Såg naturligtvis EM-kvalet i handboll mot Montenegro.

På tv, kanske tyvärr. Man börjar bli bekväm.

Det var mycket som gladde men utan att vara någon slav på triumfvagnen: Har Sverige någonsin mött ett så svagt motstånd från Balkan i tävlingssammanhang? Det var ju till och med så illa att målvakten före paus var lagets bäste spelare, i särklass. Detta trots 15 måls differens.

Givetvis var det viktigt att förbundskaptenen Kristjan Andreasson med assistenten Martin Boguist fick en start som gör att de slipper grubbla och känna oro fram i alla fall till lördagens betydligt värre uppgift, Slovakien borta.

Som det nu blev var det ett ypperligt tillfälle att ge debutanten Simon Jeppsson 20 minuters speltid. Han visade att det finns kapacitet även mot tuffare (nåja!) motstånd än det i Handbollsligan.

Liksom andra av de mer eller mindre nya.

Man har sina favoriter av en eller annan anledning. En av mina i handbollslandslaget är Niclas Ekberg. Jag hade en liten uppgift i samband med VM 2011 i Malmö och kom då i regelbunden kontakt med landslagstruppen. Utan att gå in på det negativa, kan jag bara konstatera, att Niclas var den särklassigt mest sympatiske spelaren av alla.

Därför gladdes jag speciellt åt gårdagscomebacken efter det olyckliga benbrottet inför OS. I går visade han vilket brett register han besitter. Att han är vass från kanterna och i kontringarna har vi sett tidigare. I går vågade – förvisso måste det undermåliga motståndet tas med i beräkningen – han skjuta från distans (ett mål) och briljera i inspel (två målgivande). Det påminde om hans genombrott i IFK Ystad för åtta, nio år sedan.

Konkurrensen i massmedias krassa värld är tuff. I går hamnade Simon Jeppsson i strålkastarskenet. Niclas Ekberg hamnade utanför. I min bok hade han inte gjort det. En lysande come back efter skadan.