I tisdags i förra veckan besökte jag min förra arbetsplats, Sydsvenskans redaktion på Rådmansgatan.

Jag har förstås aldrig jobbat på Triangeln, mina 20 år som fast anställd tillbringade jag på Segevång.

Nåväl. Det var SDS:s Seniorklubb som inbjudit till ett möte, där chefredaktör Jonas Kanje var  både gäst och värd. Han visade oss runt i de tre våningsplanen, stiliga och moderna, som gav en trivsam miljö. Sydsvenskan är den särklassig största hyresgästen, men det finns ytterligare fem andra tidningars redaktioner på plats.

Jonas Kanje siade också om papperstidningarnas framtid. För oss som älskar att läsa en nytryckt tidning i sängen sju dagar i veckan ser framtiden dyster ut. Okej, jag är så gammal att jag slipper att enbart få mitt nyhetsbegär tillgodosetts digitalt. Men jag kan nog inte, enligt Jonas Kanje, få SDS sju dagar i veckan. Om jag, med lite tur, blir några år över de 90.

Då kommer förstås papperstidningarna inte att vara saknade av så många. Det är de äldre generationerna som är trogna sin papperstidning (generellt är det så), de under 40 föredrar andra läsalternativ än papper.

***

Jonas Kanje berörde också kort i sitt anförande förhållandet Sydsvenskan/Malmö FF. Enligt honom var åsikterna mellan för mycket och det rådande tillståndet 50/50.

Under fredag, lördag, söndag ökar antalet SDS-läsare, helgprenumerationerna har blivit en framgång.  Bra, innehållsrika och varierade artiklar kan vara en väg in till ett större intresse även under vardagarna.

Hur har då Sporten sett ut de tre senaste dagarna? Det finns elva artiklar producerade av journalister från Sydsvenskan och från samarbetspartners (inte TT). Jag har inte räknat matchreferaten.

Av dessa elva handlar nio om fotboll, sju av dem är MFF-relaterade, därav fem som handlar om dagens möte mot Hammarby.

De två resterande handlar om ishockey och Malmö Redhawks.

Ger detta en bild av vad Sydsvenskans läsare av sportsidorna vill ta del av? Titta på åldersstrukturen!

Jag menar att detta mitt urval mer visar på respektive journalists intressen än på läsekretsens.

Eller om man vill vara elak, om ledningens brist på kunskap om idrottsvärlden utanför fotbollen och ishockeyn,

Vore kanske ett tillfälle för Jonas Kanje att fundera över den där 50/50-inställningen.

Pontus Jansons blivande återkomst till Malmö FF har blivit omskriven.

Berättigat. Det är en duktig fotbollsspelare med efter vad jag läst mig till tydliga ledaregenskaper.

Men så är det det där med överdrifterna. Läste i en tidning – inte Malmöbaserad – att Pontus Jansson kanske var en av de främsta återvändarna i svensk fotboll. Skribenten i fråga la för säkerhets skull till modern tid. Vad som nu menas med det. Det kan ju inte gälla 1950-talet, då Gunnar Gren återvände till Örgryte och inte heller 1960-talet med ”Nacka” Skoglund till Hammarby och Bosse Larsson till Malmö FF. Inte ens 2000-talet tillhör moderna tider med ”Henke” Larsson till Helsingborgs IF, Anders Svensson till Elfsborg, Kim Källström och Andreas Isaksson till Djurgården och ännu lite senare Sebastian Larsson och Mikael Lustig till AIK och Marcus Berg till IFK Göteborg. ”2000-talisterna” med alla över, eller i närheten av 100 landskamper

Jag har inte botaniserat i några lägg, bara litat på mitt åldrande minne. Det finns förmodligen fler spelare med bättre meriter än – jag poängterar duktige – Pontus Jansson med sina 27 A-landskamper.

Idrottshistoriska kunskaper är inte den unga sportjournalistgenerationens bästa gren.

Bombastiska illa underbyggda rubriker som ger ”klick” är det moderna modet.

Det blev några allsvenska matcher även den här helgen.

Med toppmötet Häcken—Hammarby, 3—1, som den fotbollsmässiga höjdpunkten.

28 omgångar återstår men krisen har – enligt viss massmedia – redan smugit sig in i främst AIK och IFK Göteborg, två av landets historiskt sett framgångsrikaste klubbar. Intresset kring storheterna är enormt och två nollpoängare sätter känslorna i svall. Det blåser på toppen även om det just nu är botten.

***

Jag gillar inte krisrubriker, definitivt inte efter två omgångar, men de lär väl sälja, eller med tidningsvärldens moderna räkningssystem, ge klickar.

Det negativa får ofta en framskjuten plats. Såg en rubrik: Elfsborgs sämsta start på 36 år.

Vadå, Elfsborg som historiskt sett haft så många undermåliga säsongsöppningar med många omgångar före första vinsten. 0—2 mot Häcken och 0—0 i stark blåst borta mot svårspelade Varberg med ett strålande målvaktsspel av David Olsson innebär att Boråslaget nollats i de två inledande matcherna. Och se det har tydligen inte hänt på 36 år. Att Elfsborg har en poäng mot många gånger tidigare noll, det betyder inget i det här sammanhanget.

Alltför en negativ rubrik.

I min mening lite tröttsamma vinklingar.

***

Nedmonteringarna av sportredaktionerna i Malmö har gjort mediavärlden klart fattigare. Det finns bara Sydsvenskan, en tidning på gott och ont, att tillgå. Om man vill läsa om Malmö FF finns det förstås sajter, men jag vill inte betala för förutsägbara artiklar skrivna med himmelsblå ögon.

Inland önskar man dock ha tillgång till mer än en MFF-krönika i SDS. Som nu senast efter 2—1-vinsten över Brommapojkarna. Krönikören menade att MFF:s stora problem låg i ineffektiviteten, det är bara Isaac Kiese Thelin som gör mål.

Från min tv-fåtöljsvinkel hade jag varit betydligt mer orolig över det kollektiva försvarsarbetet. Med bättre effektivitet hos Kalmar och BP hade MFF inte kommit undan med totalt ett baklängesmål. Ett eventuellt blivande guldlag kan inte ge sina motståndare så många ypperliga lägen som MFF gett KFF och BP.

***

Två verkligt intressanta möten kommande helg: AIK mot Hammarby och IFK Göteborg mot Malmö FF.

Två ”krislag” på hemmaplan mot två troliga medaljlag.

Fotbollshelgen är räddad. Det finns mer på menyn.

I helgen hade damallsvenskan i fotboll premiär.

Förhandsdiskussionerna handlade mycket om de klena publiksiffrorna. Så även efter denna den första omgången. En siffra stack ut, Hammarbys 6 125 hemma mot Vittsjö. Det visar på den inneboende kapacitet som finns, när de etablerade elitklubbarna på herrsidan även får konkurrensdugliga damlag. Givetvis kommer Malmö FF:s åskådarsiffror att, förmodligen med råge, överstiga Rosengårds, när lagen om något år möts på samma nivå.

Nu är det naturligtvis inte helt rättvist att diskutera åskådarsiffror efter matcher i slutet av mars. Väderleken är inte den optimala för att stillasittande se utomhusmatcher under några timmar. Men jag har en stark känsla av att damfotbollens ivrigaste anhängare i media gärna söker bortförklaringar till att publiken inte söker sig till arenorna.

Som nu i fredags då endast 557 personer sökt sig till FC Rosengård mot Piteå. Man skyllde på att mötet kolliderade med herrlandskampen mellan Sverige och Belgien och att det var fredag/familjemysfredag.

Malmömatchen hade avspark klockan 18, landskampen 20.45 Det fanns alltså inga tidshinder för att se båda matcherna.

Denna fredag var späckad med matcher i olika idrotter, där i alla fall första halvlek i den tv-sända landskampen var i fara.

Herrhandbollen hade fyra seriematcher, de drog, 763, 895, 1 102 och 2 865 åskådare.

Två kvartsfinaler i basket för herrar sågs av 2 423 respektive 925 personer.

I innebandy fanns 1 012 personer på plats när Team Thorens damer i Umeå vann över Malmö i en SM-kvartsfinal.

För att nu inte tala om de sex ishockeymatcherna i slutspel och kval som besöktes av mellan  5 861 och 1 616 åskådare.

Jag medger än en gång att inne lockar mer än ute i mars månad, men menar samtidigt att är matcherna tillräckligt lockande skippar många en fotbollslandskamp, till och med ett EM-kval.

Erfarenheterna från många år och många idrotter har också visat att en fredagskväll inte är så publikovänlig som många vill göra gällande. Siffrorna ovan antyder detta.

Men mer än 557 personer tyckt tydligen inte det var värt att besöka Malmö idrottsplats den där fredagen. Det säger kanske, tyvärr, något om Malmöbons intresse för FC Rosengård. Lagets cupmatcher var inte heller välbesökta, 309 respektive 357 personer mot två toppkonkurrenterna, Kristianstad och Linköping.

Kritikerna borde kanske hitta andra förklaringar än förmenta tidskollisioner och tv-sända landskamper.

En liten influensa kan ställa till det.

Inget allvarligt, men usch vad trött man blir. All energi är som bortblåst. Det har varit sängläge som gällt. Med en bok som sällskap. Och så den välsignade tv:n med alla sina sportsändningar, handboll, basket, fotboll, ja till och med en ishockeymatch.

Och naturligtvis VM på skidor, sedan barnsben en favoritidrott.

Jag vet självfallet att världskonkurrensen av klimatiska skäl är begränsad och att Rysslands bortovaro underlättar vägarna till medaljpallen. Men de som når dit är stora idrottsmän/kvinnor. Bakom framgångarna ligger många, långa års slit.

Det som fascinerar är den aktives kamp inte enbart mot sina motståndare utan även den mot sig själv. Det är långa lopp med många backar, där ett ”viljetapp” på några stavtag kan få en avgörande, ödesdiger betydelse.

***

Sveriges framgångar har fått berättigad uppmärksamhet.

Damernas stafettguldmiss var naturligtvis en besvikelse. Men än mer besviken blev jag på kommentarerna allt från krönikörer långt ner i de sociala mediernas värsta mörker.

Fiasko, fel på allt och alla, vallateamet fick sin beskärda del av kritiken (som alltid då det inte fungerar helt ut) och det var fel lag som åkte.

Det fanns till och med de som menade att Frida Karlsson inte skulle åkt. Denna åsikt var det mer än en som framförde. Med facit i hand.

Hur skulle man motivera att plocka bort en dubbelmedaljör?

Det är möjligt att jag är naiv. Men det var VM-drottningen Ebba Anderssons fall som orakade att guldet blev till sand/brons. Är det någon som tror att Ebba skulle tappa alla dessa sekunder till täten utan fall? Jag vet att det ingår i spelets regler att stå på benen.

Med ett ”normalt” utgångsläge hade Frida Karlsson i sin överambition inte tvingats forcera över sin kapacitet och klappa igenom. Hon ville mer än hon mäktade. Skall man klandra någon för det? När hela Skidsverige sitter och våndas framför tv:n.

Emma Riboms uppgift på första sträckan var att ge Sverige tätkontakt. Det fixade hon.

På sista sträckan var Maja Dahlqvists uppgift att spurta till sig en så bra placering som möjligt. Det fixade hon.

Så snacket om fel laguttagning känns mera som ett löjligt utspel utan förankring i den krassa verkligheten.

***

Frida Karlssons kollaps efter målgång upprörde också känslor. Ur allvarlig den var, vet bara hon själv och läkarteamet. Utan det där extra, det där pannbenet, blir man ingen världsstjärna i längdskidåkning. Jag tror att läkarna har koll.

***

Det var inte heller Frida som testade gränserna hårdast i detta VM.

Jessie Diggins, ettan på milen, var nog bland det tröttaste jag någonsin sett efter ett skidlopp.

***

De här funderingarna hade jag under VM, men orkade inte formulera dem. Här är de, vad de nu kan vara värda.

I måndags var jag på basket, Sverige—Estland, 70—71.

Vi var cirka 3 650 personer i Baltiska hallen,

Jag har aldrig tidigare procentuellt sett så många ungdomar och barn under 15 år på något liknande kvällsarrangemang. Malbas, arrangörsföreningen, har även i andra sammanhang lyckats locka många av sina många ungdomar till matcher. Givetvis mycket positivt.

Även i övrigt var medelåldern på åskådarna låg.

Några klargöranden: Jag är medlem i Malbas, har av familjeskäl följt klubben sedan mitten av 1980-talet och har sett, och ser, barn och barnbarn spela på en hög nationell nivå.

Malbas är en alldeles utmärkt förening, som i i stort alla kriterier ligger min idrottsliga filosofi mycket nära.

Jag gillar basket. Och handboll. Och ser inte varför denna ibland lite löjliga antagonism frodas mellan dessa två lagbollsporter. Jag skulle i stället rekommendera ett samarbete för de yngsta. Man har mycket att lära av varandra, fotarbete, sättet att leverera passningar, för att ta några exempel.

Nåväl.

Efter matchen fanns en krönika i den enda Malmötidning som numera bevakar idrotten i stan. Krönikan vibrerade av känslor, det var eufori, show och hjältar och kärlek och att en basketpublik inte liknar någon annan. Ja, jag vet inte allt.

Det fanns jämförelser i stämning mellan serielunken i handboll och innebandy och landskampen, allt för att förhärliga basketen. Skam vore det om inte en landskamp skulle engagera mer än, exempelvis, Malmö FC och Endre i innebandy.

Krönikören drog också fram basketens fördel, inget mittplansspel. När såg vi senast spel på mittfältet i handboll?

Tempot beskrevs också som galet, det vill säga snabbt.

Jag förundrades när jag läste krönikan, men beslöt att inte kommentera den. I går mötte jag dock personer som varit i Baltiskan och även några som bara läst partsinlagan/krönikan.

De hade alla frågan: Vad var det där?

Därav dessa rader.

Visst fanns det spektakulära aktioner, både individuellt och kollektivt, och några snabba kombinationer och moment med hög ljudnivå. Men minst lika många sekvenser med tysta åskådare, som hejaklacksledare på innerplan inte kunde väcka. Och perioder med uselt tempo,

I min värld, vad den nu kan vara värd, var det ingen bra basketmatch. Det rörde sig ju trots all om ett VM-kvalmöte.

Det var spänningen som var behållningen. Nog så viktigt förstås.

***

Jag är som sagt en stor vän av Malbas och unnar föreningen och basketsporten all PR den får. Men när det blir för mycket och onyanserat känns det inte bra.

Har en landskamp av denna dignitet någonsin i Malmö fått så mycket textutrymme före och efter i en och samma tidning?

***

I kväll spelar Lugi och HK Malmö var sin ödesmatch i Handbollsligan. En kort lägesrapport hade varit på sin plats.

Tycker jag i all anspråkslöshet.

I helgen angjordes SM i brottning i samband med SM-veckan Skövde.

Tävlingarna sändes delvis i TV. I de större tidningarna är brottningsporten marginaliserad.

Av dagens unga sportjournalister är det få som sett någon match live. Om någon, i så fall inte många.

I Malmös tidningsvärld fanns legendarer som Gunnar Bengtsson på Skånskan (själv duktig som junior i svensk elitklass), ”Bess” Svensson på Arbetet och Nils ”Zorro” Printzlow på Sydsvenskan.

Även på 1990-talet följde Malmötidningarna på plats de stora mästerskapen. Kvällsposten hade Kent Hansson, Arbetet Michael Ljungberg och jag representerade Sydsvenskan. Jag har bevakat EM och VM i Tammerfors två gånger, i Rom, i Varna, i Uleåborg, i Clermont Ferrand, i Martigny, i Köpenhamn, i Gävle och i Stockholm.

Det säger mycket om hur man på 1990-talet i tidningsvärlden såg på brottningens läsvärde. Och givetvis också om tidningarnas ekonomiska resurser på den tiden.

DN fanns oftast på plats och GP med Cege Berglund.

Och Thure Petersson med Hjulle Sport, förstås, som servade landets ”samtliga” lokaltidningar.

Det är en föränderlig tidningsvärld, onekligen.

***

Men inte minst har brottningen förändrats. Jag tänker inte på de många regeländringarna utan mer på den geografiska utbredningen och den förändrade åldersstrukturen. Och ur skånsk synvinkel.

***

Förr i tiden fanns en tävling distrikten emellan. Vi talar om den grekisk-romerska stilen. Den vanns oftast av Skåne, under vissa perioder årligen. Denna tävling finns inte längre. Och om så varit hade Skåne inte varit i topp. I Skövde blev det bara tre medaljer, ett silver och två brons. Alltså ingen skånsk svensk mästare 2023. Lika illa var utfallet 2022.

Det är få år sedan första svenska mästerskapen 1896 som Skåne inte haft minst en SM-guldmedaljör. 1896 tävlade man i en klass. 1905 blev det en viktindelning, som sedan varierat genom åren. Oftast har man SM-tävlat i åtta klasser.

I SM i år deltog 16 skånska brottare från 10 klubbar med medaljer till Malmö Tigers (silver) och brons till IK Sparta (Malmö) och Bergania (Helsingborg).

***

SM i den fria stilen avgjordes samtidigt. Och där blev det skånska utfallet bättre än i den antika stilen. Två guld, ett silver och fyra brons hamnade i Skåne: Lundaklubben IK Dana: Ett guld och fyra brons, BK Envig (Lomma): ett guld och ett brons samt Helsingborg Wrestling Team: Ett silver.

Ytterligare två klubbar hade fristilsdeltagare. Totalt hade dessa fem klubbar 17 aktiva med i SM, alltså en mer än de i den grekisk-romerska. Det är för mig förvånade siffror. Visst har Skåne haft internationella mästare i den fria stilen (finns anledning att återkomma) men under de cirka 70 år jag följt skånsk brottning har jag aldrig sett en fristilstävling och knappast läst om någon.

En trolig förklaring till uppsvinget kan vara invandringen från länder där den fria stilen är populärare än den antika. De aktivas namn tyder på detta.
I Sverige är intresset för grekisk-romersk större än för fristil: 87 SM-starter mot 49.

***

Damerna tävlar i den fria stilen. Skåneklubbarna var duktiga i SM. Konkurrensen är smal. Av 37 deltagare kom 16 från Skåne, fyra klubbar.

Helsingborg WT blev överlägset bästa förening med sina ett guld, två silver och två brons

Dalby och Klippan vann också vardera en guldmedalj.

Eftersom IK Dana var överlägset i fristilstävlingen för herrar är det lätt att konstatera att skånsk brottning totalt sett nationellt är stark.

Anmärkningsvärt är att framgångarna inte längre bygger på den stabila grund som fanns tidigare, den grekisk-romerska stilen, som utövades i ”varje by” i distriktet.

Den svenska och skånska brottningskartan är inte sig lik.

Så är då VM-festen slut. Alla mästerskap i handboll är härliga idrottsupplevelser. Det gäller både damer och herrar.

Visst hade jag med hela mitt hjärta unnat de svenska herrarna och dess ledare en medalj. Men det är trångt i toppen mellan de för närvarande fyra stora, Danmark, Frankrike, Spanien och Sverige. Att finnas i denna kvartett är bara det meriterande. I de senaste tre mästerskapen, EM och VM, har alla finaler och semifinaler spelats mellan dessa fyra nationer.

Frankrike, denna gigant, vann förvisso OS 2021 (den tredjerankade turneringen, enligt mig), men har inte vunnit VM sedan 2017 och EM sedan 2014. Danmark, som vi med rätta hyllar efter sitt tredje raka VM-guld, har vid de tre senaste EM-slutspelen haft en sämre slutplacering än Sverige.

Det här är exempel på denna tuffa konkurrensen i de årliga mästerskapen. Det är klart att marginaler avgör dessa ofta täta möten.

De krönikörer jag läst har generellt hanterat besvikelsen över den uteblivna medaljen bra. Det kan aldrig vara ett misslyckande att komma fyra i ett VM i en stor idrott. För det är handbollen, speciellt i Europa, även om Storbritannien saknas.

***

Egentligen borde man negligera alla missnöjesyttringar på sociala medier, nerskrivna i besvikelse. Samtidigt blir jag irriterad över allt det negativa, viljan att hitta syndabockar, kritisera spelarval och taktik.

I går gjorde Sverige sin särklassigt bästa halvlek, 22—18 mot Spanien. Vilken coach, förutom de i tv-fåtöljen, hade då ändrat det vinnande konceptet?

Min erfarenhet av kanske tusentals handbollsmatcher är att det första anfallet efter pausvilan är extremt viktigt. Som nu fyra svenska bollar upp, eget avkast. Möjlighet till fem plus och fortsatt trygghet. Det blev inte så. Kort efter kom också några marginaler fel ur svensk synvinkel och också skott utanför i bra lägen. Så var det minus i protokollet. En inte helt ovanlig utveckling i handboll. Nu gick det mot Sverige, när det blev EM-guld 2022 var marginalerna i kanske än högre utsträckning Sveriges.

Men försök till vettiga förklaringar hjälper inte, syndabockar skall hittas. Och detta med facit i hand. Och hur mycket facit har man egentligen? Vad vet vi om statusen på vilande spelare och bänkade?

Och min gamla käpphäst: Även en motståndarmålvakt kan vara bra, till och med bättre än de svenska.

***

Några avslutande VM-noteringar:

Domarna i de ”stora” matcherna har överlag varit bra, till och med mycket bra.

Övertrampen, ”nere”, har varit färre än tidigare. Orsak: Kantspelarnas hoppstyrka har ökats  avsevärt, de hinner med sina konststycken under sina långa luftfärder.

Fortfarande kommer alltför många försvarssyndare undan bestraffning (straffkast) för beträdande av egna målgården.

Tv 6 och Viaplay har skött sig ypperligt. Det är mitt intryck. Jag har förstås ransonerat mitt kommentartittande. Martin Frändesjö och Kristjan Andresson har lärt mig mycket handboll. Suzanne Sjögren, Skanörstjejen, har hållit ihop det hela bra.

***

I kväll återstartar Handbollsligan. Nog så intressant,