Efter den senaste allsvenska fotbollsomgången blev det osedvanligt – ja, faktiskt – mycket diskussion om domarinsatserna.

Det började i Dplay, där kommentatorn Jens Fjellström berömde Glenn Nyberg i samband med toppmötet Malmö FF—Elfsborg, 1—1. Ledare och spelare från Boråslaget gav också kredit till Nyberg.

”Han tillåter tufft spel är lätt att kommunicera med och erkänner när han har fel. Glenn är Allsvenskans bäste domare.”

Självfallet mycket positivt och just det att kunna prata med spelarna är något att ta efter för många av hans kolleger. Det finns några ”korpraler” i kåren.

Trots allt är det viktigaste att döma rätt. Glenn Nyberg och hans team missade, i mina ögon, några eventuellt avgörande situationer för att oreserverat ge överbetyg till honom. Åt båda hållen. Det vill jag poängtera.

I sociala medier skiftade omdömena kraftigt. Som det alltid gör. Klubbadressen avgör. Så detta är inget att fästa sig vid. Men även yrkesjournalister fokuserar alltför ofta på ”det egna lagets” tillkortakommande.

Det är svårt att vara domare.

Alla, och då menar jag yrkesmän, har inte förståelse för detta. Såg i en kommentar en redaktör kritisera Dplay för att man inte tillräckligt granskade duellen mellan MFF:s Kiese Thelin och Elfsborgs Okumu, som fick ett gult kort.

Skribenten ville i lugn och ro granska situationen för att kunna kommentera. Dylikt skrivande irriterar mig. Vi har inte videogranskning i Sverige och då måste man acceptera att domarna genast skall fatta ett beslut.

Kommentera vad du ser direkt på plan, inte genom repriser i tv-rutan! Ge domarna den respekt de faktiskt förtjänar i sitt svåra jobb.

Sen är jag själv en hycklare, det erkänner jag. Jag vill gärna se kniviga situationer i repris.

***

Det är också lite sandlåda över spelarnas kommentarer över domarinsatserna. Åter till duellen Thelin—Okumu!

Någon kommenterade denna så här:

”Thelins ojusthet mot Varberg var lindrigare än Okumus mot Thelin.”

Utvisningen hände för ett antal veckor sedan. Varför älta? Det är sandlåda: ”Det var han som tog min spade först!”

***

Det allvarligaste domarproblemet i årets Allsvenska är bedömningen av hands inom straffområdet. Vi människor har armar bland annat för att balansera kroppen i rörelse. Det kan inte vara förbjudet att försöka täcka ett inlägg, att hoppa upp med ryggen mot bollriktningen eller ligga på marken och, som i exemplen, bli träffad av bollen. Hur många sådana horribla straffar har vi inte sett redan denna säsong?

Det är ett oerhört större problem än om ett gult kort borde vara rött.

Halvtid i Allsvenskan.

Och SM-titeln är redan fixad, av Malmö FF.

Det har jag läst både här och där. Och statistiker har plockar fram uppgifter som pekar åt samma håll.

Det är klart har man ett försprång på fyra poäng till tvåan och till och med åtta till trean är guldläget gynnsamt.

Men varje match lever sitt eget liv. Det återstår 120 matcher som kan ändra alla tips och funderingar.

Man säger att tur förtjänar man. MFF har ett bra lag, inget snack om saken. Samtidigt har många avgörande bollar studsat rätt för serieettan. Och fel för motståndaren. Eller?

Det sägs också att tur och otur jämnar ut sig. Det kommer att bli någon felstuds även för MFF. Var så säkra.

Att vinna åtta matcher – oavsett marginaler – i följd är starkt. Men vem har sviten kommit mot? Svar: Lag med placeringarna 6, 7, 10, 11, 12, 13, 15 och 16.

Jag vill inte lägga någon synpunkt på detta, bara påminna.

Vad jag vill ha sagt är, att vi,  som vill ha en oviss guldstrid långt in mot vintern inte skall ge upp redan i halvtid.

De lag som, förutom nu Elfsborg, har mest inneboende kapacitet att närma sig MFF är Djurgården, Norrköping och Hammarby. Denna trio har hemmamöten mot MFF. Vad det nu kan innebära.

***

Jag har sett åtskilliga matcher. Coronatider med frivillig delisolering har gett tid till några DPlay-repriser.

Så här många gånger har jag sett lagen:

13: MFF och Häcken

11: Hammarby

10: Norrköping

 6: AIK

 5: Djurgården, Sirius

 4: Kalmar, Mjällby, Elfsborg, Helsingborg, Göteborg

 3: Östersund

  2: Örebro, Falkenberg

  0: Varberg

 ***

Några korta reflexioner:

Varför gnäller MFF mer andra lag även mot klara frisparkar?

Seriens intressantaste innerback är Elfsborgs unge kenyan Joseph Okumo.

Djurgården, för trubbigt anfall för att försvara guldet.

Varför övergav Norrköping sitt snabba spel för en långsam, omständlig speluppbyggnad?

Häcken, alltid detta Häcken med högsta allsvenska klass blandat med, faktiskt,  undermåliga prestationer.

Hammarby, om skadefri trupp på väg mot toppen.

”Nya” Sirius, beundrat av många. Det finns anledning.

Mjällby, en klubb man alltid måste beundra, kanske speciellt i år med sina varierade kvaliteter.

Varberg, resultaten imponerar,

Örebro, som vanligt, spel- och tabellmässigt.

Göteborg, mycket marginaler mot.

Östersund, kanske bättre än väntat.

Kalmar, många, intressanta talanger.

AIK, kaos med överreklamerad trupp.

Helsingborg, kan Granqvist hjälpa de många talangerna i deras utveckling?

Falkenberg, Hasse Eklund får ut mycket av sitt material.

Har ofta skrivit att tv-repriserna är fotbollsdomarnas värsta fiende.

Det senaste tiden har det med all tydlighet visats sig i Allsvenskan. Det har väl sällan varit så många omdiskuterade domslut som den här intensiva perioden med 14 matcher på kortare tid än två månader.

Jag har inte tillgång till någon tillförlitlig statistik men har en bestämd känsla av att det utdömts ett större antal straffsparkar än någon gång tidigare. Som jag noterade i ett tidigare inlägg gillar jag om man konsekvent beivrar tröjdragningar och fasthållningar. Samtidigt har domarna friat uppenbara ojustheter och utmätt straff för filmningar och korrekta tacklingar.

Ojämnheterna har varit för stora. Jag har en känsla av att utgången och matchförloppet i alltför många matcher på påverkats av felaktiga domarsignaler. Alla vet skillnaden mellan 1—0 och 0—1 i alla skeenden av en match. Siffrorna ändrar matchens taktiska utveckling.

Det påpekas hur de många matcherna påverkar spelarna. Man poängterar vikten av rotation. De högst rankade domarna, Ekberg, Nyberg, Sjöberg, Al Hakim, Pandzic, är i gång omgång efter omgång i 90 plus tillägg. Det är få utespelare som har haft lika lång tid på plan som de flitigast anlitade domarna. Det är klart att det sliter. En trött person fattar fler felaktiga beslut än en utvilad.

Det är min amatöranalys över de ojämna domarinsatserna.

Dessutom har domarna inga, eller få, hemmamatcher. De måste resa till sina uppdrag. Resor i värme tar kraft.

Det hjälper inte att de främsta av landets elitdomare är heltidsanställda med bra löner, i paritet med de sämst betalda spelarna i de allsvenska storklubbarnas trupper.

Domarna är slitna.

Jag skall försöka tänka på detta även när favoritlagen blir förfördelat.

Aldrig tidigare har jag hört och läst orden ”billig straff” som under och efter gårdagens allsvenska Skånederby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF, 4—1.

Regelboken är klar: Antingen är det straff/frispark eller inte. Det finns inga nivåskillnader. Vad än kommentatorer, krönikörer, experter och andra skriker.

Att det blev så mycket rabalder kring de två straffar, en till vardera laget, Andreas Ekberg dömde beror naturligtvis på att de flesta domare, för att inte säga alla, fegar ut vid liknande situationer.

Vad härligt om alla dessa knuffar, tröjdragningar och omfamningar bestraffades. Även från det försvarande lagets sida. Anfallarna får ofta frisparkar mot sig. Då bir det inte den uppståndelse det blev i går. Straffar berör.

Låt Andreas Ekbergs bedömningar i detta fall bli norm i ställer för uppmärksammade undantag.

Och jag vill gärna se den domare som är först med att straffa den målvakt som håller bollen oerhört längre tid än de tillåtna sex!

***

Däremot förstår jag inte Ekbergs beslut att inte bestraffa Ola Toivonen för stämplingen på HIF:aren Jakob Persson. Inte ens ett gult kort för det som en samstämmig (utanför Malmö) expertis ansåg vara rött.

Av någon underlig (?) anledning finns denna incident inte nämnt med ett enda ord i mitt husorgan.

***

Och jag har inte någonstans sett, att hörnan som gav 3—1-målet inte var någon hörna.

Jag hajade till framför tv:n när MFF:s Anders Christiansen efter att från nära håll rakat bollen utanför stolpen och helt frankt tog den ut till hörnstolpen. AC lurade, falskt, hela domarteamet och på den efterföljande hörnan nickade MFF in 3—1. Jag förstår inte varför HIF:arna inte reagerade.

Innan jag skrev dessa rader kollade jag Dplays sammandrag fem gånger och min slutsats är att det borde varit inspark för HIF.

***

Och detta för mig osökt in på VAR, videogranskningen. Skall den optimala eftersökta rättvisan skipas måste så oerhört många avgörande situationer granskas att avbrotten dödar all matchrytm. Det finns tillräcklig med avbrott redan, inte minst genom alla maskningar.

I går tisdag, igen allsvensk fotbollsmatch-

Abstinensen för en nörd gjorde sig påmind. En överdrift förstås. Jag har många intressen, uppgifter att försöka hinna med. Det är bara att erkänna, åldern tar ut sin rätt. Tempo och ork är inte som förr. Samtidigt lär det vara nyttigt att hålla igång, både fysiskt och mentalt.

Nåväl. I en paus från olika sysslor tittade jag på Dplays korta sammandrag av omgångens allsvenska höjdpunkter. Det fanns många sevärda sekvenser. Men också situationer att fundera över och diskutera. Inte minst för domarteamen. Den här gången tänker jag på bedömningen vid täckandet av skott inom straffområdet. Vi har armar bland annat för att balansera kroppen i rörelse, inte minst vid olika upphopp. Det är en naturlig rörelse. Armarna hamnar en bit utanför kroppen. Likväl bestraffades en spelare/ett lag trots att denne hoppade naturligt och till och med vände ryggen till för att blockera ett skott. Bollen träffade armen, javisst.

Men är händelsen straffbar? Tydligen. I en match i alla fall. I en annan i en liknande situation friade domaren.

Bedömningen är svår. Jag medger. Men ett rätt beslut är det som skiljer en bra domare från en något sämre.

***

På samma tema har jag sett några, i mitt tycke, hårresande beslut. En liggande spelare i straffområdet träffas av en boll slagen på armen från någon meters håll. Straff! Var skall hen ha armen?  Jag förstår inget.

I matchen Degerfors—Trelleborgs FF fick TFF i slutminuten straff efter en sådan situation. Men TFF-are som jag är gladdes jag åt att hemmamålvakten tog straffen. Det vore hemskt att förlora två poäng på en sådant okänsligt domslut. Även om det drabbade TFF.

Dags för domarkåren att lära sig hur en kropp i rörelse fungerar.

De senaste säsongerna har bjudit på alltför många fel.

***

Jag vet inte hur många gånger jag på sportkrönikeplats i mitt husorgan fått läsa kritik om Fotbollförbundets dåliga PP för Svenska cupen. Så är det det där med glashuset.

I dagarna har tre av regionens lag, Lunds BK, Torn och Rosengård, spelat första omgången i säsongens cup. Jag har inte sett ett resultat i den tidning jag förmånsbeskattas för att få i brevlådan.

Hur det gick? Jo, Lunds BK och Torn avancerade. Rosengård är utslaget.

***

I söndags hade SDS:s nytillträdde chefredaktör Jonas Kanje en krönika där han påpekade att målet var en helt jämställd tidning. Hälften av artiklarna skall vara skrivna av män och hälften av artiklarna skall handla av kvinnor. Och tvärtom naturligtvis.

Är det inte en bättre målsättning att göra en bra tidning, där man väljer journalister efter kapacitet och artiklar efter kvalitet?

Oavsett genusaspekt.

Malmö FF har en av landets bästa fotbollsakademier.

Den bästa enligt SEF:s (Föreningen Svensk Elitfotbolls) certifiering. Den ger jag i och för sig inte mycket för med några diffusa parametrar. Dem har jag kommenterat några gånger så de får anstå den här gången.

Från MFF-leden framhåller man med jämna mellanrum hur bra ungdomsavdelningen är. I omgångar har de senaste ordförandena sagt att man skall satsa på de unga talangerna från de egna leden.

Men vid skarpt läge litar de ansvariga inte på de egna unga spelarna.

Som nu i den olyckliga perioden med de många skadorna på innerbackarna.

Poeterna kring klubben ”kräver” inköp. Det pratas om Köpenhamns landslagsprövade 30-årige Sofirios Papagiannopoulos (i Sverige senast i Östersund).

Inför den här säsongen tog MFF tillbaka 21-årige U-landslagsmeriterade Hugo Andersson från Trelleborgs FF. Varför? Det var väl Hugo som i denna skadeperiod skulle vara den naturlige ersättaren? Eller ett annat återkallat lån, Franz Brorsson.

Det klingar falskt när man inte lever upp till sina icke förpliktigande uttalanden om satsningarna på akademispelare.

Okej, MFF har gett ett stort förtroende till unge, duktige, lovande (men samtidigt upphaussade) innerbacken Anel Ahmedhodzic. Men sen?

***

En intressant detalj under denna intensiva period är just att se hur många klubbar (några nödda och tvungna) låtit tonåringar få stort förtroende i viktiga matcher.

Många har verkligen tagit chansen och visat att det finns talanger med redan hög potential i svensk fotboll. Klubbar utan den bästa prisade akademin.

Omgång 11 i Fotbollsallsvenskan är spelad.

Halvtid närmar sig. Vissa tendenser syns. Sex av de topp-åtta-tippade lagen finns ”där de skall”. IFK Göteborg kommer att då dit. På många fronter krisande AIK får det svårt. Som jag skrivit tidigare: Sirius kommer att hålla.

Men allt beror förstås på vindstyrkan i det öppna transferfönstret.

***

Jag har alltid varit kritisk till klubbar som sparkar sin tränare. Speciellt om denne varit verksam i klubben i några år. Som nu Rikard Norling. AIK om någon borde känna till honom.

Och inte lär han vara ensam om att bestämma klubbens nya inriktning om spelidé och satsningen på en ny ung talangeneration. Jag vet inget om beslutshierarkin i AIK. Men nog finns det personer högre upp som borde stå till svars.

Det har i alla fall varit intressant att bli bekant med de unga AIK-talangerna. Det har ju också funnits tendenser till något bra. Den taktiska utmanövreringen av Hammarby först och främst. Och med fullt manskap mot MFF hade en trepoängare varit fullt möjlig.

Norlings tro på de unga var nog för stor. Det är en sanning i lagsporter på hög nivå att unga spelare behöver en trygg miljö för att utvecklas. Det blev för mycket orutin.

AIK har under denna intensiva period också haft lite oflyt med skador på några rutinerade, duktiga spelare. Dessa hade kunnat ge stadga i Norlings/AIK:s intressanta nytänkande.

Det hade varit lockande att se hur långt en modifierad spelidé med inslag av rutin kunnat föra.

Storklubbarna har inte ens råd med mellansäsonger.

Det blev Rikard Norlings fall.

***

Elva omgångar med Dplay har varit helt ok, med plus.

Tekniskt har sändningarna fungerat till nästan 100 procent. Kommentatorerna och experterna har varit upp och ner. Har hört en del alldeles för lite för att ge ett betyg och väntar med att avge något tills jag har mer på fötterna.

I min – nördiga – värld är Alexander Axén stjärnan.

***

Expert är en tung yrkestitel. Den förpliktigar. Och kräver kunskap. Och inte minst uppmärksamhet om de taktiska förändringarna.

I matchen Sirius—Malmö FF 2—5 förklarade Dplays par att vändningen från 2—2 berodde på att Sirius inte orkade stå emot MFF:s större tyngd.

Efter Kiese Thelins 2—3, på kontring, gick Sirius på offensiven för att nå kvittering, gav upp delar av det defensiva tänkandet, blev inte tillbakatryckta utan straffades med ytterligare två kontringsmål. Varav Jo-Inge Bergets till och med var en touch.

Detta tycker jag att de två Dplay-utsända skall uppmärksamma och inte hemfalla till schabloner.

***

Sydsvenskan refererar MFF:s matcher på nätet, händelse för händelse, även sketna inkast. Jag garanterar jag har inte följt. Någon gång har jag i efterhand gått in och ögnat någon halvminut.

Det är obegripligt att en krönikör går in och ”flamsar” med några följare, som via tv-sändningen ser matchen, i stället för att följa vad som sker på plan. Det blir ju bara fel. Och pinsamt.

Som att dagens högsta inlägg blir lågt, hårt och bestämt i kröniketexten.

Dplays korta sammandrag är perfekt för att få sina egna intryck vidimerade.

Är nätföljarna – hur många de nu är – viktigare än läsarna av papperstidningarna?

Hade tänkt skriva det här i går. Men annat kom i vägen.

Och det är det sköna med att vara sin egen, att slippa allt vad deadlines är, att inte ha några krav på sig att producera utan man kan skrivna ner sina funderingar, när det finns tid och lust.

Jag såg förstås Malmö FF:s klara, odiskutabla3—0-seger mot Hammarby i Fotbollsallsvenskan. Av de euforiska kommentarerna i Malmömedia gjorde MFF en toppmatch utöver det vanliga. De enskilda spelarbetygen var av den digniteten att i skolvärlden hade en ansvarsfull rektor gått in och ifrågasatt bedömningen. Och i bästa fall korrigerat.

Hammarbys nuvarande form är förbryllande. Det brast på många fötter i torsdags och det var inte enbart MFF:s styrka som avslöjade bristerna. Hammarby var helt enkelt dåligt. Inte desto mindre var de tre hemmapoängen viktiga. Stockholmslaget med sin inneboende kapacitet lär ta några rejäla steg upp i tabellen och bli den medaljkandidat de flesta förutspått.

Men ett lag med enbart tre vinster (Varberg, Kalmar och Östersund) och med tre förluster 1—2 mot Mjällby, 0—2 mot AIK och 0---3 mot Häcken kan knappast i dagsläget räknas som ett topplag. Det är i detta perspektiv MFF:s 3—0 skall bedömas.

Tidigt på säsongen, och tidigt är det väl i och sig fortfarande, var MFF—Hammarby tänkt som en match mellan två topplag. Den 23 juli var det inte så.

Euforin tog dock över i poeternas blå land.