Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - Torsdag 29 juni 15:54

På lördag är det dags för nystart i den allsvenska fotbollen.

För min del efterlängtat, den internationella landslagsfotbollen, som visats under uppehållet, till trots. Det är igenkänningsfaktorn som är så viktig. Plus att mitt fotbollshjärta rymmer mer än ett favoritlag.  Jag kan uppskatta spelare från alla lag och att följa utvecklingen på alla de duktiga unga spelare som finns i serien gör de flesta matcher intressanta.

Jag har erkänt att jag är lite nördig och faktiskt noterat alla de allsvenska matcher jag sett 2017 live eller via tv. Det är 54 plus ett antal i Svenska cupen.

12 gånger har jag sett Malmö FF.

11 matcher: Häcken och Norrköping

9 matcher: AIK

8 matcher: Djurgården och Kalmar

7 matcher: Hammarby, IFK Göteborg och Örebro

6 matcher: Elfsborg och Östersund

4 matcher: Eskilstuna, Sundsvall, Halmstad och J-Södra

2 matcher: Sirius

***

Med detta som underlag borde det som på ”den gamla goda tiden” gå att någorlunda förutse utvecklingen på serien. Det är nu en omöjlighet. Det är få som vet hur trupperna ser ut efter att transferfönstret öppnar den 15 juli. Då återstår 15 omgångar. Hälften.

Jag menar att lite av charmen försvunnit med denna instabilitet i trupperna under ett och samma spelår.

***

Spelet i Europacuperna inverkar naturligtvis också på Allsvenskan. Utmanarna AIK, Norrköping och Östersund, med betydligt tunnare trupper än Malmö FF, kan ju faktiskt få fler Europamatcher än MFF.

***

Återkommer de närmaste dagarna med några amatörfunderingar om den fortsatta Allsvenskan.

***

Slutligen kan man inte undgå att förundra sig över hur mycket pengar det finns inom den internationella fotbollen. Jag tänker inte bara på Marcus Bergs ofattbara lön (det talas om 60 miljoner på två år) i Förenade Arabemiraten utan kanske än mer om de rykten om unga svenska spelare som är intressanta för klubbar i ganska högt rankade ligor. I många fall rör det sig om spelare som inte ens är ordinarie i sitt lag. Jag kan förstå en ung grabb som blir miljonär (?) över en dag och dessutom lär få en ganska acceptabel månadslön. Och att de svenska föreningarna vill ha miljontillskott till sina ofta tunna kassor, det förstår jag också.

Men köparna! Hur många misslyckade värvningar tål deras ekonomi? Sverige är givetvis inte den enda exportmarknaden. Det är ju bara att se sig omkring och upptäcka hur många unga svenska talanger utan speltid i något A-lag det finns runt om i världen.

Och titta på hur några knappt 20-åriga spelare återkommer till Allsvenskan utan att göra några avgörande intryck här. Det är många spekulationsköp.

Men det är klart, några miljoner på ett konto är inte att förakta.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Tisdag 27 juni 12:39

Jag saknar ”Wachen”!

Den legendariske sportredaktören på (bland annat) Radio Malmöhus Torsten von Wachenfeldt (1927—2011).

Jag tänkte spontant på honom i morse, när just Radio Malmöhus (det heter numera P 4 Malmöhus) 07.30 rapporterade om måndagskvällens idrottshändelser. Man nämnde naturligtvis resultatet i Malmöderbyt i damfotboll mellan FC Rosengård och LB 07. Och om att HIF fått 1—1 i Superettan borta mot Värnamo. Men inte ett ord om att Trelleborgs FF i samma serie vann med 3—1 över serieledarna BP.

Det visar på nonchalans och okunskap, som inte är värdigt en yrkesman.

Något sådant hade inte kunnat ske på Wachens tid. Tidiga morgnar och helger var han igång och informerade om vad som hänt i idrottens värld, stort som smått. Torsten värnade om idrotten i det dåvarande länet. De flesta idrotter, stora som små, fick sin beskärda del av en väl tilltagen sändningstid.

Det är en tid som aldrig lär återkomma. Lika lite som det i tidningarna (utanför lokalpressen) ges plats för resultat och regelbundna reportage om den djupa idrotten, inte minst på ungdomssidan.

Men det känns i alla fall härligt att på grund av ett dåligt journalistiskt arbete bli påmind om en duktig, hårt jobbande yrkesman och en sympatisk vän, Torsten von Wachenfeldt.

***

Det är numera inte mycket sport i P 4 Malmöhus. Gunnar Brink har dock på torsdagar klockan 12.30 ett inslag med ibland intressanta funderingar.

Mitt eget lyssnande på Malmöhus är annars minimalt. För mycket privat snack och ibland flams är liksom inte min smak.

Kalle Lindhs underfundighet i morgonprogrammen kan dock vara underhållande.

***

Ser gärna TFF live och på tv. Laget har stor Malmöprägel. Det känns därför lite torftigt att deras matcher i stort bevakas per telefon genom en tränarintervju, dessutom av samma person. Jag är väl medveten om problematiken men att någon gång höja ambitionsnivån hade uppskattats av läsarna. Att själv se någon match ger ovärderlig kunskap.

Jag tror faktiskt att TFF inte är chanslöst att nå en tredjeplats, den som ger en kvalchans till Allsvenskan.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Lördag 24 juni 19:42

”Kingsley Sarfo en av seriens intressantaste debutanter.”

Så skrev jag på den här platsen före den allsvenska premiären. Det var väl inte alldeles fel. Även en blind höna

Nåväl, Sarfos övergång från Sirius till Malmö FF finns det många aspekter på.

När man läste om övergången både före och efter den slutliga överenskommelsen kunde artiklarna lika väl ha placerats på en ekonomisida. Även om kontraktet är skrivit på fyra och ett halvt år är det uppenbart att det i MFF:s -- och Sarfos –- planer ingår att gästspelet i MFF inte skall bli långvarigt. MFF vill naturligtvis ha tillbaka på sina stora utlägg (till Sirius, bonusen till Sarfo och förmodligen en hög personlig lön). När Sarfos får sitt svenska medborgarskap och klassas som EU-spelare lär hans tid i Malmö vara slut. Men samtidigt är det en chansning. Hans utveckling måste fortsätta och kanske, inte minst, måste Sarfo och laget lyckas i det ovissa kvalet till Champions League.

Det känns som en Örn Kjartansson-investering. Dock kanske under längre tid än den halva säsong islänningen spelade i himmelsblått.

De stora pengarna till och med i Sverige – i alla fall i Malmö FF:s fall – har verkligen förändrat fotbollens värld. Snabba cash.

***

Jag blir alltid lite beklämd spelare, när som nu Kingsley Sarfo, vid en övergång säger att just den klubb han blivit klar för är föreningens i hans hjärta. Jag är ganska säker på att Sarfo sagt detsamma om han hamnat någon annanstans.

Vid ett frukostmöte med Idrottsmuseets Vänner menade en MFF-tränare – minns ej vem – att det numera inte fanns någon klubbkänsla. Tränanas uppgift är att skapa en lag- gruppkänsla.

Det är nog så att många journalister har en större klubbkänsla än flertalet spelare.

***

Såg i en kommentar att det var bra att MFF:s spelarköpspengar hamnar i Sverige, som nu hos Sirius. För säljaren är det förstås likgiltigt. En miljon ytterligare från en utländsk klubb hade man nog inte sagt nej till.

Ibland kan man utläsa en viss indignation från MFF-håll att de allsvenska konkurrenterna begär högre priser av MFF än av andra presumtiva köpare. Är det så underligt att viljan hos de svenska topplagen att se sina spelare i MFF inte är hög? Givetvis vill de också komma i närheten av de ekonomiska köttgrytorna ute i Europa. Ett sådant mål blir avlägset om MFF värvar de bästa spelarna. För att nå de pengar ett bra MFF – med rätt marginaler – nått, behövs en bra trupp. Då kan man inte sälja av sina bästa till värste konkurrenten. Då har man gett upp sin egen målsättning.

Och är det mer än MFF-anhängarna, som ser en framtida Allsvenska med MFF som ständig vinnare, som något önskvärt?

***

Vilka signaler sänder för övrigt köpet av Kingsley Sarpo och ryktena om ytterligare nytillskott ner i ungdomsleden, både till tränare/ledare och spelare?

Det sägs – och skrivs – att Mattias Svanberg är en osedvanlig talang. Jag vet inte, har bara sett honom göra ett mål mot ett HIF, som då helt övergett det defensiva tänkandet, och ett efter en strålande soloprestation mot Falkenberg. Men hur bra är Mattias?

MFF:s trupp är förvisso kanske den bredaste i landet och det därför är långt till startelvan. Samtidigt har jag sett nästan alla de andra lagen i en betydligt sämre omgivning gett sina unga talanger lång och utvecklande speltid.

Det dyra köpet av Kingsley Sarfo har inte gjort dörren större.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 15 juni 15:48

I går var det Internationella blodgivaredagen.

Det celebrerades i Malmö med Lilla Blodomloppet. Heleneholms IF stod för arrangemanget och inbjöd barn och ungdomar att springa en runda i Magistratparken. Cirka 150 kom till start. Jag frapperades över den glädje som ”ungarna” visade under de 600 meterna. De allra flesta sprang med ett leende trots att tröttheten satte sina spår. Det var ingen tidtagning, inga placeringar noterades. Löpglädjen kom fram. Barn som fanns på den angränsande lekplatsen ville spontant vara med och mormor fick snällt ta fram 60 kronor för att barnbarnet skulle få vara med i gemenskapen.

Jag tänkte spontant på den debatt som finns om tävlingshetsen som finns inom barn- och ungdomsidrotten. Nu var de flesta av deltagarna i Lilla Blodomloppet yngre än dem som debatten kretsar kring. Men jag tror att idrotten i sig själv är så rolig och stimulerande att det inte behövs resultatlistor och tabeller för att idrotta för 12-åringar.

***

Det är naturligtvis inga dumhuvuden som bestämt att man i lagbollsporterna inte skall räkna tabeller och kora segrare i nationella cupturneringar för ungdomar under 12 år. I Skåne har denna regel funnits en del år i basket, handboll och innebandy. Utvärderingarna har varit positiva. Men givetvis finns det olika meningar om besluten. Handbollen och basketen, sporter jag följt lite närmare, har numera fler 13-årslag än tidigare. I den åldern kommer in ett nytt moment, man får räkna tabeller. Det ger extra stimulans.

Debatten har ökat i intensitet i och med att den stora fotbollen på riksplanet följt efter. Sett ur en Malmösynvinkel är det självklart. 2015 fullföljde 50 11-årslag sina serier, ett år senare hade 21 lag försvunnit.

2016 seriespelade två Malmölag i flickornas 15-årsklass.

Det finns åtskilliga andra exempel på hur stort tappet är i de lägre tonåren. Mitt kära Skurups AIF hade 2016 ett A-lag på herrsidan och så ett glapp ner till två 13-årspojklag.

Det säger sig självt att fotbollen inte stillatigande kan se på en sådan utveckling,

Jag tror att senare stimulans är ett sätt för ett längre förhållande till fotbollen. Samma gäller även andra idrotter.

***

Vad är en framgång värd – och hur utvecklande – för ett lag med en försvarare som kan slå långa bollar på snabbe Bengt som är lagets ende målskytt?

Och glöm inte den fysiska och psykiska skillnaden på barn födda samma år. Och även om de är samma vid ett tillfälle kan man aldrig förutse utvecklingen.

 

I min idrottsvärld är det en välsignelse att de stora lagsporterna tar tag i problematiken. För ingen vill väl ha en svensk idrott som åldersmässigt är störst vid 11,5 år. För så är det.

Sen att det finns bromsklotsar bland klubbar, ledare/tränare och inte minst kanske bland föräldrar och mor- och farföräldrar är nästa problem att försöka lösa.

***

Snacket om att man inte får vinna en match i en tabellös serie eller cup är också löjligt. Det är klart man får – och skall. Men inte i ett ”toppat” 10-årslag, där klubbens övriga lag är slagpåsar eller med ”värvade” spelare från andra föreningar som i dessa låga åldrar spelar socialt, det vill säga ett par tre lag som fördelar speltiden jämnt.  

På sikt vinner den förening som har möjlighet att spela med många, jämnstarka lag upp i mellantonåren.

Det är min absoluta uppfattning.

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 6 juni 20:40

Det är visserligen den svenska nationaldagen i dag men det kan dock vara på sin plats att hylla idrottsnationen Island.

Vi var många i fjor som satt och höll tummarna för Island i deras lyckosamma kamp mot ”De stora” i EM-slutspelet i fotboll.

Och vid hur många internationella mästerskap i handboll har vi inte sett islänningarna spela om höga placeringar?

Har nu under våren också sett isländska spelare varit framträdande i Allsvenskan i fotboll. Nördigt tittade jag i Expressens magasin inför seriestarten och fann att det finns 13 spelare från Atlantön i de 16 trupperna. Malmö och Island är befolkningsmässigt, något över 300 000 invånare, ungefär lika stora.

Hur många spelare med en Malmöklubb som moderklubb finns det då i Allsvenskan? Samma källa ger besked: 14.

Då skall vi veta att några av Malmöspelarna sitter långt ute på avbytarbänkarna medan merparten av de isländska spelarna har nyckelroller i sina lag.

Dessutom finns det åtskilligt fler från Island än Malmö i de större europeiska ligorna. Har Malmö mer än Zlatan, Filip Helander och om vi är snälla Arlövsfödde Pontus Jansson?

Nog är Island fantastiskt! Och inte minst underligt.

***

En jämförelse i handboll mellan Malmö och Island är rena utklassningen. En enda Malmöfostrad spelare medverkade några få minuter i Handbollsligan under senaste spelåret. Islänningarna var förvisso inte så många i handboll men en trio var i högsta del starkt bidragande till Kristianstads försvarade SM-guld.

Och titta ut i Europa, där islänningarna är många! Och inte minst på tränarsidan på landslagsnivån.

Det är något speciellt med Island och fotbollen och handbollen.

 

 

Av Magnus Månsson - Lördag 3 juni 11:52

Gräsallergi har man hört talas om.

Men konstgräsallergi?

Jag har alltid förvånats över den kritik som riktats mot lag och kommuner på elitnivå som erbjuder konstgräs i stället för naturgräs. På herrsida alltså. På damsidan är kritiken inte lika hörbar. Endast tre allsvenska lag spelar hemma på riktigt gräs. Inte ens Malmös båda lag kan bjuda in till annat än plast.

Det har nu gått så många år att gräsfrågan borde vara passé. Lägg den åt sidan och acceptera nödvändigheten om vi vill ha ett Fotbollssverige med plats för Norrland och en tävlingssäsong från mars en bit in november.

I det oftast intressanta fotbollsmagasinet Offside menade en ansvarig för landslagsfotbollen på ungdomssidan att de senaste säsongernas uppmärksammade svenska framgångarna till stor del kan tillskrivas det utökade antalet konstgräsbanor.

”Spelarna kan träna på ett bra underlag under storas delar av året och det snabba underlaget tvingar spelarna att förbättra sin teknik för att hänga med.”

Konstgräsytorna blir alltfler och allt bättre. De är framtiden för en förbättrad svensk fotboll. Den kommande generationen är i stort uppvuxen med konstgräs.

***

Det är väl heller ingen tvekan om att de flesta av de bästa allsvenska matcherna i årets Allsvenska avgjorts på konstgräs. Många matcher har spelats på planer som inte hållit måttet. Som nu mötet mellan AIK och MFF på Friends så sent som den 29 maj. Där fanns situationer på grund av planens uselhet, som verkligen kunde ställt till det.

***

På tal om AIK—MFF, 0—1. En del Malmöbaserade journalister – givetvis inte alla – noterade MFF:s Alexander Jeremejeffs interferens (den beskrevs till och med som en ishockeytackling av en skribent med hockey som specialitet) mot AIK:s innerback Jesper Nyholm. Inget om händelsen i de ledande krönikörernas kommentarer om att en regelvidrighet underlättade för Felipe Carvalhos segermål. Allt kretsade kring honom och MFF:s förmåga att avgöra i slutskedet av matcherna.

Domare Glen Nyberg är oftast bra och lovande, gjorde en bra match nu också men att oreserverat hylla honom känns fel, när han missar en helt avgörande situation.

Jag är ganska övertygad om att det blivit ett annat tonläge i Malmö om ett liknande domslut gått mot MFF.

***

Ser nu att MFF förbereder sig för en lång, intensiv höst med Europaspel. Så skall det givetvis vara. Media fyller på, med små reservationer på något håll, och menar också att det blir ett intensivt spelschema. Rätta mig om jag har fel, men är MFF garanterat mer än tre extra tävlingsmatcher, två i kval till vidare spel i de europeiska turneringarna och en i Svenska cupen.

Av Magnus Månsson - Torsdag 25 maj 20:10

Jag är inte förvånad. Säg i stället förundrad.

Det handlar om att Anders Grimberg fått sparken som fotbollstränare för division 1-laget FC Rosengård efter sex omgångar och ett ynka poäng. Som vanlig talar parterna om ett ömsesidigt beslut. Det låter ju lite bättre än att få sparken.
Turerna känner jag naturligtvis inte till. Men den klubb i den här regionen som anställer ”Grimman” bör ju veta vad man får och vad han står för. Efter alla sina år i klubbarna här omkring. Grimman menade med sin erfarenhet från division 1 att det krävdes en bred trupp. Och det fick han.

Ansvaret för rekryteringen av Grimberg och den till stora delar nya spelartruppen är givetvis sportchefen (denna fina titel finns numera alla idrotter långt ner i divisionerna) Amir Poursamad. Misslyckandet är hans.

Och nu är det han och Ivica Kurtovic som skall försöka vända skutan. Samma Kurtovic som för något år sedan ersatte då sparkade tränaren Hasse Mattisson.

Detta ideliga tränarbyte och bristen på kontinuitet är FC Rosengårds stora problem. Otålighet gynnar inte en klubb som vill etablera sig på en hög nivå. Det är ju också en klubb som i åratal pratat om att man skall satsa på de egna talangerna. Var finns resultatet?

Jag menar att FC Rosengårds problem ligger på ett annat plan än vilken eller vilka tränare man anställer.


Av Magnus Månsson - Måndag 22 maj 16:35

Taktik och spelsätt är en stor, intressant del av fotbollen.

Det ger lag utan de bästa resurserna en möjlighet att oroa och ställa till besvär för de bättre bemedlade. Som när Malmö FF är ute i Europa och får berättigat beröm för sitt agerande mot lag med kanske större potential.

Därför blir jag – ja, vad skall jag säga? – beklämd, när MFF:s spelare ofta efter en poängförlust ondgör sig över motståndarnas sätt att spela fotboll.

Är det inte tal om ”den parkerade bussen”, som man under de senaste säsongernas Europaspel själv tagit med sig på ganska många resor, så är det tal om bristande vinnarinsikt.

Som Anton Tinnerholm kommenterade 1—1 borta mot Hammarby, som tydligen enligt honom ansåg sig vara nöjt med en poäng. Det var kanske Stockholmslaget, vad vet jag. Men att en motståndare anpassar sig efter MFF är ju samtidigt ett erkännande till MFF:s skicklighet. Det vore ju vansinnigt att komma ut med en taktik som man inte trodde skulle ge poäng. Det blev en, med snudd på tre. Tinnerholms kvittering andades lite marginaler, hans fösta skott blockerades, returen hamnade hos honom, och visst var det ett misstag av Hammarbymålvakten vid Tinnerholms andra skott, som gav 1—1. Men inte ett ord av MFF:aren om detta.

***

Och i går var Markus Rosenberg ute och kritiserade Norrköpings sätt att spela fotboll. Inte bara för gårdagens spel, utan även för andra tillfällen. Naturligtvis sagt efter 1—2.

Han var förstås så ”dum” att han erkände att han inte sett Norrköping speciellt många gånger. Men likväl hade en bestämd åsikt.

Jag har sett Norrköping nio gånger. Det har varit varierad konfekt.  Men några matcher har varit väl i klass med MFF:s.

***

Det är inte ofta jag lyssnar på spelarintervjuerna i paus och efter slutsignalen. Men då och då: Enligt Markus Rosenberg är MFF alltid överlägset. Det har man vant sig vid. Men nu har han fått en överman, Pawel Cibicki. Lite elakt, det medger jag: Låt hans form fortsatt vara usel, så man slipper hans dravel.

***

De senaste poängtappen för MFF och de många gula och röda korten och bortförklaringarna har haft en positiv effekt. Malmöpressen har faktiskt beskrivit MFF:arnas agerande lite mera kritiskt än tidigare. Ansvarige utgivaren för Skånesport.se Robert Persson är för övrigt läsvärd och trovärdig.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se