Det spekuleras dagligen om när seniorfotbollen i Sverige – och för den delen i hela världen – skall komma igång.

Förståeligt. Fotbollen är stor och väcker intressen i de breda leden. Den kommer att klara sig, även med problem de närmaste åren.

Men hur skall en trängd skånsk ungdomsfriidrott, speciellt på pojksidan, klara följderna av Corona?

Tävlingar ger stimulans och motivation. Men nu finns inga tävlingar. I maj har fyra ungdomstävlingar ställts in, bland annat Pannkaksspelen i Eslöv, ett stort välskött evenemang som en härlig start på säsongen.

Trelleborg och Finish (Vellinge) har planerat för tävlingar i början av juni, Helsingborg (Öresundsspelen) i slutet av samma månad. Hur stor är möjligheten att alla dessa tre kan genomföras?

I juli finns tre skånska tävlingar på det preliminära programmet, i augusti ingen och så i september två, varav en vänder sig enbart till 7- till 12-åringar.

I granndistrikten ser det lika illa ut med många inställda tävlingar.

Kan ett så klent utbud inspirera tonåringar till den träning som fordras? Jag tvivlar.

När det är dags att planera en friidrottstillvaro, efter Corona, måste skånska friidrott kraftsamla för att hjälpligt rädda utomhussäsongen 2020. I min optimism tror jag att det kan bli en kort säsong. Klubbarna (några i alla fall) måste hitta nya tävlingsdagar och få hjälp av andra att genomföra tävlingarna. Inte minst måste tränare/ledare se till att det blir stora startfält, som ger inspiration. Det är mycket som står på spel. Skånsk friidrott (jag poängterar än en gång: Speciellt på pojksida), har tappat många årsklasser i försöken att få dem att tävla i tonåren.

En reducerad säsong 2020 gör att friidrotten riskerar att förlora fler årsklasser.

***

Svensk friidrott har på grund av epidemin lanserat Veckans grenar under mottot: Småskalighet, lokalt och ansvarsfullt.

Andemeningen är att klubbarna skall ordna tävlingar för 12- till och med 18-åringar i fyra grenar: Sprint/häck, medeldistans, en hoppgren och ett kast.

Tävlingen gäller främst den egna klubben med även en grannklubb kan bjudas in. Heleneholm och MAI har haft en kasttävling, i Göteborgsregionen har Mölndal och Sävedalen kört tillsammans.

Men i alla de tävlingar som redovisats har det varit få deltagare. Långt, långt från den rekommenderade 50-personsgränsen.

Hur stimulerande är denna miljö?

I Skåne är det kort mellan orterna. Bjud in även aktiva från klubbar! Med ett fåtal grenar lär det totala antalet aktiva inte riskera bli för många. Och om det, i så fall glädjande, skulle bli mer än 40 anmälningar, kan ett flexibelt tidsprogram fördela aktiviteterna över tid så att myndigheternas beslut följes.

Det är betydelsefullt att friidrotten kan locka med ett attraktivt program i smått som stort.

2020 får inte bli ett förlorat år,

Såg i husorganet att Malmö FF med den nye tränaren Jon Dahl Tomasson skall fokusera mer på sina talanger.

För två år sedan var intentionerna de samma. Framlidne ordföranden Håkan Jeppsson pratade inför säsongen 2018 om målsättningen att 50 procent av den allsvenska truppen skulle bestå av spelare fostrade i den egna akademin. Och det gick som det gick. Truppen, som Magnus Pehrsson hade att jobba med, räckte inte till under våren och när MFF förlorade med 1—0 i Skånederbyt mot Trelleborgs FF blev det slutet för Magnus Pehrsson och satsningen på akademispelare. In kom en tränare, Uwe Rösler, med en helt annan syn på hur MFF skulle bygga framtiden. Och inte minst tillkom spelare av en helt annan kapacitet än de som fanns under våren. 2019 anslöt sig ytterligare spelare med landskampsmeriter.

MFF:s nuvarande trupp är stark och rutinerad. Även om den eventuella säsongen blir komprimerad med ett tätt matchprogram lär det bli oerhört svårt för unga spelare att kvalificera sig för några längre speltider i viktiga matcher.

Malmö FF har skaffat sig en dyr ekonomisk kostym med stor personalorganisation, stor kostsam spelartrupp och en egen stadion med vidhängande omkostnader.

Det finns inte utrymmen för misslyckade säsonger.

2018 tvingades MFF byta spår.

Är klubben bättre rustad 2020 och de unga talangerna bättre än 2018 års?

Vågar MFF de närmaste åren fortsätta de intentitioner man inte vågade 2018?

Med jämna och ojämna mellanrum ventileras inom fotbollen: Vår/höst, höst/vår.

I dessa virustider har frågan åter blivit aktuell på grund av den uppskjutna säsongsstarten. Argumenten för och emot är många och mer eller mindre bra underbyggda. Som nu tv-profilen Daniel Nannskog:

”Vid höst/vår kommer de svenska lag som är kvar i Europaspelet efter nyår ha en bättre chans i slutspelet eftersom man i mitt inne i säsongen.”

Och så tar han Malmö FF:s tillkortakommande mot Wolfsburg i februari som exempel.

Visst, Nannskog har rätt: MFF hade varit mitt i spelåret.

Men MFF hade lika lite då som nu kunnat spela svenska tävlingsmatcher mellan månadsskiftena oktober/november och mars/april. Situationen hade blivit exakt densamma. Svensk seriesäsong kan inte börja tidigare och inte sluta senare.

Skall de svenska lagen tävlingsmässigt få bättre förhållanden i Europa måste UEFA slopa matcher i december och februari. Och vem tror att det europeiska förbundet hittar en sådan lösning?

Problemet ligger inte i en ändrad svensk säsongindelning.

Det borde en expert som Daniel Nannskog tänkt på. Han har inte tänkt varvet runt.

Tävlingssäsongen i fotboll är i gång.

Det ha redan blivit en hel del tv-tittande. Och dags för funderingar.

I Malmö finns fem herrlag i division 2, nivå 4, med ambition om att avancera i systemet, LB 07, FC Rosengård, BK Olympic, Prespa Birlik och IFK Malmö. Vällovligt givetvis. Målsättningar och visioner tillhör idrotten.

Jag har de senaste säsongerna sett en hel del matcher med några av de ovanstående Malmölagen och har väl en ok uppfattning om lagens kapacitet. I helgen såg jag i Svenska cupen några lag från division 1 spela mot allsvenskt motstånd och imponerades av kvaliteten. Jag är medveten om att man efter en enstaka match inte kan – och kanske inte heller bör – dra några definitiva slutsatser. Men kvalitetssteget från tvåan till ettan ser väldigt långt ut.

Det Oskarshamn presterade i vinsten mot Elfsborg, Eskilsminne mot Häcken (trots 0—4), och inte minst BP mot Hammarby, trots vinst med 2

--0 för det allsvenska topplaget, visade på en kapacitet och kvalitet jag inte sett hos Malmölagen de senaste säsongerna.

Och Tvååkers seger över Norrköping understryker ytterligare mitt resonemang om division 1-lagens styrka.

***

I samma ”härad” vill jag inte nämna Karlskronas insats mot Malmö FF, 1—2.

Det var nämligen en bedrövlig match på en bedrövlig naturgräsplan.

Sverige är inte moget för en tävlingssäsong från februari in en bit i november med elitspel enbart på natur- eller hybridgräs. Det eviga tjatet om att förbjuda elitmatcher på konstgräs sönder om en geografisk linje börjar bli löjligt. Fotbollen har stora krav på elitarenornas faciliteter men i en kommunalt hårt ansträngd ekonomi blir kraven ibland absurda.

Lite hårdraget kan det bli så, att för att tillgodose de oförenliga önskemålen om naturgräs och speldugligt underlag under ett helt, långt spelår, att en arena tvingas byta gräs två gånger per år. Konstgräs tidig vår och sen höst, doftande gräs däremellan.

Låter dyrt och orealistiskt.

***

VAR, videogranskningen, kom in i de malmöitiska hemmen vid MFF-mötena mot Wolfsburg.

Så länge det finns en mänsklig faktor inblandad  är det bara att konstatera att den absoluta sanningen aldrig kommer att uppnås. En felplacerad häl, som upphäver en offside, är det viktigare att granska än en uppenbar nedrivning av en motståndare just utanför straffområdet?

Jag anser inte det.

MFF—Wolfsburg gav exempel på båda fallen.

VAR kommer givetvis att diskuteras hela säsongen.

Rätt eller fel? Svaret beror – tyvärr – på vem som drabbas.

VAR, alltså videogranskningen av avgörande moment i fotbollsmatcher, skall, enligt förespråkarna, skapa den optimala, vetenskapliga rättvisan.

 Slowmotionrepiser av olika förseelser och digitala streck vid svårbedömda offsidesituationer skall studeras av personer/domare, isolerade från själva händelserna.

I de stora internationella slutspelen för landslag har vi sett videorum fyllda av tv-skärmar och ett stort antal domare av olika dignitet. Inför förra veckans match i Europa League mellan Wolfsburg och Malmö FF var det dags för första svenska lag att spela en match med VAR-granskning. I tv presenterades en polack (?) som videodomare, inget om denne hade hjälp. Han trädde in två gånger. Han, liksom huvuddomaren, friade MFF i två straffsituationer.

Rätt eller fel?

Jag skall inte kvälja dom, bara konstatera att bara för att VAR används, når man inte den optimala rättvisan. Den mänskliga faktorn finns alltid med i bedömningen. Med eller utan hjälp av videon.

Sydsvenskans krönikör använde ordet ”överlevde” i sin kommentar om granskningarna. Uttrycket är fritt för tolkning.

En annan av de trogna MFF-följarna menade att domsluten var korrekta. Hen har förstås överlag svårt att uppmärksamma och notera fel av klubb och spelare, både nu och under 110 år. Jag är övertygad om att om det varit omvända förhållanden hade kommentarerna varit annorlunda.

***

Och var MFF:s straff så klar som man ville göra gällande? Läs de nya tolkningarna och fundera om avstånd och avsikt! Och till råga av allt varnades Kevin Mbabu och är avstängd i kväll,

En tuff påföljd för att man råkar få bolluslingen på armen, som inte är över axelhöjd vid tillfället (då är all beröring straffbar).

***

Tur och otur sägs jämna ut sig i idrottens/fotbollens värld. Så är det naturligtvis inte,

Men att utgångsläget i kväll är så pass gynnsamt för MFF, underläge 1—2, kan man tillskriva de berömda marginalerna.

Varje mach lever sitt eget liv.

Så är det, antingen nu det gäller fotboll eller någon annan idrott. Men i spekulationerna inför en, låt oss hålla oss till fotboll, match finns det en viss logik. Inte bara ett önsketänkande. Som nu inför kvällens Europamöte mellan tyska Wolfsburg och Malmö FF.

Har de två senaste dagarna sett två imponerande insatser av två Bundesligalag i Champions League, turneringen över MFF:s Europa League, Dortmunds 2—1 hemma mot Paris SG och Leipzigs 1—0 borta mot Tottenham.

Nu är förstås Wolfsburg inget Dortmund eller Leipzig. I gengäld är MFF inte ett PSG eller ett Tottenham. Men Wolfsburg, mitt uppe i sitt seriespel, stöter vecka efter vecka på kvalificerat motstånd och är ett av Tysklands bättre lag och har kvaliteter som i min värld för tillfället är överlägsna MFF:s, långt från tävlingstempo. Optimism tillhör idrotten men också realism och logik. Att bygga optimismen på att MFF har imponerande över 4 000 stöttande anhängare på plats i kväll är en lös grund.

Såg också någonstans att Malmö FF de senaste åren haft ett bättre facit, fler vinster, i sitt bortaspel i Europaspel de senaste två säsongerna. Med statistik kan man bevisa mycket om den är tillrättalagd. De senaste åren har MFF spelat i Europa League med sitt lättare motstånd i de första omgångarna än det i Champions League 2014/15 och 2015/16. Det är givet att det ger ett positivt facit. Bortaspelet har generellt sett inte blivit en styrka.

Wolfsburg är av Champion League-klass.

Vilka förväntningar vill MFF-poeterna bygga upp?

Wolfsburg är självfallet storfavorit. Det är ett logiskt tips. Även om varje match lever sitt eget liv.

Fotbollskvaliteter väger tyngre än publikstöd och statistik.

Målet var att nå Allsvenskan.

Det klarade LB 07. Men med ”fel” lag. Damlaget fixade det. Men egentligen var det herrarna som skulle bli allsvenska.

LB 07:s historia är intressant, men på samma gång lite tragisk. Den visar på den optimism, övertro, som finns när två bra föreningar förenas för att bli en elitklubb. Den pekar också på det tuffa ekonomiska klimat som finns för en ”andraklubb” i de flesta städer, även i en så pass stor stad som Malmö.

Exemplen är många.

***

När man började diskutera ett samgående mellan grannklubbarna Bunkeflo IF och Limhamns IF var det två välmående föreningar på herrsidan. 2006 hade Bunkeflo  kvalat upp till Superettan, Limhamn var ett topplag i division 3.

Säsongen därefter kom Bunkeflo femma i näst högsta serien, Limhamn var även denna säsong ett topplag i trean.

Båda klubbarna hade gedigna pojkavdelningar.På damsidan var det sämre ställt, klubbarnas A-lag hörde hemma i de lägre regionerna. Flicksektionerna hade båda många lag.

***

Att LB 07 skulle bli ett stabilt elitlag på herrsidan var en självklar målsättning. I diskussionerna nämndes Allsvenskan. Klubben skissade på en lokal arena med plats för cirka 5 000 personer. Det ställdes vissa ”krav” på kommunen i frågan.

Arenaplanerna tog aldrig fart. Och tur var väl det.

2008, första året då namnet LB 07 användes officiellt, föll laget ner i division 1, stannande kvar på den nivån i fem säsonger för att 2015 spela i trean och däreftetr två år till och med i division 4. Nu han man åter tagit steget upp till division 2 med sitt herrlag.

LB 07:s elitsatsning var seriös, man lät sina bästa ungdomslag deltaga i de bästa riksserierna med bra resultat i konkurrens med landets storklubbar.

Vad som gick snett i herrsatsningen vet jag förstås inte. En fundering kan vara att det blev för mycket för en ”småklubb” – förlåt uttrycket – att även sikta på att nå Sverigetoppen för damer. För där gick det snabbt för LB 07 och från ett utgångsläge i division 3 var klubben redan 2013 via kval upp i Elitettan för att 2017 vara uppe i Allsvenskan.

***

2013 markerade LB 07 sin inställning: Lika lön för lika arbete. Det innebar en viss flykt från herrtruppen med en försämrad kvalitet. Samtidigt tog damlaget stegen upp till Allsvenskan.

***

2020 har LB 07 inget damlag, sedan man frivilligt dragit sig ur Elitetttan på grund av ekonomiska skäl.,

Spelarmaterial för ett kompetent lag för Elitettan fanns självfallet, speciellt med tanke på att LB 07 de senaste åren haft ett landets framgångsrikaste U 19-lag, Men i hybrisens Idrottssverige, där man tror att det finns intresse och ekonomi för att driva ett lag på nivå 2 med resor från Skåne till Norrbotten, är det i längden en omöjlighet att driva en sådan verksamhet. LB 07 hade kalkylerat med resekostnader för 700 000 konor för en säsongs spel i Elitettan.

***

LB 07:s ambitiösa, och misslyckade, försök att bli en storklubb på två fronter är bevis på svårigheterna att nå dit. Hindren är många, i längden oöverstigliga.

Kan kanske kännas lite trist.

Men ett plus ett när det gäller klubbsammanslagningar blir oftast 0,75, om ens det. Inte när det gäller elitverksamhet i alla fall.

***

Svenska Fotbollförbundets arenakrav har irriterat mig länge. Förbundet har tvingat Malmö kommun att investera avsevärda belopp på Limhamns idrottsplats, LB 07:s hemmaarena. Nu är några av faciliteterna helt onödiga. Vilka de var redan från början.

Malmö kommun har många ekonomiska viktigare hål att täppa till.

Hade tänkt skriva ner dessa funderingar redan i lördags, men det finns uppdrag jag inte vill missa.

Som att vara funktionär vid Heleneholms IF:s friidrottstävling Atleticumspelen. Även om heldagar blivit halvdagar kräver det sin man och orken räckte helt enkelt inte till. Men det är stimulerande att vara med om att ge energiska målinriktade ungdomar från Danmark och Sverige möjlighet att mötas och tävla.

Och speciellt glad blir man, när några 13-åriga flickor från Ystads IF efter en höjdhoppstävling kommer fram, tar i hand och säger: -- Tack, du är duktig och stressar oss inte.

Lite skryt kan väl vara tillåtet ibland. Tack, stimulerar även en gammal man. Och gör att man även 2021 bidrar till att cirka 700 ungdomar under två dagar kan träffas och ha trevligt i en positiv atmosfär.

En bit av en stor del, den största, av idrotten, som inte uppmärksammas utanför den trängre kretsen.

***

Det här var en lång parentes.

Vill vidare skriva något om LB 07:s uttåg ur damfotbollens elitskikt.

FC Rosengårds tränare Jonas Eidevall kommenterar i en SDS-artikel nedläggningen. Han menar, liksom jag i min senaste blogg, att man reser för mycket i svensk idrott. Han menar också att strukturerna inte är de samma inom dam- och herrfotbollen och att ekonomin är annorlunda. Därför måste man tänka om.

Ett konstaterande det också är lätt att instämma i.

Men är det inte just att man ger, och ser, en skillnad som genustänkarna hakar upp sig på.

Sen slår Jonas Eidevall in på det typiska FC Rosengårdsspåret: Det är Svenska Fotbollförbundets fel. Besluten om seriesystemet och upplägget av Svenska cupen är fattade i demokratisk ordning. Klubben har varit delaktig i besluten.

Förbundet kan knappast klandras för att både Kungsbacka och LB 07 med kort varsel drar sig ut cupspelet.

Jag uppfattat FC Rosengård som gnälligt. Man har synpunkter på längden på landslagets Algarveläger och för något åt sedan förhindrade man en av sina talanger att deltaga i ett internationellt slutspel för landslag.

Det är när de svenska damlandslagen spelar och når framgångar som damfotbollen uppmärksammas och når de stora massornas intresse runt om i landet. Inte när FC Rosengård spelar inför glest besatta läktare på Malmö idrottsplats.

Bra landslag är det i särklass bästa PR-vapnet för en bredare svensk damfotboll.

Jonas Eidevall är också oroad över att när antalet klubbar under den absoluta svensktoppen, som LB 07 och Kungsbacka, minskar kommer det att finnas färre miljöer för unga talanger att utvecklas i. Så är det naturligtvis.

Men vilket ansvar tar FC Rosengård? Man värvar hellre – och då helst utomlands – än satsar på egenproducerat. Eller värvar från mindre bemedlade på samma plattform.

Att unga och senare blivande svenska landslagsspelare får ge plats för spelare med utländskt pass ger inga plus i min betygskalender.