Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll.

Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern Leverkusens jakt på en rekordsäsong, obesegrat i Bundesliga och final i Europa League och Tyska cupen.

50 matcher har laget fixat, tre återstår, de båda finalerna, mot italienska Atalanta och Kaiserslautern samt serieavslutningen hemma mot tian Augsburg.

Det är minst sagt en imponerande resultatsvit så här långt och den är nådd med ett spel som på många sätt är fascinerande med alla de ingredienser som gör fotbollen till en skön konst. I går såg jag laget vinna borta mot Bochum med 5—0, kunde varit det dubbla, förvisso hjälpt av en tidig hemmautvisning. Men bäst på plan var motståndarnas målvakt.

Jag rekommenderar de som har tillfälle att se Leverkusens spännande jakt på ett oslagbart rekord, ingen förlust i högsta serien och inte ett enda nederlag, inte ens i en enskild match i Europa League.
Nu har jag varit smått lyrisk, men jag står för varje rad.

***

Att gå obesegrat och vinna en högsta liga är inte unikt, men sällsynt. Den svenske kommentatorn/experten i Viaplay i gårdagens match Lars Sandberg hade, delvis i alla fall, läst på och nämnde några klubbar från diverse länder. Sandberg, som ingår i Viaplays team inför kommande EM-slutspel, visade dock sin okunskap om den allsvenska historian. Han missade Malmö FF:s tabellrad från 1949/1950:

22    20   2   0  82—21  42

En miss som inte inger förtroende. Den trogne följaren av fotbollen kan oftast mycket fotbollshistoria.

***

Discoverys fotbollsmedarbetare klara oftast att, hjälpligt i alla fall, dölja var hen har sitt fotbollshjärta. Niklas Jarelinds röst och tonfall avslöjar honom dock lite väl ofta. Senast vid AIK:s förlust mot Sirius, 1—3, ältade han dock för många gånger att AIK skulle haft en klar straff för hands just före Sirius tredje mål. Jag är jätteglad att domaren Adam Ladebäck friade – om bollen ens nuddade Siriusspelaren Leo Waltas arm. Det är inte bra för ett åldrande hjärta att uppleva alla dessa underliga straffbeslut. Med eller utan VAR.

***

Niklas Jarelind är bosatt på Garvis Carlssons gata i Solna. Gör man det, ”måste” man vara AIK-are.

Henry ”Garvis” Carlsson spelade 192 allsvenska matcher för AIK och var även tränare för klubben. Proffs i Frankrike (Stade Francais) och Spanien (Atletico Madrid), OS-guld 1948 och 26 landskamper.

Givetvis tror jag inte på något samhörighet mellan bostadsgata och klubbsympati. Kunde dock inte låta bli att raljera, när jag upptäckte sambandet.

***

Adam Ladebäck är en av de absolut bästa domarna i Sverige.

Vad får man för pengarna nu för tiden?

Jag tänker på den allsvenska fotbollsvärlden och i detta fall IFK Göteborg. Funderingarna kom upp i samband med derbyt i veckan mellan Gais och IFK, 2—1.

I startelvan kom IFK med sju spelare med utländskt pass, en åttonde var Paulos Abraham (BP och AIK), säsongslån Groningen. 

Gais hade hämtat sina spelare med moderklubbar som Norrby, Qviding, Sölvesborg, Kvidinge, Zenith, Rannerbergen, Warta x 2, Tölö, Gute, Falköping, Smålandsstenar och Kungsbacka. En av inhopparna, Amatkarijo är holländare.

Några av Gaisspelarna har spelat i Allsvenskan, Mervan Celik (Gais för 12 år sedan och Häcken), Jonas Lindberg (Sirius), Jack Cooper Love (Elfsborg och Halmstad) och Alexander Ahl Holmström (Kalmar FF). De två senare har väl knappast gjort många bestående avtryck i sina allsvenska matcher.

Några av spelarna från de små moderklubbarna har naturligtvis mellanlandat på en lite högre nivå innan de hamnade i allsvenska Gais.

Men visst är det intressant att man, som nu exempelvis Gais, kan skapa ett hyggligt allsvenskt med närproducerat utan dyrbara utlandsköp.

Skillnaden mellan de två Göteborgslagen är frapperande. IFK har inte fått ut mycket av sina stora investeringar.

Detta skrivit väl medveten om att när tabellen summeras framåt Advent, IFK mycket väl kan hamna före Gais.

***

AIK med sina 14 utländska spelare har tydligen ekonomiska problem och måste mitt i säsongen sälja bort några av sina bärande spelare. Har den utländska kostymen blivit för dyr?

***

Detta är bara en allmän känsla och lite av generalisering och undran: Domineras inte speciellt de tippade topplagen av utländska spelare och hemvändare? Visst finns det talanger som både får och tar plats, men hur många får – kanske för länge – vänta på sin chans.

Och hur många presumtiva landslagsspelare finns det egentligen i Allsvenskan?

***

Den sista frågan apropå ett inlägg i idrottensaffärer.se av Sydsvenskans tidigare krönikör Åke Stolt:

Förbundskapten Jon Dahl Thomasson var på besök. Såvitt jag förstår var det hans första återbesök på Malmö stadion sedan han lämnade som MFF-tränare. Om det är något lag han bör hålla ett extra öga på så är det förstås MFF som verkligen motsvarat förväntningarna

Men är det mer än Sebastian Nanasi i MFF-truppen, dominerad av utländska spelare och äldre återvändare, som är aktuell för en svensk A-landslagstrupp?

Åke Stolt har inte tänkt klart i detta ämne.

Varför är de alltid samma visa i MFF-land när laget förlorat?

Som nu efter Elfsborgs 3—1-vinst i går.

Till MFF-land räknar jag in Sydsvenskans sport, den enda Malmöbaserade tidning eller site jag läser regelbundet. Det är alltid MFF som gör en dålig insats, exemplifierat med att fem av de elva startspelarana erhöll en 1:a i betyg. Några av inhopparna räddade sig förmodligen från ett underbetyg tack vare kutymen att ersättare den sista halvtimmen alltid skall få en 2:a.

Krönikören Fredrik Lindstrand var dock så generös att han berömde några hemmaspelare och till och med nämnde dem vid namn. Det tillhör sällsyntheterna.

Men inte ett fullt erkännande till Elfsborgs spel och avslöjandet av MFF:s uppenbara brister. Sådana analyser hade gett bättre respekt i framtiden.

***

Hur många per säsong och år kan ett lag göra ”sin sämsta match”?

Nämnde krönikör menade att söndagens MFF-insats var den sämsta sedan förra besöket i Borås. Han måste ha glömt 2023 års båda möten mot Mjällby och några till. Visst MFF:s passningstempo var erbarmligt och skapade minimal oro i Elfsborgsförsvaret.

Allt för att få en negativ anklang-

***

Än en gång fick man ett bevis på att ett stort bollinnehav, då sett över hela planen, inte på något sätt speglar en match. Ett segt, långsamt bolltrillande på mittplan gav förvisso 19—81 i bollinnehav men bara ett avslut på mål. Fanns det någon som kände att MFF pressade Elfsborg?

***

MFF-förlusten gör förhoppningsvis att struntpratet att MFF har två laguppsättningar som kan vinna guld försvinner. Det är inte bara från syd detta hybrispåstående framförts. Många i den stora Discoveryredaktionen har upprepade gånger framfört denna åsikt. Så är det naturligtvis inte. Truppen är bred med spetskompetens med svenska mått mätt. Därom finns inget att diskutera. Men pratet om att endast ett fåtal spelare från konkurrentklubbarna skulle platsa i en MFF-trupp är ju ren och skär nonsens.

Låt tabellraden

7  6  0  1  19—4    18

vara ett bevis på att Malmö FF inlett Allsvenskan 2024 bra och att klubben dessutom blivit svenska cupmästare.

Men vägen så här långt har inte varit helt spikrak.

***

Elfsborgs 3—1 var en injektion för fortsättningen av Allsvenskan.

Det här blogginlägget skrevs i går men genom ett fel på domänen gick det varken att publicera eller läsa något på manssonsport.bloggplatsen.se.

Här en kortversion.

***

Är det kört nu, i den allsvenska guldstriden?

Detta apropå MFF-vinsten med 1—0 mot Djurgården, den enligt tipsen främste utmanaren. Åtta poäng är många att ta igen, men 25 omgångar ger möjligheter. Och det finns givetvis fler utmanare.

MFF:s två senaste 1—0-vinster visar också på hur sköra marginalerna är, tveksamt mål mot Västerås och ett flippermål – eller om man så vill ett ishockeymål (dvs en boll/puck in i gröten och så får man se vad som händer) – mot Djurgården. Bollen kommer naturligtvis att studsa fel även för MFF i fortsättningen och något avgörande feldomslut lär även MFF få mot sig.

Men i ett lite större och längre perspektiv och, om man så vill, mera optimistiskt: Det finns lag som i alla fall spelmässigt kan störa den allsvenska storfavoriten. Det har Västerås och Djurgården visat.

***

Det går inte att helt förbigå domarteamets insats i mötet på Tele 2. Une Larssons brutala tackling skedde precis framför ögonen på fjärdedomaren och med en av de assisterande domarna bara några meter därifrån. Det är häpnadsväckande att tre par ögon kan missa ett så klart rött kort.

Al-Hakim,huvuddomaren, har haft en usel säsongsstart med många underligheter. En kortare time-out rekommenderas.

***

I fredags hade Sydsvenskan en artikel där före detta världsstjärnor uppmanade nutidens spelare att uppträda mer sportsligt.

Det håller en hel fotbollsvärld med om. Men tydligen inte Fredrik Lindstrand, en av tidningens många fotbollskrönikörer.

Citat från hans fredagskrönika:

Efter en lyckad brytning ställde sig Derek Cornelius över Tolmac Nquen och vrålade. Den inhoppade anfallaren svarade med tackling i ryggen, som MFF-backen genant men smart förstärkte.

I Lindstrands värld är det alltså smart att förstärka för att lura domarna. Precis det som alla sansade fotbollsvänner fördömer. När Fredrik Lindstrand skrev i gratistidningen City var han den som skilde sig mest – i positiv mening – från alla MFF:s hovpoeter.  När han bytte rum i huset på Rådmansgatan bytte han även ut sina neutrala glasögon mot en mera himmelsblå variant.

Fredrik Lindstrands renommé som en objektiv journalist stärktes definitivt inte efter hans tendensiösa reportage efter supportermarschen i samband med hemmapremiärmatchen mot Hammarby.

***

Elfsborg har blivit rubrikernas klubb, dels tränarbytet Thelin/Hiljemark och dels de senaste usla resultaten. Kritiken var tuff när ledningen 2—0 borta förbyttes till Norrköpingsseger med 4—2. Men Elfsborg kom aldrig med några ursäkter. I min värld fanns det sportsliga skäl till scenförändringen.  Norrköping hade fyra dagars vila, Elfsborg två.

Jag har sällan sett Elfsborg komma med mer eller mindre vederhäftiga bortförklaringar. På det området är Boråslaget ett föredöme och har en plats i mitt idrottshjärta.

Jag minns att för några år sedan rörde en   MFF-tränare upp himmel och jord för att hans lag fick åtta timmars kortare vila än motståndarna.

Jag har haft en minisemester, tre dagar i Stockholm.

Trevligt, teaterbesök (Änglagård, värt ett besök), sightseeing (alltid nostalgiskt att åter se platser från olika epoker i ens liv) och samvaro med en häften av familjen.

Men också lärorikt. Av många skäl, naturligtvis. Som notorisk tidningsläsare håller jag mig till den världen. Och koncentrera mig där på sportsidorna.

Jag har stundtals varit kritisk till Sydsvenskan. Och är det givetvis fortfarande för dess koncentration på vissa sporter och klubbar, bristen på breddbevakning och de underliga prioriteringarna på resultatbörsen. Bland annat.

Men Sydsvenskans sportsidor överglänser med råge Dagen Nyheters och Svenska Dagbladets. Tre dagars studier är väl i och för sig för kort tid att bilda sig en rättvis bild. Men DN:s lördagssport var det torftigaste jag sett: Två krönikor (en tv-relaterad och en om korrumperade idrottsledare), två eller tre TT-artiklar och så en minimal resultatredovisning. Inget om allsvensk fotboll, inget om slutspelen i de många lagbollsporterna. Torftigt var ordet.

När jag läste Svenska Dagbladet fick jag en påminnelse av vad som väntar oss läsare senare i vår, den tidigarelagda tryckningen. På torsdagen fanns det en krönika från tisdagens damlandskamp i fotboll mellan Sverige och Frankrike. Resultatbörsen dominerades av ”Sena siffror från i tisdags”.

SvD har minimerat sin sportredaktion, har sedan ganska många år endast en krönikör, läsvärde Anders Lindblad. Resten TT.

***

I skenet av tre dagars läsning av huvudstadens morgontidningar och dess sportsidor är det bara att bocka och tacka för att vi i Malmö har Sydsvenskan. Med dess fel och brister.

Samtidigt blir det ju snart en radikal försämring med den aviserade tidigarelagda pressläggningen.

***

Under mina studieår i Stockholm, förvisso 60 år sedan, köpte jag dagligen Sydsvenskan på Östra station. Vid senare vistelser i stan har det alltid gått att köpa tidningen i Centralens Pressbyrå. Men inte nu längre.

Och att i City hitta någonstans att köpa en DN var en omöjlighet. De gamla hederliga tobakshandlarna är bortrationaliserade. Centralen blev räddningen. Ett välmatat (undantagandes Sporten) lördagsnummer kostade 49 kronor. Dyrt, visst med tanke på att dagstidningar tidigare varit relativt billiga. Men med tanke på vad veckotidningar och magasin kostar är det trots allt en rimlig kostnad.

I ett historiskt prisperspektiv är dock priset avskräckande. I en tidningsvärld i kris.

Fotbollen har fått sin Leif GW Persson.

Ja, ni vet den där gubben som dyker upp i all media och muttrar fram sina tankar – i Leif GW:s värld givetvis sanningar – om allt som tilldragit sig i världen. Men är man professor i kriminologi rör det sig förstås mest om det brottsliga och det kriminella. Det verkar vara en nödvändighet att få höra hans åsikt.

När det gäller fotboll här söderöver är det tydligen lika viktigt att få reda på vad MFF-kaptenen Pontus Jansson anser. I alla sammanhang är det han som intervjuas – utan att dock, muttra fram sina svar. Finns det verkligen ingen annan som har något intressant att framföra?

Pontus Jansson har blivit fotbollens Leif GW Persson.

Två allsvenska fotbollsomgångar och redan har domarna hamnat i fokus.

Illavarslande förstås.

Mina funderingar kring de omdiskuterade straffsparkarna: Finns det någon annan idrott där ett normalt rörelseschema bestraffas?

Vi har fått två armar för att bland annat balansera kroppen i rörelse. Jag har sagt det tidigare: Finns det något löjligare att se än spelare som springer omkring med händerna på ryggen för att slippa att bolluslingen träffar en arm i en i en normal förflyttning?

Tidigare hette det: Straff/frispark om handen söker bollen, tvärtom, ingen åtgärd.

Behöver det vara svårare? Domare, speciellt de på elitnivån, bör väl veta hur de olika kroppsdelarna fungerar i rörelse. Lägg bort snacket om avstånd, armens avstånd till kroppen och andra konstiga parametrar.

Omgångens diskussioner visar hur fel det blivit. Eller?

***

Efter alla omdiskuterade, avgörande situationer heter det alltid att det jämnar ut sig. Nonsens, det gör det inte alls. Skillnaden att tappa två poäng, som nu Häcken mot Djurgården, på en tvivelaktig (jag nöjet mig med detta ord) straff än att få en med sig i ett möte som redan är avgjort åt ett eller annat håll. Det är väl inte heller alls osannolikt att de här båda lagen hamnar i samma skikt framåt vintern, i kamp om platser i Europa.

***

Malmö FF:s första halvlek mot Hammarby var imponerande.

MFF inledde starkt även i fjor, åtta raka vinster. Då spekulerades det i att MFF skulle kunna gå rent, det vill säga att vinna alla 30 matcherna, alternativt inte förlora en enda.

Ännu har jag inte sett denna profetia på pränt. Vem blir först?

***

Tifot inför hemmapremiären var magnifikt. Liksom många andras.

Supporterkultur när den är som bäst.

***

Men vad hände på supportermarschen från Möllevången?

I en stort uppslagen artikel på nätet i Sydsvenskan utpekas Polisen av supportergrupperingarna för att ha utövat övervåld och provocerat deltagarna i marschen.

Är det många som tror att svensk polis agerar så här? Och är det sant är det ju förfärligt.

Av artikeln framgår att det fanns maskerade supporters, det smälldes bangers, några promenerade med bengaler, någon sparkade på en polisbil, två personer fick brännskador på grund av bengaler.

Allt detta är olagligt. Skall polisen bara stå och titta på? Jag fattar inte detta.

Det skall också sägas att två poliser blev skadade, en av dem blev sparkad. Några personer fick dessutom hörselproblem på grund att bangerssmällandet.

***

I ett uttalande menar en supportergrupp att det är deras förtjänst att det allsvenska publikintresset är så stort, inte den mediokra fotbollen.

Visst klackarna skapar stämning men avarterna är för stora för att samhället skall acceptera det.

Sveriges lag måste råda på läktarna och även vid promenaderna till arenorna.

I kväll är det en stormatch i handboll i Malmö.

Jag menar att en kvartfinal i SM mellan HK Malmö och landets för närvarande mest intressanta lag, Sävehof, är värd epitetet ”stormatch”.

Det är troligen HK:s sista hemmamatch den här säsongen och följaktligen också sista gången Malmöpubliken har tillfälle att se två av de senaste periodens bästa och trognaste spelare, Magnus Persson och Adam Tumba, i Malmös svarta dräkt.

Det lär också vara sista gången på länge som profilerna bröderna Möller och William Andersson Moberg gästar Baltiska hallen, kanske även färingen Olli Mittun, den spektakuläraste spelaren i Ligan

Det är upplagt för handbollfest med många ingredienser och många journalistiska vinklingar för ett reportage.

Visst matchen finns noterad under Sport idag.

Men …

***

Den här problematiken med utebliven massmedial bevakning är inte enbart en Malmöföreteelse. Den förre elitspelaren och nuvarande tv-expertkommentatorn Charlie Sjöstrand är i en blogg i Göteborgs-Posten orolig för handbollens usla exponering. ”Det som inte syns, finns inte”.

De folkkära landslagens matcher utan för mästerskapsslutspelen uppmärksammas minimalt, inte ens med de svenska målgörarna i kvalmatcher.

Den starkt reducerade tv-bevakningen av de högsta serierna är givetvis ytterligare ett minus i PR-skålen.

Charlie Sjöstrand har lite funderingar i samma håll som jag: Vad gör det svenska förbundet för att informera? Inte ens de svenska klubbarnas insatser i de europeiska turneringarna finns alltid redovisade på text-tv.

Som i alla moderna organisationer finns det gott om kommunikatörer i Svenska Handbollförbundet. En given fråga är vad dessa damer och herrar prioriterar.

***

Jag är förstås ingen hejare på att navigera rätt på de olika förbundens hemsidor. Men att hitta rätt på handbollens är bland de svåraste. Hur finner jag tabellerna för, exempelvis, de skånska juniorserierna? Visst är det intressant att se på djupet i skånsk handboll på ungdomssidan utanför USM, som är föredömligt redovisat.

***

Utanför tidningsvärlden finns det intressanta handbollssajter som Handbollskanalen med Ola Selby och Skånesport.se med bland andra Christoffer Ekmark, som i min värld blivit mer läsvärd om han ransonerat sina löjliga metaforer

***

Sen hoppas jag naturligtvis på en liten skräll i Baltiskan, det vill säga en HK-seger,  så det blir ytterligare en match till på hemmaplan, så att inte minst profilen Magnus Persson kan fä en värdig tackartikel i Sydsvenskan.