Det är en fotbollsgala i tv i kväll.

Lite senare i år lär det vara en till.

Galor är inget för mig. Men jag tar givetvis i efterhand del av resultaten, så jag har något att reta mig över. Nej, så negativ skall jag inte vara. Alla jurys har en  svår uppgift. Utmärkelserna ger i alla fall anledningar till diskussioner. Och det är alltid trevligt.

När Allsvenskan för herrar är avslutad skall jag ge mina funderingar. Vad nu dessa kan vara värda.

Men ett radikalt förslag har. Naturligtvis kommer det inte att beaktas och ingen kommer att ens fundera i dessa banor.

Skippa utmärkelsen Åtets manlige domare.

Jag är den förste att medge att domarteamens uppgift är svår. mycket svår, och att de många tv-repriserna i slow motion (domarnas värsta fiende) gör att misstagen uppmärksammas och tydliggörs än mer.

Men det har varit alltför svajigt det här underliga spelåret. Nivån mellan de enskilda domarna har varit stor, men en och samme domare har inte heller varit konsekvent i sina bedömningar i olika matcher. Ena matchen har en petitess bestraffats hårt, i nästa match har ett betydligt svårare regelbrott passerat utan signal. Av samme domare.

Det har i år varit alldeles för många avgörande misstag. Jag anser mig att ha på fötterna efter att ha sett tre till fem matcher per omgång.

De mera etablerade domarna har inte varit bättre än de nya.

Det finns ingen värdig kandidat 2020 till Årets domare.

Debatterna i media har varit berättigade.

***

I går nåddes något av en kulmen i de tre allsvenska matcherna. Fyra utdömda straffar efter situationer varav tre i de flesta matcher blivit utan åtgärd (två av Norrköpings mot Varberg och Mjällbys mot Sirius). Samtidigt som den klaraste straffsituationen viftades bort (Häckens mot IFK Göteborg).

Måndagen gav domaråret 2020 ett ansikte, inte ett vackert sådant.

Att straff- och varningsdramatiken fick större uppmärksamhet än vanligt är naturligt. I ett slutskede av en serie kan man tydligare se betydelsen av en förlorad eller vunnen poäng, eller en berättigad eller oberättigad varning. Talet om att tur och otur med domsluten i en serie jämnar ut sig är nonsens. Alla händelser och matcher har ett sammanhang i en serie med 30 omgångar, 240 matcher.

***

En idrottsnörd har det enkelt att välja bort Fotbollsgalan denna tisdagskväll. Först HK Malmö mot Aranäs i Handbollsligan och sen en europeisk toppmatch ur en riklig fotbollsmeny.

Ungdomarna sviker fotbollen.

I alla fall I Skåne och Malmö.

Gråmulet väder, beordrad försiktighet i mänskliga kontakter, en viss (stor) portion nördighet har gjort att jag haft tid att studera utvecklingen i antal seriespelande lag i åldersklasserna 13 och 14. För flickor och pojkar, fördelade på Skåne och Malmö.

I grunden ligger naturligtvis mitt intresse för idrottshistoria och de olika sporternas utveckling i ett förändrat idrottssamhälle. Friidrottens (främst) problem har jag berört i tidigare inlägg och även brottningens. Det är två idrotter som radikalt har tappat på seniorsidan. Inom friidrotten gäller det arenadelen. Antalet motionslöpare har ökat. Och det är självfallet mycket positivt.

***

Åter till fotbollen. I mina gömmor har jag det nummer av Skånebolls tidning, där man redovisar alla säsongens sluttabeller, från 1984 fram till och med 2019. Pandemiåret 2020 räknar jag inte.

Jag har slagit ihop 13- och 14-åringar på grund av att man i alla zoner under 1980-talet, främst på flicksidan, inte hade någon speciell 13-årsgrupp.

***

Pojksidan/Skåne: Från 1984 fram till sekelskiftet pendlade antalet lag mellan  260 och 300. I början av 2000-talet skedde en ökning och några åt fanns det närmare 350 lag, Från 2008 kom en drastisk minskning. Plötsligt var man nere i siffror knappt över 200. De fem senaste säsongerna har det skett en liten ökning, men man är ännu inte alls uppe i 1980- och 90-talens siffror.

2017 slutade det skånska förbundet att publicera serietabeller från 12 år och neråt. En av anledningarna var att man ville avdramatisera seriespelet, en annan, av många, var att barnen vid 13 skulle inspireras av något nytt, just seriespel med tabell.

Är man positivt lagd kan man tolka att de senaste två säsongernas ökning av antalet lag som en följd av förändringen.

***

Pojksidan/Malmö: Utvecklingen av antalet lag är liknande den i övriga Skåne. Under perioden 1984—1996 var läget stabilt mellan 43 och 48 lag. Kring sekelskiftet rasslade det till rejält. Några år var antalet över 65 med rekord 2003 med 70 Malmölag. Sju år senare var man åter nere kring 45. Men precis som i övriga Skåne har de tre senaste åren inneburit en ökning till kring 50.

Till 70 är steget dock långt. Att nå dit verkar utopiskt. Tidigare hade invandrarklubbarna ofta lag i de här åldersgrupperna. 2019 var det bara Ariana som hade ett 14-årslag. Malmö FF är numera ingen breddklubb på ungdomssidan, har bara ett lag per åldersklass. En tidigare stabil förening som Håkanstorp finns inte längre. Den stora stadsdelen Oxie med tidigare två stora klubbar, Oxie IF och BK Vången, redovisade i Oxie SK bara ett 13-årslag. Kirseberg och Rörsjöstaden hade före samgåendet till Malmö City var sin stor ungdomssektion. I City är det tunt. Husie IF, en gång Skånes största ungdomsförening, hade 2019 inget 14-årslag.

Det är klart att ett färre antal breda ungdomsklubbar ger ett negativ utslag i statistiken.

Men ännu finns det givetvis gedigna klubbar med bredd i sin pojklagsfotboll i berörda åldrar:  FC Bellevue, BK Olympic, LB 07, FC Rosengård, Kvarnby IK, Kulladals FF. IFK Klagshamn, Lilla Torg FF, Hyllie IK och Heleneholms SK.

Så varför klaga?

Samtidigt: I ett allt invånarmässigt större Malmö i dessa åldrar känns minskningen av fotbollsspelande grabbar lite oroande.

Det är just ungdomar i de yngre tonåren ett samlat Idrottssverige vill skall fortsätta.

***

Återkommer med flicksidan och andra noteringar.

Några spridda funderingar en gråmulen novemberdag detta pandemiår.

Såg förstås gårdagens möte i fotbollens Nations League, Frankrike—Sverige, 4—2. Eller om man vill vara vänlig, 3—2. Fyran, i det tomma målet, kan man bortse från.

Kritiken, och för den delen även kvaliteten på det svenska spelet, har varierat under de här sex NL-matcherna. Det har varit ”rena natta” till spirande optimism. Men speglar inte insatserna Sveriges placering i ett internationellt perspektiv? 2018 kom Sverige till kvartsfinal i VM, laget har kvalificerat sig till EM-slutspelet och tog sig upp A-gruppen i Nations League, upp till topp-16 i Europa. Det är på den nivån det svenska landslaget befinner sig. På vägen dit har insatserna varit lika svajiga som i denna upplaga av NL. Med samma svajiga kommentarer i seriösa massmedia. Dit räknar jag inte alla inlägg på sociala medier.

***

Det kan inte vara partisk att påstå att Fru Fortuna inte var på sitt bästa humör när hon placerade Sverige tillsammans med Frankrike, Portugal och Kroatien. Ett realistiskt tips var att rangordningen skulle bli precis vad den blev.

Kim Källström, tv-experten, som vuxit med uppgiften och är nyanserad i sina omdömen, konstaterade i går den stora kvalitetsskillnaden mellan lagen. Det var de regerande världsmästarna Sverige mötte. Det får man inte glömma när man bedömer den svenska insatsen.

***

Inför kommande mästerskap, EM-slutspelet, har året gett många besked. Och inte minst erfarenhet för några unga spelare. Det finns konkurrens på de flesta positioner. Avancemang från gruppspelet ser mer realistiskt ut än att bli tvåa i årets NL-spel. Spanien, Polen och Slovakien, självfallet svårt men ….

***

Diskussionerna om berättigandet av Nations League har varit många. Men i och med att Uefa är arrangör rör det sig om spel i mångmiljonklassen. När Sverige avancerade till A-gruppen erhöll förbundet 20 miljoner kronor. Till det skall läggas en massa bonusar. Degraderingen kommer att få negativa effekter på förbundets budget.

Nog om fotboll.

***

Skidsäsongen, med och utan gevär, har/skall börjat/börja. De stora mästerskapen, och de större tävlingarna, följer jag med stort intresse.

Ett skånskt allmänidrottshjärta har ungdomsidoler som Mora-Nisse och Sixten Jernberg med många efterföljare. Skidskytte har sin inneboende dramaturgi, en av de bästa tv-sporterna,

Men när SVT och Radiosporten sänder de inhemska premiärloppen, med inslag av aktiva från någon B/C-nation, måste man ställa frågan om det är berättigat.

Är det nationella intresset verkligen så stort? Eller är det vi söderifrån som inte förstår.

I söndags vid frukostbordet hörde jag i radions Söndags Morgan en intervju med en kvinna som fick frågan hon skulle göra resten av dagen. Jo, hon skulle se Stina Nilsson i skidskytte. Kvinnan hade helt klart för sig vad Stina hade presterat i sin lördagsdebut på sprintdistansen.

2015 drog en Världscuptävling i Ulricehamn 60 000 åskådare på en tvådagarstävling, 2019 27 000 på lördagen och 18 000 på söndagen i ett veritabelt oväder.

Jag var I Falun 1993, när Torgny Mogren i VM inför 100 000 jublande åskådare vann femmilen, ett oförglömligt minne.

Det är kanske vi, som sitter geografiskt offside, som missbedömer intresset.

Så kam man också fundera en gråmulen novembereftermiddag.

Nu blir det U 21-fotboll Italien—Sverige, följt av finalen i handbollens högsta damliga, H 65 Höör—Skuru.

Lite ordning får det vara

Jag läste nyss att elitidrotten får fortsätta.

Detta trots de nya restriktionerna och rekommendationerna.

Men, borde det vara så?

Alla inställda, eller rättare framflyttade, matcher har visat att covid-19 finns långt in i elitidrottsleden. Idrotten måste ta sitt ansvar. Hur rättvist blir det i slutändan, när – om det över huvud taget går – serierna skall spelas klart?

***

I dessa isoleringstider har tv-idrotten varit ett sätt att bryta lite av den tristess som infunnit sig i tillvaron. En cykeltur eller promenad – tack för det varma höstvädret – varje dag är väl i och för sig nyttigt. Någon timmes läsning per dag ger också glans åt tillvaron. Just nu läser jag Där solen aldrig går ner av min gamle elev, jag var till och med klassföreståndare för honom, Henrik Brandao Jönsson. Jag har lärt mig mycket om Portugals kolonisering av honom. Själv hann jag inte lära honom så mycket. Kunde han, undvek han idrottslektionerna. Man Henrik blev ju en skicklig journalist och författare. Ändå.

***

Tv blir självfallet ett trevligt sällskap. Utbudet är stort. Öppet arkiv är en guldgruva. Estoniadokumentären ställer obehagliga frågor. Gårdagsinledningen av Jakten på en mördare väckte minnen man helst skulle vilja vara utan.

***

Helgen bjöd också på bra och spännande idrott.

Det stora var förstås fotbollsmötet i Nations League mellan Sverige och Kroatien, 2—1. Sverige gjorde en alldeles utmärkt match, en gedigen laginsats låg bakom den rättvisa vinsten.

I en populistisk massmediavärld vinklas mycket på en enstaka situation eller spelare. Nu fokuserades det mesta på 1—0-målskytten Dejan Kulusevski. Visst, av vad jag sett, är han en stor talang med en härlig utvecklingspotential. Uppmärksamheten påminner om den som Alexander Isak fick för något år sedan. Allt Isak gjorde gav lovord. Det är samma nu med Dejan Kulusevski. Nyanser berikar alla texter.

***

Det var mycket och många som var bra i landskampen.

För några år sedan framförde en Malmökrönikör åsikten att Norrlandslagen, då Gefle IF och Sundsvalls GIF, inte tillförde svensk elitfotboll något. Jag reagerade då och gör det i dag. Tre av de bättre svenska spelarna i lördags, Mikael Lustig, Marcus Danielson och Emil Forsberg, fick alla sina seniorgenombott i Sundvall.

Svensk fotboll mår bra av elitlag, geografiskt spridda över hela landet.

Det gäller självfallet både damer och herrar. Allt bra kommer inte från Malmö FF.

***

Sydsvenskan hade placerat sitt TT-referat på sjunde (!) sportsidan. Jag förstår inte prioriteringen. Det var dock en officiell tävlingsmatch för A-landslaget för herrar. Detta skrivit utan at lägga andra aspekter på Nations League än att vara kvar i A-gruppen ger mer utvecklande matcher än i grupp B.

***

SDS hade ingen krönika, eller analys, av Sverige—Kroatien. Det finns ju gott om både krönikörer och analytiker på redaktionen nu för tiden.

I dagens tidning fanns det en krönika om damlaget FC Rosengårds säsong.

Jag har svårt att tänka mig att Sydsvenskans läsare av idrottssidorna har ett större intresse av att läsa om FC Rosengård än om A-landslaget.

Jag tror inte trovärdigheten växer hos läsekretsen med en sådan prioritering.

***

Lite andra tankar om helgen finns det kanske anledning att återkomma till. Stadsarkivet är inte tillgängligt för längre tid för forskning av olika dokument.

Skrivklådan måste få sitt utlopp.

Som en sinkadus publicerad Sydsvenskan i går på nätet en artikel om Malmö Idrottsgrundskola.

Dagen efter mitt kritiska blogginlägg om den utslagning som sker redan i 12-åldern. Naturligtvis är det tidsmässigt en tillfällighet för jag inbillar mig inte att skribenten Max Wiman (nja, kanske) och den intervjuade Per Ågren, sportchef för MFF-Ungdom, läser och bryr sig om mina funderingar.

***

Cirka 200 förhoppningsfulla 11- och 12-åringar sökte till 24 platser vid skolan. Okej, Per Ågren öppnade för ytterligare lika många platser på två andra Malmöskolor, Gottorp och Toftanäs. Han var också ärlig med att påpeka att många blir besvikna och underströk svårigheterna med att bedöma den framtida utvecklingen på barnen.

Just dessa två argument som jag främst ifrågasatte i mitt inlägg och som gör att jag är förvånad över att en kommun som Malmö satsar på en idrottsgrundskola.

***

Artikeln i SDS hade sin MFF-prägel. Om ni nu trodde något annat. Man kallar verksamheten på Stadion för MFF-akademin. Även om tränarna är MFF-engagerade så är det skolans personal som sköter administrationen.

Per Ågren är också nöjd med att ”så många spelar fotboll i MFF:s kläder.”

Jag hoppas verkligen att ungdomarna från Kulladal, Olympic, Husie, Kvarnby och alla de andra duktiga småklubbarna i stan får behålla sin klubbidentitet. Jag förstår att en 12-åring känna sig stolt över att klä sig i en MFF-dress. Samtidigt tycker jag att om en kommunal skola skall ha en enhetlig träningsdress skall den vara neutral.

***

Sökande till Malmö kom även från Trelleborg och Vellinge kommuner. Och de Malmöspelare som inte klarade gallringen i hemstaden lär göra försök i några andra av MFF:s 17 grundskoleakademier. Efter vad jag erfarit finns det Malmöungdomar i de övriga skolorna.

Hur ställer sig de kommuner som ställer resurser till en MFF-akademi, som sen ger plats till andra kommuners talanger och utestänger de egna kommunens?

***

Det här är en komplex fråga. Forskning och Riksidrottsförbundets riktlinjer stöder definitivt inte Malmö Idrottsgrundskolas verksamhet.

Jag vet att det är svårt att vara fotbollsdomare.

Men ibland brister tålamodet. Det är trots allt professionella domare, de som dömer i Herrallsvenskan med löner en bra bit över Medelsvenssons.

Tidigt under säsongen debatterades insatserna livligt. Det fanns väl en viss acceptans, då det var tätt mellan uppdragen, kanske tre matcher på en vecka. Men med ett normalt schema finns inte denna ursäkt.

***

Efter att ha sett måndagsmötet mellan Norrköping och AIK och gårdagens Häcken—Djurgården måste jag få avreagera mig. Två liknade situationer i vardera matcher bedömdes helt olika.

1) Bollen spelas/nickas upp på en arm från nära håll, en straff i ena fallet, ingen åtgärd i det andra.

2) En brottningsmatch i straffområdet efter en fast situation i vardera matchen resulterade i en straffspark i ena matchen och ingen signal i den andra.

Det var också två av de mest meriterade svenska domarna, som fanns på planerna, Kristoffer Karlsson och Mohammed Al-Hakim. båda under den senaste femårsperioden utsedda till Sveriges bäste domare.

Al-Hakim hade i går en sällsynt dålig kväll.

Han missade två straffar för Häcken. Dels när Djurgårdens Harris Radetinac (han erkände själv) i en duell med Johan Hammar trampade denne på foten och därmed förhindrade Hammare att nå bollen.

Och det värsta: Djurgårdens Nicklas Bärkroth tacklade med kraft Patrik Wålemark i ryggen. Al-Hakim försökte ”rädda sitt skinn” genom att döma hörna.

Och då trädde tv-kommentatorn Jens Fjellström in och visade sin ofta dokumenterade fullständiga inkompetens som regeltolkare: ”Eftersom Bärkroth träffade bollen var det ingen straff,”

Sen när blev det tillåtet att tackla omkull en spelare i ryggen? Även om du träffar bollen.

Jag vill poängtera att straff inte är lika med mål, men en av de bästa målchanser man kan få.

Min åsikt – om den nu är värd något -- om de båda ovan relaterade handssituationerna är att det inte var straff i någon. Avstånd och rörelse gäller än i dag. Även om Fjellström hävdar något annat.

***

Det kändes olustigt att kommentarerna efter två så viktiga toppmatcher dominerades av undermåliga domarinsatser. Samtidigt, varför får, och tar, inte huvuddomaren mer hjälp av sina tre kompetenta medhjälpare?

***

Trots en uppgivenhet efter de där två matcherna (”Nu skiter jag i resten av Allsvenskan”) bänkar jag mig om någon timme framför tv:n för att se Sirius—AIK. Med förhoppning att unge domaren Adam Ladebäck inte blir huvudperson.

Så här lite diverse tankar om diverse idrotter en kulen oktoberdag 2020.

FRIDROTT. I helgen avgjordes SM i terränglöpning i Vällingby. 413 starter i 14 klasser gjordes. Skåne, landets näst folkrikaste distrikt, deltog totalt med sju  löpare, därav en senior, Helsingborgsklubben IS Götas eritrean Samuel Russam, tvåan  på milbanan. Nästa säsong skall han för övrigt tävla för Hässelby SK.

 En skånsk seger blev det, en Götatjej vann i 16-årsklassen. I P 15 hade Ängelholm ett silver och Genarp ett brons. Ystads IF var den fjärde Skåneklubb med deltagare.

Terräng-SM ännu en bild, en dyster sådan, om det ihåliga Friidrottskåne.

***

HANDBOLL. Aldrig tidigare har det varit så många överraskande resultat i Handbollsligan sen man utökade den till 14 lag (av pandemiskäl 15 den här säsongen). Som vän av spänning gillar jag när de små sticker upp och oroar.

Vem hade sett Guif bortaslå IFK Kristianstad?’

Aranäs, Önnered och Hallby, exempelvis, har bjudit på snabb, finessrik och effektiv handboll, som höjt den allmänna standarden.

Många unga spelare har imponerat.

Ser fram mot en spännande fortsättning med fler överraskningar,

***

FOTBOLL. Efter 0—0 i bottenmötet i Allsvenskan mellan Kalmar och Falkenberg menades det allmänt att det var två förlorare. Men när söndagen var till ända hade både Helsingborg och Göteborg förlorat och såväl Kalmar som Falkenberg minskade avståndet till kvalstrecket. Två förlorare blev på några timmar två vinnare.

Att kvaliteten i 0—0-matchen visade varför de båda lagen ligger där de gör, är en annan fråga.

***

FOTBOLL. Det har varit osedvanligt mål efter hörnor, eller långa inkast, på sistone i Allsvenskan, Eller har de bara blivit mer uppmärksammade för att de kommit i matcher storlagen emellan?  Nåväl.

Reaktionerna i media skiljer sig, löjeväckande, åt. Mål för ”egna” laget är en stålande, ofta inövad, prestation. Mål åt andra hållet är brister egna defensiven.

Men det är som i ishockey, in med puck och så många spelare som möjligt framför mål, och så får vi var puck/boll hamnar. Är det svårare än så? Tv-bilderna visar åtskilliga ojustheter, åt båda hållen. Blåser domaren blir det nästan alltid till försvararens fördel. Eller inte alls som i går, när AIK:s Goitom drog ner Norrköpings Castegren i slutsekunderna.

Det var den situationen som fick Norrköpings Simon Thern att gå i taket. Han hade en anledning till. Den straff AIK fick var inte straff. Den boll Lars Krogh Gerson fick på armen nickades på den från en halv meters håll utan att handen rördes mot bollen. Rörelse och avtänd skall bedömas.

Att Jens Fjellström i tv ryade om att armen var utanför kroppen var bara ett nytt bevis för hans inkompetens, och inkonsekvens, i regeltolkning.

Sett över hela 2020 har domarinsatserna svajat. Men det får vi ta en annan gång.

Jag var givetvis och såg när IFK Malmö i lördags avancerade till fotbollens division 1, för den oinvigde, nivå 3.

Det var naturligtvis inte bra att det fanns kanske upp mot 300 personer på Stadion. Jag har ingen direkt klar bild över varför det kom in så många. Vet bara att det plankades rejält via hissar och de öppna dörrar som fanns på grund av andra aktiviteter på Stadion. Detta är ingen bortförklaring, bara ett konstaterande. Men totalt sett: Det var inte bra för IFK Malmö med dessa negativa rubriker.

Det är heller inte någon ursäkt att det i Malmöfotbollen denna höst spelats en hel del matcher med lika många åskådare. Och till och med fler.

Positivt var förstås att det visade sig finnas ett intresse för IFK Malmö, som det gäller att kanalisera inför framtiden,

***

Det spekulerades genast om ett samarbete med Malmö FF. Jag förstår inte på vilket sätt. Jag har svårt att inse att MFF vill låna ut spelare, de tror på, till en nykomling i division 1. Det behövs en högre nivå.

Och de spelare som MFF gallrar ut nöjer sig knappast med den lön IFK kan erbjuda. För dem finns intressenter både i Allsvenskan och Superettan.

Spåren förskräcker också. 2009, då med IFK i division 2, fanns ett samarbete nedpräntat på MFF:s villkor och ned två tränare från MFF, Jörgen Ohlsson och Hans Mattisson. Det gick inte alls, mitt i serien avbröts samarbetet, men skadan var redan skedd. IFK degraderades och fallet slutade först på nivå 6.

Nu har IFK kontrakterade tränare så ett liknande koncept är inte aktuellt.

Men som sagt: Jag tror inte att IFK kan bygga en division 1-trupp med spelare från MFF.

***

IFK Malmö måste skaffa sig en egen identitet och arbeta långsiktigt. Lite inblick har jag och planeringen är långsiktig. Avancemanget redan den här säsongen kom som en bonus. Men innebär naturligtvis problem, i grunden positiva.

Ungdomsverksamheten har varit svajig. Det ljusnar. I år har IFK ett juniorlag som vann sin serie och har lag i alla åldrar från 2006 till 2013, ofta med två lag/grupp.

IFK Malmö är förmodligen den enda division 1-förening utan något kansli med bemanning. Utsikterna att få ett kommunalt bidrag finns nu med en utökad stabil ungdomsverksamhet.

Den nuvarande styrelsen är medveten om att IFK skall ta ytterligare steg för att återkomma till elitfotbollen behövs en större organisation. Jag tror inte man förhastar sig med icke finansierade spelarköp.

***

Bara att ta steget upp innebär dryga merkostnader för spelartruppen. Alla spelare måste ha kontrakt. 10 000 per år är i jämförelse med månadslönerna i Allsvenskan och Superettan bara växelpengar. Men en kvartsmiljon skall plockas fram.

Till detta skall adderas att, för alla spelare som är 23 år och under och skriver sitt första proffskontrakt, spelarnas förra klubbar skall ha ett så kallat utbildningsbidrag. i IFK:s nuvarande trupp är det många. Utan spelare från egna leden är det kostsamt att nå division 1.

***

Träningsutrymmena har minskat. Den nya stadion tog fem planer, hybridplanen två och nu läggs en av konstgräsplanerna söder om Stadiongatan om för att i framtiden bara användas av MFF. Kvar på området finns då en natur- och konstgräsplan. Som också utnyttjas av Malmö FF.

IFK kan inte expandera inom Stadionområdet. De yngre ungdomslagen håller redan till på närliggande Kroksbäck.

***

En krönikör har ett flertal gånger föreslagit att IFK Malmö bör byta hemvist. Något alternativ har han aldrig föreslagit. Och vems plast skall IFK ta, vem skall tvingas flytta?

***

Dessutom behöver området kring Stadion en fotbollsförening som har en bred ungdomsverksamhet utan en uttalad elitinriktning. Malmö FF har hela Malmö – och mer än det – som upptagningsområde för sin ungdomsrekrytering.

***

Sen - -det skall inte förglömmas – att ryckigheten i IFK:s verksamhet bidragit till den nuvarande situationen.

PS

Jag vill informera om att jag under två och ett halvt år, 1978—1980, varit anställd i IFK Malmö. haft styrelseuppdrag och är medlem i IFK Malmö.