I lördagsmötet mot Degerfors hade Malmö FF totalt åtta spelare med utländskt pass på plan.

Allsvenskt rekord på herrsidan. FC Rosengård kan ha haft lika många på damsidan någon gång.

MFF-rekordet beror naturligtvis delvis på att det numera är tillåtet med fem byten per match. Till dessa åtta skal läggas att dansken Lasse Nielsen satt kvar på bänken hela matchen och att den nye finländaren Niklas Moisander inte fanns med i truppen. Samt att norrmannen Jo Inge Berget var skadad.

Det talas ofta om betydelsen av att svenska klubblag går långt i de europeiska turneringarna. Inte minst från Malmöhåll ironiseras det ofta över övriga lags tillkortakommande.

Malmö FF har genom skicklighet – jag understryker detta – skaffat sig en ekonomisk särställning genom sina Europaframgångar men också på vägen dit haft marginalerna och den lilla extra turen med sig. Och inte minst genom sin seeding fått en gynnsam lottning. Det har även i tidiga omgångar inbringat segermiljoner.

Men MFF-ledningen anser tydligen att det behövs trupper med cirka ett dussin utländska spelare för att klara långvarigt spel i Europa och att försvara sitt SM-guld.

Och trots att MFF-akademin rankas som bäst i landet.

Det är en kuslig utveckling om en svensk klubb behöver en trupp, där hälften kommer från utlandet, för att lyckas i Europa.

”Alla” säger att Europaframgångar gynnar svensk fotboll. Men är det så? Har MFF:s lyckade säsonger gjort Sverige bättre som fotbollsland? Jag bara ställer frågan. Svarar inte på den.

Säger bara att MFF blivit bättre. Men för att behålla sin position har man alltså investerat i elva utländska spelare.

Om Anel Ahmedhodzic och Franz Brorsson försvinner i det nu öppna transferfönstret är det bara reservmålvakten Marko Johansson, Erdal Rakip, Pavle Vagic och i periferin Hugo Andersson som kommit fram genom den egna akademin. Oscar Lewicki då? Han säger själv i en intervju med magasinet Offside att det var i Bayern München och i BK Häcken han fick sin utbildning. Sebastian Nanasi är också ett gränsfall.

Jag gillar höga målsättningar och framför allt klubbar som lägger resurser på att utveckla ungdomar från de egna leden. Framlidne MFF-ordföranden Håkan Jeppsson hade så sent som 2018 målsättningen att MFF skulle vinna Allsvenskan och avancera till något slutspel i Europa med trupp, där hälften hade en period i akademin.

Verkligheten ser annorlunda ut.

Tyvärr, säger jag.

Malmö FF har tvingats in på samma spår som alla klubbar som vill konkurrera på de internationella planerna.

Om detta gynnar den totala svenska fotbollen är jag mycket tveksam till.

Det är mycket nu, har varit mycket och blir mycket.

EM i fotboll är slut, fotbollens Allsvenska har startat om, GP-galor i friidrott har avgjorts i väntan på OS, några division 1-matcher, också i fotboll, har det blivit och fler lär det bli. Några cykelturer till ett par, tre småklubbsmatcher ingår i planeringen.

Den idrottsliga, alltså.

Utanför denna finns en annan sfär, betydligt större. Ja, faktiskt. Allt detta tillsammans gör att tiden helt enkelt inte räcker till. Och detta i ett skede av livet då orken per automatik sjunker. Det är mycket man vill hålla på med. Samtidigt som man kan se att åren man har kvar att prestera – också per automatik – blir färre. Man måste prioritera.

Nej, jag är inte pessimistisk, vill bara förklara min bortovaro från bloggskivandet den senaste veckan.

***

Fundera kan man alltid göra. Nedan några från den senaste tiden. EM-fotbollen är tillräckligt analyserad. Den hoppar jag över.

***

Såg en notis att bowlingspelaren Yvonne Berndt blir den 32:e innehavaren av en platta på Stadiontorgets Walk of fame. Jag har två gånger pläderat för henne, då hennes meriter (två individuella EM-guld och ett silver och ett brons i VM plus tre lagmedaljer i de stora mästerskapen, därav ett guld) är vida överlägsna en annan (av nu tre) hedrad bowlingspelare. Jag tror nu inte att jurymedlemmarna läser min anspråkslösa blogg och än mindre tar hänsyn till mina åsikter. Men skönt i alla fall att man rättat till ett uppenbart misstag.

Synd är förstås att minnestavlan på Eleda stadionj över Malmös idrottselit fortfarande är dold bakom en klädcontainer.

Åtta idrottsmän/kvinnor ytterligare skall enligt statuterna få en minnesplatta på Stadiontorget. Kraven på en påläst jury ökar.

***

Ett av Bonniers/Sydsvenskans bolag har köpt upp Skånska Dagbladet (och Norra Skåne). En av synergieffekterna skall, enligt ledningen, bli att SDS skall få ta del av det lokala material från orter där Skånskan är stark. Kan man hoppas att Sydsvenskan då kan blicka tre mil österut och skriva något om Skurup. Eller varför inte ytterligare två och en halv mil längre åt öster för att få information om exempelvis handbollen i Ystad.

***

Det är i den kärva tidningsvärlden svårt att få med allt. Det egna intresset från journalisterna får regera. I Malmös tidningar är det få – eller ingen – som har ett gediget intresse, eller kunskap, om friidrott. Fina insatser uppmärksammas inte. För en tid sedan sprang Trelleborgsgrabben Joakim Andersson, förvisso nu tävlandes för Stockholmsklubben Spårvägen, 800 meter på 1.46,51, den tolfte bästa tiden i landet genom tiderna.

De tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmö har inte fått läsa om detta.

***

Anel Ahmedhodzic är en lovande innerback i Malmö FF. Inget snack om den saken. Men hur ser hans utvecklingskurva ut? Stagnationen är påtaglig. Han får i tv, radio och inte minst i Malmömedia beröm för sin passningsfot. I den senaste matchen mot Sirius slog han inte en enda passning som kunde benämnas som svår. Det var mest säkerhetsbollar som i stort alla allsvenska spelare kan leverera. Defensivt var han och MFF aldrig pressade av en tam motståndare. Likväl fick Anel Ahmedhodzic högsta betyg på en HIF- och MFF-relaterad hemsida. Lite omdöme kan man begära om man betalar – förvisso en ringa summa – för att ta del av de låsta kommentarerna. Eller så är det dags att säga upp prenumerationen. Okritisk klubbjournalistik vill jag inte betala för.

***

När AIK mötte Varberg hade AIK-fansen draperat Norra stå på Friends med banderoller med budskapen: Skrota villkorstrappan! och Rädda svensk fotboll!

Spelarna hade också samma text på sina t-shirts.

Jag förstår inget. Polisen har med stöd i lagen utfärdat vissa bestämmelser för att kunna öka antalet åskådare och dessutom göra besöken säkrare. Bland annat vill man förhindra bengalbränning. Men vad gör supporterna? Naturligtvis tänder de sina bengaler, så att matchen måste avbrytas, inte länge, men väl någon halvminut. Anhängarna saboterar sin egen manifestation. Kan någon förklara detta?

Och hur kan AIK-ledningen tolerera spelarnas demonstration? Supporterkulturen, rätt manifesterad, berikar svensk fotboll.

Rädda svensk fotboll! låter också väldigt patetiskt. Svensk fotboll är betydligt större än den några allsvenska supporterorganisationer säger sig representera.

Det är åtta lag kvar i EM-fotbollen.

Inget Frankrike, inget Holland, inget Tyskland, inget Portugal. Och inget Sverige.

Sällskapet är med andra ord gott.

Så här långt av turneringen har det visat sig att det europeiska  mellanskiktet kvalitetsmässigt närmat sig dem vi vanligtvis kallar ”de stora”. Schweiz är kvar, Tjeckien är kvar, liksom Danmark. Och Ukraina.

Österrike var nära att eliminera Italien och Ungern var inte långt från att slå ut Tyskland redan i gruppspelet. Finlands insatser skall inte glömmas.

För oss som gillar när de små irriterar och till och med vinner över de stora har EM hittills bjudit på många högtidsstunder.

***

Sverige—Ukraina har stötts och blötts i tusentals kommentarer, mer eller mindre vederhäftiga. Jag kan inte bidra med några klargörande åsikter. Spelmässigt gjorde Sverige sin bästa EM-match. Emil Forsberg var strålande. Och glöm inte att Ukraina var ett bra lag, taktiskt coachat.

Kritiken mot Janne Anderssons sena byten förstår jag inte. Utvisningen av Marcus Danielson gav ju helt annorlunda förutsättningar. Dejan Kulusevski och Alexander Isak hade krävt tuff bevakning och var ett hot, så länge de var kvar på plan.

***

Gårdagens båda möten, även England—Tyskland 2—0, visade än en gång bristerna i VAR-reglerna.

Offsidegranskningarna kan man givetvis acceptera ur rättvisesynpunkt vid mål. Men med ojustheter utanför straffområdet blir det lite hipp som happ. Domaren granskade Marcus Danielsons spark på Ukrainas spelare och bytte färg på kortet, från gult till rött. I matchen på Wembley fanns några gulakortsituationer som hade klara nyanser av rött. Domaren och hans VAR-kolleger tog inte hjälp av en extragranskning. Och det värsta av allt, SVT:s domarexpert Jonas Eriksson antydde att orsaken var en slags kollegial hänsyn till plandomaren.

Finns denna attityd är det mer än hemskt. Ju fler kockar desto sämre soppa. Eller det är rena soppan.

***

På tal om offside, Kan någon vettig människa förklara den fördröjda avvikningen vid klara offsidesituationer? Det har förekommit matcher, där det försvarande laget erövrat bollen och haft ett ypperligt kontringstillfälle. DÅ kommer signalen för offside. Oförklarligt att ett felande lag kan få en fördel. Det strider mol alla idrottens regler.

***

England—Tyskland var som en modern brottningsmatch mellan två världsstjärnor. Skickligheten raderades ut. Tråkigt. Och ingen underdog att hålla på.

Jag är en beskedlig man.

Och vem är jag att avsätta en etablerad fotbollsexpert med tränarmeriter och erfarenheter som är enorma.

Men efter gårdagens insats i EM-matchen Sverige—Polen (3—2) måste jag bara få säga: Avgå, Hasse Backe!

Det var beklämmande att höra honom, bara under första halvlek, att ett flertal gånger upprepa: Sverige har fullständig koll på matchen,

Detta mot ett Polen som under de första 45 minuterna hade två träffar i ribban och en boll studsande nära mållinjen (förvisso alla tre händelserna i samma sekvens), närmare tio hörnor med en av världens skickligaste nickspecialister (Robert Lewandowski) som måltavla, några fräsande skott tätt utanför målramen och inte att förglömma några skickliga räddningar av målvakten Robin Olsen.

Nej, Backe, du kan inte inbilla det svenska folket att Sverige hade full koll på Polen. Så okunniga är vi inte.

Att du sen kan mer än vi om spel i ytterzoner och andra taktiska finesser må så vara. Men vi vill ha en mera allmängiltig analys!

***

Den svenska gruppvinsten var glädjande och ger gynnsammare – i alla fall på förhand – förutsättningar inför fortsättningen. Det avgörande 3—2-målet (Viktor Claessons) visade på många kvaliteter av många spelare. Men det tillkom i ett skede, då Polen, i sitt prekära läge för att vinna och avancera, lagt det mesta av det defensiva tänkandet åt sidan. Det blev lyckosamt för Sverige. Hur lyckosamt får vi se i nästa vecka. Ukraina har kvalitet

***

Den spanske domaren Antonio Mateu Lahoz tillhör mina favoriter, oftast lugn, skicklig och med en bra dialog med spelarna.

I går hade han dock en olycklig kväll i 2—2-mötet Frankrike—Portugal. Hans domslut hade så när kunnat eliminerat de regerande mästarna Portugal. Hur spanjoren kunde undvika att ge rött kort till den franske målvakten Lloris för dennes knock på en portugis är ofattbart. Att Antonio Mateu Lahoz inte tog hjälp av VAR vid den straff som Frankrike fick och gjorde 2—1 på är lika underligt. Straffen var mer än tveksam. Eller lite konspiratoriskt: VAR-rummet ville inte schavottera honom.

Frankrikes 2—1-mål offsidegodkändes också med de minsta av marginaler. Domslut och decimetrar var inte med Portugal.

Mästargruppen blev så dramatisk som väntat, men domarinsatsen gav Portugal en tuff fortsättning, Belgien i nästa match.

Men se upp Portugal kan försvara sitt guld.

***

Trevlig Midsommar!

En veckas torrhosta, följd av en utbruten förkylning mitt i en värmebölja plus ålderskoefficienten och all kreativitet har varit försvunnen under några veckor.

Har förstås sett en massa EM-matcher i fotboll, inte alla, men nästan.

Jag har överlag nöjt mig med matcherna, alla kommentarer före, under och efter har jag utan saknad hoppat över. Och efter vad jag förstått är jag inte ensam om detta. I min bekantskapskrets är det få som lyssnar på alla de experter som alla vill framföra sina åsikter.

 Jag tror bestämt att kanalerna överskattar intresset för alla dessa studiesamtal.

Ibland får man intrycket att de inhyrda experterna får betalt efter antalet ord de spottar ur sig. Munnen går i ett. Oftast plattityder.

Det känns också någon gång pinsamt, när en matchkommentator har en helt annan åsikt om vem som, exempelvis, är Matchens lirare än de studion.

Jag skall undvika namn, men många pratas så intensivt att jag helt enkelt inte lyssnar, det bara blir en ljudkuliss.

***

VAR, videogranskningen, har jag aldrig gillat. Vad som skall/får  granskas är för selektivt. Offsidesituationer över hela planen (eller halva eftersom man inte kan vara offside på egen planhalva) nagelfars med centimeternoggrannhet medan grova ojustheter strax utanför straffområdet passerar utan åtgärd.

Inkonsekvenserna är för många för att nå den optimala rättvisa VAR-ivrarna önskar.

Exemplen från EM är redan många.

***

I min värld ger en serietabell, där alla resultat är värda lika mycket, den ultimata rättvisan, oavsett det gäller 30 allsvenska omgångar eller som nu i EM tre. Därför ogillar jag att det inbördes mötet vid lika antal poäng skall vara avgörande. Det heter att marginalerna hit och dit jämnar ut sig under en säsong (vilket i och för sig inte är helt sant) men i en så kort serie med enkelmöte är det fel att kanske just den berömda marginalen skall få så stor betydelse.

 Alla resultat är lika mycket värda. Det är en grundläggande idrottslig regel.

***

I kväll blir det spännande. Spanien, Tyskland och Portugal är alla i farozon för att åka ut, tre medaljkandidater. 

Det är mycket nu.

Men det är det förstås alltid.

Fotboll på tv, fotboll live, GP-tävlingar i friidrott, Final Four i handboll, plus så ett liv utanför sportsektorn.

***

Helgens mest uppskakande händelse var den danske fotbollsspelaren Christian Eriksens kollaps under EM-matchen mot Finland. Otäcka, känslosamma bilder som berörde. Såväl positivt som negativt. Kommentarerna har varit många, tusentals, åsikterna många. Beslutet att fullfölja matchen blev omdiskuterat. Vem är jag att avgöra: Rätt eller fel?

När nu allt verkar bli bra, är det lätt, med facit i hand, att konstatera att beslutet var korrekt. Christian Eriksen fick en värdig hälsning till sjukbädden från publiken på Parken. Och från hela fotbollsvärlden.

Hjärtstillestånd är naturligtvis den allvarligaste skada som kan inträffa, men fotbollhistorian är fylld av olyckshändelser, där medvetslösa spelare transporteras till sjukhus och matcherna slutförts. Situationen blir givetvis en annan i ett EM-slutspel inför miljontals tv-tittare.

Förhoppningsvis kan händelsen på Parken få supporterna att även ge medkänsla till motståndarnas spelare och anhängare. Finlands trupp och de tillresta supportrarna uppträdde stilfullt.

***

2008 var jag som handbollsåskådare i Trelleborg åskådare till en lika traumatisk händelse. Stavstens Linus Asu föll plötsligt till golvet till synes livlös. På HK Malmös bänk fanns Daniel Thysell, utbildad brandman, som snabbt var framme hos Linus Asu och utförde den förmodligen livsavgörande räddningsaktionen. När jag träffar Daniel tänker jag ofta på honom som en verklig hjälte. Jag tror aldrig jag i något idrottsreferat använt ordet ”hjälte”. Det blir man inte för att man gjort ett avgörande mål eller några strålande målvaktsparader.,

En hjälte är en person, som i en stressad livsavgörande situation snabbt fattar de rätta besluten. Som Daniel Thysell och personalen på Parken.

Och vilken tur de drabbade personerna har att deras kollaps sker där just dessa handlingskraftiga hjältar finns.

***

Jag blir kvar vid handbollen. Såg Aalborgs slutspelsmatcher i Champions League. Laget var förvisso chanslöst i finalen mot Barcelona men semivinsten mot Paris SG var imponerande. Inför OS visade svensktrion Felix Claar, Lukas Sandell och målvakten Mikael Aggefors att de håller hög internationell klass. Claars och Sandells positiva utveckling går bara spikrakt uppåt.

***

VAR, videogranskningen, i EM-fotbollen har redan gjort mig irriterad. Vid matchen Holland (förlåt Nederländerna) mot Ukraina konstaterade domarteamet att den ukrainske försvarsspelaren hade en halv fot felplacerad och det inte var någon offside. Men hur var det med den tacklingsituation som föregick målet? Den var minst lika intressant – om inte mer – som offsiden.

Jag hävdar intensivt att den fullständiga rättvisa VAR-ivrarna strävar efter den finns inte.

Målkamera, sen får det vara stopp!

***

I helgen spelade Malmö FF en träningsmatch mot Kalmar FF, förlust 1—0. Det lär inte ha varit så bra ur MFF-synvinkel. MFF prövade spelare lite hit och dit. Det blev man nogsamt uppmärksammad på i Malmömedia.

Men Kalmar då? Kom smålänningarna med ett ordinarie lag eller testade KFF också reserver och lovande ungdomar? I min inskränkta värld hade det varit intressant att veta för att ur mitt tidningsperspektiv kunna bedöma lagens insatser.

Alltför mycket i Malmömedias fotbollsbevakning är koncentrerat till MFF. Vidgade vyer skadar aldrig.

Om några timmar är det avspark i den första slutspelsmatchen i EM-fotbollen.

Efterlängtat.

Veckor av massmediala spekulationer och förhandsartiklar är inte något som lockar mig. Och inte heller de otaliga träningsmatcher som tv-tablåerna varit nedlusade med. Men givetvis såg jag Sveriges möten mot Finland och Armenien, två B-betonade motståndare. Vinsterna var självfallet viktiga. De gav lugn och ro. Men samtidigt: I EM kommer Sverige inte att stöta på så svagt motstånd. Överlag var kommentarerna väl positiva.

Min åsikt är naturligtvis inget värt, men visst finns det många svenska osäkerheter inför slutspelet.

***

Det allsvenska uppehållet har gett tillfälle att se några matcher från Superettan och från den södra division 1-gruppen, som Sydsvenskan generöst bjuder sina prenumeranter på. SDS-sändningar är bra med oftast kunniga referenter och kommentatorer.

***

De matcher jag sett från Superettan har mestadels varit bra. Generellt har de lag som under den senaste perioden avancerat till Allsvenskan tillfört kvalitet. Den spetsade pyramiden med endast två serier på de två högsta nivåerna har gett resultat. Standarden på de 32 främsta lagen har höjts. Det var meningen med de senaste serieomläggningarna.

***

Men har svensk fotboll råd med endast två division 1-grupper med 16 lag i varje? Enligt Svenska Fotbollförbundets vokabulär är spelarna professionella. Minimum 10 000 per år i ersättning är en löjlig summa för att kalla sig proffs. Det lär finnas några helproffs på i några lag, men de är ytterst få.

Det är en dyr serie, speciellt den norra med lag från Luleå till södra Stockholm med en resa in i Värmland.

Svensk idrott har en ovana att resa bort stora summor.

***

Jag har inte sett speciellt många division 1-matcher men kvaliteten mellan dessa och de i Superettan har varit väldigt stor. En tillfällighet? Kanske. Men steget mellan Superettan och division 1 verkar enormt. Steget upp till Superettan är svårt att ta, inte minst då ekonomiskt och organisatoriskt.

 Samtidigt motsäger jag mig själv. Två nykomlingar, IFK Värnamo och Landskrona Bois, är i nuläget topplag.

På sikt tror jag dock det blir svårt för klubbar utanför de nuvarande 32 topplagen att etablera sig i de två högsta serierna. Brommapojkarna är den förening som ligger närmast till.

I går kom äntligen småklubbsfotbollen igång.

Efterlängtad av många, som kanske också vill läsa några rader om sitt lag i sin morgontidning. Som man på en viss nivå alltid gjort.

Och visst i Sydsvenskan fanns tre ”matchreferat”. Som dock inte förmedlade mer nytt än vad som framgår av resultatet. Fullständigt intetsägande.

Nedan ser du ett exempel! De två andra hade samma upplägg. Var finns den intressanta informationen, förutom resultatet? Inte ens målskyttarna är nämnda.

Division 5 sydvästra

Lunds FF—Heleneholm                                  
                              1—2

Ett måls övervikt avgjorde en målmässigt jämn match för Heleneholm, som vann borta mor Lunds FF med 2—1 i division 5 Skåne sydvästra herr i fotboll på fredagen.

När lagen möttes senast, för två år sedan, slutade det med seger för Heleneholm med 5—0.

Av vad jag förstår har Sydsvenskan, liksom en del andra tidningar, överlåtit textskrivandet till en robot/dator, programmerad med viss information och så kommer det fram en text, som ovan. Intetsägande var ordet!

Tänk er en dag med alla serier igång och vilket utrymme som då går åt till nonsens. Och tar plast för viktig information.

Nej, Sydsvenskan, lägg ner eller gör om!