Inlägg publicerade under kategorin Journalistik

Av Magnus Månsson - 19 januari 2016 15:58

Hemkommen från ett dygn på sjukhuset.

Som alltid väl omhändertagen av vänliga människor och den kvinna som satte en spruta med Voltaren i ena skinkan har en evig plats i mitt tacksamma hjärta.

Inte ens min värsta ovän önskar jag en njurstensattack.

***

Håller just på att läsa Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Osökt hamnar tankarna på det omänskliga lidandet hos människorna som på något sätt var involverade i andra världskriget. Och i alla krig både före och efter. Förstås.

Voltaren, denna välsignade smärtstillare, fanns i alla fall inte.

Jag rekommenderar Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte och även hennes bok om Tjernobyl. Skall även senare läsa några av hennes övriga böcker. Hon är en Nobelpristagare lätt att förstå och ta till sig. Det är en hemsk verklighet hon skildrar med ett lättläst språk.

***

Som en ivrig konsument av främst tidningar har en stor del av tiden efter hemkomsten ägnats åt att ta igen det jag missat i massmedia, där jag inkluderar några hemsidor och ett fåtal bloggar.

Mellan de båda EM-matcherna i handboll i går gick jag in på Sydsvenskans sporthemsida för att se något nytt om just den fascinerande EM-turneringen. Men inget.

Däremot fanns det klockan 20.20 inte mindre än 23 MFF-relaterade artiklar, både nya och gamla.

Alltså TJUGOTRE.

Någon måtta måste det väl finnas i alla överdrifter? Tror de ansvariga att det minskade antalet läsare bara är intresserade av MFF?

***

På fredag kommer det första numret av veckotidningen Skånesport ut. Jag hoppas verkligen att den gör skäl för sitt namn, en tidning för hela Skåne och alla dess idrotter.

***

Åter till handbolls-EM. Har det i någon idrott på internationell nivå spelats så många jämna, dramatiska matcher som i den här turneringen? Jag tror det inte.

Hur skall man då se på uddamålsförlusten mot Tyskland? Allt har två sidor. Jag tror säkert att man i tyske press menade att tyskarnas första halvlek var en kollaps, precis som vi i Sverige menade att inledningen av den andra halvleken var en svensk sådan. Klart är att Sverige just nu saknar den eller de spelare som individuellt kan utmanövrera ett utgrupperat internationellt försvar. Andreas Cederholm vägde i går alldeles för lätt.

Jag har alltid hävdat att i handbollsmatcher med en till två måls marginaler är det tillfälligheter som avgör. Så var det även i går. ”Tillfälligheten” hette denna gång Markus Wolff och han var tysk målvakt. Han gjorde som svenska målvakter ”alltid” gjort, avgjorde matchen med sitt storspel. Kan vi tillskriva Mattias Andersson och hans kolleger många ärofulla vinster måste vi naturligtvis ge samma erkännande till en motståndarmålvakt.

Så ser jag på förlusten och ser fram mot en dramatisk onsdag.

***

Min vakne, kunnige före detta kollega Stefan Eckerström observerade att förra vårens HK Malmöspelare Bozo Andjelic är med i Montenegros EM-lag. Underliga äro vägarna och tankegångarna. I HK Malmö fick Bozo Andjelic sparsamt med speltid, i vissa perioder ingen alls. Nu EM-spelare. Som sagt värderingarna är underliga.

Så kanske får vi i framtiden se HK:s kantspelare Lev Snaer Petrusson i det isländska landslaget. I HK har jag knappt sett honom.

***

Såg just att Ystads IF:s 19-årige världstalang Lukas Nilsson till hösten skall spela för Kiel. Jag förstår den tyska storklubben och att pengarna lockar Lukas.

Men spåren förskräcker lite. I unga år har två andra Ystadsspelare, Oscar Carlén och Jim Gottfridsson, gett sig av till Tyskland och visat att de fysiskt inte varit beredda för den tuffare tillvaron i Bundesliga. Deras proffskarriärer kantades och har kantas av otaliga skador.

Lukas Nilsson verkar dock vara byggt av ett sällsynt gott virke.

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 6 januari 2016 10:54

Det spelades en handbollslandskamp i går i Malmö, Sverige mot Tjeckien.

Om inte helt i skymundan, mötet sändes i tv, men snudd på. 1 386 personer hade mött upp i Isstadion. Det visar väl kanske också lite av handbollsintresset i Malmö. Men ett landslag på väg mot EM är ju mer än en lokal angelägenhet. Tidigare landskamper av samma karaktär har haft bra publiksiffror i Malmö.

Men sällan har marknadsföringen varit så bristfällig som nu. Huvudansvarige för landslagen, Stefan Lövgren, påstod att man lagt ner stora summor på just marknadsföringen.

Ursäkta! Jag har inte sett en enda annons i de två morgontidningarna jag dagligen konsumerar. Vart har man vänt sig? Jag vet bara att cirka 1 000 av biljetterna hade köpts av de skånska föreningarna.

Förbunden, det skånska och svenska, har verkligen fått lite valuta för sina pengar.

Och någon större hjälp av Malmös tidningar har man inte fått. Jag vet att de inte är pressens uppgift att marknadsföra idrottsevenemang men det bör väl ligga i dess intresse att informera om stora idrottshändelser i spridningsområdet? Med intressanta reportage

Skånskan skrev i ett egetproducerat refererat från det första mötet dagen före, att returmötet var ”i dag” med tid och plats.

Sydsvenskan nöjde sig med att korta ner ett TT-referat till en notis på 14 rader och förvisso notera att returmötet var i Malmö men utan att ange varken tid eller plats.

Har en landskamp i Malmö i en av våra stora idrotter – för så måste väl handbollen rankas i ett distrikt som Skåne – någon gång fått så lite förhandsuppmärksamhet som nu Sverige—Tjeckien?

Jag skall inte gå in på detaljer men bara konstatera att på tisdagens sportsidor i Sydsvenskan fanns fler nyhetsmissar än den om handbollen samtidigt som det fanns artiklar och notiser som kunde vänta och helt strykas.

Jag saknar känslan och kunnigheten för att ge den stora allmänt sportintresserade läsekretsen det den vill läsa. Vem bestämmer?

***

Sydsvenskan tappar kontinuerligt läsare. Och det är klart, öppnar man sin Malmödel med att till sju helt okända personer, med stora bilder, ställa frågan om deras bästa badminne, ja då förstår jag många tvekande överväger att säga upp sin prenumeration.

Samtidigt som man bara någon dag tidigare fyllt ”Malmöettan” med fem bilder på okända personer och ställt frågan: Vad ska du göra mer av under 2016?

Ärligt talat, vem bryr sig om vad Johan Nilsson ska göra 2016?

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 1 januari 2016 18:59

Två stora intressen har följt mig från de tidiga tonåren, tidningsläsning och friidrott.

Det är två branscher i kris och det känns därför naturligt att två av mina nyårsönskningar tillägnas dem.

 

Jag växte upp med Idrottsbladet, men IB hade konkurrens med många dagstidningar i min omgivning. Min mor har hade lärt sig tycka om Sydsvenskan när hon jobbade som barnsköterska i en familj på Ribersborg i Malmö och när hon bildade en egen familj i Skurup var det naturligt att även där läsa Sydsvenskan. I Skurup läste man även Ystads Allehanda, den fanns också i hemmet även om den under många år ”delades” med grannen Tant Matilda.

Mina släktingar, alla bodde i Skurup, hade Skånskan, så den tog jag också ofta del av. På ett plank kring Skurups hotell hade Arbetet tre glasförsedda anslagstavlor. Varje eftermiddag satte man upp dels första sidan, dels Skurupssidan och så även en sportsida. Det ingick i vardagsrutinen att cykla dit och ta del av innehållet. På eftermiddagarna kom även Ystads andra tidning Aurora ut. Den hade några familjer i huset där vi bodde så ofta bläddrade jag även igenom denna tidning.

Under studieåren i Stockholm fanns Stockholmstidningarna i elevernas samlingsrum och varje dag köpte jag Sydsvenskan på Östra station. Och varje vecka kom en packe med YA med post till bostaden i Stocksund från min mor. Portot var billigt på 1960-talet.

När jag själv bildade familj var en prenumeration på Sydsvenskan och Ystads Allehanda en självklarhet och eftersom vår granne i Oxie hade Arbetet var ett kvällsbyte SDS/Arbetet en självklarhet. Efter hand tappade jag kontakten med Skurup och skippade YA.

Under de 20 åren på Sydsvenskan hade jag obegränsad tillgång till tidningsläsning. Den utnyttjade jag.

Numera dimper varje morgon Sydsvenskan och Skånskan in genom brevlådan. Men tyvärr tunnare och mera lokala än någon gång tidigare. Jag förstår givetvis anledningen, färre läsare ger mindre resurser och sämre tidningar,

Min nyårsförhoppning är att upplageraset skall stoppas och att kvaliteten inte skall försämras.

***

Jag hoppas även att den nya veckotidningen Skånesport skall lyckas i sin satsning så att vi nördar åter kan få läsa om vad som sker på idrottsområdet i hela Skåne. Illavarslande är dock att man har tankar på att välja bort Nordvästskåne, en fjärdedel av distriktet, idrottsligt en tredjedel. Jag hade hoppats – och hoppas fortfarande – på en heltäckning.

***

För friidrottens del – jag tänker här bara på Skåne – finns det en självklar önskan: En kraftfull styrelse i Skånes Friidrottsförbund som kan vända ett skadeskjutet skepp. Den måste ha hårda nypor och se till att det blir ett vettigt tävlingsprogram och att utbildningen återuppstår.

Skånsk friidrott har aldrig varit sämre rakt över. Statistiken är fruktansvärt avslöjande. Det går inte att skyla sig bakom enskilda elitinsatser och att redovisa rekordstora friidrottsskolor för barn mellan 4 och 9 år, när i Malmö under 2015 en – ja, EN – 13-årsgrabb tävlade i friidrott och i årsklassen över också bara en –ja, EN.

Med sina utmärkta resurser, innehallen Atleticum och tre utearenor med allvädersbanor är det i mina ögon ett rejält underbetyg åt Malmös friidrottsklubbar.

Skånes Friidrottsförbund behöver nya krafter och Malmöklubbarna entusiastiska ungdomsledare som kan locka speciellt grabbar i tonåren till friidrotten.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 9 december 2015 16:03

Hur tänker man i Danmark?

Det är lite självklara funderingar efter Malmö FF:s senaste insatser i Champions League och ryktena om att Åge Hareide skall ersätta Morten Olsen som dansk förbundskapten.

Experter har – även före 0—8 mot Real Madrid – varit kritiska mot MFF:s kollektiva försvarsspel. Låt vara att det varit extremt tufft motstånd men 1—21 på sex matcher (4—15 i fjol) kan man inte enbart förklara med att man mött mycket bra lag. DBU, det danska förbundet, måste naturligtvis ställa sig frågan om Hareide har de rätta kvaliteterna att leda ett landslag med målsättningen att kvalificera sig till VM.

Jag vet inte, men visst borde man ta sig en extra funderare.

Åge Hareide är inte ung och har han förmågan att bygga något nytt och ge de unga, danska talangerna tid och utrymme att få utveckla sin potential?

Under sina två år i MFF har tilliten för de egna unga talangerna inte varit överdrivet stor.

***

Tidningarna gjorde det lätt för sig. Alla MFF-arna fick en etta, alltså underkänt. Okej, det var många som inte var värda något bättre i ett CL-perspektiv men att ge exempelvis Enock Kofi Adu en etta beror mer på att man vill göra sig lustig än på fotbollskunskap. Adu ville, kunde och lyckades före paus men utan hjälp föll han naturligt tillbaka.

***

Ser nu i pressen att någon redan börjar diskutera att – och hur – MFF måste förstärka sin trupp. Samtidigt är det bara Simon Kroons kontrakt och Nikola Djurdics låneavtal som går ut under 2015. Cirka 25 spelare står under kontrakt till och med 2017 och dessutom skall klubben satsa än mer på sin ungdomsakademi.

I min enkla värld får jag det inte riktigt att gå ihop.

Någon gång måste man välja väg.

Även en journalist bör väl ha en någorlunda rät linje. Även om långsiktighet inte skapar rubriker – eller klickar på webben.

***

Det finns ingen anledning att utropa: vad var det jag sa!

Men det är när spelåret är avklarat som slutbetyget sättes. Alltför många höjde lag och spelare till skyn tidigt under säsongen. Verkligheten blev en annan för MFF, både som lag och för många av de enskilda spelarna. En femteplats i Allsvenskan är inte godkänt med MFF:s förutsättningar, att kvala in till CL:s gruppspel är naturligtvis bra (men man hade bara en riktigt svår motståndare på vägen dit, Salzburg. Celtic av årgång 2015 är inte bra) men 1—21 säger allt om insatsen på den nivån.

Även om orden är inlindade i lite undanflykter har flertalet av de försäsongsöveroptimistiska i Malmöpressen kommit till insikt om att deras påståenden var förhastade.

Vi var några äldre före detta journalister med erfarenhet som på bloggar menade att det är examendags när den sista domarsignalen ljuder.

Kanske något att ta efter för yngre före detta kolleger. Även om några närmar sig de 60.

Av Magnus Månsson - 21 november 2015 16:55

Det kommer en ny sporttiding i januari 2016, SkåneSport.

Den planeras komma ut en gång i veckan och man kan prenumera och få den antingen digitalt eller som papperstidning. Tack och lov för det sistnämnda. Att läsa enstaka artiklar via datorn är väl ok men inte en 24-sidig tidning.

I förhandsreklamen lovar man lokala och regionala artiklar från Skåne om elit- bredd- och ungdomsidrott. Programförklaringen väckte mitt intresse. Mina två morgontidningar, Sydsveskan (speciellt) och Skånskan, har minskat sina bevakningsområden radikalt. Stora delar av idrottslivet i många delar av Skåne bevakas sällan eller aldrig. Det som kalldes Lokal- eller Omkretsensport är försvunnet. Utrymmena för ungdomsidrott har minimerats.

”Mina” tidningars sportsidor har tappat vitalitet, bredd och mångfald. Jag är medveten om att minskade resurser är en orsakerna. Men det gör naturligtvis inte mig till en nöjd läsare.

Därför ser/såg jag fram mot SkåneSport.

Men ...

Det finns ett provexemplar att beskåda på hemsidan. Och vad fann jag väl där?

Jo, fem artiklar med MFF-anknytning, två om Redhawks, en vardera om Pantern, FC Rosengård, Malmö FBC, Lugi, Prespa Birlik, H 65, Kim Andersson, Nike, Värpinge IF. Med andra ord lanserade man i stort artiklar om föreningar och personer i regionen som de dagliga tidningarna är fyllda av.

Var finns det nya, de händelser och klubbar/personer/idrotter som man inte får läsa om i regionens morgontidnigar? Och var fanns den geografiska spridningen?

Det måste nog mer till för att locka läsare/köpare.

De mindre idrotterna och klubbarna skriker efter uppmärksamhet och uppskattning. Det är på detta område en ny tidning kan vinna mark och detta med en spridning över hela Skåne.

Att skriva än mer om Malmös storklubbar och stortstjärnor är i min tidningsläsande värld inget framgångsrecept.

Jag komer inte att bli en prenumerant. Jag vill i alla fall först se ett mer varierat provexemplar.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 26 oktober 2015 21:51

Gratistidningen City kommer inte ut mer.

Som en tidningsläsande nörd har jag de flesta dagar snappat åt mig ett av de exemplar, som en äldre gentlekvinna hämtat till oss pensionärer och lagt på en bänk i entréhallen.

För en SDS-prenumerant har det gått snabbt att bläddra igenom City. Materialet har ofta varit det samma.

Jag kommer dock att sakna Fredrik Lindstrands MFF-krönikor. Av de fyra skribenter som kontinuerligt följer MFF är Fredrik den mest kunnige -- han har spelat på elitnivå -- och den som legat lägst när MFF-euforin varit som högst. Även om hans sol också haft sina fläckar.

Hans betygssättning har varit sansad i med- som motgång.

Jag ser att Fredrik får fortsätta på Sydsvenskans sport. Förhoppningsvis får han plats att i krönikor och analyser ge oss sina åsikter om MFF.

Liberala tidningar pläderar för mångfald. Här har de bestämmande på Sydsvenskan en möjlighet att leva upp till sina stora ord och bredda MFF-bevakningen. En nödvändighet.

***

Jag lär också sakna profilen Kalle Linds onsdagskrönikor. Nu får jag vid frukostbordet nöja mig med hans klurigheter -- ibland med kullerbyttor -- i Radio Malmöhus.

***

Det blir mycket sport i tv. Ibland för mycket. Jag har dock försökt rationalisera bort oväsentligheter och dit räknar jag tränar- och spelarintervjuer före match och i paus. Vid dessa till tillfällen gör jag oftast något annat.

Är det någon som hört en handbollstränare säga något annat än: Vårt försvarsspel måste fungera så att vi hjälper våra målvakter och därmed får kontringar och lätta mål. Och så måste vi undvika att göra tekniska fel.

När det gäller fotbollsintervjuerna -- ibland har jag satt mig tillrätta för andra halvlek och “tvingats” lyssna -- ser man ibland hur det kryper i kroppen hos den utfrågade tränaren som hört samma fråga nu 29 gånger och gett i stort samma svar lika många gånger.

***

Rekord i dumhet hörde jag när hen -- skönt med ett könsneutralt ord så man kan undgå en genusattack -- strax före avspark före andra halvlek vid ställningen 0--0 mot HBK frågade AIK-tränaren Andreas Alm om han funderat på hur han skulle formera laget till matchen mot IFK Göteborg en vecka bort eftersom Nisse Johansson fått sin tredje varning och därmed var avstängd i dagens toppmöte.

Hur okunnig och naiv får man vara? Och skönt att Andreas Alm är en gentleman.

***

Hur mycket regelkunskap kan man begära av en tv-kommentator? Mycket tycker jag, speciellt som hen sen med hjälp av sträck, stillbilder och slow motion-upptagningar analyserar en knivig situation in i minsta detalj. Och därefter fäller ett kategoriskt domslut.

Därför blev jag extra förbannad när några av landets mest ansedda kommentatorer inte kände till regeln att en straffläggare inte får slå in sin egen stolpretur om inte målvakten rört bollen.

Man dillade om offside, om motståndare eller medspelare rört bollen. Rena kaoset.

En före detta elitdomare hörde av sig under sändningen i och förklarde regeln.

Pinsamt!

(Eftersom målram, hörnflagga och domare är “döda” föremål får en spelare vid en slagen straff- eller frispark inte vidröra bollen innan någon annan spelare gjort det.)

 

 

 

Av Magnus Månsson - 17 oktober 2015 08:23

I dag börjar slutspurten i den allsvenska fotbollen.

Det skall bli två trevliga, spännande veckor.

Landskampsuppehållet har gjort att Allsvenskan kommit i skymundan under en period. I Malmö har det av förklarliga skäl varit ovanligt tyst. Efter förlusten mot AIK betygsattes Malmö FF:s allsvenska säsong. Ord som fiasko, undermåligt, misslyckande och andra negativa ord kom till bruk.

Men ingen har gjorts ansvarig, inte sportchefen och hans medhjälpare, inte tränarstaben, inte de många dyra spelarna. I min värld är det lite underligt. Något måste ju ha gått fel.

Har de som följer MFF i vått och torrt målat in sig i ett hörn? Det är inte lätt att kritisera någon man träffar så gott som dagligen.

Redan tidigt fastslog MFF-följarna att årets trupp var bättre än guldtruppen från 2014. Det är inte heller alltid lätt att erkänna att man har fel, dragit för tidiga slutsatser.

Ordet “underpresterat” återkommer i kommentarerna. Det är ord jag inte gillar, speciellt inte om det användes allt som oftast. Då blir prestationen ett allmäntillstånd.

Självfallet kan personerna i MFF oerhört mycket mer fotboll än jag -- skam vore det annars.

Men låt en amatör ställa två frågor: Är MFF-truppen rätt komponerad? Finns det tillräckligt med konstruktiva spelare?

I dagens moderna fotboll sker många uppspel genom innerbackarna. Men varken vårens eller höstens par har visat offensiva kvaliteter. Det har varit mycket “slå bort” och säkerhet.

Säkerhet har också kännetecknat det defensivt verkligt duktiga innermittfältet Lewicki/Adu, men för lika i sitt spelsätt.. Totalt två plus två målgivande passningar är det okej?

Jag gillar Anton Tinnerholms frejdiga löpningar längs sin långsida, men inspelen håller inte alls samma klass. Noll mål och två målgivande passningar är ett facit som han och ledningen knappast kan vara nöjd med. Låt vara att en del av inläggen gett mål så att säga i “tredje hand”.

På andra kanten är Yoton betydligt effektivare framåt, ett mål och fyra assists. Men har inte en tredjedel av MFF:s baklängesmål orsakats av hans bristfälliga defensiva egenskaper?

När så Markus Rosenberg tappat stora delar av fjorårets skärpa i avslutningarna är kanske MFF:s placering inte helt ologisk.

Men invänder någon: MFF har ju gjort 50 mål på 27 matcher. Rätt, men 20 har kommit mot Sundsvall, Falkenberg och HIF. Av detta kan man också dra en del slutsatser.

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 16 september 2015 12:35

Skall man använda samma betygskriterier i en fotbollsmatch ingående i Champions League som en i Allsvenskan?

Liksom i skolans värld menar jag att bedömningen skall ske efter kursnivå. Spelar man i CL skall prestationen bedömas därefter. Det är tankar som dök upp efter mötte mellan Paris SG och Malmö FF. För handen på hjärtat, i ett internationellt perspektiv var MFF:s insats spelmässigt inte värd överbetyg. Vill man bedöma inställningen så okej, men i övrigt inte.

Den ende som denna kväll höll hög internationell klass var målvakten Johan Wiland. Med en “normal” insats av honom hade PSG:s målskörd blivit minst det dubbla. MFF hade bara en “näramöjlighet”, Nikola Djurdjics skott dryga halvmetern utanför.

Jag är inte ensam -- jag har pratat med många -- om att ha intrycket att PSG-spelarna var nonchalanta i sin defensiv och att de trots att de tvingade Wiland till de många strålande paraderna inte gick för full i offensiven. Vid behov hade de ökat intensiteten.

***

Har också sett att man i MFF-leden gladde sig över Sjachtar Donetsk 0--4 mot Real Madrid och drog av detta slutsatser om Ukrainalagets kapacitet. Jag har inte, lika lite som de som uttalat sig, sett mötet i Madrid men har konstaterat att vid 1--0 fick Donetsk i 50:e minuten en spelare utvisad. Det var därefter raset kom. 0--4 borta mot Real, ett bättre lag än PSG(?), med en man kort behöver inte innebära en sämre insats än 0--2 mot PSG. Alltså spel- och kapacitetmässigt.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se