Det är mycket nu.

För mycket. Sport på tv, hela dygnet. Om man vill.

Och till detta värmen, som gör att just viljan sviktar. Eller om man så vill orken.

Jag har också i ett svagt ögonblick lovat att skriva en artikel om Parkstafettens historia till Skånsk Idrotts Historia med deadline den 1 september. Det är rätt snart det. Ju mer man forskar desto fler infallsvinklar blir det. Samtidigt är tävlingen en del av Malmös idrottshistoria och visar också på friidrottens utveckling i Skåne från debuten 1952 till avsomnandet 1992. 41 år arrangerades Parkstafetten i Beijers park, numera mest känd från det populära tv-programmet Sommarlov.

***

Tv-tablåerna har varit fyllda av högklassisk idrott. En sovring har varit ett måste. Har givetvis sett EM-finalerna i friidrott, de flesta försökspassen har jag hoppat. Får återkomma till några funderingar när tävlingarna är slut.

Men en fråga måste jag ställa: Vart är friidrotten på väg?

Jag tänker på den nya övertrampsregeln i längd och tresteg. Det är ju omöjligt för ett mänskligt öga att kunna avgöra om en del av foten överskridit linjen innan foten lämnat plankan. Det behövs många tekniska hjälpmedel för att genomföra tävlingar som godkänns av statistikerna. De kostar pengar och fördyrar redan kostsamma tävlingar och kräver specialutbildade funktionärer, en kategori som stadigt minskar. Initialkostnaderna för ett evenemang i Malmös innearena Atleticum är redan höga. Nu lär de höjas för lån av en ”övertrampskamera”. Och är alla kommuner runt om landet villiga att investera i något som bara används en gång per år?

Det börjat bli för komplicerat att arrangera friidrottstävlingar. Orkar klubbarna med ytterligare uppgifter?

***

Framgångar för EM-silvermedaljören Thobias Montler gläder mig extra. På äldre dar har jag ofta varit prisutdelare vid inomhustävlingarna i Malmö. Redan i 10-årsåldern var allroundkunnige Thobias, då tävlande för Landskronaklubben Kronan, en flitig besökare på prispallen. Alltid uppmärksam och tid och denna fina egenskap har följt honom upp i elitåren.  När det gäller seniorer får man alltför ofta uppmana dem att komma till prisutdelningen. Men när det gäller Thobias Montler är det aldrig några problem. Alltid på plats och alltid i tid och tillsynes ärligt tacksam för ett presentkort på några hundra.

Förvisso en liten detalj men en som visar på Thobias Montlers storhet även som människa.

***

I det stora idrottsutbudet pågår även ett UVM för 18-åringar i ishockey. Matcher sänds i tv på de bästa av tider. Det finns utförliga rapporter före och efter Sveriges matcher. Vad gör ungdomsishockey så speciell i den svenska massmediavärlden? Andra idrotter får inte samma uppmärksamhet.

Under sommaren har exempelvis handbollen haft VM och EM för sina 18- och 20-åringar.

På flicksidan var det VM, där Sveriges 20-årslag kom fyra, 18-åringarna sexa.

På pojksidan var det EM, svenskt silver i U 18 och en fjärdeplats i U 20.

Svensk ungdomshandboll står stark. Men utan den uppmärksamhet den förtjänar.

Ishockeyn har en lättare väg.

Varför?

Jag var i Norrköping i helgen.

SM i friidrott. Mitt första som enbart åskådare.

Det var tre trevliga dagar. Fast det började illa, en rejäl kalldusch. Det regnade i stan och hade gjort det länge. Vid ett övergångsställe på väg till hotellet fanns en stor vattenpöl, i min väntan på grönt passerade en bil och sällan har jag fått en så rejäl dusch. Inget klädesplagg var torrt. Det var bara att besök en klädesaffär och inhandla nya byxor. Jackan fick torka på hotellrummet tillsammans med mej och tv-kommentatorerna Jacob Hård och Aljaji Jeng. Bättre sällskap kan en friidrottsintresserad person inte få.

Övriga finalpass såg jag på plats. Vad angenämt det var att gå runt utan att ha några uppdrag,  inte känna stressen av att hitta en ingång till en artikel  och se deadline närmas sig, inte vara nervös för hur det skall gå för de aktiva i Heleneholm jag just då  var  ledare för, och inte mints inte känna nervositeten inför en egen start på den tiden det begav sig.

Nu kunde man stanna och nostalgiprata med före detta journalistolleger (pensionerade även de), ledare från den tid man själv var det och inte minst aktiva från mina egna aktiva år på löparbanorna.

***

Har själv deltagit på SM tre gånger. Skulle varit fyra. Vid den tänkta debuten 1963 hade jag på måndagen börjat på GCI (nuvarande GIH) och vi hade hela veckan lärt oss slå kullerbyttor att jag hade sådan träningsvärk att jag var oförmögen att springa. Men jag har ett ljust minne från SM på Stockholms stadion 1963. Min vän – vi träffas fortfarande en gång varje vecka – Sven-Åke Löfgren vann guldet på 100 meter.

Även 1966 arrangerade ”Stora SM” – så kallades det – på Stadion i Stockholm, det var först kring mitten av 1960-talet tävlingen utlokaliserades mera regelbundet. Nåväl, jag vann mitt försöksheat på 800 meter men försvann obönhörligen i semifinalen. Det var på den tiden det fanns rejäla startfält i löpgrenarna.

***

Två gånger har min förening Heleneholms IF varit arrangör för SM. 1979 var jag löpledare, 1999 pressansvarig.

1979, klubbens 40:e, var ett stort år för Heleneholm. Johnny Kroon vann sitt första guld på 1 500 meter, Tommy Persson blev tvåa på 10 000 meter. Även i övrigt blev det 1979 många finalplatser, inte minst i stafett.

Just 1979 var klubbens genombrott som en bred elitklubb. Epoken varade i cirka 25 år.

Den jobbigaste frågan jag fick några gånger under de tre dagarna i Norrköping: Vad har hänt med Heleneholms IF?

Jag svamlade i mina svar. Men vi är i alla fall ihågkomna av den generation jag träffade.

***

Under mina 20 år på Sydsvenskan, 1985—2004, bevakade jag tio SM. Jag antar att min kollega Richard Åkesson var utsänd till de andra tio.

I dagens tidning fanns inte en rad om MAI:s 16-årige William Trulsons vinst på 200 meter, bara en kort TT-notis om Maja Åskags längdvinst över Khaddi Sagnia.

Jag är säker på att TT sänt ut en text om en Sveriges främsta talanger, tävlande för en  Malmöförening  och boende i Södra Sandby.

Är det jag som är gnällig eller var det brist på journalistisk kompetens hos söndagen bemanning på Sydsvenskans sportredaktion?

***

Att en ung aktiv från en mindre ort visar denna talang är ett, av många, bevis på att friidrotten inte får tappa mer mark i småorterna än den redan gjort. Finns anledning att återkomma i ärendet.

***

Ett SM är mer än tävlingar. Stora Grabbar träffas liksom Friidrottens Ledarveteraner (är ny medlem) för årsmöten och gemensamma supéer.  Norrköpings kommun bjöd på en bankett med utsökt mat och glittrande underhållning.

***

Trots det våta välkomnandet blev det tre fantastiska dagar. Lite i nostalgins tecken. Inte minst för att jag under en lunch träffad min bästa vän under GCI-åren,  boende i närheten.

I dag börjar andra halvan av den allsvenska serien.

Två matcher från våren är förstås avklarade, AIK och MFF samt Djurgården och Helsingborg har mötts två gånger. Det har spekulerats hit och ditt om tappade positioner och missade medaljchanser av olika valörer och om möjligheten att klara kontrakten. Spekulationer hör idrotten till men med 15 matcher kvar är det långt ifrån kört och det gäller i alla skikt av tabellen. Det nuvarande tabelläget pekar på en intressant andrahalva.

***

Samtidigt har det nu öppna transferfönstret visat på vad ekonomiska allsvenska muskler betyder. De penningstarka klubbarna har tagit de bästa spelarna från de fattiga kusinerna från landet. Nivåskillnaderna i svensk elitfotboll kommer att öka.

Transferfönstret in i Sverige stängs den 11 augusti, i de flesta andra länder kring månadsskiftet augusti/september. Det lär bli många byten åt alla håll, i alla trupper, den närmaste perioden.

***

Några iakttagelser från transferfönstret från klubbar som oftast går under radarn i storstadspressen. Från klubbar med inneboende toppkapacitet.

Häcken tappar Leo Bengtsson och en av seriens främsta mittfältare Gustav Berggren men får Simon Gustafsson och har en förmåga att från sina akademi få fram utmärkta ersättare.

Kalmar, som vid seger i dag över Degerfors borta, bara är tre poäng bakom Malmö FF, förlorar Isak Jansson.

Från Elfsborg, nu förstås i de nedre regionerna, försvinner Rasmus Alm och Simon Olsson, en av Allsvenskans främsta mittfältare under många år. På plussidan återvändarna Sebastian Holmén och Niklas Hult. Boråslaget har inte haft marginalerna med sig i årets seriespel. Har en känsla av att hösten kommer att bli Elfsborgs och ett svårt hinder för topplagen.

***

Djurgården är i ropet, min guldfavorit redan före premiären i april. När man senast vann med  2—1 i toppmötet borta mot Häcken steg aktierna några nivåer. Det var en bra match med hög kvalitet, inget snack om saken. Och att Stockholmslaget var något bättre är väl lätt att hålla med om. Samtidigt var marginalerna Djurgårdens. Segermålet kom efter flipperspel och efter att ha dömt en straff till Häcken fegade domaren Andreas Ekberg och vågade inte döma en andra när Marcus Danielson fällde Ali Youssef. Det var nog mer än tv-kommentatorn Jens Fjellström som menade att det var en andra hemmastraff.

Men i kommentarerna i tv och i delar av tidningspressen fanns inga nyanser. Djurgården var överlägset.

När nu Häcken förlorade sin blott andra match var experterna framme och menade att Hisingelaget, som vanligt, inte pallade för det tryck som ställs på ett topplag. Nonsens.

Jag ogillar ensidigheten och hade väntat mera nyanser och inte bara kittlande rubriker. En seriös journalist behöver inte överdriva rubriker för att bli läst.

Det är som legendariske krönikören i Kvällsposten, Birger Buhre (salig i åminnelse), lär ha sagt: ”Var man än placerar mina krönikor, söker läsarna upp den.”

***

Vinner Häcken omgångens intressantaste möte, men det blir svårt, Elfsborg i Borås, återtar man serieledningen.

Och på tal om Djurgården, som verkligen imponerade i sin Europamach mot kroatiska Rijeka, 2—0, totalt 4—1. Det var en match i ett tempo som exempelvis Malmö FF inte varit i närheten på sistone.

Fotboll, när den är som bäst.

Jag står för det efter att ha sett EM-kvartsfinalen för damer, England—Spanien 2—1 efter förlängning. Inga som helst jämförelser med en herrmatch på denna nivå. Det var fart och fantasi, teknisk briljans – spanjorskornas passningsspel på små ytor! – taktiska förändringar och detta kryddat med den dramatik och spänning som alltid ger en extra dimension till idrotten.

Den som har andra uppfattningar må ha det. Det finns en ingrodd aversion mot damfotboll. Men den fotbollsvän som inte uppskattade gårdagsmötet ser definitivt fotboll med helt andra ögon än jag.
Samtidigt vill jag poängtera att matcher med denna spetskvalitet är sällsynta. Det är få lag, både på landslags- och klubbnivå, som har denna kapacitet. I detta EM har en del matcher visat på en bristande bredd kvalitetsmässigt.

I detta perspektiv har exempelvis damhandbollen ett stort försprång.

***

Sveriges 5—0-vinst över Portugal fick optimismen i svenskmedia att höjas åtskilliga snäpp. Så blir det ofta efter en vinst. Men motståndet var inte direkt imponerande. De inledande målen kom efter fasta situationer där den överlägsna svenska fysiken var avgörande. När portugisiskorna insåg att deras avancemangsmöjligheter var borta blev de ett lätt byte för Sverige.

Detta faktum framkom inte i de svenska kommentarerna. Portugal var svagt.

***

Malmö FF:s klara 2—0-seger över IFK Norrköping väckte samma entusiasm i MFF-leden, både bland skribenter och fans. Det finns absolut inget att erinra om vart de tre poängen gick. Men Norrköping av i söndags var ett lag utan självförtroende och dessutom var en redan tunn trupp skadedrabbad. IFK Norrköping, modell juli 2022, är inget bra allsvenskt lag.

MFF:s lät tre av sina nytillskott debutera, gjorde det bra. Men som alltid får de ett ”välkommenhitbetyg” som är ett steg för högt.

Nåväl, Joseph Ceesay fick beröm för sin snabbhet, berättigat. Någon menade att denna snabbhet var just vad MFF saknat. Men det var en individuell snabbhet. I min värld är det ännu viktigare att det kollektivt blir ett snabbare MFF. I uppspelsfasen är MFF det allsvenska topplag som har långsammast tempo.

Det märkes också mot Zaligiris i CL-kvalet, 1—0 till litauerna.

Det är för mycket nu.

VM-friidrott, EM-fotboll, kvalmatcher i Champions League, Allsvenskan och Superettan är igång och av familjära skäl följer jag även U 20-EM i basket i Georgien. Till detta ett socialt liv. Man hinner helt enkelt inte med allt. Funderingar kan man ha och i väntan på tv-sammandraget från nattens VM-friidrott skriver jag ner några tankar.

***

Tiden är förbi när jag satt uppe på nätterna och följde de stora evenemangen i USA. SVT:s utmärkta förmiddagssändning får räcka. Jag tillhör den generation som inte dygnet runt är uppkopplad på nätet och dessutom har jag inte radion på speciellt ofta. Så allt i TV-sändningen är nytt.

Det är positivt att det är SVT som sänder VM. Dels är det klass på de flesta medarbetarna och dels så slipper man de evinnerliga reklamavbrotten. Men ibland hade ett reklamavbrott varit befriande, då man sluppit de oftast helt meningslösa intervjuerna med aktiva och tränare. Marie Lehmans intervju med Thobias Montlers efter hans misslyckande i längdfinalen var mer än pinsam, när hon bad honom klassificera besvikelsen. Kändes skönt att det var en väluppfostrad Thobias som fick frågan. I min fåtölj var jag nära att krevera. Vilket omdöme har Marie Lehman?

Tv har också en annan kvinnlig reporter – kan inte namnet – utrustad med mikrofon som är så exalterad i sina intervjuer att hon ”hillar” – skånskt uttryck – in sig i meningarna.

Nåväl, vi får återkomma om VM-friidrotten.

***

En sedan ett tiotal år Malmöbaserad guldmedaljör, det tredje raka (rekord!), höjdhopparen Mutaz Essa Barshim var i min tidning inte värd en enda textrad i dag. Han tillbringar halva året i Malmö och har släkt och familj här. Mutaz är en av världens mest kända friidrottare.

Men ett VM-guld för honom är inget att notera i en Malmötidning. MFF:s tillkortakommande i Litauen skall ha sina två sidor och EM-fotbollen sina tre.

Friidrotten är över huvud taget dålig på att marknadsföra sina evenemang. I helgen avgjordes de nordiska mästerskapen för U 22 och den nordiska juniorlandskampen i Malmö.

Hur många Malmöbor hade en aning om denna intressanta tävling?

***

De svenska basketungdomarna har vunnit sina fyra gruppspelsmatcher och har möjlighet att för första gången kvalificera sig till grupp A,

***

Återkommer inom kort med några fotbollsfunderingar om EM och Malmö FF.

SM i idrotter, som vi gärna vill kalla stor, kan nästan helt försvinna i papperstidningsvärlden.

Som nu simningens, som avgjordes i samband med SM-veckan i Norrköping. Vi som är allmänt intresserade fick nöja oss med en medaljresultatlista. Nåväl, även en gammal man kan lotsa sig in på nätet för att hitta intressanta detaljer. Den skånska simningen är stark. Att jämföra olika idrotter med varandra är svårt. Och inte alltid rättvist. De som läser mina blogginlägg vet att jag orolig för den minskade bredden i seniorfriidrotten. Inte minst i Skåne. Det är få friidrottsföreningar som har deltagare på ett SM för seniorer. Malmö AI har alltid stora trupper, IFK Helsingborg har sina toppar, IFK Lund sina, fast oftast färre. Någon gång en och annan från någon annan klubb.

Vid SM i simning var det 13 skånska föreningar som deltog och fixade poäng. Jönköping var bästa klubb, 2) Helsingborgs SS, 6) Malmö KK, 7) Landskrona, 14) Poseidon (Lund). En sådan toppbredd kan den skånska friidrotten bara drömma om för tillfället.

Men även simningen tappar fästen, som Ystad, Trelleborg, Kristianstad, Staffanstorp och några andra.

***

Lagkapperna i simning avgörs i samband med de individuella distanserna. Det gör att många simmare är på plats och möjlighet till många lag. Stafett-SM i friidrott sker en separat helg. Detta till trots imponerar simningen jämförelsevis. Simningen hade i sina åtta seniorlagkapper mellan 15 och 32 startande lag. Friidrottens i sina åtta mellan tre och nio.

Till friidrottens ”försvar” skall sägas att en enstaka simmare kan ställa upp i fyra lopp, en friidrottare högst två.

Fem skånska lag deltog i friidrottens stafetter från två klubbar, MAI och Åhus, i simning 42 lag från fem klubbar, därav två från konstellationen Kivik/Trelleborg.

Simningen tillåter gemensamma lag från två klubbar.

Något för en trängd friidrott?

***

På juniorsidan ligger Skånes simmare också bra till: 2) MKK, 5) Helsingborg, 13) Poseidon, 21) Kristianstad (ny storhetstid i sikte?), 27) Landskrona.

I Malmö har MKK helt tagit över. Ran är inte längre en elitklubb.

I de flesta idrotter finns det endast plats för en elitklubb i Malmö. För att fortsätta jämförelsen med friidrott. Heleneholms IF är inte längre en elitklubb.

***

Med vetskap att en simmare kan deltaga i många lopp under ett SM imponerar trots alltdeltagarantalet. På herrsidan startade 26--82 aktiva per gren, på damsidan 17 till 72. På den här nivån är det fler herrar än kvinnor som tävlingssimmar.

***

Eftersom SM kom kort efter VM avstod några av de bästa SM, vilket naturligtvis inverkade på föreningstävlingen. Men det kullkastar inte min slutsats: Bredd ger topp och därför ser det ljusare ut för svensk/skånsk simning än för friidrott.

Veckans lag-SM i friidrott väckte mer än nostalgiska funderingar.

Hur är det allmänna hälsotillståndet? Håller svensk friidrott på att tappa landsorten? I min värld frågor att ställa. Som jag konstaterade i mitt gårdagsinlägg är den skånska seniorbredden nästan obefintlig och har varit det länge. Linkande tendenser märks över hela landet.

Sverige har stjärnor, massmedialt uppmärksammade. De skyler bristerna. På facebook följer jag förbundsordföranden Johan Storåkers och generalsekreteraren Stefan Olsson. De är flitiga på mediet och framhäver det positiva. För det är givetvis mycket som är det. Grenutvalet är stort, så det finns att ta av. Men jag ser, varken hos dem eller på friidrott.se något om alla brister som finns. Som exempelvis de minst sagt klena deltagarantalet för seniorer vid SM i stafett.

Slagsidan mot två regionala centra oroar i alla fall mig. Detta accentuerades vid lag-SM. Av 16 lag kom sex (fyra klubbar) från Stockholm, fem från Göteborg (tre klubbar). Lägger man till den nya storklubben Upsala IF med två lag (Uppsala beläget cirka fem mil från huvudstadens norra förorter) till Stockholmsregionen syns dominansen än tydligare.

Då återstår Skåne/Malmö AI med ett lag i vardera klassen och alltid stabila Karlstadsgöta med ett damlag.

På senare år har det sett liknande ut. Uppstickarna är få. Täbys damlag var det i år. Väl medveten om att det är svårt att få ett konkurrenskraftigt lag hade det varit välkommet med nya klubbar på den här nivån. Och då gärna något utan för de två stora regionerna. Och helst ett från Skåne.

Det senare lär vara utopi under min livstid.

***

Skåne har aldrig vunnit ett lag-SM sedan tävlingen fick SM-status 1977. På herrsidan har det inte blivit ens en medalj.

1977 och 1983 kom MAI:s damer på silverplats. Klart bästa Skåneklubb är Heleneholms iF med två silver och sex brons under perioden 1979—1993.

***

Glädjande var att de flesta våra stjärnor, som var kvalificerade, deltog. Det gav extra glans åt tävlingen och att de poängterade glädjen av att tävla i ett lag. Även om friidrotten i sig är individuell är det den gemensamma känslan för klubben som håller ihop världsstjärnan och den ”nödvändiga” poängräddaren i en svag gren och som ger det slutliga resultatet.

***

Personligen anser jag att 4x100 meter som avslutning skall ersättas av stafett 1 000 meter. En knapp överväxling på 4x100 meter får en alltför ödesdiger betydelse. Stafett 1 000 meter ger också fler möjligheter till dramatiska, publikvänliga omkastningar.

***

Att MAI hade båda sina lag i final var unikt. Att båda mer eller mindre misslyckades är en sak, men nog  vore MAI varit värt  något positiv i Skånes största tidning.

***

Nu skall jag fira Midsommar!

Trevlig Midsommar på er!

Det går inte bra för det svenska herrlandslaget i fotboll.

De tre raka nederlagen i Nations League är inga engångsföreteelser. Minns play-off-förlusten mot Polen och VM- kvalförlusterna mot Georgien och Spanien. Förvisso segrar mot Grekland och för en sedan mot Slovenien. Kurvan pekade nedåt redan i höstas.

Förbundskaptenen Janne Andersson och hans medarbetare insåg vartåt det barkade. Det måste bli något nytt för att hitta en ny framtidsperiod. Han lanserade ett 4—3—3-system med många nya kuggar. Det fungerade inte. Men Janne Andersson hade ingen tur på vägen. Slitna och skadade nyckelspelare kunde inte ge stadga i bygget.

Tre raka förluster – och till och med två mot Norge, av alla – fick krönikör och andra tyckare att gå igång. Mellan många rader antyddes att det var dags för ett byte av förbundskapten.

Men hur hade det låtit i klagomuren om Janne Andersson fortsatt i de gamla inkörda – nederlags – spåren? Och resultaten blivit lika negativa.

Jag är säker på att kritikerna då menat att Janne Andersson var feg och konservativ i sitt fotbollstänk.

Han vågade testa något nytt, misslyckades, denna gång. Men fick många nyttiga erfarenheter.

Och dessutom, Janne Andersson hade ingen uppsjö av världslirare att bygga sitt lag kring. Han fick ta vad som erbjöds. Så ser landslagsverksamheten ut.

***

Norge har sin superstjärna Erling Haaland. Vi hade en gång en Zlatan med bra omgivning. Många gånger avgörande i svensk favör. Nu har Norge Haaland med bra omgivning.

Svårare behöver en analys inte vara.

***

Den senaste Europarankningen ser ut så här 16) Serbien, 22) Norge, 23) Sverige, 32) Slovenien.

Visst finns det ett mönster i rankningen och den aktuella ställningen i Sveriges grupp i Nations League.

Det här är Sveriges position i Europa.

Vems är ansvaret?

Inte är det enbart Janne Anderssons?