Jag känner inga som helst tvivel om att Åge Hareide, Malmö FF:s tredje tränare för året, är mycket duktig, karismatisk och har en förmåga att entusiasmera sina spelare.

I MFF-leden från krönikörer, redaktörer, styrelseledamöter, spelare och ner i de djupa supporterskarorna har mottagandet varit euforiskt. Nu skall MFF knippa många poäng i Europa League och på vägen skall det inte bli många poängtapp i Allsvenskan. Minst en tredjeplats i serien skall det bli.

Så kan det förstås bli. Men är det verkligen så lätt att på några dagar få fart på ett lag, på spelare, som för bara några dagar sedan underkänts längs knölarna av Malmömedia? Åge Hareide lär inte göra Martin Olsson och Lasse Nielsen snabbare, han lär inte efter något enstaka pass återge Anders Christiansen den försvunna form som för några säsonger sedan som gjorde AC till seriens främste. Åge Hareide säger i en intervju: Litar på dem jag känner.

Är det bland dessa ärrade, lite slitna, spelare han skall hitta segerreceptet?

Kan Hareides taktiska förmåga och engagerande ledarstil få fart på en övervärderad trupp? Den stora MFF-familjen, media inräknad, verkar tro det.

Det är upp till bevis i dag, Braga, och på söndag, IFK Norrköping.

Tiden talar inte för Åge Hareide och Malmö FF.

Det blev någon timme över före avresan till Finnkampen i friidrott, min ungdoms häftigaste idrottsupplevelse via radio och all information före och efter landskampen genom Idrottsbladet.

Nåväl. De två senaste dagarna har mitt småklubbshjärta glatts. Tv har förmedlat två matcher i fotbollens Svenska cup, division 3-laget Älmhults IF mot BK Häcken, 1---2, och division 1-klubben Torn mot IFK Göteborg, 0—3. Det var inte matcherna som sådana som fascinerade. Det var inramningen. I Älmhult en lummig idrottsplats i ett villakvarter, i Stångby en plan mitt på Lundaslätten. Och så givetvis publikinramningen, över 4 000 i Älmhult, nära 2 000 på Tornvallen. Svenska cupen när den är som bäst.

Med en viss insikt i småklubbarnas ekonomi gläds man självfallet över inkomsterna för Älmhult och Torn. Entrén från 4 000 personer ger ju bara det ett rejält kassatillskott. Såg också på ljustavlan att Ikea skänkte fem kronor per åskådare, några andra fyra och så vidare.

De båda klubbarna fyllde många hål i en stram budget.

Liksom Brålanda IF som hade närmare 2 000 åskådare i mötet mot Malmö FF, 0—9.

Vägen i till omgång 2 i cupen är trång. De 32 lagen från Allsvenskan och Superettan har en garanterad plats, 32 platser återstår till det som är omgång 2 och det är den som pågar nu.

Kvalet till omgång 1 sker distriktsvis, i Skåne genom DM. I går vann IFK Malmö med 2—1 över Kristianstad i åttondedelsfinalen i DM och är därmed klart för omgång 1 våren 2023. Vinst i den och chans till en lukrativ match öppnar sig. Den ekonomiska drömlottningen är givetvis Malmö FF.

Men det gäller att ha tur med lotten, som Älmhult, Torn och Brålanda. Och inte som Lunds BK med match samtidigt som Torn, knappa milen bort. LBK mötte Norrby, 0—1, helt i skymundan. Jag har inte hittat någon publiksiffra. Några 100?

Svenska cupen, fest för några, grå vardag för andra.

Men med hopp att kvalificera sig till festen.

Det har varit långt mellan gångerna. Tid och ork har inte räckt till.

Har nämligen för några timmar sedan sänt iväg en artikel om Parkstafetten till Skånks Idrotts Historia 2022. För att ge en någorlunda rättvis bild av denna populära tävling har det blivit en massa besök på Stadsarkivet. Ännu har man inte fått ordning på allt material som förflyttats dit efter nedläggningen av museum och arkiv, som fanns på Baltiska hallen. Men med hjälp av duktig och vänlig personal fick jag de uppgifter jag behövde.

Parkstafetten, 1952—1992, väcker nostalgiska, angenäma minnen hoa en gammal löpare och friidrottsvän. Men även vemod över en försvunnen epok.

Boken kommer ut närmare jul.

***

En tredjedel återstår av herrfotbollens allsvenska. I Malmö deppar man. I alla fall i MFF-leden. I en arrogant miljö, där ”Guld vinner man, andra medaljer får man” (eller något liknande) är Malmö FF:s placering som femma, tio poäng efter ledande BK Häcken, något som svider.

Efter 0—1-förlusten mot Kalmar FF ägnade experterna Alexander Axén och Pär Hansson många minuter åt att förklara lagets många tillkortakommanden. De hade många förklaringar. Jag betvivlar inte för en sekund att båda dessa herrar kan så mycket mer fotboll än jag men blev inte så lite överraskad över att de inte nämnde MFF:s faktiskt usla passningstempo i uppspelen. Detta ofta långsamma duttande i backlinjen utan konstruktivitet gör att man för det mesta möter en samlad defensiv. Denna åsikt – rätt eller fel – har jag framfört tidigare.

Det som faktiskt förvånande mig i söndags var att Kalmar icke utnyttjade MFF:s många bolltapp till egna snabba motattacker. KFF väntade gärna in fler spelare för att säkra det offensiva bollinnehavet i stället för att utnyttja det numerära övertaget.

Henrik Rydströms, tränarens, tänk i detta hänseende imponerade inte. Det fanns många tillfällen att såra MFF.

***

När något går illa under en längre tid gäller det att analysera felen och erkänna dem. Det går inte att -- som den nye tränaren Andreas Georgsson efter krysset mot Mjällby – hävda att det mesta var bra och att MFF var överlägset bäst. Alltså på sedvanligt MFF-manér. Milos Milojevis, den sparkade tränarens, uppriktighet saknas.

MFF:s värsta fiende är den egna självbilden. Och man får hjälp av många lokala mediapoeter. Det visade dessa efter vinsten över turkiska Sivasspor och kvalificeringen till Europa League. Visst, det var en bra, gedigen insats, en perfekt genomförd bortamatch i Europa med ingångsläget 3--1. Men man glömde helt bort att Sivasspor var, och är, ett bottenlag i turkiska ligan.

De euforistiska överbetygen spelarna fick i en låst MFF- och HIF-site gjorde att jag återigen sa upp min prenumeration. Jag betalar inte för supporterjournalistik.

***

Djurgården firade glatt och uppriktigt sitt avancermang till Conference Leagie. Det var något stort och viktigt ekonomiskt för Stockholmsklubben. Men en Malmökrönikör kunde inte låta bli att ironisera: Så firar minssann inte MFF ett ”futtigt” evenemamg till en klass 3—turnering.

Ibland blir man bara trött.

***

Allsvenskan då?

Ja, att Häcken och Djurgården ligger i topp är i sin ordning. De har i sina bästa stunder visat högst kvalitet. Men med tio matcher kvar är det fortfarande många om budet. Och  glöm inte alla de inbördes mötena! Det återstår en massa så kallade sexpoängsmatcher som kommer att ge omkastningar. Var så säkra!

Det sägs ofta – och det ligger en viss sanning i det – att de berömda marginalerna i en lång serie jämnar ut sig. Så de lag som har Elfsborg kvar bör se upp. Boråslaget har hittills haft en säsong, där man fått ut alltför för få poäng i förhållande till sina prestationer.

***

Det blit ett nytt uppehåll i mitt bloggskrivande. En resa till Finnkampen i friidrott väntar.

I helgen avgjords J- och USM i  friidrott. Jag har inte hunnit granska siffrorna därifrån. Kan bli några funderingar i nästa vecka.

Det får bli lite fotbollsfunderingar så här i väntan på kvällens finalpass i friidrotts-EM.

Jag kan inte låta bli att förundras över alla dessa sparkade tränare. Det gäller inte bara på de högsta nivåerna utan långt ner i systemet. Vad vill de bestämmande uppnå? Mer än bevisa sin makt. Men samtidigt underkänna sina tidigare beslut. Olustigt.

Såg inte AIK:s debacle i kvalet till Conference League, som enligt uppgift var det som fällde tränaren Bartoz Grzalak. Alla påpekar svårigheterna att kombinera allsvenskt spel med det täta matchandet i Europa. Av vad jag sett, håller AIK:s trupp varken kvalitet eller kvantitet för toppspel på två fronter. Och det kan knappast Bartoz Grzalak lastas för.

Det finns många förlorare redan nu i den allsvenska tränartombolan.

***

Såg Malmö FF:s klara 3—1-seger i kvalet till Europa League mot turkiska Sivasspor. Det var MFF:s bästa insats i Europaspel den här säsongen. Nu är förstås konkurrensen inte speciellt hård. Bör kanske påpekas.

Jag följde matchen via MFF-play. Och då blev det förstås mycket vi och smeknamn på spelarna och diskutabla situationer analyserade ur hemmavinkel. Det får man ta när sändningen är MFF:s.

Olof Persson, den förre spelarprofilen, som expert och Björn Nilsson (för mig en okänd herre) som referent skötte sig alldeles utmärkt.

Stämningen på arena lär ha varit hög. När jag läste om matchen i olika media och såg betygsättningen fick jag ett intryck av att journalisterna tog med den euforistiska känslan till datorerna. Visst fick många spelare väl höga betyg?

3—1 är givetvis ett bra utgångsläge för avancemang och visst hade MFF fler möjligheter att göra mål. Samtidigt var turkarna inte ofarliga och MFF:s defensiv var inte så solid som Malmömedias betygsättare gjorde gällande.

***

Har just sett Varberg—Djurgården. 2—2-

Några iakttagelser:

1)      Med 12 omgångar kvar kommer topplagen att förlora poäng mot lagen från botten- och mellanskiktet utan att tappen kommer att bli ödesdigra. Även om något liknande kommer att antydas någonstans efter Djurgårdens miss.

2)      Domarna måste redan från början ta tag i maskningarna. Som nu Mjällbys mot Häcken senast och i dag Varbergs mot Djurgården. Domarna måste visa mod.

3)      På plan i dag fanns två spelare med min hjärtas klubb Skurups AIF som moderklubb på plan, Pjotr Johansson i Djurgården och Filip Bohman i Varberg.

Det behövs inga storartade fotbollsprestationer för att inkassera stora pengar i de europeiska turneringarna.

Inte om man är seedad och dessutom regerande inhemsk mästare. Som nu Malmö FF.

Sex matcher mot lag från Island, Litauen och Luxemburg med facit två vinster, två kryss och två förluster kommer att ge MFF en grundsumma på minst 45 miljoner kronor (källa Lennart Hedstigen, expert på rankning och pengaflödet i de europeiska turneringarna). Om man vill vara elak, men sanningsenlig, kan man tillägga att de båda segrarna kom i möten med lag som fick en spelare utvisad, när ställningen var oavgjord.

MFF är garanterat 88 miljoner (samma källa) om laget vinner play-off till Europa League mot ett turkiskt lag. Vid förlust är MFF klart för gruppspel i Conference League, nivå 3.

Även Djurgården och AIK spelar play-off och det gör de båda Stockholmslagen till Conference Leagues gruppspel, dit MFF (minst!) är klart. Om stockholmarna når dit erhåller de 37 miljoner vardera. Jämför med MFF:s 45!

De seedade lagen har i alla steg i de tre turneringarna både lott- och pengamässigt fördelar. Systemet cementerar rangordningen i fotboll. Både den europeiska och den nationella. Om – jag poängterar om – exempelvis Djurgården klarar sig vidare till gruppspelet i Conference League och även Malmö FF så erhåller MFF åtta miljoner mer. Idrottsligt är i min värld Djurgårdens prestation hittills betydligt större.

Jag har sett deras matcher. I sina bästa stunder är Djurgården verkligen bra, som i går mot rumänska Sepsi.

Skadedrabbade AIK:s insats på mot nordmakedonska Shkendija var lika bedrövlig som planen (såg andra halvlek, plus förlängning och straffar. Tack Aftonbladet!).

Denna gång skippade jag MFF.

Jag är gammalmodig idealist, vill se de ekonomiskt mindre bemedlade utmana de ekonomiska jättarna. År efter år minskar möjligheterna.

Det blev stora rubriker efter den senaste allsvenska omgången i fotboll.

Djurgården tappade två poäng, AIK och Malmö FF alla tre. Det antyddes till och med om missade guldmöjligheter för trion. Statistiknissarna hittade alla möjliga och omöjliga vinklar och konstaterade att med de poängsnitten kan det inte bli guld och för att ta medalj måste man nå minst den och den poängsumman. För så har det varit de flesta säsonger med 16 lag.

Och här har jag gått och inbillat mig att varje säsong lever sitt eget liv. Så här långt in programmet efter 17 omgångar, 13 återstår, har de sex topplagen, 35, 34, 33, 31, 30 och 30 poäng med två lag på 27 poäng. Jag har inte forskar men har det så långt in i spelåret varit så många lag involverade i en medaljstrid?

Visst har varje poängmiss sin betydelse i slutändan men att redan nu dra ödesdigra konsekvenser av tappen är min för mycket effektsökeri.

Och glöm inte alla de inbördes mötena som återstår i de så kallade sexpoängsmatcherna!

Djurgården, AIK och MFF hade för övrigt Europaspel före i veckan. ”Alla” pratar ju om svårigheterna att prestera på två fronter. De här resultaten var måhända ett exempel på att det finns en viss sanning i påståendet. Men att förlora med 1—0, som AIK borta mot Kalmar, kan knappast kategoriseras som en överraskning. Det är snarare en övertro på AIK:s kapacitet. Eller om man så vill en underskattning av Kalmars.

***

Det kommer att bli fler överraskande resultat framöver, var så säkra. Och därmed fler möjligheter till drastiska rubriker.

Jag säger som min förre kollega Calle Palmér: Jag älskar sensationer. Bara det inte drabbar mitt lag.

Det blir en spännande allsvensk höst.

Så kategorisk är jag.

***

Det är bråda dagar för sportcheferna, den nya fotbollsvärldens viktigaste person. Allt från högsta elit långt ner i seriesystemet-.

Några skall hitta en ny tränare till en man själv anställde för bara något halvår sedan, samtidigt skall han hitta ersättare för en eller annan egen misslyckad rekrytering,

Och tillhör man de mindre bemedlade klubbarna måste sportchefen ge sig ut på jakt för att fylla de luckor som de bemedlade föreningarna åstadkommit.

Det är ett tufft jobb att vara sportchef. Men i alla fall tryggare än att vara tränare.

Omsättningen är i alla fall mindre på sportchefer.

Över detta faktum kan man givetvis fundera.

.

I morse hejade jag till, när jag läste resultaten från tredje kvalomgången till fotbollens Champions League.

Bodö/Glimt—Zalgiris 5—0.

Samma litauiska lag som nollade Malmö FF vid 1—0 i Vilnius och 0—2 i Malmö.

I våras vann det norska herrlandslaget i Nations League över Sverige med 2—1 och 3—2.

Och för någon vecka sedan utklassade norska ligaettan Molde Elfsborg med totalt 6—2 i Conference League. Jag såg första matchen, 4—1. Molde var väldigt bra.

Har Norge på herrsidan passerar Sverige i fotboll?

EM är slut.

Det hat varit en intressant månad. Jag har sett de flesta matcherna och haft behållning. Det har varit bra idrott på hög nivå, oftast.

Kvartsfinalen mellan England och Spanien, 2—1, var en de bästa match mellan damer jag sett. En av är det säkrats att skriva. Jag har sett Japan, Frankrike och Nederländerna i matcher med liknande kvalitet. Det senaste minnet är inte alltid det rätta. Kommentarerna efter årets turnering har i några fall varit för euforiska.

***

Skillnaden mellan topplagen i slutspelet har varit stora. Bristen på toppbredd gör att damfotbollen ännu inte kan räknas som internationellt riktigt stor. Siffrorna i det pågående VM-kvalet ger ingen PR för damfotbollen.

Därmed inte sagt att toppnationerna inte har hög kvalitet.

***

Jag har tidigare noterat att Östeuropa och Balkan inte var representerade med något lag i EM-slutspelet. Märkligt nog kom många (duktiga) domare från dessa områden.

***

Anhängare av VAR har haft tunga veckor. Tänk på alla dessa millimeteravblåsningar för offside, medan man släppt igenom ojustheter och ibland måhända hänvisat till soft penality.

Och den eviga olösliga handsregeln. Kan någon vettig människa (Inte Jonas Eriksson!) förklara för mig vad en onaturlig ställning är för en spelare som hoppar och rör sig i en tilltrasslad situation? Det mest onaturliga rörelsemönstret är att förflytta sig med händerna på ryggen.

***

De sista tio minuterna av EM-finalen visade på behovet av effektiv speltid. Det skall inte vara lönsamt att fördriva tiden så som engelskorna gjorde utan åtgärder. Effektiv speltid över hela matchen lär det aldrig bli. Men varför inte de sista tio minuterna i elitfotbollen?

EM-festen fick en klar, fadd eftersmak på grund av Englands uppenbara spelsabotage,

***

Åskådarantalet i turneringen imponerade. Av tv-bilderna att döma var det betydligt fler damer än vanligt på matcherna. I den svenska Damallsvenskan med sina klena publiksiffror finns det en olöst potential i att locka fler kvinnor till matcherna.’

***

Sverige då?

Delad trea är en bra utdelning med tanke på prestationerna. Sverige var 2022 inte Europas tredje bästa lag. Förhoppningarna var för stora.

Det är i Allsvenskan de blivande landslagsmännen skall skolas. Men vägarna in i topplagen är trång. Det finns många utländska hinder på vägen. I den spelarlista kvällstidningarna presenterade inför seriepremiären fanns 110 spelare med utländskt pass i de 14 föreningarna, allt från fyra till 13. De tre Skåneklubbarna: Rosengård elva, Vittsjö tio och Kristianstad nio. Det ger inte många platser till skånska talanger.

Jag är medveten om att en modern fotbollsvärld ser ut så här.

Men är det rätt väg att skapa ett framtida, slagkraftigt landslag?

Jag tror inte det i min kanske gammalmodiga idealistiska idrottsvärld.