Det var en intensiv tv-söndag med mycket idrott.

Samtidigt bjöd Malmö på några intressanta evenemang, SM i friidrott, cupmatch i fotboll för Malmö FF och ett oerhört viktigt möte i handboll för HK Malmö mot Önnered.

En inte fullt kurant fot reducerade min rörlighet så det blev tv för hela slanten. Fotboll och handboll kunde man följa direkt. Friidrotten fick nöja sig med resultatföljande på friidrott.se.

Men det finns anledning att återkomma till SM i veckan. Friidrotten på elitsidan har blivit en storstadsidrott.

***

Men först några rader om skidskytte och VM.

Det är en raffinerad idrott som med sina olika distanser och ”bestraffningar” premierar olika egenskaper. Men när allt att klart är det oftast de etablerade namnen som är i topp i merparten av loppen. Det tyder på hög allroundkapacitet fysiskt. Och kanske inte minst psykiskt.

Skidskytte på internationell toppnivå är stor idrott. Och med sin inneboende dramaturgi en av de främsta tv-sporterna. Speciellt om det nu går så bra för Sverige med sina aktiva som alla har en sympatisk framtoning.

Det är förståeligt att tittarsiffrorna är höga.

***

MFS:s 2—0 mot ett svagt och trögt Skövde från Superettan var i sanningens namn ingen större värdemätare. Lovorden i Malmömedia var dock i vanlig ordning många. Visst MFF var spelmässigt överlägset men sett till övertaget var målchanserna få.

Tråkig som jag är väntar jag med vidare kommentarer tills det blir skarpt läge.

Nye tränaren Henrik Rydström har haft en lång smekmånad. Har över huvud taget något av hans beslut ifrågasatts? Eller än mindre kritiserats.

***

HK Malmös förlust, 29—26, var tuff. Laget är i ett prekärt läge.

Det finns många kommentarer i olika media. Så ser informationsvärlden ut.

Många hänger upp sig på bristande kampglöd och för många tekniska fel. Men är det så enkelt?

Jag menar i stället att HK Malmö har Handbollsligans tunnaste trupp. Tränarteamet tycker tydligen detsamma. I går använde man åtta utespelare. Jag har gjort ett antal stickprov i protokollen: HK Malmö är genomgående det lag som använder minst antal spelare per match.

Jag har ingen större kunskap om ”bänkspelarnas” kapacitet, sett över tid. De korta inhopp jag sett har dock visat på talang.

Talangerna i motståndarlagens farmarlag, där bänkspelarna får matchrutin, spelar till största delen i division 1. HK:s farmalag, Malmö HP, är ett lag i de nedre delarna av division 2. Min slutsats är därför att HK Malmö saknar den bredd som behövs i Handbollsligan.

Men efterlyser också lite mer mod hos tränarteamet: Ge talangerna matchtid i de resterande seriematcherna!

Ett ovisst kvalspel lurar bakom dörren med tätt program. Trötta spelare är skadebenägna. Är HK Malmö berett på en långvarig bortovaro på någon av non-stopp-spelarna?

IFK Malmös tvångsförflyttning från Malmö stadion till Heleneholms idrottsplats ger anledning till funderingar.

Efter 64 år som hyresgäst på Stadion tvingas IFK bort. Lokaler, träningstider och matcharena skall övertas av Ariana FC. I fjor avancerade Ariana till division 1, IFK degraderades från den nivån. Ettan rankas som en elitserie med bland annat vissa krav på säkerhet och komfort. Arians huvudhemvist på Hyllie ip håller inte måttet i dessa hänseenden.

Olympic på samma nivå har däremot fått dispens för spel på Lindängen.

I Malmö finns bara, förutom MFF-ägda Eleda, Gamla ip (upptaget av FC Rosengårds damverksamhet), Stadion och Limhamns ip som elitgodkända arenor. Varför Ariana inte hänvisas till Limhamn vet jag inte. En gissning är att underlaget är konstgräs.

IFK-flytten till Heleneholm med hela sin fotbollsverksamhet innebär logistiska problem, utan utrymmen för kansli, samlingslokaler, tvättstuga med mera. Det måste man naturligtvis lösa på något sätt.

En annan fråga att lösa hur skall man få plats på Heleneholms begränsade ytor, en tävlingsarena, där det också bedrivs friidrott, en gräsplan och en konstgräsplan? Man har ännu inte påbörjat arbetet med att anlägga en konstgräsplan på ”övre grus”.

På idrottsplatsen finns redan Heleneholms SK med cirka 20 lag, Prespa Birlik och ytterligare någon förening.

Det blir svårt att expandera för nuvarande och blivande Heleneholmsklubbar.

***

Men hur långt tänker fritidsförvaltningen? 

Vad händer om IFK åter blir ett division 1-lag? Och om Ariana dessutom åker ut. Skall det då bli ett återflytt? Det finns fler scenarios: FC Rosengårds herrar har ett lag som också kan ta steget upp. Deras arena på Rosengård lär inte godkännas. Det är inte helt orealistiskt att det finns fyra Malmöklubbar i Söderettan 2024.

Det kan väl till och med bli så att MFF:s samarbetsklubb Olympic tar steget upp till Superettan.

Hur skall Malmö fixa det? Har man över huvud taget funderat i dessa banor?

Senfärdigheten med IFK-flytten inger inget förtroende.

***

En annan aktör i Stadionproblematiken är Malmö FF:s damer, nu i division 1, nivå 3. Laget skall spela och träna på Stadion.

Tidigare fanns 10 träningsplaner på Stadionmrådet, en har blivit en del av Coops parkering. Av de resterande nio disponeras sju helt av MFF, Eleda, hybridträningsplanen och plan 10 (konstgräs). Storklubben har stor tillgång även till de två resterande.

Detta till trots skall damerna ha Stadion till sin hemvist.

Hybridgräs anses av många vara räddningen från konstgräs i svensk fotboll. Men tydligen tål  Eleda med sitt hybridunderlag inte mer än cirka 25 matcher per säsong. Med tanke på planbristen hade Eleda varit den naturliga matcharenan för MFF, dam.

Har man glömt genusperspektivet? 

***

När jag nu är igång: Varför skall Svenska Fotbollförbundet ställa dessa elitkrav på division 1-arenorna. Det är lugna tillställningar, ofta i idyllisk miljö inför oftast en fåtalig publik.

Malmöklubbarna IFK och Olympic drog i fjor i snitt endast något över 100 personer per match.

Några Stockholmsklubbar hade ett snitt långt under 100.

Släpp kraven!

Division 1-fotboll är inte elitidrott.

***

Kraven är i många fall på något sätt oförklarliga. Som när Malmö stad tvingades investera miljoner i Limhamns idrottsplats, när LB 07:s damer spelade i Allsvenskan under två säsinger. Om jag inte minns fel krävdes 840 sittplatser. Läktaren fylldes aldrig.

Fotbollen och Malmö hade haft mer nytta av andra investeringar.

För en tid sedan läste jag Olof Lundhs Templet i öknen.

En utmärkt bok av en utmärkt sportjournalist, som ofta går utanför offside och 4---4—2 och i stället granskar fotbollens makthavare, både internationellt och nationellt.

Templet i öknen handlar till stor del om hur Qatar köpte VM-slutspelet i fotboll (och även andra storinternationella mästerskap). Det är ingen uppbygglig läsning om mutor och överenskommelser på högsta nivå med statsöverhuvud inblandade. Sammankopplade med de högsta herrarna inom fotbollsvärlden.

Olof Lundh skriver även om storklubbarnas, många ägda av affärsmän och arabiska kungligheter med till syns aldrig sinade miljardkassor, vidlyftiga affärer.

På något sätt, kanske på till och med på många, en olustig, deprimerande läsning.

Den högste ansvarige för detta är Gianni Infantino, ordförande i FIFA, det internationella fotbollsförbundet. Han har en årslön på 32 miljoner kronor.

Och för att hans väldiga fögderi skall fungera finns det miljontals ideella ledare jorden runt som är grunden, de som oavlönat hållit igång den viktigaste verksamheten, den för de allra yngsta, flickor som pojkar.

***

Därför blev jag glad när några ”skärvor” hamnade hos två duktiga ungdomsklubbar i Malmö i och med Armin Saars övergång från Heerenveen till Lyon.

Kulladals FF och Husie IF har oftast haft stora gedigna ungdomssektioner.

Armin Saar spelade tre säsonger som pojklagsspelare i KFF, en i Husie.  Det gav i denna omgång cirka 800 000 kronor respektive 270 000 i så kallad solidaritetsersättning. Dessförinnan har de båda föreningarna erhållit en summa från Malmö FF, när Armin Saar skrev sitt första proffskontrakt med MFF i det som kallas utbildningsbidrag. Vid övergången till Heerenveen har de båda Malmöklubbarna också fåt en summa i solidaritetsersättning.

För KFF och Husie rör det sig om stora pengar totalt.

Lite synd kan man tycka om AIF Barrikaden, moderkubbe, som Armin Saar lämnade innan han var tolv år, då både det nationella och internationella systemet träder i kraft.

Karriärer liknande Armin Saars är ovanliga i Malmöfotbollen. Han kom till MFF först som junior. De flesta talanger från stan hamnar i storklubben redan i de yngre tonåren.

Det tackar förmodligen Kulladal och Husie för.

***

Den store ekonomiske vinnaren är förstås Malmö FF. Cirka 40 miljoner, kan bli fler, har man fått för en spelare man egentligen inte trodde på. En säsong var han nämligen utlånad till Mjällby. Under sina två A-lagssäsonger gjorde Armin Saar bara 20 allsvenska matcher för MFF, få av dem 90 minuters.

Onekligen ett gott, ekonomiskt utfall för många (en säsong i Trelleborgs FF skall adderas).

***

Ibland ha man funderingar om inte om några av fotbollens artiklar borde hamna på ekonomisidorna-

Jag har varit i Lund några gånger den senaste veckan.

Det har blivit så en del år med bollintresserade barnbarn. Lundaspelen har under perioder var en stor del av familjens helgsysselsättningar. Först i handboll åren kring 1990, då IFK Oxie var en av de största, bästa och drivande ungdomsföreningarna i Skåne. Parallellt spelade sonen även basket, så på den tiden blev det många turer till Lund. De senaste tio åren har besöken inskränkt sig till basketarenorna.

Det finns mycket att imponeras av vad gäller Lundaspelen och Lund. Arrangörsklubbarna, Lugi, Handboll och Eos, gör i stort perfekta turneringar. Att det överhuvudtaget går att genomföra tävlingar av dessa storlekar beror på kommunens många hallar även om grannkommunerna måste hjälpa till för att ro turneringarna i hamn.

Lund har legat i framkant när det gäller att bygga handbollsanpassade hallar vid skolorna. Framlidne Lunda- och handbollsprofilen Staffan Holmqvist var under många år fritidschef i Lund och såg till att stan försågs med ett stort antal hallar. Det tackar Lunds idrottsliv för i dag.

I år besökte jag för fösta gången Lerbäckshallen från 2020, en fräsch, ändamålsenlig arena.

Men allt nytt till trots: Den gamla Idrottshallen vid Stadsparken, byggd 1941, finns kvar och i den spelas både finaler i basket och handboll med fullsatta läktare (upp mot 2 000 åskådare) och en stämning som ger en extra touch till finalspelet. Låt vara att de unga spelarna, ovana  med ett sådant publiktryck, kanske missade mer än normalt.

Att som far och farfar, och dessutom stor vän av ungdomsidrott, besöka Lundaspelen har varit en viktig del av mitt helgfirande under många år.

Det är ungdomsidrott när den är som bäst.

***

Tidigare bevakades även den idrottsliga delen av de regionala tidningarna. Med minskade resurser är den tiden förbi. Det är naturligt. Fast ledsamt. Junior- och ungdomsidrott har massmedialt försvunnit från de större tidningarnas sidor. Nej, inte JVM i hockey förstås.

Lundaspelen, och Skånecupen i fotboll, är ju trots sin storlek bara öar i den svenska ungdomsidrottsvärlden. Lite ledsamt är att resultat från SM för juniorer, den kommande elitgenerationen, nu i stort negligeras.

Skånecupen har avgjorts samtidigt med de båda tävlingarna i Lund. Alla tre arrangemangen fick i min tidning pliktskyldigt ett förhandsreportage. När den idrottsliga summeringen gjordes var det Malmö FF:s Skånecupen som uppmärksammades. Den är numera ett inofficiellt Malmömästerskap med små regionala inslag. Inte ens arrangörsklubben deltog med sina äldsta pojklag.

Lundaspelen däremot har lag från ett tiotal länder och besöks av många av Sveriges främsta ungdomslag. Kvalitativt är Lundaspelen överlägsna Skånecupen.

Men det är gubevars Malmö FF som är huvudarrangör för Skåndecupen.

***

Det pågår för övrigt en ungdomsturnering i ishockey i Malmö i P 13, Oliver Mattssons minne. Oliver dog som ung tonåring i en cancersjukdom. I turneringen deltar 18 lag från Sverige, Norge och Danmark.

Idrott är något stort.

Det är en relativt ny post i idrottsvärlden, sportchefen.

I dessa tider, silly season kallad i svensk fotboll, dominerar sportchefen nyhetsflödet från högsta serien till den lägsta. På alla nivåer presenteras nyförvärv, inte ett eller två, utan upp mot de tio. I den här regionen har det blivit en vana, tio in och tio ut. Utan att kvaliteten förbättrats i klubbarna.

Sportchefernas skicklighet tycks bedömas efter hur många spelare de kan köpa, alternativt sälja. Det verkar inte vara någon merit att förnya ett kontrakt.

Och i bakgrunden jublar och kommenterar supporterna med glada tillrop och tummen upp. Utan att egentligen veta ett jädrans dugg om spelarens kapacitet. Man litar på sportchefens utlåtande. Och det vore underligt om denne inte lovordade sitt eget arbete.

Trots att jag innerst inne är optimist, menar jag att ett nytillskotts kapacitet och värde skall bedömas först efter en halv säsong, inte innan träningen börjat och inte ens efter några träningsmatcher. Så tråkig är jag. Eller kanske, sagt i lite övermod, erfaren.

                                                  
          ***
Kontinuitet är ingen egenskap som prioriteras i nutidens fotboll. Någon generalisering gör jag förstås. I min värld är dock kontinuitet det viktigaste för att bygga ett lag, en klubb, på en stabil, långvarig grund.

Var klubb väljer naturligtvis sin egen väg. BK Olympic har valt sin som samarbetsklubb med Malmö. Enligt en initierad källa i Lindängeklubben är man detta första år nöjd med utfallet. Sportchef Andreas Georgsson menar detsamma ur MFF:s synvinkel.

Som nykomling blev Olympic sexa i division 1, nivå 3. Naturligtvis bra. Men man var 23 poäng distanserat av ettan Gais och hade tio poäng upp till fyran. I truppen ingick åtta inlånade spelare från MFF:s akademi.

Av detta drar jag två slutsatser:

A)    Division 1 södra har en bra standard. (De lag som flyttas upp klarar sig bra i Superettan, Skövde, Utsikten, Värnamo, Landskrona de senaste säsongerna.)

B)    Steget från MFF:s omhuldade ungdomsakademi till en plats i en allsvensk trupp är betydligt större än gemene man inbillar sig.

En av de åtta i årets Olympictrupp kommer att fortsätta i den helgröna dressen, övriga sju återvänder till MFF-familjen. Till vilket öde? Kvar på någon position i MFF-hierarkin? Eller ut på marknaden med ett högre försäljningspris efter en säsongs spel i division 1?

Andreas Georgsson säger inget om vad som skall hända, konstaterar bara: Att det blev väldigt bra.

För vem och hur förstår jag inte och den journalist som refererade Georgssons uttalande ställde inte heller frågan

Inför 2023 fortsätter MFF/Olympic-samarbetet. Storklubben sänder fem nya spelare till division 1-kubben, som kommer att mönstra ett i stort nytt lag kommande spelår.

Dessa funderingar apropå kontinuitet.

VM-fotbollen är slut.

Det känns på något sätt skönt. Det blev bara för mycket.

Trots att jag i självbevarande syfte skippade det mesta av för-, paus- och eftersnack.

Och hur många matcher kommer man att bjudas på vid nästa VM-slutspel. 48 lag, hur många matcher blir inte det? Jag orkar inte räkna. Tur att slutspelet går i Amerika så att många matcher går på tider när en gammal farbror måste sova.

Men 48 lag är det inte att ta i? Cirka vart femte medlemsland i FIFA, det internationella förbundet, får vara med i slutspelet.

Och hur kommer den svenska säsongen se ut? Om nu Sverige blir ett av de 16 europeiska lag som får slutspelsstatus.

Qatar-VM visade med sina många överraskningar att bredden på toppen ökat. Det var en positiv del av detta VM.

Men 48? Nej!

***

Även om jag minimerade –eller i alla fall näst intill – mitt tv-tittande utanför själva matcherna, måste jag vädra några synpunkter på de olika kanalernas medarbetare. Främst på dem som är inhyrda som experter. Borde inte kravet vara att de kan prata så att gemene man kan hänga med? Många talar så snabbt och oartikulerat att det är hart när omöjligt att höra. I mitt resonemang inkludera jag också det senaste EM:et i damhandboll.

Det har varit många tillfällen då en gästexpert varit så ”kåt” – får man skriva så? -- på att höra sin egen röst att hen påbörjat en mening utan att veta hur den skall avslutats. Hen har helt enkelt inte vetat vilket budskap som ville förmedlas. Kan man bli tv-expert utan att gå den minsta kurs? Tydligen.

Expert, ja?

De båda sändande svenska kanalerna hade många per match. Någon på plats i Qatar och minst tre i hemmastudion. När Chris Härenstam var referent var han, ordbajsaren, förstås lika mycket expert. Och tvärtom, Markus Johannesson tar gärna både rollerna.

Och i studiorna sitter experttrion och hittar en– av hur många? – situation som man inbillar sig är den spelidé efter vilken laget spelar. Och jag som i min lilla lya inbillat mig att det är spelarna med sina speciella egenskaper som löser de situationer som uppkommer, olika för varje match.

Grundlinjerna finns förstås, skisserade av ledarstaben, men utfallet beror på spelarna, både i positiv och negativ mening.

Sen kan Daniel Nannskog rita hur många sträck han vill.

Men visst var det en spännande månad. Ett VM i fotboll är intressant utan Sverige.

Och Lasse Granqvist sitter orubbad på sin kommentatortron. Han vet vad tystnad och paus betyder.

***

Om cirka tre veckor är det dags för VM för herrar i handboll.

Håll ut!

Lägg ner VAR!

Jag har ända sedan videogranskningen av vissa situationer i en fotbollsmatch infördes varit motståndare. Väl medveten om att ingen bryr sig om min åsikt.

Men nu efter de senast händelserna i VM-fotbollen är jag än mer övertygad om att VAR, med nuvarande restriktioner, inte ger den rättvisa förespråkarna hävdar.

Ingen kan väl på allvar mena att en tånagel rätt eller fel i en offsidesituation millimetersynas medan en brutal kapning någon decimeter utanför straffområdet undgår granskning och bestraffning.

Som nu i mötet England—Frankrike, när Englands Harry Kane blev fälld utan domaråtgärd. VAR-rummet påkallade uppmärksamhet. Man kunde konstatera en klar ojusthet. Men domaren menade att händelsen skett precis utanför straffområdeslinjen och således inte kunde bestraffas i efterhand. England fick inte ens frispark i ett utsökt läge. Bollen sattes i spel i ett ofarligt område.

Det har funnits fler liknande händelser under VM. Det har dömts hörnor som inte varit hörnor. Och tvärtom.

Regler som är så selektiva skapar mer irritation än rättvisa. Och i sista hand är det  människor, antingen de sitter i VAR-studion eller är på plan,  med alla sina brister som har det slutliga avgörandet.

Lår domarteamet ute på plan få ta hela ansvaret. Som vi har det i Sverige.

Låt det förbli så!

***

Men när nu VAR på plats, varför granskades inte kalabaliken i samband med kvartsfinalen mellan Nederländerna och Argentina? Rätt bestraffningar i den matchen hade förmodligen  haft större inverkan på VM-turneringen än en ”tånageloffside”.

***

Lägg ner eller gör om!

Jag är rejält trött på VAR!

Som friidrottsvän blir man avundsjuk på simningen.

Och inte mints fundersam.

Varför är ett SM i simning så mycket större än ett i friidrott?

Simning och friidrott (och då tänker jag i detta fall på löpning) är ju två besläktade sporter, det gäller att ta sig så snabbt som möjligt på land respektive vatten. För att nå SM-elit måste det till nästan daglig träning året runt. I många år.

Men granskar man ett SM i de båda idrotterna är deltagarantalet i simning så oerhört mycket större än i banlöpning. När simmarna förra helgen hade sina kortbanemästerskap fanns det, det gällde båda könen, allt från 25 till över 60 aktiva på startpallarna.

Vid SM i år i friidrott pendlade antalet starter mellan fem och 25, med endast två distanser över 20 deltagare.

I stafetterna/lagkapperna är siffrorna än mer överlägsna i simningens favör.

Ett exempel

Simningen 4x200 meter fritt, herrseniorer 21, damseniorer 17.

Herrjuniorer 17, damjuniorer 24.

Friidrott 4x800 meter, herrseniorer 5, damseniorer 4

Herrjuniorer 3x800 meter (M och K 19, samma åldersgräns som i simning) 6, damjunior 5.

Märk väl att friidrotten reducerat antal deltagare i vissa stafetter och åldersgrupper från fyra till tre för att få någorlunda hyggligt stora startfält. Som nu på 19-åringarnas 800 metet.

I alla jämförelser finns det naturligtvis orättvisor. I simning kan en aktiv i ett SM tävla i fler grenar än en aktiv i friidrott. Simningen har sina lagkapper i samband med de individuella grenarna vilket gör att klubbarna naturligt har fler aktiva på plats för att kunna deltaga med mer än ett lagkappslag. Att simningen dessutom samkör senior- och junior-SM i de individuella grenarna ger per automatik större startfält

Allt detta tillsammans gynnar simningen. Detta till trots är, i min värld, differensen alldeles för stor.

***

Hur ser det då ut regionalt? I detta fall tänker jag på Skåne. Från och med nu finns det bara en elitklubb i friidrott sedan IFK Helsingborg lagt ner sin elitavdelning och de flesta ur den numera tävlar för Malmö AI. IFK Lund har ett antal aktiva av SM-finalklass och några andra föreningar (i bästa fall) en.

I klubbtävlingen i simning nu senast kom Helsingborg fyra (med några av sina världsstjärnor kvar i USA), Malmö KK femma, Poseidon (Lund) sjua, Landskrona åtta och sen 16) Kristianstad, 23) Sydsim (Burlöv), 39) Sjöbo.

I juniortävlingen kom MKK trea och 8) Helsingborg, 9) Poseidon, 10) Kristianstad och därtill ytterligare åtta klubbar av 52 som tog poäng i JSM.

Det här är en bredd och en topp som det är länge sedan den skånska friidrotten kunde matcha.

***

Varför har det blivit så?

Det finns naturligtvis många förklaringar. Jag har mina funderingar.

Det värsta är att det tycks smugit in sig en form av defaitism i skånsk friidrott: Konkurrensen idrotterna emellan är så mycket större nu än tidigare. Förvisso helt sant. Men simningen befinner sig i exakt samma situation men har klarat den nya konkurrenssituationen betydligt bättre.

***

En likhet har simningen och friidrotten gemensamt, svårigheten att få genomslag i min tidning för bra lokala SM-insatser.

Senast vid sim-SM tog MKK tre guld, fem silver och tre brons och Poseidons aktiva simmade hem två medaljer av varje valör. På JSM hade MKK medaljskörden 8—2—5.

Detta facit av två klubbar från de städer som Sydsvenskan prioriterar. Men inte en textrad. Det fanns infallsvinklar. Elias Persson från MKK var en av SM:s framgångsrikaste deltagare.

Prioriteringar är svårt. Men jag – och många andra – vill ha en bred skildring av idrottsvärlden. I den ingår inte – i ett personellt ansträngt läge, det som oftast anförs som förklaring vid bevakningsmissar – ett reportage om ett handbollsträningspass för Malmö FF:s fotbollsspelare i Ystad.

Inte för inte kallas SDS ibland MFF:s klubbtidning.