En tredjedel av herrarnas Fotbollsallsvenska är avklarad.

Ja, minus en match, nio av 30 matcher är spelade.

Efter gårdagens dramatiska 1—1-möte mellan Hammarby och IFK Göteborg var experter och kommentatorer i olika media framme med sina analyser: Nu är båda lagen borta från guldstriden.

Men hallå! Göteborg är det väl få, utanför den inre blåvita kretsen, som räknats som en guldkandidat. Och Hammarby kunde ”de lärde” i alla fall väntat att räkna bort tills på torsdag. Då gästar Hammarby Malmö FF och vid vinst är man bara en poäng efter storfavoriten MFF, vid kryss fyra och vid förlust förvisso sju. Men med 20 omgångar kvar kan självfallet hur mycket som helst inträffa.  Det är väl – trots 2—4 mot Sirius – bara IFK Norrköping som visat en viss stabilitet med kvalitet.

Allsvenskan av 2020 har ännu inte satt sig. Det täta matchandet kommer att sätta sina spår, var så säkra. För alla lagen. Det kommer att göra skillnad om man har två eller tre dagars mellanrum mellan matcherna. För att ta MFF—Hammarby som exempel, hemmalaget har en dag längre att vila och rehabilitera sina spelare. Är skillnaden fem mot fyra dagar är betydelsen mindre, varje timme/dygn är värdefull ju intensivare det är.

Det gäller att ”tur” med matchrytmen.

Det kommer också ett övergångsfönster som kommer att ge truppförändringar   och ändrade förutsättningar.

Ta Sirius, säsongens poäng- och spelmässigt mest positiva lag! Sportchefen Ola Andersson har lyckats förlänga kontraktet en tid med japanen Sugita. En av seriens absolut bästa mittfältare, bollskicklig och med hög arbetskapacitet och med en förmåga att driva upp tempot som kanske ingen annan i hela Allsvenskan. Redan 2018 i Dalkurd var han en av de bättre i serien, nu har han utvecklats. Hans betydelse för Sirius kan inte överskattas. Sugita är en av mina allsvenska favoritspelare.

När det närmar sig säsongslutet lär det vara samma topp-8-lag som de senaste säsongerna. Det är ett Sirius – med Sugita – som kan rubba mitt tidigare tips.

På vems bekostnad?

AIK:s?

Tränaren Rikard Norlings verbala attack mot sina unga spelare förvånar. Har man konsekvent låtit så många verkligt unga talanger samtidigt få chansen måste man vara införstådd med att det kommer nybörjarmisstag. Så ser idrottens lag ut. Det har lyst av självförtroende kring AIK-talangerna, nyckeln för att nå framgång för unga aktiva.

Hur kommer de att agera i de närmaste matcherna?

Det är upp till bevis redan i morgon: Häcken—AIK. Detta besynnerliga Häcken, som har så svårt att visa stabilitet. 11—1 på fyra hemmamöten mot tre av topp-8-lagen, MFF, Hammarby och Elfsborg och så Helsingborgs IF skojar man inte bort. Samtidigt har Hisingelaget inte vunnit en enda bortamatch trots på pappret beskedligare motstånd.

Torsdagens MFF—Hammarbys poängmässiga betydelse har jag nämnt.

Men hela omgång 10:s meny kittlar:

Norrköping—Varberg, var serieledarnas 2—4 mot Sirius en tillfällig dipp?

Djurgården—Östersund, bra tillfälle för mästarna komma igen efter den  försmädliga självmålsförlusten mot Elfsborg.

IFK Göteborg—Falkenberg, Kalmar—Sirius, Mjällby—Elfsborg och Helsingborg--Örebro är nog så viktiga för vilken riktningen de här lagen skall ta.

Rubriken är förstås provocerande.

Och det är meningen. Men det ligger en hel del sanning i påståendet. Jag skall inte gå in på enskilda händelser, det finns en del att ifrågasätta.

Det som den här intensiva perioden irriterat mig mest är domarnas ovilja att bestraffa målvakternas igångsättande av spelet efter att de har fångat bollen. Dessa har, enligt regelboken, sex sekunder på sig. Tio sekunder kan man väl acceptera ligga inom felmarginalen, men 15 upp till och med halvminuten är på inget sätt försvarbart. Årets säsong har visat på åtskilliga så långa maskningar. Ingen har jag sett beivrats.

En del målvakter är, i ledning, mer utstuderade än andra. Namnen får anstå.

Jag har diskuterat problematiken med en person, högt involverad i svensk och skånsk domarorganisation. Hen svarar ärligt att domarna tycker att bestraffningen är för tuff. Det skall nämligen utdömas en indirekt frispark och det vet ju alla vilken målchans detta är.

Domarresonemanget är förbluffande. Man vet att man gör fel men åtgärdar det inte.

Vid en inspark, eller frispark, tar spelaren, oftast målvakten, också lång tid på sig för att sätta ingång spelet. Då är domarna snabbt, efter bara ett tiotal sekunder, framme och visar sin makt. Det gula varningskortet kommer upp.

En i grunden samma förseelse bestraffas olika. Straffpåföljden få i min värld inte inverka på domsluten.

Domarkåren, generellt, fegar ut.

Och det vore ju lätt att komma ifrån problemet: Meddela klubbarna att från och med nästa omgång kommer regelboken i detta fall att följas.

Det måste vara mer än jag som blir förbannad när en målvakt plockar ner en harmlös boll, lägger sig ner, kramar bollen i tio sekunder och sen tar lika lång tid för att sätta igång spelet.

Fega domare, världen över, tillåter detta.

I går valde jag AIK—Sirius, 1—0, i den täta allsvenska fotbollsmeny som erbjuds i dessa tider.

Ville gärna se Sirius, vars sätt att spela fotboll jag gillar. Och hur AIK:s tränare Rikard Norlings hanterar den uppkomna situationen med en nedåtgående resultattrend. Vågar han fortsätta sin aggressiva man-man-taktik med fyra tonåringar i startuppställningen? Utfallet har varit lite si så där. Vinsten över Hammarby visar på kapacitet och AIK var inte långt från att lugga Malmö FF på alla tre poängen vid 2—2-mötet. MFF kvitterade i slutet, när AIK, efter att ha gjort sina fem byten, tvingades spela med en icke brukbar och rörlig Per Karlsson.

Norling vågade och vann. Jag gillar tränare som prövar något nytt och ger unga talanger förtroende även under pressande tider.

AIK gav inte Sirius tid att få igång det spel som tidigare gett berättigat beröm. Laget stressades till enkla misstag. Man hann inte med, helt enkelt.

Sirius främste spelare i min betygsbok var målvakten Lukas Jonsson.

AIK:s trygghet finns i rutinerade Per Karlsson, Sebastian Larsson och Henok Goitom.  Och Ofori, ej med i går.

Men det finns en hög potential i de unga, 20 år och yngre, Robin Tihi, Eric Kahl, Tom Strannegård, Bilal Hussein och Paulos Abraham och någon till. Där finns framtid. Och övergångspengar.

Jag är inte AIK-are, men gillar rent allmänt klubbar, i alla idrotter, som ger talanger lång speltid i en utvecklande miljö.

Det skall inte bara vara prat om hur bra akademi man har.

***

I kväll blir det tufft, fem matcher, som man önskar man kan se alla.

Häcken—Elfsborg, Norrköping—Örebro, Kalmar—Hammarby, Östersund—Malmö FF, Varberg—Mjällby.

Det lutar åt Häcken—Elfsborg, ett hackande Häcken mot ett positivt Boråslag.

Såg naturligtvis den intressanta allsvenska matchen Malmö FF—IFK Norrköping, 1—1.

Lyssnade på experter och spelare, funderade själv och bildade mig en egen uppfattning. Har nu på morgon och förmiddag läst, utvalda, tidningar, siter och bloggar.

Det som förvånar mig mest är det i stort allmänna omdömet att det var en bra match, en de bästa i årets serie. Det tycker inte jag. Tempot var vissa stunder under all kritik. Speciellt Norrköpings speluppbyggnad var ibland så långsamt och omständligt att man satt och längtade efter handbollens regel om att ”vända spelet” vid passivitet.

Taktiskt befogat, måhända. Men tempot drog ner underhållningsvärdet. Spänningen och matchens betydelse, trots att det bara var omgång 7, var behållningen.

***

Anders Christiansen, MFF:s lagkapten, beklagade sig över att MFF inte kunde göra 2—0 och därmed ”döda” tillställningen. Men man gick verkligen inte in för att göra ett andra mål. Som alltid vid ledningar började målvakten Johan Dahlin dra ur på tiden vid in- och utsparkar och det var ingen tillfällighet att Jonas Knudsen varnades för sin ovilja att inom rimlig tid göra sina inkast. Det fanns fler exempel från MFF:s sida att fördröja spelet.

Och varför satte laget inte rejäl press på Norrköping vid deras långsamma bolltrillande på egna planhalvan? Förvisso ineffektivt, men utan eget bollinnehav är det omöjligt att göra mål.

Malmö FF skänkte bort initiativet. Och två poäng?

Och det kunde ju ha straffat sig rejält.

***

Gladde mig åt domaren Bojan Pandzic varnande gästernas Eric Smith för att denne i en duell mot Isaac Kiese Thelin ”kröp under” MFF-aren utan att gå på bollen. Farligt spel! Just Thelin slapp undan vid en liknande förseelse när Djurgårdens Jacob Une Larsson skadade allvarligt vid besöket i Malmö för en tid sedan.

***

Hur okunniga få experter och kommentatorer, som Jens Fjellström och Tommy Åström, vara om offsideregeln? ”Offside upphör inte på en spelare även om bollen touchats av en motståndare på vägen fram.”

Elementärt, Watson!

***

I går gjorde MFF:s lovande innerback Anel Ahmedhodzic sin hittills bästa match. Men kollektivt måste det oroa att han tvingas till så pass många spektakulära glidtacklingar.

Sex omgångar av 30 i den allsvenska herrfotbollen är avklarade.

Jag har sett 22 av matcherna, plus några i Svenska cupen. Några lag har jag beskådat sex gånger, Helsingborg, Varberg och Falkenberg inte en enda.

Självfallet är det alldeles för tidigt att dra några andra slutsatser än att de poäng man har, givetvis betyder något i slutändan.

Några amatörfunderingar kan väl dock vara tillåtna.

Såg häromdan någon av poeterna kring Malmö FF kände vibbar från våren 2018, då MFF inledde stabbigt, vilket innebar att tränaren Magnus Pehrsson fick sparken. Jag menar att liknelsen är orättvis mot Pehrsson. Jämför den trupp han hade mot den Jon Dahl Tomasson har i dag! Och med det täta spelschemat skulle årets trupp gynna MFF med alla de rotationer som ansågs nödvändiga.

Givetvis kommet MFF att bli ett topplag även 2020.  Hemmamatchen mot Norrköping på måndag blir naturligtvis extra intressant. Skillnaden mellan tio och fyra poäng är enorm.

***

Norrköping har imponerat så här långt. 17—6 i målskillnad säger mycket. Kollektivet har fungerat och om detta klickar – som under en del av andra halvlek i går mot IFK Göteborg – finns det mycket individuell skicklighet för att avgöra.

Åldersstrukturen i truppen tyder på utveckling med få spelare över de 25.

Gårdagsintervjun i Dplay med Simon Thern och hans tankar om hur man i Norrköping skapar en atmosfär där de unga genast känner sig välkomna visade att det här kan föra långt och att det inte är en tillfällighet att Norrköping leder Allsvenskan.

***

Premiärtitten för säsongen på unga IFK Göteborg gör att jag nog kommer att välja fler av deras matcher. Där finns intressanta talanger att följa. I bakgrunden finns rutin för att ge stadga.

En nackdel för oss nördar med det täta programmet är att matcherna inte är utspridda på så många dagar som tidigare. Man kan inte se allt.

***

Nykomlingen Mjällby måste man bara beundra. På många sätt. Med små medel och med bra scouting har man lyckats få ett spelande lag. 17 av truppens spelare har fostrats i småklubbar från södra Sverige.

Marcus Lantz verkar trygg i sin tränarroll.

***

Stockholmslagen har haft det tufft så här långt. AIK famlar efter sin spelidé. Mästarna Djurgården har än så länge inte hittat rätt med sitt spel. Det fattas mycket för att hitta en guldform. Hammarby kommer att lyfta. I mötet mot Häcken var, trots 3—0-förlusten, laget bra.

Häcken, ja, en kryssande början, men mot Hammarby såg man varför många tippat Hisingelaget som en medaljaspirant. Man har en komplett trupp och tre av seriens främsta ytterback, Leonard Zuta, Ekpolo och Adam Andersson, som kan spela både till höger och vänster. Läge för rotation.

***

Naturligtvis är det ingen tillfällighet att Elfsborg är det enda lag som tagit poäng mot Norrköping och vunnit mot Malmö FF. Klubbledningen visste tydligen vad den gjorde, när den inte förlängde kontraktet med dyre målvakten Stuhr Ellegaard utan satsade på 21-årige Tim Rönning.

***

I Kalmar FF oroar man sig över att det blev noll poäng mot Varberg och Östersund. Nu väntar Elfsborg, Hammarby och Malmö FF. och framåt vintern en ny bottenstrid?

***

Spelmässigt har Sirius varit, och även poängmässigt, den största överraskningen tillsammans med Varberg. Man kan ännu fundera över varför Kalmar FF inte lät tränare Henrik Rydström fortsätta i KFF utan släppte honom till Uppsala.

***

Varberg har jag full beundran för utan att ha sett laget spela. Helsingborg och Falkenberg står också på tur.

Örebro är alltid Örebro, svårspelat men inte tillräckligt bra för toppen.

När Jonas Kanje tillträdde som chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet påpekade han i en intervju i egna tidningen att man inte skulle vara hejarklack till Malmö FF, Lugi och Redhawks.

Han kunde ha tillagt FC Rosengårds damlag.

Det har väl varit lite si och så med efterlevnaden. Ofta har man halkat och hamnat på fel sida den anständiga gränsen.

I går kunde man exempelvis på Sydsvenskans nät läsa följande:

Om Toivonen får chansen att hoppa in (tror inte på spel från start), hoppas jag att MFF får en frispark i skottläge.

Ni får själv lista ut vem som står bakom dessa rader.

Om man nu anser att MFF inte lyckats med sina fasta situationer borde man kunna framföra detta utan ett avslöjande personligt pronomen. Det är ett ordval som tar bort all trovärdighet om objektivitet. Det blir hejarklacksjournalistik.

***

För några år sedan hade jag en diskussion med en medarbetare på redaktionen om vikten av att ha samma åsikt i en artikel i papperstidningen som i en på nätet, ibland kamouflerad som en blogg. Hen hävdade att man inte behövde det. På nätet/i bloggen kunde man vara mer personlig/subjektiv. Jag höll inte med då och håller inte med i dag.

Speciellt inte som tidningen vill[MS1]  få fler läsare att låsa upp låsta artiklar.

Då rimmar det illa med skiftande åsikter, i synnerhet om den på nätet är färgad av klubbdräkten.

Trovärdigheten får man inte tumma på.

”En motståndare får ej flytta sig in i en spelares bana efter det att den sistnämnde har hoppat och befinner sig i luften. Att flytta sig in under en spelare som är i luften så att kontakt uppstår är oftast en osportslig foul. Under vissa omständigheter kan den bedömas som diskvalificerande.”

Vad är detta?

Jo, ett citat ur basketbollens regelverk.

Det visar hur olika idrotter ser på händelser liknande den som skedde i gårdagsmötet i fotboll mellan Malmö FF och Djurgården. Gästernas Jacob Une Larsson hoppade upp för att nicka bort en boll, MFF:s Isaac Kiese Thulin gick in i situationen utan avsikt att nå bollen, bara störa motståndaren och hamnade under Une Larsson som handlöst föll i marken, tydligt allvarligt skadad.

Tv-kommentatorerna, de var många, ojade sig och konstaterade hur farliga sådana situationer är.

Men ingen, har inte heller sett något i dagens tidningar, sa något om ett straff till Isaac Kiese Thulin. Han fick inte ens en varning, det blev en sketen frispark för det jag – och regelskrivarna inom basketen – anser är farligt spel. I paritet med de våldsamma tacklingarna med dobbarna före.

Det här har jag skrivit tidigare. Att domare och andra beslutsfattare inte läser min blogg, det begriper jag. Men någon vettig människa i den stora fotbollsfamiljen borde ha tänkt till. Som någon gjort i basketen.

I basketen hade Isaac Kiese Thulin riskerat rött kort direkt.

Fyra allsvenska fotbollsomgångar är avklarade.

Det är givetvis för tidigt att dra några slutsatser om fortsättningen.

Lika lite som att kunna betygsätta den nya tv-aktören Dplay, som fått mycket kritik för tekniskt sett undermåliga sändningar.

Jag sett 19 matcher och har – peppar, peppar – inte haft något större strul. Två, tre ”hack” på några sekunder på 19 matcher är i min värld acceptabelt.

***

Dplay har verkligegen satsat stora resurser vid matchbevakningen. Vid de stora matcherna finns experterna Alexander Axén och Jens Fjellström, ibland kompletteras dessa med Simon Bank, på innerplan och på referentplats finns en kommentator och ytterligare en expert. Det blir stundtals för mycket. Speciellt som i matchen Mjällby—Hammarby, där den kvinnliga kommentatorn (vet ej vem) även ville vara expert.  Jon Persson, den uttalade experten, och hon talade ofta inte samma fotbollsspråk. Det blev fel.  Och för mycket.

Men som sagt: Jag skall inte recensera Dplay ännu, de skall få sin frimånad.

***

Några allsvenska funderingar kan kanske dock vara på sin plats.

Man är ju alltid nyfiken på nya lovande spelare. Det finns många i den allsvensks leken.

Malmö FF:s innerback Anel  Ahmedhodzic  är en av dem. Jag har studerat honom lite extra. Jag betvivlar inte att han är lovande. Och som jag sagt innan: Allt måste få sin tid, även Anel  Ahmedhodzic i sin riktiga allsvenska premiärsäsong.

Alla, inte bara från Malmöhåll, talar om hans fina passningsfot. Jag har sett tre av MFF:s allsvenska matcher – valde bort Varberg – och har faktiskt bara sett en enda öppnande passning från hans sida.  Och i lagets tre sista allsvenska baklängesmål har Anel  Ahmedhodzic varit högts delaktig.

Jag har absolut inget emot Anel  Ahmedhodzic, men efter alla superlativer i förhand verkar journalisterna inte vilja se bristerna. De vill inte medge att överorden var lite förhastade, inte skrivna i ett toppallsvenskt perspektiv.

Några spektakulära, utmärkta glidtacklingar i lägen där MFF:s kollektiva defensiv fallerat, är tecken på Anel  Ahmedhodzics talang.

Men han har mycket att bevisa för att nå upp till nivå han tillskrivits.

***

I 2—2 matchen mellan AIK och Malmö kunde AIK:s skicklige innerback Per Karlsson efter en skada bara markera sin närvaro (AIK kunde inte sätta in någon ersättare eftersom man gjort sina fem byten),

Hur spel 10 mot 11 inverkade på MFS:s straffkvittering har vi naturligtvis inget svar på. Lite märkligt var det dock att Jens Fjellström i sin matchanalys inte nämnde detta faktum. Först när AIK-tränaren Rikard Norling lite försynt påpekade att så kunde vara fallet, medgav Fjellström detta.

Du jobbar för rikstäckande media nu, Jens.!