, bollen hamnar bakom Cibicki, till 2—0 för MFF. Rosenbergs miss blev ett plus.

Det är ju också ofta så, att det som bäddar för mål inte enbart är den sista passningen utan den viktigaste är kanske den näst sista eller ibland även ännu fler. Utan att leverantörerna föräras någon som helst kredit i det officiella protokollet.

***

Ishockeyn är lite mer generöst i sin assiststatistik. Där kan mer än en spelare få poäng. Men där kan man också få poäng om man på måfå slår in en puck mot kassen och pucken studsar hit och dit och till slut hamnar i målet.

***

Handbollen för också noggrann statistik.

Den förstår jag mig inte helt på.

Assistligan är behäftad med samma fel som fotbollens: Förvaltas inte den frispelande passningen till mål, blir det inget plus i protokollet.

Man bedömer även den totala insatsen för varje spelare som varit inne på plan. Försvarsspelet – enligt alla tränare grunden för en lyckosam match – betygssätt inte om det nu inte blir någon utvisning. Då blir det minus.

Och målvakterna får inte alltid de räddningar de gör sig tillgodoräknade. En ”dubbelräddning” – det mest spektakulära och det mest uppskattade – ger

bare en notering. Inte heller en parad på ett avslut ger plus, om motståndaren i efterhand får ett ”fördelsfrikast”.

Det finns fler funderingar kring handbollens olika statistiklistor.

***

Den amerikanske författaren Mark Twain uttryckte det en gång så här: Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.

Kanske att hårdra det hela. Men en miss kan ju faktiskt bli ett plus. Som i Halmstad i går.

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 12 april 17:33

Två omgångar av årets Allsvenska är avklarade.

Tack vare utspridda omgångar och C More har jag hunnit se tretton av de sexton lagen under totalt nio matcher.

Inget lag har imponerat rakt igenom. Det är inte alls underligt, säsongen är lång, nya kuggar skall in i maskineriet.

En intressant notering: Inget lag är utan poängförlust, inget lag är utan poäng. Om än inte unikt, så i alla fall ovanligt efter två omgångar.

***

Såg på plats Malmö FF—Sundsvall, odiskutabla 2—0.

Men när man så får läsa ”Champions League-vibbar” och andra superlativer från diverse håll och ser spelarbetygen är det bara att inse: Fotboll begriper jag inte.

1—0 var ett ishockeymål, det vill säga ingen såg hur det gick till förrän hemmaspelarna jublade. 2—0 däremot mycket snyggt, strålande pass av Yotun och en lika strålande nertagning och avslut av Markus Rosenberg. Två bra prestationer av två duktiga spelare, som snabbt utnyttjade ett bolltapp av Sundsvall, som skall ha en eloge för att man i görligaste mån försökte spela sig ur MFF:s stundtals hårda press. Här misslyckades Sundsvall och det blev ödesdigert.

MFF hade också många bolltapp. Vilket också Markus Rosenberg poängterade i en radiointervju. Hade skickligare spelare än Sundsvalls utnyttjat misstagen, är jag säker på att det sammanlagda betyget för MFF blivit några grader sämre.

Som vanligt baserades betygen mer på resultatet än på prestationen.

***

Har som sagt sett många matcher.

Jag skall inte klandra enskilda domare, bara konstatera att det finns ett fundamentalt fel i fotbollens bestraffningsregler.

Spelare har fått gula kort för att man efter en avblåsning tagit upp bollen med handen i tron att det var det egna laget som skulle få frisparken, andra för att man efter avblåsning sparkat i väg bollen någon meter, några har mer eller mindre högljutt protesterat mot ett domslut, målvakter har maskat lite väl länge med att sätta bollen i spel.

Men när straffpåföljden blir lika hård som vid alla dessa mer eller brutala hälsovådliga tacklingar känns det helt enkelt fel. De farliga tacklingarna har varit för många-

Jag har ingen lösning, men någon form av koefficient på varningarna borde gå att utforma. Tre våldsamma tacklingar bör ge högre straff än exempelvis tre bortsparkade frisparksbollar.

***

 

Sen har jag alltid undrat varför en grov förseelse i en matchinledning inte bestraffas lika hårt som i ett senare skede. Gäller också – och kanske framför allt – inom handbollen.

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se