En intensiv period väntar för oss med ”nördintresse” för inhemsk fotboll och handboll.

Kanske tur att mitt intresse för hockey-VM är begränsat. Känner knappt igen en enda svensk spelare.

Det är en fördel att man i det moderna mediasamhället har möjlighet att spela in matcher och till och med med lite fördröjning se matcher från start. För kollisionerna i tv-tablåerna blir många. I tidningsvärlden lär handbollens SM-finaler komma i kläm. Ja, inte i Kristianstad och Höör (Skånskan och alerta Skånesport.se) förstås. I min tidning, Sydsvenskan, har semifinalerna trots det skånka inslaget inte ens haft fullständiga facit.

***

Redan om några timmar är det dags för en högtid, herrarnas cupfinal mellan Mjällby och Häcken. Till tv-fåtöljen går jag med blandade känslor. Jag håller i de flesta idrottsliga sammanhang på den lille. I så fall vore ju Mjällby det givna valet.

Men sedan jag 2011 hörde Häckens Dennis Andersson berätta om sin klubb och Gothia cup har jag som medlem stöttar BK Häcken. Så var det sagt. Hisingeklubben var ju då den lille och ofta sedd över axeln. Ur min synvinkel har klubbens sympatiska framtoning inte förändrats trots de senaste årens framgångar.

Och eftersom en min närstående har Kalmar FF som favoritklubb kommer jag att hålla tummarna för Häcken. En vinst för Göteborgslaget innebär att KFF får spela i Europa under sommaren.

Men jag kommer inte att deppa vid Mjällbyvinst. Inte minst för min gode vän Steffs skull, inbiten Mjällbyanhängare.

En önskan har jag dock: Ingen förlängning. Båda finallagen spelar nämligen redan på söndag, MFF—Häcken, Djurgården—Mjällby.

Vid nästa veckoslut skall det spelas en allsvensk omgång till. Hård belastning för finalalegen.

***

Och under denna period skall det spelas kanske tio SM-finaler i handboll.

Nu tror jag inte det blir tio matcher. Sävehofs damer är i skarpt läge för starka för H 65 Höör, som inte får favören att spela på hemmabanan. Den håller inte måttet för finalspel. Ersättningsarena blir Eslöv.

Men hur gärna hade jag inte unnat lagkaptenen i Höör, Tilda Winberg, att få lyfta SM-bucklan. Jag har sällan eller aldrig sett en mera lojal spelare än Tilda, som klarar av olika roller utmärkt och som haft en lysande utveckling.

Tilda Winberg är min favoritspelare i damernas liga.

Tips: 3—0 till Sävehof.

***

Svårare är det på herrsidan.

IFK Krististansstad vann grundserien klart, segrade också i Svenska cupen.

I grundserien blev det kryss i Partille, vinst för Sävehof i Kristianstad, enda hemmaförlusten i serien för IFK. I inget av dessa möten var Elias Skipagötu, slutspelets kung, med. Sävehofs trupp var under stora delar av säsongen sargat av skador. Nu är den intakt.

Det talas om Kristianstads fina bredd. Jag håller inte med. Tränaren Stian Tönnesen använder den i så fall inte. Precis som under HK Malmötiden litar han på förvånansvärt få spelare.

I mina ögon är Sävehofs trupp betydligt bredare. Och tränaren Michael Apelgren har gett fler spelare förtroende och matchvana.

Kristianstad lär ha större tyngd, men också trögare fötter. Det kommer motståndarna kvickare fötter att utnyttja i båda ändarna av planen.

Målvaktsspelet är som alltid oerhört betydelsefullt. Kristianstads Espen Kristensen har sina toppar, höga sådana, men Sävehofs Simon Möller är i sina inspirerade ögonblick – och de är många – minst lika bra och hans standard är jämnare.

Publikmässigt har Kristianstad ett övertag.

Men Sävehof är ett bättre lag.

Och så har man Elias Skipahgötu. Och William Andersson-Moberg och Oli Mittun, inte att förglömma.
I denna position som spelmotor är Matis Helt Jepsen för ensam. Hans form har dock varit strålande på sistone.

Tips: 3—1 till Sävehof.

***

En önskan: Att CMore låter Patrik Westberg och Charlie Sjöstrand ha hand om alla finalerna. Känsla, humor och kunnighet ger en extra krydda åt sändningarna.

Åtta raka segrar snackar man inte bort.

Som nu Malmö FF:s inledning av årets allsvenska i fotboll.

Det tyder på skicklighet och marginaler, både tidsmässiga och vid en massa situationer runt om på plan. Utan att på något sätt förringa de 24 inspelade poängen har bollen hittills studsat den himmelsblå vägen.

I dagens 1—0-seger mot Halmstad var jag väldigt förvånad över MFF:s överlag usla passningstempo. Man tillät matchen igenom ett defensivt inriktat och skickligt HBK att få ett  kompakt försvar. Det kan inte ha kommit överraskande att HBK skulle försvara sig lågt.

MFF-tränaren Henrik Rydström ironiserade i sina kommentarer att HBK hade hela laget i egna målområdet. Må så vara, men det var det egna undermåliga passningstempot som tillät HBK att så länge och effektivt försvara sig. Hemmamålvakten Malkolm Nilsson-Säfqvist, en av seriens stabilaste, behövde faktiskt inte göra några svårare ingripanden. MFF:s avslut – förutom Patriot Sejdius segermål – tämligen harmlösa.

***

Discoverys rikliga besättning håller ojämn kvalitet. I dag var Johan Arneng expert i matchen HBK—MFF. Gång på gång berömde han MFF:s höga tempo. Var fick experten det ifrån? Till och med Rydström efterlyste i paus en bättre intensitet av sina spelare.

Johan Arneng tillhör inte mina favoriter.

***

Nästa MFF-match är Häcken hemma på söndag. På torsdag spelar Häcken final i cupen mot Mjällby. Ett tufft program för Häcken. Liksom för Mjällby, som på söndag möter Djurgården,

Vän av ordning har väl rätt att fråga varför dessa matcher inte flyttas till måndag,

För den sportsliga rättvisans skull.

Fem omgångar är spelade i herrarnas fotbollsallsvenska.

25 återstår.

Synd bara att kampen om guldet redan är klart. Det fixar Malmö FF. Och spekulationerna om att MFF skall gå rent, det vill säga vinna alla matcher alternativt inte förlora någon, är i gång. Ja, någon krönikör funderade i dessa banor redan efter den fjärde vinsten.

Och eftersom det är experter i riksmedia och lokala storheter som uttalar sig finns det naturligtvis substans i uttalandena. Jonas Dahlquist, expert på Discovery+, påpekade också i går att Malmö redan nu tagit en klar ledning. Jodå, tre poäng och ett plusmål bättre än BK Häcken, menar han är en klar ledning. Med 75 poäng att spela om.

Och hur ofta har man inte hört och sett ordet ödesmatch. Med 25 omgångar kvar.

En allsvensk säsong är i sig så dramatisk att det inte efter några omgångar finns några ödesmatcher, givetvis mer eller mindre viktiga. Ödesmatch verkar så drastiskt.

Det finns nyanser i språket. Använd dem! Det inger förtroende. Troligen hos de flesta läsare/åhörare. I alla fall hos mig.

MFF:s start är givetvis alldeles utmärkt. Fem trepoängare pratar man inte bort. Men insatserna har totalt sett inte nått de euforiska höjder experter och inbitna anhängare vill påskina. De marginaler som alltid finns inom fotbollen har hittills varit MFF:s i stor utsträckning. Toucherna i duellspelet vid många av målen har studsat den blå vägen. Det är givetvis en styrka, men det kommer en dag, eller flera, då de avgörande marginalerna går åt andra hållet.

I min enkla fotbollsvärld tror jag på en spännande fortsättning i Allsvenskan. Är säker på att MFF både kommer att tappa poäng och till och med förlora någon match.

Men är tillsamman med BK Häcken den stora guldfavoriten.

***

Har sett några allsvenska dammatcher (med okej behållning) och då stött en expertkommentator vid namn Saga Fredriksson. Värre pratkvarn än henne har jag aldrig mött i dessa sammanhang.

Jag har definitivt inget emot kvinnor som kommentatorer – det får gärna vara en 100-procentig bemanning – men rent allmänt pratar de alldeles för mycket. Kurser i mikrofonteknik rekommenderas.

***

I mina elaka stunder – de finns – funderar jag över att föreslå IFK Göteborg i sin eventuella jakt på en ny tränare att kontakta Discoverys experter Irma Helin Zibanejad och Emelie Zaar Ölander. De har ju båda framfört sina åsikter om hur Blåvitt skall formera sina trupper.

Ibland blir det bara för mycket av eget tyckande.

***

Nu skall jag se Helsingborg mot Gais. Ett viktigt möte för HIF. Men ingen ödesmatch. Vid seger passerar HIF Trelleborgs FF och hamnar på kvalplats.

I tisdags i förra veckan besökte jag min förra arbetsplats, Sydsvenskans redaktion på Rådmansgatan.

Jag har förstås aldrig jobbat på Triangeln, mina 20 år som fast anställd tillbringade jag på Segevång.

Nåväl. Det var SDS:s Seniorklubb som inbjudit till ett möte, där chefredaktör Jonas Kanje var  både gäst och värd. Han visade oss runt i de tre våningsplanen, stiliga och moderna, som gav en trivsam miljö. Sydsvenskan är den särklassig största hyresgästen, men det finns ytterligare fem andra tidningars redaktioner på plats.

Jonas Kanje siade också om papperstidningarnas framtid. För oss som älskar att läsa en nytryckt tidning i sängen sju dagar i veckan ser framtiden dyster ut. Okej, jag är så gammal att jag slipper att enbart få mitt nyhetsbegär tillgodosetts digitalt. Men jag kan nog inte, enligt Jonas Kanje, få SDS sju dagar i veckan. Om jag, med lite tur, blir några år över de 90.

Då kommer förstås papperstidningarna inte att vara saknade av så många. Det är de äldre generationerna som är trogna sin papperstidning (generellt är det så), de under 40 föredrar andra läsalternativ än papper.

***

Jonas Kanje berörde också kort i sitt anförande förhållandet Sydsvenskan/Malmö FF. Enligt honom var åsikterna mellan för mycket och det rådande tillståndet 50/50.

Under fredag, lördag, söndag ökar antalet SDS-läsare, helgprenumerationerna har blivit en framgång.  Bra, innehållsrika och varierade artiklar kan vara en väg in till ett större intresse även under vardagarna.

Hur har då Sporten sett ut de tre senaste dagarna? Det finns elva artiklar producerade av journalister från Sydsvenskan och från samarbetspartners (inte TT). Jag har inte räknat matchreferaten.

Av dessa elva handlar nio om fotboll, sju av dem är MFF-relaterade, därav fem som handlar om dagens möte mot Hammarby.

De två resterande handlar om ishockey och Malmö Redhawks.

Ger detta en bild av vad Sydsvenskans läsare av sportsidorna vill ta del av? Titta på åldersstrukturen!

Jag menar att detta mitt urval mer visar på respektive journalists intressen än på läsekretsens.

Eller om man vill vara elak, om ledningens brist på kunskap om idrottsvärlden utanför fotbollen och ishockeyn,

Vore kanske ett tillfälle för Jonas Kanje att fundera över den där 50/50-inställningen.

Pontus Jansons blivande återkomst till Malmö FF har blivit omskriven.

Berättigat. Det är en duktig fotbollsspelare med efter vad jag läst mig till tydliga ledaregenskaper.

Men så är det det där med överdrifterna. Läste i en tidning – inte Malmöbaserad – att Pontus Jansson kanske var en av de främsta återvändarna i svensk fotboll. Skribenten i fråga la för säkerhets skull till modern tid. Vad som nu menas med det. Det kan ju inte gälla 1950-talet, då Gunnar Gren återvände till Örgryte och inte heller 1960-talet med ”Nacka” Skoglund till Hammarby och Bosse Larsson till Malmö FF. Inte ens 2000-talet tillhör moderna tider med ”Henke” Larsson till Helsingborgs IF, Anders Svensson till Elfsborg, Kim Källström och Andreas Isaksson till Djurgården och ännu lite senare Sebastian Larsson och Mikael Lustig till AIK och Marcus Berg till IFK Göteborg. ”2000-talisterna” med alla över, eller i närheten av 100 landskamper

Jag har inte botaniserat i några lägg, bara litat på mitt åldrande minne. Det finns förmodligen fler spelare med bättre meriter än – jag poängterar duktige – Pontus Jansson med sina 27 A-landskamper.

Idrottshistoriska kunskaper är inte den unga sportjournalistgenerationens bästa gren.

Bombastiska illa underbyggda rubriker som ger ”klick” är det moderna modet.

Det blev några allsvenska matcher även den här helgen.

Med toppmötet Häcken—Hammarby, 3—1, som den fotbollsmässiga höjdpunkten.

28 omgångar återstår men krisen har – enligt viss massmedia – redan smugit sig in i främst AIK och IFK Göteborg, två av landets historiskt sett framgångsrikaste klubbar. Intresset kring storheterna är enormt och två nollpoängare sätter känslorna i svall. Det blåser på toppen även om det just nu är botten.

***

Jag gillar inte krisrubriker, definitivt inte efter två omgångar, men de lär väl sälja, eller med tidningsvärldens moderna räkningssystem, ge klickar.

Det negativa får ofta en framskjuten plats. Såg en rubrik: Elfsborgs sämsta start på 36 år.

Vadå, Elfsborg som historiskt sett haft så många undermåliga säsongsöppningar med många omgångar före första vinsten. 0—2 mot Häcken och 0—0 i stark blåst borta mot svårspelade Varberg med ett strålande målvaktsspel av David Olsson innebär att Boråslaget nollats i de två inledande matcherna. Och se det har tydligen inte hänt på 36 år. Att Elfsborg har en poäng mot många gånger tidigare noll, det betyder inget i det här sammanhanget.

Alltför en negativ rubrik.

I min mening lite tröttsamma vinklingar.

***

Nedmonteringarna av sportredaktionerna i Malmö har gjort mediavärlden klart fattigare. Det finns bara Sydsvenskan, en tidning på gott och ont, att tillgå. Om man vill läsa om Malmö FF finns det förstås sajter, men jag vill inte betala för förutsägbara artiklar skrivna med himmelsblå ögon.

Inland önskar man dock ha tillgång till mer än en MFF-krönika i SDS. Som nu senast efter 2—1-vinsten över Brommapojkarna. Krönikören menade att MFF:s stora problem låg i ineffektiviteten, det är bara Isaac Kiese Thelin som gör mål.

Från min tv-fåtöljsvinkel hade jag varit betydligt mer orolig över det kollektiva försvarsarbetet. Med bättre effektivitet hos Kalmar och BP hade MFF inte kommit undan med totalt ett baklängesmål. Ett eventuellt blivande guldlag kan inte ge sina motståndare så många ypperliga lägen som MFF gett KFF och BP.

***

Två verkligt intressanta möten kommande helg: AIK mot Hammarby och IFK Göteborg mot Malmö FF.

Två ”krislag” på hemmaplan mot två troliga medaljlag.

Fotbollshelgen är räddad. Det finns mer på menyn.

I helgen hade damallsvenskan i fotboll premiär.

Förhandsdiskussionerna handlade mycket om de klena publiksiffrorna. Så även efter denna den första omgången. En siffra stack ut, Hammarbys 6 125 hemma mot Vittsjö. Det visar på den inneboende kapacitet som finns, när de etablerade elitklubbarna på herrsidan även får konkurrensdugliga damlag. Givetvis kommer Malmö FF:s åskådarsiffror att, förmodligen med råge, överstiga Rosengårds, när lagen om något år möts på samma nivå.

Nu är det naturligtvis inte helt rättvist att diskutera åskådarsiffror efter matcher i slutet av mars. Väderleken är inte den optimala för att stillasittande se utomhusmatcher under några timmar. Men jag har en stark känsla av att damfotbollens ivrigaste anhängare i media gärna söker bortförklaringar till att publiken inte söker sig till arenorna.

Som nu i fredags då endast 557 personer sökt sig till FC Rosengård mot Piteå. Man skyllde på att mötet kolliderade med herrlandskampen mellan Sverige och Belgien och att det var fredag/familjemysfredag.

Malmömatchen hade avspark klockan 18, landskampen 20.45 Det fanns alltså inga tidshinder för att se båda matcherna.

Denna fredag var späckad med matcher i olika idrotter, där i alla fall första halvlek i den tv-sända landskampen var i fara.

Herrhandbollen hade fyra seriematcher, de drog, 763, 895, 1 102 och 2 865 åskådare.

Två kvartsfinaler i basket för herrar sågs av 2 423 respektive 925 personer.

I innebandy fanns 1 012 personer på plats när Team Thorens damer i Umeå vann över Malmö i en SM-kvartsfinal.

För att nu inte tala om de sex ishockeymatcherna i slutspel och kval som besöktes av mellan  5 861 och 1 616 åskådare.

Jag medger än en gång att inne lockar mer än ute i mars månad, men menar samtidigt att är matcherna tillräckligt lockande skippar många en fotbollslandskamp, till och med ett EM-kval.

Erfarenheterna från många år och många idrotter har också visat att en fredagskväll inte är så publikovänlig som många vill göra gällande. Siffrorna ovan antyder detta.

Men mer än 557 personer tyckt tydligen inte det var värt att besöka Malmö idrottsplats den där fredagen. Det säger kanske, tyvärr, något om Malmöbons intresse för FC Rosengård. Lagets cupmatcher var inte heller välbesökta, 309 respektive 357 personer mot två toppkonkurrenterna, Kristianstad och Linköping.

Kritikerna borde kanske hitta andra förklaringar än förmenta tidskollisioner och tv-sända landskamper.

En liten influensa kan ställa till det.

Inget allvarligt, men usch vad trött man blir. All energi är som bortblåst. Det har varit sängläge som gällt. Med en bok som sällskap. Och så den välsignade tv:n med alla sina sportsändningar, handboll, basket, fotboll, ja till och med en ishockeymatch.

Och naturligtvis VM på skidor, sedan barnsben en favoritidrott.

Jag vet självfallet att världskonkurrensen av klimatiska skäl är begränsad och att Rysslands bortovaro underlättar vägarna till medaljpallen. Men de som når dit är stora idrottsmän/kvinnor. Bakom framgångarna ligger många, långa års slit.

Det som fascinerar är den aktives kamp inte enbart mot sina motståndare utan även den mot sig själv. Det är långa lopp med många backar, där ett ”viljetapp” på några stavtag kan få en avgörande, ödesdiger betydelse.

***

Sveriges framgångar har fått berättigad uppmärksamhet.

Damernas stafettguldmiss var naturligtvis en besvikelse. Men än mer besviken blev jag på kommentarerna allt från krönikörer långt ner i de sociala mediernas värsta mörker.

Fiasko, fel på allt och alla, vallateamet fick sin beskärda del av kritiken (som alltid då det inte fungerar helt ut) och det var fel lag som åkte.

Det fanns till och med de som menade att Frida Karlsson inte skulle åkt. Denna åsikt var det mer än en som framförde. Med facit i hand.

Hur skulle man motivera att plocka bort en dubbelmedaljör?

Det är möjligt att jag är naiv. Men det var VM-drottningen Ebba Anderssons fall som orakade att guldet blev till sand/brons. Är det någon som tror att Ebba skulle tappa alla dessa sekunder till täten utan fall? Jag vet att det ingår i spelets regler att stå på benen.

Med ett ”normalt” utgångsläge hade Frida Karlsson i sin överambition inte tvingats forcera över sin kapacitet och klappa igenom. Hon ville mer än hon mäktade. Skall man klandra någon för det? När hela Skidsverige sitter och våndas framför tv:n.

Emma Riboms uppgift på första sträckan var att ge Sverige tätkontakt. Det fixade hon.

På sista sträckan var Maja Dahlqvists uppgift att spurta till sig en så bra placering som möjligt. Det fixade hon.

Så snacket om fel laguttagning känns mera som ett löjligt utspel utan förankring i den krassa verkligheten.

***

Frida Karlssons kollaps efter målgång upprörde också känslor. Ur allvarlig den var, vet bara hon själv och läkarteamet. Utan det där extra, det där pannbenet, blir man ingen världsstjärna i längdskidåkning. Jag tror att läkarna har koll.

***

Det var inte heller Frida som testade gränserna hårdast i detta VM.

Jessie Diggins, ettan på milen, var nog bland det tröttaste jag någonsin sett efter ett skidlopp.

***

De här funderingarna hade jag under VM, men orkade inte formulera dem. Här är de, vad de nu kan vara värda.