Sex är mer än fyra.

Så är det naturligtvis. Men inte alltid och inte alltid definitivt. Som i fotbollens värld. På den tiden en seger gav två poäng var det ingen som talade om ett guldryck vid en fyrapoängsledning vid sju, åtta matcher kvar. Nu används det titt som tätt när differensen är sex poäng. Det är trots allt, precis som då, bara två segrar som är skillnaden. Okej, en seger ger nu två poäng mer än ett kryss, så en viss skillnad är det. Men det har också visat sig att om man räknar om en sluttabell med tvåpoängssystemet är det sällan några större förändringar i varken placering eller poängdifferenser.

Så här lång hade den allsvenska tabellen i år i stort varit identisk med en omräknad efter tvåpoängsmodellen. Före 1990, hade ingen med sju, åtta matcher kvar kallat en fyrapoängsledning för ett guldryck (ett ord som för övrigt min ordbehandlare inte godkänner). Det gör man nu ideligen med en ledning på sex. Sen ger trepoängssystemet förstås fler möjligheter till spekulationer.

Jag ser fram mot en spännande avslutning med ovissa matcher.

***

Som TFF-vän gladdes jag givetvis åt den viktiga 1—0-vinsten borta mot Umeå. Men mina TFF-vänner, det var torftigt igen!

Jag ställer samma fråga, som jag gjort i min kammare tidigare efter att ha sett elva av lagets matcher: Beror torftigheten på spelidén eller spelarnas kvalitet?

***

Såg också delar Guif—HK Malmö. 21—30, i Handbollsliga,

Zoran Roganovic, Guif-tränaren, vare inte snäll mot sin inte ännu 18-årige fyllde son Marko, lagets målvakt. Zoran hade beordrat ett utgrupperat försvar för sitt skadedrabbade och unga lag. Det gick som det gick. HK har många genombrottsskickliga spelare som lätt rann igenom i ett glest försvar. Luckorna till inspel var också enorma. Stackars Marko ställdes ofta ensam från sex meter.  Jag tyckte faktiskt synd om honom. I en period i andra halvlek visade han att det finns talang.

Jag stängde av kvarten före slut.

Det finns tyvärr ingen statistik tillgänglig. Det som förvånar mig är förstås att HK-målvakten Dan Beutler fick pris som bäst i sitt lag, Han var som vanligt duktig, av vad jag såg. Men att en målvakt måste vara bäst mot en sällsynt svag motståndare verkar, på håll, underligt. Utan tillgång till statistik vet jag förstås inte hur många tekniska fel Guif gjorde men det var många under den tid jag såg.

Vad Zoran Roganovic fick ut av sin taktik får tiden utvisa.

***

2010 slog sig friidrottsklubbarna IK Finish, Heleneholms IF och IK Pallas sig samman och bildade Öresund Friidrott. 2016 drog sig Heleneholm sig ur gemenskapen, IK Pallas arenafriidrott är i stor helt borta och vid årsskiftet kommer Finishs aktiva åter tävla i den gröngula dressen under namnet IK Finish.

Återigen har det visat sig att sammanslagningar inte är lösningen för idrottsföreningar med problem.

Jag har en undanskymd plats i den svenska fotbollhistorian.

Men inte som Magnus Månsson, utan som han, speakern.

Jag var nämligen speaker inför 20 943 åskådare i sista omgången av division 2-fotbollen 1980. IFK Malmö mötte Gais på Malmö stadion, samtidigt spelade Örgryte hemma mot Grimsås. Det var en raffinerad ställning, IFK 31 p, ÖIS 29, Gais 29, Grimsås 29. Det var på den tiden en seger gav två poäng och endast ettan avancerade till Allsvenskan. IFK hade sämst målskillnad, Göteborgslagen lika men ÖIS hade fler gjorda mål. Grimsås var med sin målskillnad borta från chansen till avancemang eftersom IFK och Gais möttes.

En poäng skulle räcka för att IFK Malmö åter skulle var allsvenskt. I 88 minuter var man det. Det var mållöst på Stadion. Då fick Gais en straff som Sten Pålsson placerade förbi IFK-målvakten Bosse Theander, 0—1. Sorg och glädje.

I Göteborg var det 2—2. Gais hade bytt plats med IFK i tabelltoppen.

Det är då jag har mina minuter i den svenska fotbollhistorian.

I Gais jubileumsbok kan man nämligen läsa:

Men vänta lite, vad är det han säger i högtalaren. Vad fan säger han? Är det fem minuter kvar på Ullevi? Dra åt helvete! Glädjescenerna stannade upp spelarna satte sig på planen och väntade. Och så...

»DET ÄR STRAFF PÅ ULLEVI. ÖRGRYTE HAR FATT EN STRAFF.«

Många tidningar uppehöll sig även vid vad förseningen på Ullevi åstadkom. Några notiser hade han/speakern i rubriken. Många av åskådarna hade naturligtvis lämnat Stadion men cirka 15 000 var uppskattningsvis kvar och väntade vad jag skulle förmedla.

Jo, då ÖIS förvaltade även sin straff och tog den attraktiva platsen i högsta serien. IFK och Gais deppade.

Under en fem, sex minuter var jag i fokus. Men inte med någon större glädje. Festen på Kronprinsen blev avslagen. Men maten var god.

***

När jag några månader senare slutade i IFK Malmö som konsulent/klubbdirektör fick jag en förgylld bricka med inskriptionen Årets fotbollshändelse 1980. Det var just finalomgången i Division 1, södra.

I veckan råkade jag titta på brickan och såg då att IFK—Gais spelades den 19 oktober.

***

Den 18 oktober i år, nästan exakt 40 år senare, är scenariot det samma. Okej, då, ett liknande. Några snäpp längre ner i seriepyramiden och med 50 personer på plats.

Men det är en trio som kan ta steget upp till division 1, som nu är nivå 3, och det är åter IFK Malmö i förarsätet. Denna gång lär ett kryss inte räcka. Alternativen är många.

Spekulera får ni göra själv.

IFK Malmö 26 poäng plus 17 i målskillnad möter hemma fyran Varbergs GIF, som inte har något att spela för.

Ängelholm 26 poäng, plus 12 i målskillnad möter borta Eslöv, som krigar för nytt kontrakt.

Västra Frölunda 24 poäng plus 15 i målskillnad möter borta ett Ullared på säker mark.

En kvalplats som tvåa står också på plats.

***

Vad är det man säger?

Blixten slår inte ner på samma plats två gånger.

Eller

Historian upprepar sig alltid.

***

Jag kommer att finnas på plats. Men utan risk att denna gång få några rubriker.

Finns det någon lag som beklagar sig lika mycket som FC Rosengårds damlag?

I dag är det dags igen i en stort uppslagen Sydsvenskanartikel på de två första sportsidorna, där man antyder att de två poängtapppen efter det senaste landslagsuppehållet beror på att klubben hade elva spelare på landslagsuppdrag.

Men ...

Värvar man spelare från Sverige och i stort hela världen, alla med landslagskvalitet, så ser fotbollsvärlden ut så här. Det kommer perioder då spelare har landslagstjänst.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det tycks man tro i FC Rosengård. Det är inte första gången man hör liknande toner inifrån Malmö ips innandömen,

***

När coronapandemin slog till på senvintern hanterade klubbarna träningsupplägget på oliks sätt. FC Rosengård var en av de klubbar som hade flest och längst uppehåll. Kan formdippen bero på att spelarna saknar den grund som är en nödvändighet för att klara av ett så tufft program som nu?

Det här är en amatörfundering.

***

FC Rosengård möter i dag i en tv-sänd match Kristianstad.

Någon timme senare möter HK Malmö i Handbollsligan Ystads IF, också tv-sänd. Ligan har inletts med några smärre överraskningar. Tippade bottenlag har oroat, och till och med tagit poäng mot favoritlagen. HK Malmö har inte övertygat helt ut. Ystads IF har hittills gått bra. Även om det är långt kvar känns mötet i Baltiskan som lite av en vattendelare.

Men inte ett ord i Sydsvenskan.

***

På tal om Sydsvenskan. I sin söndagkrönika menade chefredaktören Jonas Kranje att det var viktigt att man i papperstidningen förbättrade den snabbversion som publicerats på nätet. Jag är införstådd med svårigheterna på Sporten med alla rapporter från fotbollens småklubbsvärld. I den spännande slutstriden i division 2 tappade förvisso IFK Malmö poäng mot Halmia, men när lördagen summerades hade även Ängelholm och Västra Frölunda spelat oavgjort. IFK Malmö är fortfarande i topp. Ett tillägg i texten hade höjt det journalistiska värdet. Allt enligt Jonas Kranjes intentioner.

***

När jag än är igång, som en bloggarnas gnällspik. Som FC Rosengård i fotbollsvärlden.

I veckan beslöt en av Malmös främsta friidrottare diskuskastaren Axel Härstedt att lämna Malmö AI för lokalkonkurrenten Heleneholms IF. Inte ett ord i Sydsvenskan, som blivit informerad om klubbytet.

***

Det är ingen större hemlighet att klubbar och idrotter känner sig åsidosatta i Sydsvenskans bevakning.

IFK Malmö är åter tvåa på herrsidan i inom Malmöfotbollen.

Det har klubben varit 59 säsonger sedan IFK detroniserats från Malmötronen av Malmö FF säsongen 1931/32. Dessförinnan var IFK etta sju gånger, plus så spelåret 1960.

I mitten av 1930-talet var Malmö BI tvåa i fem år och Limhamns IF två i mitten av 1940-talet.

Sen dess fram till och med 1986 var IFK i stort ohotad som Malmötvåa, men  blev då passerat av fem, sex klubbar, bland annat av Olympic och Kirseberg, som alternerade som tvåa i stan. Från 1993 och till och med 2003 var IFK, efter bland annat tre säsonger i Superettan (som bäst sjua) åter näst bäst i stan.

Degraderingen innebar att IFK sjönk i Malmörakningen och säsongerna kring 2010 hade IFK 13 och 14 Malmölag före sig seriepyramiden.

Bunkeflo IF/LB 07, FC Rosengård, Prespa Birlik och återigen Olympic kunde i omgångar kalla sig Malmötvåa. 2018 återtog IFK den platsen, förlorade den 2019, men återtog den nu i höst.

Med två matcher kvar leder IFK Malmö division 2 och möter Halmia borta och Varberg hemma. Möjligheten finns alltså att avancera till division 1 och täppa till det för Malmöfotbollen genanta hål på två divisioner till Malmö FF.

***

Endast sex Malmöföreningar, av 246, har spelat på näst högsta nivån i svensk fotboll, det som nu kallas Superettan,

  8)   IFK Malmö                    48 säsonger

 72)  Malmö BI                      16 säsonger

101) Malmö FF                        6 säsonger

164) Limhamns IF                   3 säsonger

166) Bunkeflo IF/LB 07           2 säsonger

220) IF Allians                           1 säsong

***

MBI, Limhamns IF och IF Allians finns numera inte som enskilda föreningar, MBI har via Mabi blivit FC Rosengård 1917,  Limhamns IF och Bunkeflo IF är IF LB 07 och Allians ingår i Lilla Torg FF, där även  Lydia och Marathon (LM 74) är grundföreningar.

Det finns två ”sanningar” i fotbollsvärlden som inte är sanningar.

Men som tillsammans verkar bli en sanning.

Topplagen har marginalerna med sig mot bottenlagen, det är en ”sanning”. Den andra att lagen från storstäderna gynnas mot de mindre bemedlade från landsorten.

Jag tänker på den uppmärksammade händelsen i går, när Malmö FF:s Lasse Nielsen sprang omkull Kalmars unge Isak Magnusson utan påföljd, straff och utvisning, från domaren Bojan Pandzic.

Det som irriterade mig allra mest var att Pandzic därefter ideligen ville visa den pondus han inte hade när den som mest behövdes. Han var snabb på att ideligen flytta tillbaka inkast och korrigera platserna för de många frisparkarna.

Det var en beklämmande insats av Bojan Pandzic.

***

Nu är en straff inget säkert mål. Men klart är att ett eventuellt 1—1 och med ett reducerar MFF hade ändrat matchutvecklingen.

Sydsvenskan hade en förhandsartikel inför matchen. Inte ett ord om Kalmars situation. Hur var statusen på Viktor Elm, på Malmögrabben, målvakten Lucas Hägg Johansson (Husie IF) och på Nils Fröling, den lovade anfallaren? Att Kalmar dessutom hade en av sina viktigaste spelare Romario avstängd fick inte heller läsarna veta. Varken före eller matchen.

Det ser tufft ut för Kalmar FF. Och en degradering hotar. Det vore synd. Det finns talang och utveckling i den unga truppen. Men det har det förstås funnits tidigare utan något lyft.

***

Det var enligt många ett nytt guldryck av MFF i söndags. Det är många sådana under ett spelår. Visst ser det bra ut. Men det återstår 21 poäng, 24 för den förmodade värste konkurrenten BK Häcken. Det finns svåra hinder på vägen. Även för MFF.

***

Efter att MFF försvunnit ur Europaspelet mot Granada var tränaren Jon Dahl Tomasson snabbt framme och indignerat framförde att hans MFF var förfördelat i lottningen. Utan att påpeka att klubbens tidigare framgångar i Europa gett förmånlig seedning och många beskedliga motståndare på vägen.

Någon gång drar men en nitlott.

Just seedning av ligor och lag gör det svårt för de svenska lagen att nå fram till de ekonomiskt attraktiva matcherna, som ger förutsättningar för kontinuerligt Europaspel. MFF har lyckats med skicklighet och rätt marginaler. Men att som Sydsvenskan, och nu senast Åke Stolt i Idrottens Affärer, mena att övriga svenska klubbar inte ens försöker, är ju nonsens. Ekonomi och seedning gör Europadörren trång. Att det finns tveksamma historiska missar är en sak. Generaliseringar en annan.

I början av 2010-talet gjorde Elfsborg tappra försök utan att lyckas. Östersunds lyckade insats för något år sedan gav dock i slutändan ekonomiska problem.

Se på oseedade Häcken som i sina första matcher under sina två senaste försök fått möta AZ Alkmaar och Leipzig, två europeiska storklubbar. Med en oviss lottning är det i min värld ekonomiskt vansinne att satsa på en trupp redo för spel på två fronter. Det gör man inte utan en stor kassa.

***

Med två omgångar kvar leder IFK Malmö sin division 2-grupp och har återtagit platsen som Malmötvåa.

Jag återkommer i ämnet.

’

1—1 i utmanarmatchen mellan Elfsborg och Häcken.

Det sågs som en seger för Malmö FF. Så kan man se det, ingetdera laget tog in två poäng på serieledarna.

Men allt har minst två sidor: MFF jagas främst fortfarande av Häcken och Elfsborg. Av två lag i stället för ett.

I alla kalkyler och spekulationer om den slutliga utgången glömmer man att det faktiskt skall spelas om 27 poäng, för fyra lag till och med om 30. Ju närmare slutet man kommer desto mer betyder naturligtvis ett poängtapp. Det finns färre tillfällen att reparera poängförlusterna. Man kommer dock inte ifrån att söndagsmötet Malmö FF—BK Häcken är oerhört betydelsefull för fortsättningen. Hisingelaget är Allsvenskans formstarkaste lag. Av de sex senaste matcherna har Häcken fyra segrar och två kryss. Vinstmatchen mot Norrköping borta och kryssmötet i går var två högklassiga matcher med allsvenska mått mätt.

Såg i går i en krönika rubriken: Just nu visar inget lag form värdig en mästare.

Detta påstående baserat på Häckens mindre lyckade insats mot Sirius, där laget dock visade att man i trängda lägen har alternativ som kan resultera i poäng. Samma sak hände i går mot Elfsborg. Jag är övertygad om att MFF räddat poäng på liknande sätt hade detta hamnat på pluskontot i Malmömedia.

För mig är Häcken den främste utmanaren till MFF, känns som en seriefinal på söndag. Tyvärr utan publik.

Göteborgslaget har de senaste åren haft svår mot toppkonkurrenterna och haft tufft utanför Bravida. 2020 ser bättre ut. Nio möten mot topp-sju-lagen har gett fyra vinster, fyra oavgjorda och endast en förlust (Djurgården borta). Bortafacit är också hittills bättre än tidigare, 3—5—2.

I min enkla värld är Häcken i alla fall en värdig utmanare.

***

I går var det angenämt att höra efterkommentarerna från Elfsborg—Häcken från både spelare och tränare, inga bittra kommentarer och bortförklaringar, utan många leenden och skämt och slutliga konstateranden att 1—1 var rättvist. Trots Häckens sena kvittering. Och Andreas Ahlm, Häckens tränare, var inte sen att berömma Elfsborgs poängräddare målvakten Tim Rönning.

Samma atmosfär upptäckte jag inte efter Norrköpings sena kvittering i söndags mot Malmö FF. Det var mest bittert.

Allsvensk nystart i kväll.

Det har hänt en del under uppehållet. En tränare har fått lämna, det är diskussioner om flera. Om man skall tro media. Och det skall man kanske inte alltid göra.

Det heter ju att tur och otur i det långa loppet, som 30 omgångar allsvensk fotboll, jämnar ut sig. De berömda marginalerna avgör många möten. Så är det.

Jag har sett åtskilliga matcher i de 18 omgångarna. Som nu IFK Göteborg, där Poya Asbagi fått sparken. Blåvitt blev cupmästare och är ett av de lag som missat de flesta öppna lägena, som spelarna, många gånger hårresande, missat. Poya Asbagis fotbollsfilosofi har alltså resulterat i åtskilliga målchanser. Det har varit mer fel på spelarna än på Poya Asbagi. Och ändå är det han som får lämna.

Sympatiskt att även Kenneth Andersson, sportchefen och den högste ansvarige för rekryteringen av spelare, avgår.

Rött kort till IFK Göteborg.

***

I Norrköping lär det blåsa kring Jens Gustafsson, succétränare ena månaden, ifrågasatt den andra. Under en period tappade Norrköping i tempo och blev för omständligt. Min minnesbild av de matcher jag sett helt eller delvis är att Norrköping fått exceptionellt många tveksamma, och till och med felaktiga, domslut mot sig. Sekundmarginalerna i slutet av matcherna har inte heller gått Norrköpings väg. Laget var precis före landskampsuppehållet involverad i säsongens bästa matcher.

Norrköping kommer att bli en outsider i medaljkampen. Med Jens Gustafsson vid rodret.

***

Om han nu inte tar över i IFK Göteborg efter Poya Asbagi. I så fall kan han ta över i Norrköping,

Och i bakgrunden finns ju alltid den sparkade AIK-tränaren Rikard Norling.

Detta nämnt bara för att förtydliga parodin.

***

Guldryck, det ordet gillar rubriksättare. Det har använts redan många gånger. Minns Norrköpings succéinledning! Och Malmö FF:s obesegrade svit, nådd främst genom matcher mot lag från de nedre regionerna. Efter hemmakrysset mot Elfsborg ströks ordet delvis från MFF-vokabulären. Men mina vänner, det lär återkomma åtskilliga gånger.

Jag tror dock att rycket lär dröja.

Tack och lov finns det många intressanta omgångar kvar.

Det blir en spännande allsvensk fotbollshöst.

Stannande kvar i tv-fåtöljen efter friidrottens Finnkamp för att se den allsvenska damfotbollsmatchen Rosengård—Djurgården, 3—0.

Referent var Chris Härenstam. Maken till svada i sådana här sammanhang har jag aldrig hört. Det var till och med så att man längtade till Daniel Kristiansson på CMore och Fyran.

Härenstams mun gick i ett. Han hyllade serien och hur bra den blivit med många jämna lag och ovissa matcher. Och så får man se detta fullständigt undermåliga Djurgården. De enklaste moment misslyckades man med. Likväl kunde Härenstam berömma och upphöja enstaka prestationer till något verkligt bra. Händelser, som jag i min enkla värld trodde var självklarheter på den här nivån.

Chris Härenstam agerade mest som en PR-man för damfotboll. Och det blev patetiskt med ett Djurgården av i går på ena halvan.

Jag orkade med en mållös första halvlek, trött i öronen och av osakkunniga kommentarer.

Rosengård var bra. Inget negativt om deras insats. Men …