Inlägg publicerade under kategorin Journalistik

Av Magnus Månsson - Onsdag 19 sept 16:10

Jag har skrivit det förr. Och jag står fortfarande för det.

Varför negligeras i stort alltid motståndarna till Malmölagen i kommentarer och referat i Malmötidningarna?

Som nu i samband med HK Malmös segermatch i Handbollsligan mot Önnered, 29—27. Inte ett ord om en Göteborgsspelare i Sydsvenskan. Kvällsposten byggde hela sin artikel på vad man läst i Sydsvenskan. Hur många läsare fångar man då?

Skånskan hade dock noterat att Önnereds Daniel Blomgren var en av matchens stora sevärdheter. Heders!

Nättidningen Skånesport.se besöker jag med ojämna mellanrum. Som i dag för att läsa om Önnered—HK. Inte ett ord. Men en lång artikel om en U 21-match i fotboll mellan Malmö FF och Öster. Vad säger handbollsfolket om en sådan prioritering?

Jag såg givetvis handbollsmatchen på tv. Tack C more er bevakning!

Det var sevärt och intressant. HK:s tyngd och rutin gav utslag. Och så naturligtvis evighetsmaskinen i målet Dan Beutler.

Men för en allmänt handbollsintresserad betraktare var det angenämt att stifta bekantskap med seriens nykomling. Det är ett ungt lag med många talanger. 21-årige Daniel Blomgren är nämnd. David Sandberg (20 år), Samuel Strömberg (19) och Marcus Norrbrink (17) var tre andra spelare, vars utveckling skall bli intressant att följa. Det skall jag med nöje göra, när tillfälle ges.

Jag kände bara igen två spelare i Önnered, bjässen på linjen Victor Rhodin och H 43-bekantingen Måns Gerdtsson, som inledde strålande men sen, som vanligt, inte kunde fullfölja intentionerna.

Nykomlingen har haft en tuff inledning, Kristianstad och Lugi borta, HK Malmö borta, tre av förra säsongens fyra främsta lag.

Tv-konkurrensen med fotbollen är i detta skede stor, så hittills har jag bara sett sex handbollsmatcher men frapperats av hur många unga, duktiga spelare kring de 20 som får speltid.

I dagens massmediala värld är det synd att det inte uppmärksammas utanför en snäv lokalbevakning.

Jag har en klar uppfattning om att en större kännedom om motståndarlagets och dess spelare hade höjt intresset.  Inte för de helt enögda förstås.

Det är inte pressens uppgift att göra pr för idrotten. Men lite vidgade vyer hade kanske höjt respekten.



ANNONS
Av Magnus Månsson - Söndag 16 sept 12:41

Givetvis är det en styrka att i en fotbollsmatch vända 0—2 till 3—2.

Som nu Malmö FF i det allsvenska mötet mot Östersund.

Vissa kommentarer från Malmöhåll var till och med lite euforiska. Jag hade i stället varit orolig. Det MFF presterade den första halvtimmen hade mot ett bättre lag än Östersund kunnat straffas än värre. Och var nära att bli så.

Östersund av i dag är inget topplag. Gårdagens förlust var den fjärde raka med uddamålet.

Mycket om Östersund har kretsat kring sommartappet av succétränaren Graham Potter och fixstjärnorna Saman Ghoddos och Ken Sema. Man har glömt bort att jämtarna under samma period även mist Alhaji Gero, Brwa Nouri och Sotirios Papagiannopoulos, fem givna startspelare under våren. Det är inget lag som kan komma obemärkt från så många starka spelarförluster. Gårdagens Östersund var något av ett B-lag i jämförelse med vårens.

MFF:s upphämtning skall ses mot denna bakgrund. Varken före eller efter matchen har Malmömedia uppmärksammat dessa totalt ändrade styrkeförhållanden.

Det var starkt av Östersund att under dessa omständigheter skaka MFF.

Kanske en större prestation än att vända 0—2 till 3—2.



ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 5 sept 11:57

I dag tjuvstartar Handbollsligan, storfavoriten IFK Kristianstad mot nykomlingen Önnered.

Som intresserad, boende i Malmö och prenumerant på den stora tidningen, har det varit omöjligt att få kunskap om vad som hänt på övergångssidan runt om i Handbollssverige. Informationen har i stort bara handlat om HK Malmö och Lugi. Referat och intryck från träningsmatcherna har varit sporadiska även från dessa två lag. Klubbarnas hemsidor har inte heller alltid varit uppdaterade.

Klubbarna talar ofta och kritiserar massmedia för att man skriver för lite om deras verksamhet: ”Det är inte som förr”.

Så är det naturligtvis. Den massmediala världen är förändrad. Men det ger också möjligheteter. Inte minst genom de egna hemsidorna. Men hur sköter man dem? Gick just igenom de 14 lagens hemsidor för att ta reda på säsongens registrerade spelare. Fyra av klubbarna redovisade över huvud taget inte sina trupper. Några andra saknade väsentliga spelaruppgifter.

Det är oproffsigt för föreningar i en serie, som på sikt har ambitionen har just bli professionell.

Mest saknad är sammanställningen över sommarens övergångar. Jag tror säkert att Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, de två tidningar i Skåne som bevakar handbollen intensivast, publicerat en sådan lista. Men deras sidor är fullt förståeligt låsta. Och vilken pensionär har regelbundet råd att låsa upp alla olika intressanta sidor? Det finns ju mer än idrott.

För någon timme sedan publicerade dock Aftonbladet på sin hemsida en sammanställning över Handbollsligans övergångar. Felet var att den var daterad den 29 maj. Sen dess har en hel del hänt.

Det är på denna AB-information – och de 80-tal matcher från Handbollsligan, som jag såg förra säsongen -- jag baserar mitt tips inför 2018/2019.

1)    IFK Kristianstad

2)    Sävehof

3)    Ystads IF

4)    HK Malmö

5)    Alingsås

6)    Redbergslid

7)    Lugi

8)    Guif

9)    Skövde

10)  IFK Ystad

11)  Hammarby

12)  Önnered

13)  AIK

14)  Karlskrona

Om tid finns kommer jag de närmaste dagarna skriftligt förklara mitt tips.

Av Magnus Månsson - Måndag 3 sept 21:39

Såg en löpsedel i går:

Lägg ner skiten!

Det var Aftonbladet som var på det humöret.

Och det gällde Finnkampen i friidrott.

Författare vare opportunisten Mats Wennerholm. Så egentligen är det inget att bry sig om. Det är ingen sansad friidrottsinsatt person som tar honom på allvar.

Finnkampen än ett måste för att Sverige – och Finland – skall få en toppbredd värt namnet. Antalet seniorer som någorlunda seriöst satsar på friidrott i landet minskar. Statistiken ger klara bevis. I Skåne är det bedrövligt. Allt färre ungdomar söket sig till friidrotten. Och de som gör det slutar tidigt. Den skånska statistiken från seniorer ner till och med 13-åringarna är ur breddsynpunkt minst sagt usel.

För att nå förbättringar – och det gäller på alla områden – behövs realistiska mål. OS och VM är för de flesta bara en utopi. EM, vartannat år, är nåbart för fler men trots allt bara för ett litet fåtal. Finnkampen med tre deltagare/gren ger kanske upp mot 200 aktiva ett realistiskt årsmål. Jag vet att detta är en sporre för åtskilliga energiska ungdomar. Även om resultatnivån i vissa fall är låg rör det sig om idrottsmän som tränar fem, sex pass i veckan året runt. Och har gjort så i många år.

De är värda uppskattning och uppmuntran. En Finnkampstart är för många  höjdpunkten i idrottskarriären. Det vill jag inte missunna energiska idrottsungdomar.

Viktigt är också att de aktiva trivs i den laggemenskap som en Finnkamp ger.

Intresset för Finnkampen har minskat i båda länderna, både från allmänheten och massmedia. Men det idrottsliga värdet finns kvar. Det är självfallet det väsentliga för de båda förbunden.

Mats Wennerholm recept att ”lägga ner skiten” gör varken svensk eller finsk friidrott bättre. De båda nationerna får inte fler världsstjärnor för att man inte fortsätter detta klassiska utbyte. Utan uppmuntran på vägen är risken stor att än fler tröttnar i förtid.

En framtida gala, avgjord på en dag, med deltagare från de båda nationerna är Mats Wennerholms förslag för att höja intresset. Han slår verkligen knut på sig själv. Hur tror han att mediokra idrottsutövare – hans betyg på merparten av lagens medlemmar – skall kunna locka besökare till en tävling? I en tid då enbart mästerskapen och de riktigt stora Diamond League-tävlingarna någorlunda fyller de stora arenorna. Se bara i år på Bislett och Stockholms stadion, både långt ifrån fullsatta trots imponerande startfält.

Verkligheten är att arenafriidrotten tappar mark. I Sverige både publikt, aktivitetsmässigt och massmedialt.

Finnkampen är en av årets begivenheter.

Att Mats Wennerholm med sitt elitistiska synsätt tröttnat är fullständigt likgiltigt.

                     


Av Magnus Månsson - Söndag 26 aug 13:54

Hemma igen efter en bilresa och besök hos släkt och vänner samt studiekamrater – naturligtvis också vänner – från första delen av 1960-talet.

Onekligen en angenäm vecka.

På torsdagen var jag i Västerås och ville naturligtvis se kvalmötet i fotboll mellan Malmö FF och Midtjylland. Sökte upp den mest välkända sportbaren, men nej, de sände inte matchen. På de många skärmarna kunde man se en massa träningsmatcher i hockey och inslag från Svenska cupen i fotboll. Så var deras val.

En annan bar bjöd dock på Europafotboll. Vi var cirka 50 personer i lokalerna. Jag var den ende som tittade på Malmö FF mot Midtjylland, 2--2.  Där satt jag ensam med min öl i en avskild del av baren. Större var inte MFF-intresset i Västerås.

***

Väl hemma igen tog jag del av Malmömedias åsikter om matchen. Jag har samma uppfattning som de flesta: En bättre 45 minutersperiod än den mellan minut 10 och 55 har MFF inte presterat det här året.

Men det kom aldrig fram att danskarna var väldigt nära att efter en hörna forcera in ett ledningsmål när två framrusande danskar var decimetrar från att nå bollen. Vad ett mål kan betyda såg man inte minst efter Midtjyllands reducering, då MFF:s spel mer eller mindre föll ihop.
Jag reagerar alltid när media – och spelare, typ Markus Rosenberg – bara ser det egna lagets möjligheter. Man kunde läsa sig till uppfattningar att det kunde stått 5—0. Och då räknar man förmodligen in det friläge Marcus Antonsson fick efter ett snabbt inkast av första halvleks bäste, tillsammans med Fouad Bachirou, Anders Christiansen. Domarteamet skall nog vara tacksamt att Antonsson missade. Inkastet gjordes cirka 20 meter från fel ställe mot ett icke samlat danskt försvar. Det är sällan man på den här nivån ser ett så grovt misstag.

Om detta har jag inte läst.

Och vari låg ”bjudningen” vid danskarnas första mål? Det var en sådan hävdade en krönikör.

Allt är sig likt efter en veckas bortovaro. Och tur är väl det, så man har något att irritera sig över.



Av Magnus Månsson - Måndag 13 aug 16:42

Det blev ett fantastiskt slut på EM-friidrotten.

Armand Duplantis 6.05 i stav och guld är en av de häftigaste idrottsupplevelserna I mitt liv.

Den svenska insatsen i övrigt? Karin Torneklint, den svenska förbundskaptenen, menade att den var fantastisk. Kommentaren kom förstår i euforin just efter stavguldet.

I min värld ger EM-veckan en bra bild av svensk friidrott i ett europeiskt perspektiv. Två till fyra medaljer, ytterligare kring tio toppåttaplaceringar är ett förväntat resultat.

Jag vidhåller också min uppfattning att det är rätt att sända stora trupper till ett EM. Stimulans och erfarenhet behövs för utveckling.

Det skall också noteras att konkurrensen i detta EM var större än de 2016 och 2012. OS-år avstår många av de bättre EM-tävlingarna för att koncentrera sig på den betydligt attraktivare olympiska spelen.

Något att ta i beaktande när den svenska truppen skall betygsättas.

***

Jag följde givetvis EM via SvT. Man slapp en massa reklampauser och de är givetvis positivt.

Men det fanns åtskilliga irritationsmoment. Producenternas val av bilder kan verkligen ifrågasättas. Dessa många samtal mellan den aktive och tränaren samtidigt som man hörde att något spännande pågick var minst sagt enerverande. Jag förstår svårigheterna med att ge en rättvisande bild av en friidrottstävling med en mängd aktiviteter på samma gång men det blev för många missar.

Och tyvärr var kommentatorerna Bergqvist, Gärderud och Hård inte lika uppdaterade som man vant sig vid.

Sen förstår jag inte finessen med att intervjua en tränare mitt under en tävling och låta denne ”hilla in sig” i tekniska detaljer som få eller ingen begriper. Och  vilket journalistiskt värde ligger det i att intervjua varenda svensk aktiv, oavsett idrottslig prestation? Många intervjuer av Marie Lehmann blev lätt pinsamma, långa och stundtals inställsamma.

Mest störande blev intervjuerna när det på samma gång pågick tävling. Då kliade det i kroppen av otålighet.

***

Resultat är en viktig ingrediens i en friidrottstävling. Men hur tror en producent att tittarna skall hinna med att ta del av en resultatlista som bara fladdrar förbi några sekunder?

***

Visst det fanns mycket att fundera över den gångna veckan.

Men det var en fin vecka för en friidrottsintresserad.

Och den svenska insatsen var helt ok.


Av Magnus Månsson - Söndag 12 aug 13:46

De norska löparbröderna Ingelbrigtsen är friidrottsvärldens intressantaste fenomen.

Ja, kanske inte enbart friidrottens utan även i ett vidare världsidrottsligt perspektiv.

I samband med EM:s inledning hade Sydsvenskan hade ett bra intressant reportage om brödratrion. Men när de, speciellt 17-årige (!) Jakob, började leverera med två guld, inte en textrad i papperstidningen. Inte ens en resultatlista från gårdagens 5 000 meterslopp.

Vad skall man kalla det? Läsarförakt?

Ok, det som fascinerar den allmänt idrottsintresserad breda läsekretsen kan naturligtvis inte konkurrera med att Malmö FF värvat en ny målvakt (första sidan!) och att det i dag spelas ett Malmöderby i damernas Fotbollsallsvenska (i stort ett helt uppslag!).

Har tidningens sportredaktion givit upp alla ambitioner att skildra idrotten ur ett nationellt/internationellt perspektiv? Och var finns viljan att vara en röst i den allmänna idrottsdebatten utanför det rent lokala? Om man nu är ens är intresserat av det.

Friidrotts-EM, som ett exempel, har bjudit på händelser väl lämpade för en krönika. Eller den ofta förekommande ”analysen”. Kanske inte minst situationen kring Meraf Bahta.

Världen är större än Malmö.


Av Magnus Månsson - Onsdag 8 aug 16:03

”Våra mål är jättefina, deras skitmål, efter tabbar av oss”.

Så låter det oftast i supporterleden efter en fotbollsmatch. Och tyvärr också bland journalister.

Tanken dög osökt upp efter dagens läsning efter 1—1-mötet i kvalmatchen i Champions League mellan Malmö FF och Vidi. Visst kombinationsspelet fram till Anders Christiansen och dennes utsökta avslutning vid ledningsmålet var strålande.

Liksom Loic Negos soloprestation att på liten yta göra bort MFF-försvararna Lasse Nielsen och Berang Safari och distinkt sätta bollen i ena krysset. Det var högsta klass på hela Negos agerande. Jag är fullständigt övertygad om att om en hemmaspelare – för att inte tala om Zlatan – utfört ett lika svårt tekniskt nummer hade denne höjts till skyarna. Nu fick Nielsen och Safari bära hundhuvudet och belönades med ett underkänt betyg.

Märk också att situationen ägde rum inne i straffområdet med allt vad det innebär i risktagandet.

Besvikelsen över den uteblivna vinsten präglade tyvärr kommentarerna. Som så ofta.

Förutom nu de underkända betygen på de två MFF-försvararna reagerade jag på att Marcus Antonsson belönades med en trea. Inget mål på två utsökta lägen är inte värt överbetyg för en forward.

Och så det här med det eviga tjatet om domarinsatsen, från ledare, spelare och delar av journalistkåren.

Tröttsamt i all sin upprepning.

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se