Lite pensionärsfunderingar så här en småkulen torsdagsförmiddag i oktober månad, nådens år 2023.

Såg första halvlek i kvalet till Champions League mellan FC Rosengård och serbiska Subotica, 3—0 blev till slut 5—1 och med vinsten på bortaplan med 2—1 blev det alltså totalt 7—2 i Rosengårdsfavör.

Jag vidhåller, och upprepar, att FC Rosengård med sin dignitet med lätthet hade klarat avancemanget utan att vila A-uppställningen i lördagsmatchen mot Hammarby. ”Läggematchen” gav ingen good-will till Malmöklubben, inte ens hos stans breda idrottsallmänhet.

***

Slog över till det andra svenska CL-mötet, Twente—Häcken 1—2 och därmed gör Häcken med sina många unga och verkligen intressanta spelare Rosengård sällskap i in slutspelet.

På tal om BK Häcken: Det är väl ingen tvekan om vilken klubb som är bäst i landet. Damerna finns alltså i CL, herrarna spelar i Europa League och vann i våras Svenska cupen, där damerna finalföll mot Hammarby. I de pågående allsvenskorna kommer Häckens båda lag som sämst bli treor.

I min värld imponerande av en ”kvartersklubb” från Hisingen.

***

VAR, alltså videogranskningen i fotboll, är alltid uppe till diskussion. Självklart är det bra att direkt avgörande sekvenser granskas och eventuellt ändras. Men selektiviteten av vad som är granskningsbart är irriterande. Och än värre är att man ibland inte checkar upp vad som är tillåtet. Som i tisdags, då en engelsman men ett gult kort klart och tydligt stämplade en italienare. VAR-granskning är tillåten vid risk för direkt rött kort och vid risk för ett andra gult.

Italien fick inte sin rättmätiga chans att spela med en man mer.

Det är sådana grova misstag som får mig att tvivla på VAR. Plus andra underliga beslut tagna i granskningsrummet.

***

I min lilla undersökning av IFK Malmö FK fann jag något anmärkningsvärt, något av svenskt rekord (?).

Från säsongsslutet 2022 till dagens datum har klubben registrerat 32 nya spelare till sin seniortrupp.

Under samma period har 35 spelare lämnat IFK Malmö.

Kommentarer onödiga.

***

I tisdags spelades det Europahandboll nio mil från Malmö. IFK Kristianstad mötte det tyska topplaget Rhein-Neckar Löwen med tre svenskar i laget. Tyskarna vann, 26—20.

Inte ens resultatet redovisades i Sydsvenskan, som inte heller nämnde att Sävehof i samma turnering vann över ett spanskt lag.

I stället har läsarna matats med resultat med målgörare och passningsläggare från lag och ishockeyligor utan den minsta anknytning till tidningens läsekrets.

Jag kommer aldrig att förstå denne prioritering.

Och vad säger de tennisintresserade om behandlingen av Nordic Open i tennis?

”Läggematcher” har bara förlorare.

Som i går när FC Rosengård kom med sitt B-lag i hemmamötet mot guldjagande Hammarby.

Stockholmslaget utklassade Rosengård, det blev 1—5, Malmölagets största förlust hittills i den högsta serien. Rosengård förklarade sin uttagning med att man vill koncentrera sig på onsdagens returmatch mot Subotica i kvalet till Champions League. I veckan vann Rosengård med 2—1 i Serbien.

Lagets tränare Joel Kjetselberg urskuldade sig med att i Sydsvenskan förklara:

n  Vi ställde upp med det bästa laget vi kunde för dagen.

Löjligt!

Den store förloraren är naturligtvis Rosengård själv. Var finns trovärdigheten? Man måste förstå irritationen hos Häcken och Linköping, Hammarbys guldkonkurrenter, som får se Rosengård mer eller mindre ge upp matchen och till och med få se Hammarby skaffa sig en förbättrad målskillnad. Trots att Rosengård haft en sällsynt svag säsong har ett ordinarie, motiverat lag poängchans hemma mot Hammarby.

Publiken som sökt sig dit i olustiga vädret kände sig lurade, alla vi tv-tittare och de som satsat en peng på Svenska spel. Vad tycker förresten spelbolaget, Svenska Fotbollförbundets huvudsponsor, om att en av landets toppklubbar agerar så här?

Men det stora misstaget är givetvis FC Rosengårds sportsliga lednings. Den, om ingen annan med sin erfarenhet av många års europeiskt deltagande, borde veta att det kommer perioder med intensivt matchande och att det då fordras breda trupper med spets.

Rosengård har inte detta i år och tydligen anser man att många av de bästa inte klarar av att försvara en 2—1-ledning hemma mot ett beskedligt serbiskt lag utan en hel vecka utan matcher.

***

Sydsvenskans krönikör, ofta moralens väktare när det gäller kvinnlig idrott, tycker att Rosengårds förfarande var helt rätt. Han pekar på risken att Sverige kan gå miste om en tredje plats i kommande CL-kval om varken Häcken eller Rosengård tar sig vidare. Och som en följd av detta eventuella olycksscenario kommer Allsvenskan att missa i rankning med innebörden att svenska spelare får svårare att få engelska kontrakt och att det blir svårare att locka hit utländska spelare.

Tänk vad ädla tankar det frodas inom FC Rosengård! Här tänker man mer på svensk damfotboll än på sin egen heder och trovärdighet.

***

Men tänk om laget på onsdag åker mot Subotica!

I går såg jag två dammatcher i fotboll, svensklagen Rosengårds och Häckens kvalmatcher till Champions League.

Det var aftonbladet.se som bjöd denna regniga onsdag. En nätprenumeration på AB är en nödvändighet för oss som vill få lite vidgade vyer om handbollen i landet. Johan Flinck ger oss det. Vi skall inte glömma handbollskanalen.se.

Jag är så innerligt trött på Sydsvenskans fokusering på Malmö FF och tränaren Henrik Rydström. I dag toppar man en sida med att Stefano Vecchia inte kunde bada i veckan.

Men hallå!

***

Åter till fotbollen!

Rosengård vann borta med 2—1 mot serbiska Subotica, Häcken fick 2—2 hemma mot Twente från Nederländerna. Det var första mötet av två.

Det var inga höjdarmatcher precis. Den fina fotbollen från VM finns fortfarande i minnet.

Seedning är av ont och gott. Man vill givetvis ha så kvalitativa bra lag som möjligt i slutspelet. Lag med tidigare meriter gynnas, uppstickare får svårare kvalväg. Jag lägger inga värderingar i rätt eller fel. Konstaterar bara.

Rosengård var seedat, inte Häcken. det gav utslag. Det var klasskillnad på Subotica och Twente.

***

Damfotbollen har kvalitetsmässigt internationellt blivit klart bättre. Intresset har publikt stegrats.  Östeuropa har dock inte hängt med, varken på landslags- eller klubbnivå.

Subotica hade kvaliteter, oroade Rosengård inledningsvis och under korta perioder men serbierskorna hade inte den bredd som behövs i dessa sammanhang. Har svårt att se att Rosengård kan missa avancemang.

Häcken—Twente höll ett helt annat tempo. Skönspelet uteblev. Dramatik och intensitet blev behållningen. Tyvärr kom gästernas båda mål efter två grova individuella misstag i inte speciellt trängda lägen.

Det blir svårt för Häcken att ta sig vidare, i synnerhet som lagets genomgående bästa spelare Ellen Rubensson fick en tillsynes allvarlig skada.

***

Det hade varit bra för svensk klubbfotboll om Häcken avancerar. Laget är ungt och startade i går med en enda utländsk spelare, bytte sen in tre.

Rosengårds startelva var betydligt äldre och i går inledde man med fem spelare med utländska pass, bytte in tre. Receptet har varit mycket framgångsrikt för klubben men med en hårdare konkurrens utifrån har gästarbetarna numera inte den kapacitet som gör Malmöklubben till ett mästarlag.

Jag vet hur den moderna fotbollsvärlden ser ut, men har kvar den naiva tron att många, unga, svenska spelare i toppklubbarna på sikt utvecklar den inhemska fotbollen.

I morse hänvisade Sydsvenskan mig till nätet.

I alla fall indirekt.

I helgen avslutas fotbollsserierna i Skåne från division 4 och neråt. Några avgjordes i går. Men inte en enda tabell redovisades. På herrsidan är det bäst att tillägga. Damernas division 3 fanns nämligen med.

Under hela säsongen har man vecka efter vecka, i alla fall sporadiskt, kunnat följa sina lags tabellplaceringar, men när det var som allra mest intressant, då sviker tidningen.

Jag ser att det är trångt på resultatsidorna men det finns prioriteringar som i min värld tyder på stor okunnighet om läsarnas intresse. Hur många tar exempelvis del av de allsvenska damlagens laguppställningar?

I dag sviker Sydsvenskan småklubbsvärlden och dess många anhängare.

***

När jag ändå är på misshumör kan jag väl fortsätta.

Allsvenskan för herrar är inne i ett avgörande skede. Malmös idrottsliga flaggskepp Malmö FF är i högsta grad involverat i guldstriden. Jag förstår läsintresset kring klubb och lag. Inför dagens svåra bortamöte mot Kalmar FF har Sydsvenskan haft fem förhandsartiklar om matchen, två i fredags, en i går och två i dag. Två av dem, ganska likartade, är vinklade på

Henrik Rydströms besök i den stad som förknippas med hans fotbollskarriär både som spelare och tränare.

I alla dessa artiklar inte ett ord om Kalmar FF. En av lagets bästa spelare på sistone har varit MFF-bekantingen Dennis Hümmet. En pratstund med honom vore intressant. Och hur pass återställd är nyckelspelaren Romario? Är han redo för 90 minuter?

Men det är som vanligt allt ljus på himmelsblått, före och efter matcherna.

Jag vet att jag inte är ensam om att önska vidgade vyer i den inhemska fotbollsbevakningen.

Egentligen borde man inte bry sig.

Man att inte reagera är att resignera.

I dessa tider, då handbollens alltmer undanskymda plats i media diskuteras,  kommer Sydsvenskan i dag med ett nytt rejält bottennapp. I Handbollsligan spelades toppmötet mellan Sävehof och Hammarby, 33—34. Resultat och tabell fanns. Det tackar jag för. Men jag sakande målgörarna. Det gör man titt som tätt i min tidning.

Jag vet hur det ibland kan vara svårt att få plats med viktiga resultat på ett begränsat utrymme. Men så ser jag 14 centimeter resultat med målgörare, tid för mål och tabell för damernas högsta hockeyliga. Elak som jag är kollade jag de officiella publiksiffrorna för de fem matcherna: 65, 320, 69, 135 och 66. Är inte intresset större i berörda orter långt från Malmö, hur kan då denna undermåliga prioritering ske i en Malmötidning?

Det finns fler underligheter i dagens resultatbörs. Trovärdigheten blir mindre och mindre.

Det blev mycket handboll i går.

Vill ju ha valuta för de 3 999 kronor jag spenderat för att följa handbollsligorna för damer och herrar. Leverantören Infront har initialt fått kritik för undermåliga sändningar med många avbrott. Jag har hittills sett fem hela matcher plus tre halva och inte haft ett enda avbrott. Grafiken har klickat någon gång, men när den fungerar har man fått en extra information om vem som svarade för assisten till målet. Det kan nog bli riktigt bra till slut.

Min torsdagskonsumtion:

En halvlek, damer Önnered—Lugi, till slut 37—22. Hur skall Lugi reda ut detta?

Hela mötet, herrar IFK Skövde—HK Malmö 29—29 med HK:s kvittering tre sekunder före slut. Dramatik som ger den lilla extra kryddan till en fascinerande idrott.

Andra halvlek, herrar Önnered—Sävehof 23—36. Vem skall stoppa detta unga, spelskickliga lag från Partille. Det finns dubbel kvalité på alla positioner.

***

Åter till Skövde—Malmö! Det dramatiska mötet kommenterades av en herre som var den tjatigaste jag stött på. Jag vågar påstå någonsin. Det han – jag har medvetet inte forskat i vad han heter – läst på upprepade han gång på gång. Vi fick minst sex, sju gånger veta att det spelades ytterligare fyra matcher den här torsdagen.

Men det kanske viktigaste och kanske avgörande, det såg han inte. Plötsligt några minuter före slut noterade han att Skövdes unge Adam Ljungqvist nästan spelade non-stop och att lagets normalt första val som spelmotor, Malmöbekantingen Daniel Ekman inte fanns på plan.  Den ”okände” kommentatorn hade inte upptäckt att Ekman skadad försvann redan efter cirka tio minuter.

Vill Infront och Svensk Elithandboll, som köpt tjänsten, behålla sin trovärdighet och sina tittare måste man se till att matcherna inte kommenteras så undermåligt.

***

På facebook finns i dag en berättigad irritation över hur Sydsvenskan bevakade de tre matcherna med lokalanknytning (även Lugis herrar spelade). Men jag avundas verkligen inte den reporter som hade till uppgift att skriva om matcherna och hade tilldelats ett minimalt utrymme. Uppgiften var omöjlig.

Så kommer kanske den inhemska elithandbollen att behandlas i framtiden.

Och som jag skrev för en tid sedan: Hur är förbund och föreningar redo att skapa bättre information om sin fina verksamhet i den nya mediavärlden?

Jag sökte i dag info om bland annat om publik och målskyttar på Svenska Handbollförbundets hemsida. Om de fanns var de inte alltid aktuella eller korrekta.

***

I min enkla värld lever handbollen pr-mässigt farligt. Herrligans publiksiffror hittills och generellt borde oroa alla parter.

Var hittar tv-bolagen alla sina kvinnliga fotbollsexperter?

Jag vet att jag är ute på minerat vatten. Men är det inte lite för mycket nu, till förfång för kvalité och trovärdighet? På Discovery dök häromdagen upp en ny röst, Adelisa Grabus, arg och snabbpratande och med negativism som huvudinriktning. Hon hade synpunkter på hur  Olof Mellberg skulle formera sitt lag. Han som ändå möter sitt lag alla dagar i veckan i BP, skulle han inte veta bättre än Adelisa Grabus?

För vem är då denna Adelisa Grabus? Jo, en 27-årig tjej, som spelat i KIF Örebro, Växjö och AIK. Är detta tillräckliga meriter för att kallas expert? För det är så hon marknadsförs av Discovery.

Och måste man som sådan ha åsikter om allt och för det mesta i en negativ ton?

Hon är inte ensam. Emelie Ölander Zaar arbetar i samma härad, snabbpratande, oartikulerat, ofta negativ och snabb på att -- med tv-repriser som hjälp – odugligförklara funktionärerna. När hon jobbar tillsammans med Alexander Axén ser man tydligt på hans kroppsspråk vad han anser.

Mammalediga Irma Helin Zibanejad har jag viss kunskapsmässig respekt för. Men gamla öron har ofta svårt att urskilja vad hon vill framföra.

Så har vi då Petra Svensson, inte expert bara referent, pratglad, men hon har nu ransonerat sina många ord och det tackar jag för. Petra skall ha en stor eloge. Hon är den som – oavsett kön – artikulerar tydligast av alla – oavsett kanal. Och är påläst.

Sen kan man ju undra varför bolagen inte lägger mer resurser på talpedagoger för sina frilansmedarbetare.

Men varför denna könskvotering? Vem har tittarna mest förtroende för Adelisa Grabus eller Anders Andersson, Alexander Axén, Pär Hansson, Nordin Gerzic (pratar lite otydligt, dock) eller Johan Arneng?

Jag menar Discovery+ tappar i kvalitet med sin könskvotering.

Samtidigt har kanalen en klart lysande stjärna i studioankaret Karin Frick, proffsig in i minsta detalj.

Jag har hållit mig till Discovery, det är nämligen den kanal jag besöker flitigast i mitt fotbollstittande, allsvensk nörd som jag är.

***

Andra kanaler har ypperliga kvinnliga experter. Och också ständigt arga som Bojan Djordjic och andra med en aldrig sinande svada som Daniel Kristiansson.

Men det tar vi en annan gång.

Det var inga uppmuntrande siffror Aftonbladets Johan Flinck presenterade i sin artikelserie om utvecklingen i svensk elithandboll på herrsidan.

Stort minus i boksluten totalt för lagen, färre antal åskådare och borta från tv-exponering från en av de större sportkanalerna. Hur mycket tidningarna landet runt skriver om handboll har jag inte full koll på. Ystads Allehanda följer handbollen minutiöst, det vet jag, gissar att Kristianstadsbladet och andra lokaltidningar med elitlag också gör det. Hur det ser ut i Göteborgs och Stockholms morgontidningar har jag bara en aning om.

Johan Flinck är ett ”måste” för de som vill förkovra sig lite djupare. I Expressen och dess småbröder Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen behandlas handbollen perifert.

Sydsvenskans bevakning är ojämn och saknar konsekvens. Jag har, exempelvis, svårt att acceptera att man en ena dagen presenterar alla målskyttar i en ligamatch, dagen efter bara resultatet. Det finns andra exempel på inkonsekvens.

***

Men och här kommer ett stort MEN.

I en förändrad mediavärld: Hur har förbund och klubbar anpassat sig till det nya landskapet?

Hur har Svenska cupen lanserats? Det är få utanför den inre kretsen som vet att cuperna är framme i kvartsfinalerna. Marknadsföring är inte förbundets bästa gren.

På Handbollförbundets hemsida kan du inte i dag finna resultat och facit från de elitmatcher som spelats den här säsongen. De senaste matcherna är från förra säsongen.

För att få info måst man navigera in på Handbollsligan, Svensk Elithandbolls (SEH:s) hemsida, där kan man få aktuella uppgifter. Mycket bra. Men hur skall en oinitierad person känna till denna väg. För mig var den naturliga vägen genom Svenska Handbollförbundets officiella hemsida.

Det finns en hemsida Handbollsligan, där främst Ola Selby skriver initierat och intressant.

Skånesport.se har inte glömt handbollen. Christoffer Ekman är flitig. Men hans ideliga, konstruerade metaforer är tröttsamma. Texterna håller utan dessa försök till lustigheter.

***

I den moderna mediavärlden är hemsidorna viktiga i kommunikationen. Jag har tittat på alla herrelitlagens sidor och koncentrerat mig på presentationen av spelartrupperna. IFK Kristianstad och Sävehof sticker ut i positiv mening med foton, bakgrund och meriter. I övrigt är det skralt och oftast intetsägandes med många luckor.  

En förening presenterar än i dag en lagbild från förra säsongen.

Överlag har klubbarna bra texter från sina matcher, givetvis vinklade på det egna laget. Tommy Thysell i HK Malmö (jag tror det han som oftast skriver HK:s referat) vidgar vyerna och är noga med att poängtera om motståndarna saknar en nyckelspelare. Heders! Han -- om det nu är han – envisas dock med att bara nämna HK:s spelare vid förnamn för att anslå en familjär ton. Med min journalistiska bakgrund menar jag, att man aldrig skall låta en läsare känna sig okunnig. Det gör jag speciellt i början av ett spelår med nya spelare.

Vi har pratat ofta om det, Tommy och jag. För handbollens bästa menar jag att det är viktigt att sprida budskapet utanför familjen. Handbollen är trängd och behöver fler åskådare, fler tittare och fler läsare. Alla kanaler behövs.

***

Det är naturligtvis en PR- och prestigemässig förlust att CMore inte anser det lönsamt att sända de båda Handbollsligorna. Nu är det ett bolag Infront som producerar. Prissättning och kvalitet har ifrågasatts. Men givetvis är det betydelsefullt att matcherna sänds. Att vara helt utanför tv-tablåerna vore förödande.

Jag har köpt ett årsabonnemang för 3 999 kronor. Mycket pengar förstås, men jag har tillgång till cirka 400 matcher. Så många blir det naturligtvis inte, men skall vi gissa på 80. Det blir 50 kronor per match. Då kan jag välja och vraka och slipper i regn och rusk och halka ta mig till Ystad och Lund. Vad kostar inte bara det?

Och tar jag mig ner till Baltiskan per fots kostar det mig en hundring. En enskild match via Handbollsligan, live kostar 129 kronor. Skäligt, tycker jag.

I fjor följde jag av familjära skäl Basketligan. Det kostade strax över 1 500 kronor och det gällde bara för herrarna. Så handbollens koncept är ingalunda unikt och sticker inte ut kostnadsmässigt.

Jag har hittills sett två och en halv match (det blir en tredje i kväll, Hammarby—HK Malmö). Kvaliteten har varit helt okej utan störningar och refererats och kommenterats av personer vi känner från CMore, med förtjänster och brister.

Jag saknar dock att jag inte kan casta sändningen från datorn till den större tv-skärmen. Men man kan inte få allt.

***

Den uppkomna situationen beror ju tyvärr på att intresset för svensk klubbhandboll inte är större. Däri ligger problemet.