Alla inlägg under november 2016

Av Magnus Månsson - 29 november 2016 17:04

Handbollens steg 2 i USM är avklarat.
Efter årsskiftet är det dags för steg 3 och 4 som skall resultera i att åtta lag i varje av de sex klasserna skall spela final i Malmö 12--14 maj. I år blev finalarrangemanget minst sagt succé.

De två första omgångarna har visat på skånsk handbolls styrka. Även på ungdomssidan.

27 föreningar ställde upp med 105 lag. Inför de nya stegen finns 84 lag kvar, representerande 25 klubbar. Endast 21 lag (många är andra- och tredjelag från de större ungdomsklubbarna) och två föreningar har försvunnit på vägen.

Låt vara att handbollen (liksom några andra lagbollsporter) har generösa, positiva kvalificeringsnormer, men siffrorna är i min värld imponerande. USM arrangeras i tidens tecken, ingen brutal direkteliminering.  Lagen garanteras många matcher, förhoppningsvis minst sex. Vi tar reglerna igen: I steg 1:s gruppspel tar de två främsta lagen direkt plats i steg 3. Övriga gör upp om ytterligare två platser till tredje omgången i en ny grupp.

Det finns många intressanta detaljer bakom siffrorna.

***

H 43 Lund kom till start med 13 lag, 12 av dem är kvar, däribland tre i såväl flick- som pojkklassen för 14-åringarna. Stark!

Med denna bredd och topp rakt genom åldersklasserna borde naturligtvis en framtida återkomst till elithandbollen vara given.

Men, men …

Genom konkursen för något år sedan har de båda A-lagen placerats i division 3, det vill säga nivå 5. Lagen är i nuläget obesegrade. Damernas väg till tvåan verkar ohotad. Herrarna har ännu inte mött de två närmaste konkurrenterna Farmen och Lundagård. Blir det inte raska steg genom seriesystemet för A-lagen riskerar de främsta talangerna att försvinna till några av de många högre placerade lagen i regionen. Onekligen en grannlaga uppgift för de ledande i H 43 att lösa.

Jag har svårt att tänka mig en annan målsättning än Handbollsligan för en klubb som ligger tia i maratontabellen med 34 säsonger på högsta nivån för herrar.

Damlaget har tre säsonger på samma platå.

***

Jag har en viss varm känsla för de mindre orternas insatser i tävlan mot de stora. Som nu Kävlinge HK som har lag kvar i USM:s samtliga grupper. Det är bara Lugi, H 43 och IFK Kristianstad (mycket tack vare att Näsby IF gått upp i IFK), som kan visa upp samma facit.

Bjärredklubben Ankaret är också värt ett beröm med sina fem kvarvarande lag. Samma som Ystads IF och OV, Helsingborg.

***

Ungdomshandbollen i Malmö har, sett till stans storlek, inte på många decennier haft några större framgångar. Men en ljusning skymtar. Stans klubbar (HK Malmö, IFK Malmö, Dalhem och IFK Klagshamn) har totalt sju lag kvar. Faktiskt två fler än handbollsmetropolen Ystad.

Anmärkningsvärt är måhända att fördelningen är fem mot två till flickornas favör.

Med tanke på hur långt från elitplanet damhandbollen befinner sig är problemet liknande H 43:s. Hur behålla de mest talangfulla tjejerna?

Jag har ställt frågan tidigare. Den enda lösning som jag ser är: Diskussion över klubbgränserna, där handbollen framtid betyder mer är än den enskilda klubben.

 

Av Magnus Månsson - 27 november 2016 14:02

Idrott skall ses live.

Då får man även uppleva stämningen och får givetvis oftast en bättre överblick. Men medge att man ibland saknar de repriser som tv bjuder på?

Sitter just och planerar min handbollseftermiddag. På plast kan jag se HK Malmö mot Karlskrona. Men då missar jag avslutningen på träningsmatchen inför EM för damer mellan Tyskland och Sverige (förvisso inget tävlingsmöte, men …) och hela Guif mot Lugi.

Under alla omständigheter hinner jag via tv se när Skövde tar emot Ystads IF.

Tv:s många sändningar är för oss handbollsintresserade härligt. Att se lagen i många matcher ger en merkunskap. Med följd att intresset ökas. Man får nya spännande spelare att följa. Tv-sändningarna från alla Handbollsligans matcher (för 99 kronor/månad!) kompenserar mer än väl tidningarnas alltmer njugga inställning till att ge en mera komplett redovisning över det som sker inom den högsta serien.

Den sköna fåtöljen är dock en tuff konkurrent till att ta sig till dagens möte i Baltiskan mellan Malmö och Karlskrona. Rent spänningsmässigt är det här på pappret det kanske minst lockande. Blekingelager är skadedrabbat. 

Liveupplevelsen ger utslag. Det får överväga.

Men valet är svårt.

***

Efter cirka en tredjedel av Handbollsligan är intrycket att det finns större utrymmen för oväntade resultat och att många fler matcher är ovissa in mot slutet. Det tackar man för. Några rejäla plumpar toppen mot botten finns förstås. IFK Ystad ser inte ut att hålla måttet.

De åtta lag som i dag parkerar på slutspelsplatserna lär inte släppa dem.

Den stora positiva överraskningen är Guif. Eskilstunalaget tappade tre landslagsmeriterade spelare men har tydligt visat var kultur betyder.

I Skövde finns samma miljö. År efter år förlorar Aranäs toppspelare men har visat att man, i alla fall i hemmaarenan, kan hota topplagen. Karlskrona verkar ha höjt sig ett snäpp. Ricoh är vad laget är, ser ingen större utveckling. Jag trodde inte att Josef Pujols flytt från Hammarby skulle innebära en så pass stor skillnad som det hittills gjort. Samtidigt har det funnits perioder med strålande spel.

***

För att få ett hyggligt publiksnitt är det betydelsefullt att serien inte alltför tidigt uppdelas i olika skikt, att bottenlagen kan ta oväntade poäng. Det ser mer lovande ut den här säsongen.

IFK Kristianstad har tappat några av sina främsta och verkar kunna talas med bättre än de senaste säsongerna.

För det är ovisshet vi vill ha, både framför tv:n och på läktaren. Vilket det nu blir.

 

 

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 24 november 2016 17:05

Historien upprepar sig.

Men inte i allt.

När Malmö FF:s sportchef Daniel Andersson presenterade klubbens nye tränare Magnus Pehrsson var det inte många ord som var annorlunda är när Daniel för ungefär ett år sedan lanserade Allan Kuhn på tränarposten: Han står för ett tydligt ledarskap och vill spela den fotboll vi i MFF står för.

Kommentarerna i den Malmöbaserade delen av massmedia är denna gång dock inte lika positiva som senast. Fallskärmarna är framtagna. Ifrågasättande när det gäller MFF:s handlingar är, om man så säger, inte alltid Malmöpressens bästa gren. En kursändring?

Trots SM-guldet blev 2016 inte vad MFF och dess anhängare i pressen hoppats på. Den spelidé Kuhn lanserade i början kom sällan fram. Och när vd:n Niclas Carlnén vid presskonferensen menade att Kuhn infriat 2016 års mål är detta väl en sanning med viss modifikation. Laget missade genom finalförlusten i Svenska cupen mot Häcken möjligheten att kvala in till Europa League i år och i och med cupnederlaget mot Landskrona försvann de viktiga tävlingsmatcherna inför den allsvenska premiären. Det är två resultatmässiga misslyckanden,

Varför inte vara uppriktiga och säga som det är: Allan Kuhn var inte tillräckligt bra för MFF.

Det hade varit ärligare. Anställandet av Allan Kuhn var ett misslyckande, signerat Daniel Andersson.

***

Självfallet har jag ingen aning om var Allan Kuhn eller nu Magnus Pehrsson fanns på rekryteringslistan. Att MFF påstår att Magnus Pehrsson är deras förstaval är givet. Annat vore tjänstefel.

Att stora delar av presskåren hoppats på ett mera känt tränarnamn, kan det bero på man överskattar MFF:s dragningskraft internationellt?

Ledningen har kanske en mera realistisk uppfattning om var MFF befinner sig i näringskedjan. Och då inte enbart på spelarfronten.

***

Spännande skall det att följa Helsingborgs val av ersättare till Henke Larsson.

Hade jag haft något att säga till om hade jag valt Peter Gerhardsson, Häckens avgående tränare. Men i hans fall ligger kanske Hammarby närmast.

Av Magnus Månsson - 22 november 2016 16:44

Idrottsgalor är inget för mig.

Valet var därför extra lätt i går. Givetvis föredrog jag via tv Redbergslid mot HK Malmö från Handbollsligan framför Fotbollsgala. Som alltid i jämna matcher, till slut 27—30, spännande.

Men jag har naturligtvis tagit del av prislistan. Och måste då ställa frågan: Vad har juryn mot Andreas Isaksson?

Jag hade faktiskt trott och hoppats att han skulle få Guldbollen för 2016. Men så fick jag reda på att novembermatcherna 2015 i EM-kvalet räknades in i bedömningen. I och för sig underligt.

I dessa två matcher mot Danmark har jag tidigare menat att Zlatan fick alldeles för mycket kredit. Visst han gjorde tre mål (av fyra), men alla på fasta situationer.  En straff och en frispark fixades av Emil Forsberg, som dessutom svarade för det fjärde målet.

Det var Emil Forsberg som var den svensk som just i play-offavgörandet mot Danmark var den viktigaste spelaren. Om man nu vågar påstå något sådant i Zlatanland.

***

Att Isaksson inte fick Guldbollen är väl trots allt ok. Men att han inte fick utmärkelsen Årets målvakt är obegripligt. Han var tveklöst bäste svensk i EM-slutspelet, säsongens viktigaste turnering. Efter sin insats i VM-kvalet mot Frankrike borde Robin Olsen inte vara en utmanare. Låt vara att han var mycket bra i kryssmatchen mot Holland.

***

Valet av Stefan Johannesson som Årets domare är också förvånade. Han har kanske haft otur att jag råkat se ganska många matcher det här spelåret, när han svarat för många viktiga misstag.

En konspiratorisk tanke: Stefan Johannesson är 45 år och har därmed passerat åldersgränsen för att döma internationellt.

Utmärkelsen var ett tack för lång och trogen tjänst.

 

Av Magnus Månsson - 20 november 2016 16:32

Allt jag vet om Allan Kuhn, den entledigade MFF-tränaren, har jag fått veta genom massmedia, i långa och korta reportage i tidningarna eller i de mer eller mindre meningslösa tv-intervjuerna före, under eller efter de allsvenska matcherna.

Jag har aldrig sett någon av hans träningar.

Men intrycket är klart. De intentioner, den spelidé, han fick jobbet på (enligt sportchefen Daniel Andersson) har han inte lyckats infria. Har det varit fel på spelarmaterialet eller på Kuhns förmåga att förmedla sitt budskap?

Det är denna fråga man måste ställa sig. Jag har inget svar. Men som i fall med alla sparkade tränare blir det just tränaren som får bära hundhuvudet.

Men i min värld är det sportchefen som har huvudansvaret. Det är han som anställer tränarteamet och formar spelartruppen.

***

Trots guldet har MFF inte imponerat rakt igenom i år. Tempot har exempelvis inte varit bra, alldeles för lågt för att kunna utmana på den internationella nivå som behövs för att nå ett tredje steg i kvalet till ett slutspel i Europa. Det måste höjas.

Ett SM-vinnande lag har oftast marginalerna med sig. Jag vill uttrycka det så här: MFF har haft få tveksamma domslut MOT sig 2016. Ganska många MED.

Därmed inte sagt att MFF inte var värdiga mästare. De berömmande orden dock lite väl stora.

***

Åter till Allan Kuhn och hans korta tid i Malmö FF ur ett massmedialt perspektiv. När han introducerades i MFF var det på Daniel Anderssons ord som gällde. Få ifrågasättanden fanns att läsa. Men det är den miljö som vuxit fram mellan press och klubb i Malmö.

Mitt minne blir inte bättre med åren, men när något är alltför infantilt kommer jag även ihåg detaljer. En naiv blå krönikör menade i en av sina första intervjuer att han litade på Kuhns förmåga, eftersom de under hela tiden hade ögonkontakt.

Jo det är sant, något sådant stod det!

***

Läste i dag en krönika, av en annan hovpoet, om Kuhns MFF-tid. I den framgick det vilken alltmer underordnad roll dansken fått den senaste tiden på vägen mot SM-titeln. Med denna kunskap, varför publicerar man då inte funderingarna om ett troligt tränarbyte. Det måste svida i en sann journalistsjäl att en kollega från  Expressen är först med en stor lokal nyhet.

Omdömena om Kuhns kapacitet till trots. rankar krönikören honom som tredje bäste tränare i tävlingen Allsvenskans stora pris. För mig harmonierar inte detta.

 

 

Av Magnus Månsson - 18 november 2016 15:28

10 628

 1 467

 1 009

    732

    532

    306

    240

Vad är detta för siffror?

Jo, det är antalet personer som den senaste perioden sett elitidrott i Sydvästskåne.

Uppifrån

Malmö Redhawks—Rögle, ishockey (10 628)

HK Malmö—Ystads IF, handboll (1 467)

Höllviken IBF—Helsingborg, innebandy (1 009)

Pantern—Mora, ishockey (732)

FC Rosengård—Slavia Praha, fotboll, damer (532)

Lugi—Skuru, handboll, damer (306)

Malbas—Borås, basket (240)

Publiksiffrorna visar i vilken skugga regionens lag lever i bakom Redhawks och nu spellediga Malmö FF.

Ok, Höllvikens siffra i innebandyderbyt mot Helsingborg är bra. Det är fullsatt och mer kan man naturligtvis inte begära.

Handbollen håller, sett över hela landet, sitt publikförsprång till innebandyn. Men i ett framtidsperspektiv lär gapet minska. Jag är ingen frekvent besökare på innebandy men märker att ålderssnittet är lägre på innebandy än på handboll. I Malmö spelar fler pojkar handboll i dag än för ett tiotal år sedan. Det har inte ännu inte gett effekt på åldersstrukturen i Baltiska hallen. Tv-svepen över läktarna från övriga arenor ger samma intryck.

Att man nu kan se alla Handbollsligans matcher via tv inverkar givetvis också. YIF fyllde förvisso några bänkrader i Baltiskan i tisdags men jag vet att många föredrog att stanna hemma i den väl insuttna tv-fåtöljen framför drygt 15 mils resa genom ett mörkt och dimmigt Skåne.

En förvånansvärt låg siffra är 306 personer på en match mellan två lag, Lugi och Skuru, som förmodligen kommer att göra upp om den viktiga andraplatsen i damernas högsta handbollserie.

Damlagen har det över huvud taget tufft. Endast 532 personer (alla under 18 år hade fri entré) hade sökt sig till Malmö ip för att se FC Rosengård avancera i Champions League. Låt var att Malmölaget i praktiken var klart för nästa omgång och vädret inte direkt var inbjudande. Men ändå …

Det gnälls allmänt på det europeiska fotbollsförbundets ojämna fördelning av pengarna mellan herrar och damer i deras olika turneringar. Det finns väl all anledning att diskutera detta. Samtidigt måste ju damfotbollens representanter prioritera frågan hur man även på det internationella planet skall locka publik.  Intresset är minst sagt klent.

Lite konspiratoriska tankar kan väl vara tillåtna: Varför är det så svårt att få fram publiksiffrorna från CL-matcherna? Varken den officiella hemsidan inom Uefa eller Sydsvenskan hade någon uppgift nu senast.

Vågar man inte visa de usla siffrorna?

I ishockey lever Panterns sitt eget liv. Den här säsongen är spelprogrammet – hittills –  gynnsammare i förhållandet till Redhawks. Det har inneburit några hundra personer mer i några matcher men snittet är tre till sex gånger mindre än konkurrenternas

Malbas herrar är det stora sorgebarnet. Senast i den fösta säsongsvinsten mot Borås – det var en bra och spännande tillställning – fanns 240 personer i Heleneholmshallen. En fredagskväll och delvis kollision med VM-kvalet i fotboll mellan Frankrike och Sverige är en förklaring, men rent allmänt är det inte speciellt välbesökt vid Malbas hemmamatcher.

I längden är det en omöjligt att ha elitlag med denna klena support.

Föreningarna bakom giganterna Malmö FF och Redhawks har det inte lätt. Självfallet är detta ingen nyhet, bara kompletterad med några siffror från de senaste tio dagarna.

Av Magnus Månsson - 16 november 2016 17:30

Lite förströelse en novembereftermiddag då mörkret och dimman drar in över Borgmästaregården.

Efter att ha sett cirka 100 av säsongens allsvenska fotbollsmatcher ger jag  mitt personliga val i de kategorier som C More skall belöna på torsdag i tv.

Min bedömning baserat sig helt på vad jag sett i Allsvenskan. Därför föll MFF:s Kari Arnason bort, EM-insatsen till trots. I seriespelet har islänningen varit svajig.

Det är ett svårt jobb—ja, nästan omöjligt. Man kan ju ha sett för spelaren rätt match, eller fel. Vilket naturligtvis inverkar på bedömningen.

Jag har på nätet inte hittat de exakta reglerna, men eftersom jag inte ingår i den officiella juryn har jag tagit mig vissa friheter.

På tränarsidan har jag delat andraplatsen mellan Norrköpings båda tränare. De har förtjänstfullt lotsat det på så många punkter åderlåtna laget till en tredjeplats med bibehållet målgivande attraktivt spel.

Femman Peter Swärdh, då? Han är den tränare som vågat spela med flest tonåringar. Även i ett utsatt läge.

Svåraste kategorin är Värdefullaste spelare. Vika kriterier skall man räkna, de spelmässiga eller de moraliska/personliga egenskaperna som betyder så mycket för ett lag. Jag har valt en kombination.

Om ni har lust, så ta del av en amatöranalytikers val till Allsvenskans stora pris.

 

Målvakter
1) Johan Wiland, MFF

2) Jacob Rinne, ÖSK

3) Peter Abrahamsson, Häcken

4) Patrik Carlgren, AIK

5) Ögmundur Kristiansson, Hammarby

 

Försvarare
1) Per Karlsson, AIK

2) Andreas Johansson, Norrköping

3) Omar Colley, Djurgården

4) Erik Salomonson, Göteborg

5) Kari Arkivou, Häcken

 

Mittfältare

1) Rasmus Elm, Kalmar

2) Anders Christiansen, MFF

3) Ismael, Kalmar

4) Viktor Claesson, Elfsborg

5) Alex Dryer, Östersund

 

Anfallare

1) Vidar Örn Kjartansson, MFF

2) Sebastian Andersson, Norrköping

3) Marcus Rosenberg, MFF

4) Pawel Cibicki, J-Södra

5) Alexander Isak, AIK

 

Tränare

1) Graham Potter, Östersund

2) Jens Gustafson/Jan Andersson, Norrköping

3) Rickard Norling, AIK

4) Jimmy Thelin, J-Södra

5) Peter Swärdh, Kalmar

 

Talang

1) Alexander Isak, AIK

2) Tesfalde Tekie, Norrköping

3) Franz Brorsson, MFF

4) Jesper Karlsson, Falkenberg

5) Peter Wilson, Sundsvall

 

Värdefullaste spelare

1) Jo Inge Berget, MFF

2) Viktor Claesson, Elfsborg

3) Nils-Eric Johansson, AIK

4) Kennedy Bakircioglü, Hammarby

5) Andreas Johansson, Norrköping,

 

 

 

Av Magnus Månsson - 15 november 2016 16:13

Har de svenska tv-bolagen och landets kvällstidningar de främsta experterna på allsvensk fotboll?

Jo, enligt dem som utsett juryn till Allsvenskans stora pris är det så. Att arrangören C More skall ha sina fyra platser och med kanalen lierade Fotbollskanalen två, liksom en av de andra medarrangörerna det förträffliga fotbollsmagasinet Offside två, är inget att säga om. Så fungera det, är du med skall du ha fördelar.

Men sen reagerar jag. Expressenfamiljen med GT och Kvällsposten har fem röster, Aftonbladet fyra och SVT fyra och lägg till en medlem från Radiosporten och en från TV4 och det återstår inte så många lediga platser, när Svenska Fotbollförbundet fått sina tre.

Övriga Sverige har fyra jurymedlemmar, en från DN, en från Göteborgsposten, en från Linköpingstidningen Corren och så Ole Törner från Skånesport.se. Parentetiskt ett rätt val. Trots sina himmelsblå sympatier ser han mycket allsvensk fotboll.

Anmärkningsvärt – eller kanske inte – är att landets tredje största morgontidning med en sportredaktion inte är representerad.

Jag gillar inte denna obalans mot Stockholm och kvällspressen. Det finns ju så mycket fotbollskunskap i runt om bland landets sportjournalister i Helsingborg, Kalmar, Jönköping, Borås, Örebro, Falkenberg, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Östersund, alla med allsvenska lag och lokaltidningar.

Orterna utanför de stora städerna är klart underrepresenterade.

Med en breddad jury hade man fått en mera representativ bild av Allsvenskan 2016.

***

I juryn ingår också de 16 allsvenska tränarna och de 16 lagkaptenerna.

Pristagarna presenteras på C More och Kanal 12 på torsdag, den 17.

***

Om tiden räcker till skall jag till dess skriva ner min 5-bästalista i de sju kategorierna.

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards