Inte en omgång i herrarnas Fotbollsallsvenska utan diskussion om

1) VAR, videogranskning

2) Naturgräs, hybridgräs, konstgräs

Så har det också blivit skriverier om det nya begreppet soft penalty inom straffområdet.

Inför årets säsong fick domarna även instruktioner om att om spelare från båda lagen rusar fram mot domaren för att protestera/markera mot en händelse så skall m i n s t  en spelare från vardera laget varnas.

***

Lägg ner diskussionerna om punkt 1 och 2! Svensk fotboll har bestämt att under årets säsong inte använda VAR och att det är tillåtet med alla tre underlagen.

Vad det gäller soft penalty är det bara att konstatera att domarna inte tagit begreppet till sig.

Och hur många gånger har vi sett domarna utnyttja möjligheten att varna ett antal spelare, när dessa flockats kring dem efter ett kontroversiellt domslut? Någon gång kanske, tillfällena har varit åtskilligt flera.

De här problemen måste man finna en lösning på. Men …

***

Jag kan acceptera ett och annat feldomslut – även om det svider när det drabbar favoritlaget – men det kryper i hela kroppen vid alla dessa utstuderande maskningar i slutet av matcherna. Utan något ingripande från domarna.

Möjligtvis kan en målvakt få syna det gula kortet, när hen tar för lång tid på sig vid en inspark. Men aldrig en påföljd om samme målvakt kastar sig ner, ömt håller den kära bollen i tio sekunder, mödosamt reser sig och går långsamt några meter, tvekar ytterligare tio sekunder innan bollen sparkas i väg. Så har 25 sekunder försvunnit utan någon bestraffning. Förklaring: Domarna tycker att straffpåföljden, indirekt frispark, är för tuff. (Källa: Högt uppsatt domarkontrollant och utbildare.)

Det är sant!

Statuera exempel!

***

Hur lång tid får det ta att effektuera ett inkast? Jag har klockat 40 sekunder, först en stilla lunk tvärs över planen, följd av 20 sekunders koncentration innan leverans.

Vid ett felaktigt inkast går bollen över till motståndaren. Sätt en tidsgräns, och håll den, annars blir inkastet det andra lagets.

Är fotbollen förtjänt av att det oftast tar över en minut att slå en frispark i så kallat farligt område?

Och att bollen vid hörna och 1—0-leding i slutet av en match tar dubbelt så lång tid att få igång som vid 0—1 i samma skede av matchen.

Domarna har maktmedel, som varningar. Använd det.

Eller på allvar, diskutera effektiv speltid.

***

Några ord om VAR, även om jag, som sagt inte vill diskutera frågan. I lördagens Göteborgsderby fick Häcken en felaktig hörna, som man gjorde mål på. I matchen fanns ytterligare ett dussin hörnor, några tveksamma. Vill VAR-anhängarna, de som skriker på den fullständiga rättvisan, att varje diskutabel hörna, eller för den delen varje inkast på offensiv spelhalva, skall granskas?

För enligt alla gestikulerande spelare, tränare och ledare går ju var och vartannat domslut åt fel håll.

Hur många avbrott vill man ha?

***

Veckans ros ger jag till Degerfors duktige målvakt Ismael Diawara. Vid ställningen 1—0 i 90:e minuten mot Djurgården fångade han bollen, såg sig om, kastade bollen till en kontrande medspelare och några sekunder senare stod det 2—0. Alla andra målvakter i Allsvenskan hade lagt sig ner och maskat bort en halv minut.

Heders Ismael Diawara!

Offensivt tänkande lönade sig.

Det svänger fort i fotboll.

Och i åsikter. Av en samma person.

Rubrik den 18 april:

Kan MFF gå rent 2021?

Detta efter 3—2 hemma mot Hammarby och 2—1 borta mot Häcken.

Rubrik den 4/5:

Maktskifte i svensk fotboll

Detta efter Djurgårdens 3—1 mot MFF.

Rubrikerna är båda från Aftonbladet.

Textförfattare är tidningens profilerade allsvenske krönikör Robert Laul.

Betyder förtroende inget för honom? Och för tidningen? Säljer man tidningar på så kategoriska rubriker?

Alla med lite hum om fotboll – och idrott över huvud taget – vet att två inledande uddamålsvinster, förvisso över två tippade toppkonkurrenter, inte innebär en allsvensk säsong utan poängtapp. Två omgångar senare hade MFF förlorar fem poäng.

En seger, även om den var mycket övertygande, över de regerande mästarna är inte ett maktskifte. Definitivt inte efter fyra omgångar. Av 30.

Laul har spelat fotboll på elitnivå, har kunskap och skriver ofta, faktiskt, intressanta, läsvärda artiklar med tankeväckande kommentarer.

Men när dessa blandas med bombastiska funderingar och åsikter som de ovan relaterade, då tappar jag förtroendet.

Är jag ensam?

Förtroende är ett värdefullt kapital i mitt tidningsläsande liv.

Vi fotbollsintresserade har fått ett nytt begrepp att förhålla oss till: Soft penalty.

Soft betyder mjukt och efter vad jag förstått och läst mig till, skall domarna vara mildare i sin bedömning av situationer innanför straffområdet. De skall med andra ord fundera extra (hur man nu skall få tid till det?) om förseelsen är tillräckligt glasklar för att bli straff. Man kan tolka det så att det nu skall lite extra till för att det skall bli straff. Är knuffen tillräckligt hård, är sparken på benet så kraftig att den förfördelade inte kan hålla balansen, är tröjdragningen så allvarlig att spelaren hindras i sin rörelse?

De nya intentionerna tillåter med andra ord att man till en viss gräns får vara ojuste inom egna straffområdet. Arma domare som först skall upptäcka en förseelse och i samma ögonblick bestämma sig för om den är tillräcklig för att bli bestraffad.

Den före detta elitdomaren Martin Ingvarsson, numera coach för elitdomarna, menar att man vill undvika ”gråzonerna”. Men blir det inte precis tvärtom? Tidigare var reglerna strikta: Ojustheter inom straffområdet blir straff. Punkt, slut.

***

Handbollen – och jag gillar handboll – har en stor nackdel. Där är gråzonerna många i bestraffningsregistret. I min värld är fotbollen inte förtjänt av samma oklara gränsdragningar.

***

De som jublar är väl experterna i tv – oftast före detta elitspelare – som ofta kommenterar händelser med ”inte tillräckligt ojuste”, ”förstärkning”, ja, ni vet.

***

Hur har då de nya intentionerna efterlevts?

Av de matcher jag sett, hamnar tre situationer inom ramen för nymodigheten,

Hammarbymålvakten Outsds knuff i ryggen på MFF:s Ola Toivonen.

HIF:s Andreas Granqvist tramp (?) på hälen på Sundsvalls Pontus Enblom.

Mjällbys Kadir Hodzis ryggberöring på Elfsborgs Johan Larsson.

I alla tre fallen blev det straff med mål som följd

.

Min åsikt – vad den nu kan vara värd – är att det var korrekta domslut: Klumpigt beteende på den här elitnivån skall bestraffas.

***

Men så finns det en annan sida av soft penalty. Får en spelare i anfallsposition inom straffområdet vara så där lite lagom ojuste och utdela en lättare knuff?

Tydligen inte. Inte om man skall döma efter den frispark MFF (Franz Brorsson) fick vid Östersunds bortdömda mål. Där fanns ingen soft penalty-bedömning.

(Domaren Kristoffer Karlsson lär i en intervju ha sagt att han dömde bort målet på grund av offside. Det är en efterhandskonstruktion. Det syns på hela hans agerande att han blåser på den förmenta knuffen.)

År efter år har vi sett domarna varit snabba att blåsa i försvarets favör vid situationer inom straffområdet. En harmlös frispark mot en straff, det ger andra reaktioner.

***

Det är svår att döma fotboll. Gör det inte svårare med olika parametrar för vad som är ojuste beroende på var förseelsen sker.

Gråzonerna blir inte färre.

Det finns enklare saker att koncentrera sig på för att få en mera rättvisande och snabbare fotboll utan longörer.

Ibland förstår jag ingenting.

Jag behöver hjälp.

Som att tolka det här uttalandet av Malmö FF:s Franz Brorsson efter 1—1-mötet mot Östersund i går i en intervju med Sydsvenskan.

”Franz Brorsson var inblandad i en av matchens mest omtalade situationer i andra halvlek.

Östersunds Blair Turgott skickade bollen i mål efter en hörna, men domaren blåste frispark till MFF som gjorde mål i den följande kontringen.

Helt fel, tyckte Östersunds tränare Amir Azrafshan.

Korrekt, ansåg Brorsson som dock inte riktigt förstod exakt vad domare Kristoffer Karlsson blåste för.

– Det är knuff på mig. Eller om det är på Eric (Larsson), jag vet inte riktigt. Men jag tycker det är frispark i alla fall, säger mittbacken.”

***

Vad är detta för svammel? Franz tycker det är frispark men inte på vem, på honom eller på Eric Larsson. Men korrekt var det, en bara så ni vet.

***

En rent generell kommentar: Domarna är alltför generösa med att ge förvarande lag fördelar vid kontakter inom straffområdet.

Franz Brorsson teatraliska krumsprång i duellen lönade sig. För det var förmodligen det som Kristoffer Karlsson blåste för.

***

Den digitala världen ger möjlighet att ta del av åtskilliga kommentarer till en match. De flesta har en betalvägg. Just i dag funderar jag dock om jag skall betala 25 kronor/månad för att läsa följande intelligenta analys:

 Förlorade MFF de två poängen mest för att man ytterligare en gång misslyckades med att hålla nollan eller för att man inte gjorde fler mål än ett?

Men herr krönikör: Håller ett lag inte nollan och släpper in ett mål samtidigt som man bara gör ett på sina chanser, då blir det 1—1. Så har det alltid varit.

***

Poängtappet för MFF innebär att striden om SM-guldet ännu inte är avgjort. Det lever i alla fall fram över kommande helg, Men om Djurgården vinner över MFF är väl med en opportunistisk journalistik guldet Stockholmslagets, då med en differens på fem poäng till MFF:

Men tro mig: Det blir en intensiv strid in till långt in på hösten.

Och räkna inte bort Häcken! Tre förluster, förvisso, men de berömda marginalerna har för deras del hamnat fel. Spelet har inte varit undermåligt.

Märkliga omsvängningar.

Och på så kort tid.

Inför den allsvenska fotbollspremiären för herrar var de flesta, yrkesjournalister och tippande amatörer, överens om att det fanns åtta topplag och kanske till och med fyra som kunde bli svenska mästare.

Nu, efter två omgångar, har experterna reducerat guldkandidaterna till två, kanske till och med till bara en, Malmö FF. En av de mera profilerade fotbollsjournalisterna har till och med funderat i termer om att ”MFF kan gå rent”.  Min tolkning: Hen tror att mästarna skall vinna alla sina återstående 28 matcherna, alternativt inte förlora någon enda match.

Och detta efter två uddamålsvinster, förvisso mot två tippade topplag. Men ändå.

Varje gång jag läser artiklar med så bombastiska åsikter mister jag en stor del av förtroendet för vederbörande journalist. Skaran av tillförlitliga skribenter minskar.

***

I fotbollen – och givetvis även i andra idrotter – är marginalerna mellan vinst och förlust små. Man kan givetvis tycka att MFF:s fullpoängare mot Hammarby (3—2) och Häcken (2—1) var odiskutabla.

Men samtidigt kan man konstatera att Hammarbymålvakten David Ousteds knuff i ryggen på Ola Toivonen, med en målgivande straff till 1—1 som följd, lär rankas som 2021 års mest klumpiga målvaktsingripande.

Och strax innan MFF fixade 2—0 mot Häcken hade hemmalagets Ekpolo ett skott fräsande skott precis utanför MFF-målramen.

Därmed inte sagt att MFF:s sex poäng var oförtjänta. Men det är i min värld ett bevis på de marginaler som finns i fotbollen och kommer att ge utslag under de resterande 28 omgångarna.

Tack och lov. Det lär innebära en spännande serie.

***

Det är populärt att intervjua MFF:s lovande innerback Anel Ahmedhodzic. Men i mina öron är det pinsamt att höra hans kommentarer: Alla lagets baklängesmål beror på lagets egna misstag, inte på skicklighet från motståndarna.

Men inte en antydan om att det kan vara hans egna misstag.

***

På tal om journalistiska distinktioner. Vid IFK Göteborgs 2—0-vinst över AIK hyllades segrarna villkorslöst. Få nämnde att hemmamålvakten Anestis gjorde två verkligt förstklassiga parader. 2—0 var inte så klara som det framgick av referaten.

***

Åtta allsvenska matcher har det blivit hittills.

MFF—Hammarby var bra. Minst lika sevärd var Elfsborg—Djurgården (0—2).

Den mest imponerande halvleken har varit Djurgårdens första mot Norrköping.

Glädjande är att Kalmars FF:s nya spelidé gett fyra poäng.

Så är den igång igen den evinnerliga och enfaldiga debatten om naturgräs kontra konstgräs på de allsvenska fotbollsarenorna.

Ja, på dem där herrarna spelar. Inte ens i de kretsar som allra mest pläderar för lika förutsättningar könen emellan förs någon diskussion i denna fråga. Landets sydligaste allsvenska damlag, Malmös FC Rosengård, spelar på konstgräs.

Vi lever i Sverige. Vi har en tävlingssäsong från mars till en bit in i december. Det går inte att bjuda spelbara naturgräsplaner i hela landet under nästan ett helt år. Bara ett exempel från helgen: Degerfors kunde inte erbjuda spelbart underlag vid mötet mot Kalmar. Räddningen blev konstgräset i Örebro.

Acceptera att Allsvenskan spelas på olika underlag. Diskussionerna ger inget. Det är mest gnäll.

***

Det finns viktigare saker att diskutera. Att fotbollen skall få effektiv speltid är förmodligen en utopi. Men modigare domare för att oftare straffa all maskning står högt på min önskelista.

Regelboken ger möjligheten att ge frispark när en målvakt håller bollen mer än sex sekunder. Jag har aldrig sett en domare använda sig av denna regel en enda gång, trots att målvakten upprepade gånger hållit bollen en bra bit över 20 sekunder.

Vid några enstaka tillfällen per säsong får en målvakt ett gult kort för att han vid en inspark tagit för lång tid på sig för att sätta igång spelet.

Men det finns ju så många andra tillfällen att markera att maskning inte är tillåtet. Som när en spelar går – inte ens lunkar – för att lägga en hörna eller en frispark-

Och hur lång tid får det ta att göra ett inkast? 20 sekunder eller över 40 om spelaren skall lunka över till andra sidan planen?

Det finns fler exempel där lagen gör allt för att fördröja igångsättandet av spelet. Utan bestraffning.

Ola Toivonen, MFF-spelaren, var ärlig i en intervju med Sydsvenskan efter gårdagens 2—1-vinst över Häcken:

– Klart man ska utnyttja situationerna, speciellt när man leder med två mål. Då har vi inte bråttom att sätta igång något.

– Jag ser det som moget beteende av oss att dra ner på tempot.

Så kan man tycka.

Men jag tycker att det är ett rejält underbetyg åt domaren Glenn Nyberg, rankad som Sverigeetta.

Han var feg och bidrog till ett lågt tempo i matchen.

Så är då Allsvenskan i fotboll för herrar i gång.

Såg fem av de åtta matcherna. Vet att jag inte är ensam om denna lite nördiga tillvaro.

Några synpunkter.

***

Min tv-apparat  har blivit klart bättre – bara ett lite stopp på tio sekunder – än i fjor, men jag tillskriver discovery+ de förbättrade tekniska sändningarna.

Sen kan man ju fråga sig om expertbemanningen inte är överdriven vid de matcher bolaget kallar huvudsändning. En studie med en programledare och två experter, en kommentator som till sin hjälp har en tredje expert. Och nere bredvid planen finns dessutom en reporter.

Servicen kan man inte klaga på. Jo, förstås, experten Irma Helin talar alldeles för fort för att en plus80-herre alltid skall hinna med.

***

Jag skall inte efter en enda omgång hylla och klanka på lag och spelare. En match av 30 säger absolut inget om fortsättningen. Det har jag lärt mig.

***

I Malmömedia menade många att Hammarbys båda mål (matchen slutade 3—2) var följden av egna misstag, Är det inte så att alla mål, i båda riktningarna, kan härledas till ett misstag någonstans på plan? Bolltapp/bollerövringar sker ideligen och frisparkar är den vanligast förekommande bestraffningen i en fotbollsmatch. Hammarby utnyttjade med skicklighet två vanliga situationer med mål som följd.

Det är det vanliga syndromet, som inte hör hemma i neutral journalistik: Våra mål kommer efter stålande prestationer, deras efter våra misstag.

Supportersresonemang. Helt enkelt.

På tal om misstag: Hammarbymålvakten David Ousteds knuff i ryggen på Ola Toivonen med den målgivande straffen som följd kommer säkert att bli ett av årets klumpigaste ingripanden. Ousteds retur rakt ut på Colaks hårda skott kan väl också hänföras till kategorin ”misstag”.

Misstagen i premiärmatchen var Hammarbys. Vilket gav en rättvis vinst för MFF.

***

En av omgångens intressantaste matcher var nya Kalmars mot Östersund, 0—0. Inte bara för att de båda lagen framåt jul lär kriga i de nedre regionerna.

Hur långt har KFF-tränaren Henrik Rydström kommit i sitt nybygge med sin unga trupp? Lagets första halvlek var övertygande, modigt, finessrikt och uppoffrande med en intensiv press. Östersund fick knappast låna bollen.

Efter paus tröt orken. Matchen blev jämnare men sett över 90 minuter var Kalmar det klart bättre laget med en spelidé som kommer att ge framtida framgångar.

Att det fanns så mycket teknik och spelförståelse i truppen det trodde jag inte efter de två senaste säsongerna. I går saknades dessutom några kuggar.

När Rydström hösten 2018 ersatte sjukskrivne Nanne Bergstrand som  tränare lät han unga spelare få chansen. KFF-ledningen trodde inte på Rydström då, satsade i stället på Magnus Pehrsson och återigen på Bergstrand.

Två förlorade säsonger i Kalmar FF:s allsvenska historia. Menar jag.

För en som gillar en passningsinriktad fotboll med unga spelare skall det bli intressant att följa Henrik Rydström och hans Kalmar FF,

Det här var svårt.

Det är ingen övertygelse i mitt allsvenska tips. Det blir ovisst. Och det är självfallet bra. Spänning ger alltid en extra krydda.

8) IFK Göteborg. Sju, åtta matcher med ett förmodligen väldigt starkt mittfält med Marek Hamsik och Alhassan Yusuf (försvinner troligen han också) men blir man sen bättre med Marcus Bergh och Oscar Wendt på helt andra positioner? Tränaren Roland Nilsson får en grannlaga uppgift, trots en verklig namnkunnig (och ålderstigen) trupp, att få det att fungera. Unga spelare trycker på men får de chansen?

7) AIK. En trupp liknande Göteborgs med ett lag byggt på rutinerade spelare och många lovande, unga spelare som har kapacitet för allsvensk toppfotboll. Har så här lite söderifrån dock intrycket att man i Stockholm övervärderar vissa spelare, som exempelvis Nabil Bahoui. Både AIK och Göteborg verkade intressantare 2019 och 2020. Säger en som gillar när man släpper fram unga spelare.

6) IFK Norrköping. Här finns mycket spets och en klurig tränare, Rikard Norling. Offensivt har man många intressanta inhoppare som kan ersätta seriens kanske främsta forwardstrio, Haksabanovic, Nyman, Levi. Defensiven lite osäkrare.

5) Djurgårdens IF. Tappat sitt strålande innermittfält, men ersatt det med bra kvalitet. Snabba, irrationella forwards kan ställa till det för alla försvar. Truppen är bred med ett frågetecken för försvaret. Hur bra är ryske målvakten Vasjutin?

4) Hammarby IF. Ettan och tvåan i 2020 års poängliga, Astrit Selmani och Gustav Ludwigson plus Amoo som anfallstrio och som ersättare för dem David Accam och Paulinho. Offensiva krafter finns onekligen och ett konstruktivt mittfält. Men defensive svajade i fjor. Den måste upp några steg.

3) Malmö FF. Många frågetecken. Eller? Hur skall man tolka fiaskot i Svenska cupen och även i övrigt mediokra försäsongsmatcher? Jag har också intrycket att de flesta av försvararna är övervärderade. Och jag ställer åter frågan: Varför hamnar så skickliga – enligt media – spelare som Veljko Birmanevic och Antonio Colak i MFF? Självfallet finns det bredd och kvalitet för att försvara guldet. Men? Som sagt.

2) BK Häcken. Visade i fjor att laget både kan vinna och ta poäng mot toppkonkurrenterna samt att det blev färre förluster borta än tidigare. Truppen är bred. Många intressanta nytillskott och en positiv blandning av ungt och rutin. Motståndarnas vänsterförsvar får tuff mot Ekpolo och Traoré. Trots stora skadeproblem är Häcken klart för en ny cupfinal. Det tyder på bredd.

1) IF Elfsborg. För många kryss 2020 spolierade möjligheten till att ända in på slutet hota MFF. Truppen är komplett i alla delar med spetskompetens, också över hela plan. Tim Rönnings, målvaktens, och Simon Olssons skador under våren naturligtvis ett minus. De är båda av högsta allsvenska klass. Alexander Bernhardsson, nu kurant, kan ge en ny dimension till anfallsspelet, där Elfsborg har väldigt många alternativ.