Man har mycket att göra som pensionär.

Det finns en massa saker man helt enkelt inte hinner med. Såg exempelvis inte en enda match från den sista omgången av Allsvenskan i fotboll. I alla andra av de 29 omgångarna har jag sett mellan två och fem matcher. Nördigt, jag vet.
Regnlördagen hann jag dock med en del, skrev ner några av mina funderingar efter ödesmatchen i fotboll mellan Prespa Birlik och Mjällby.

***

Den födde också andra tankar.

Det pläderas på en del håll att all elitfotboll på herrsidan skall spelas på naturgräs. Men när inte ens Malmö kan erbjuda en acceptabel gräsmatta i början av november efter en höst med ett ovanligt bra väder, hur skall då klimatmässigt sämre områden klara det. Stadions matta var undermålig och det kommer förmodligen att ta lång tid att få den i spelbart skick igen.

Och FC Rosengårds herrar fick flytta från sin gräsplan på Rosengård till Malmö Ip:s konstgräs för att få spelbart underlag för sin kvalmatch till division 1. Vinsten innebär en ny hemmamatch. Malmö lär inte kunna erbjuda en tillräckligt bra gräsplan då heller.

Hur många av gårdagens allsvenska matcher i ovädret hade kunnat spelas på ett rättvist underlag utan konstgräs?

Hellre konstgräs än undermåligt naturgräs. Med en tävlingssäsong från februari in i november med 32 lag, från i stort hela landet, i de två högsta serierna är det en omöjlighet att kunna erbjuda naturgräs under hela säsongen.

***

Hann också se herrarnas VM-kvalseger i handboll mot Slovakien. Imponerande igen, liksom mot Montenegro. Fast annorlunda. Den här gången var försvarsspelet av högsta klass. Det som gladde mest var att det mestadels fungerade tack vare snabba fötter och spelintelligens och inte genom spelförstörande fasthållningar. Det var befriande att se.

Alltför destruktivt spel är en fara för utvecklingen.