I måndags var jag på basket, Sverige—Estland, 70—71.

Vi var cirka 3 650 personer i Baltiska hallen,

Jag har aldrig tidigare procentuellt sett så många ungdomar och barn under 15 år på något liknande kvällsarrangemang. Malbas, arrangörsföreningen, har även i andra sammanhang lyckats locka många av sina många ungdomar till matcher. Givetvis mycket positivt.

Även i övrigt var medelåldern på åskådarna låg.

Några klargöranden: Jag är medlem i Malbas, har av familjeskäl följt klubben sedan mitten av 1980-talet och har sett, och ser, barn och barnbarn spela på en hög nationell nivå.

Malbas är en alldeles utmärkt förening, som i i stort alla kriterier ligger min idrottsliga filosofi mycket nära.

Jag gillar basket. Och handboll. Och ser inte varför denna ibland lite löjliga antagonism frodas mellan dessa två lagbollsporter. Jag skulle i stället rekommendera ett samarbete för de yngsta. Man har mycket att lära av varandra, fotarbete, sättet att leverera passningar, för att ta några exempel.

Nåväl.

Efter matchen fanns en krönika i den enda Malmötidning som numera bevakar idrotten i stan. Krönikan vibrerade av känslor, det var eufori, show och hjältar och kärlek och att en basketpublik inte liknar någon annan. Ja, jag vet inte allt.

Det fanns jämförelser i stämning mellan serielunken i handboll och innebandy och landskampen, allt för att förhärliga basketen. Skam vore det om inte en landskamp skulle engagera mer än, exempelvis, Malmö FC och Endre i innebandy.

Krönikören drog också fram basketens fördel, inget mittplansspel. När såg vi senast spel på mittfältet i handboll?

Tempot beskrevs också som galet, det vill säga snabbt.

Jag förundrades när jag läste krönikan, men beslöt att inte kommentera den. I går mötte jag dock personer som varit i Baltiskan och även några som bara läst partsinlagan/krönikan.

De hade alla frågan: Vad var det där?

Därav dessa rader.

Visst fanns det spektakulära aktioner, både individuellt och kollektivt, och några snabba kombinationer och moment med hög ljudnivå. Men minst lika många sekvenser med tysta åskådare, som hejaklacksledare på innerplan inte kunde väcka. Och perioder med uselt tempo,

I min värld, vad den nu kan vara värd, var det ingen bra basketmatch. Det rörde sig ju trots all om ett VM-kvalmöte.

Det var spänningen som var behållningen. Nog så viktigt förstås.

***

Jag är som sagt en stor vän av Malbas och unnar föreningen och basketsporten all PR den får. Men när det blir för mycket och onyanserat känns det inte bra.

Har en landskamp av denna dignitet någonsin i Malmö fått så mycket textutrymme före och efter i en och samma tidning?

***

I kväll spelar Lugi och HK Malmö var sin ödesmatch i Handbollsligan. En kort lägesrapport hade varit på sin plats.

Tycker jag i all anspråkslöshet.

I helgen angjordes SM i brottning i samband med SM-veckan Skövde.

Tävlingarna sändes delvis i TV. I de större tidningarna är brottningsporten marginaliserad.

Av dagens unga sportjournalister är det få som sett någon match live. Om någon, i så fall inte många.

I Malmös tidningsvärld fanns legendarer som Gunnar Bengtsson på Skånskan (själv duktig som junior i svensk elitklass), ”Bess” Svensson på Arbetet och Nils ”Zorro” Printzlow på Sydsvenskan.

Även på 1990-talet följde Malmötidningarna på plats de stora mästerskapen. Kvällsposten hade Kent Hansson, Arbetet Michael Ljungberg och jag representerade Sydsvenskan. Jag har bevakat EM och VM i Tammerfors två gånger, i Rom, i Varna, i Uleåborg, i Clermont Ferrand, i Martigny, i Köpenhamn, i Gävle och i Stockholm.

Det säger mycket om hur man på 1990-talet i tidningsvärlden såg på brottningens läsvärde. Och givetvis också om tidningarnas ekonomiska resurser på den tiden.

DN fanns oftast på plats och GP med Cege Berglund.

Och Thure Petersson med Hjulle Sport, förstås, som servade landets ”samtliga” lokaltidningar.

Det är en föränderlig tidningsvärld, onekligen.

***

Men inte minst har brottningen förändrats. Jag tänker inte på de många regeländringarna utan mer på den geografiska utbredningen och den förändrade åldersstrukturen. Och ur skånsk synvinkel.

***

Förr i tiden fanns en tävling distrikten emellan. Vi talar om den grekisk-romerska stilen. Den vanns oftast av Skåne, under vissa perioder årligen. Denna tävling finns inte längre. Och om så varit hade Skåne inte varit i topp. I Skövde blev det bara tre medaljer, ett silver och två brons. Alltså ingen skånsk svensk mästare 2023. Lika illa var utfallet 2022.

Det är få år sedan första svenska mästerskapen 1896 som Skåne inte haft minst en SM-guldmedaljör. 1896 tävlade man i en klass. 1905 blev det en viktindelning, som sedan varierat genom åren. Oftast har man SM-tävlat i åtta klasser.

I SM i år deltog 16 skånska brottare från 10 klubbar med medaljer till Malmö Tigers (silver) och brons till IK Sparta (Malmö) och Bergania (Helsingborg).

***

SM i den fria stilen avgjordes samtidigt. Och där blev det skånska utfallet bättre än i den antika stilen. Två guld, ett silver och fyra brons hamnade i Skåne: Lundaklubben IK Dana: Ett guld och fyra brons, BK Envig (Lomma): ett guld och ett brons samt Helsingborg Wrestling Team: Ett silver.

Ytterligare två klubbar hade fristilsdeltagare. Totalt hade dessa fem klubbar 17 aktiva med i SM, alltså en mer än de i den grekisk-romerska. Det är för mig förvånade siffror. Visst har Skåne haft internationella mästare i den fria stilen (finns anledning att återkomma) men under de cirka 70 år jag följt skånsk brottning har jag aldrig sett en fristilstävling och knappast läst om någon.

En trolig förklaring till uppsvinget kan vara invandringen från länder där den fria stilen är populärare än den antika. De aktivas namn tyder på detta.
I Sverige är intresset för grekisk-romersk större än för fristil: 87 SM-starter mot 49.

***

Damerna tävlar i den fria stilen. Skåneklubbarna var duktiga i SM. Konkurrensen är smal. Av 37 deltagare kom 16 från Skåne, fyra klubbar.

Helsingborg WT blev överlägset bästa förening med sina ett guld, två silver och två brons

Dalby och Klippan vann också vardera en guldmedalj.

Eftersom IK Dana var överlägset i fristilstävlingen för herrar är det lätt att konstatera att skånsk brottning totalt sett nationellt är stark.

Anmärkningsvärt är att framgångarna inte längre bygger på den stabila grund som fanns tidigare, den grekisk-romerska stilen, som utövades i ”varje by” i distriktet.

Den svenska och skånska brottningskartan är inte sig lik.

Så är då VM-festen slut. Alla mästerskap i handboll är härliga idrottsupplevelser. Det gäller både damer och herrar.

Visst hade jag med hela mitt hjärta unnat de svenska herrarna och dess ledare en medalj. Men det är trångt i toppen mellan de för närvarande fyra stora, Danmark, Frankrike, Spanien och Sverige. Att finnas i denna kvartett är bara det meriterande. I de senaste tre mästerskapen, EM och VM, har alla finaler och semifinaler spelats mellan dessa fyra nationer.

Frankrike, denna gigant, vann förvisso OS 2021 (den tredjerankade turneringen, enligt mig), men har inte vunnit VM sedan 2017 och EM sedan 2014. Danmark, som vi med rätta hyllar efter sitt tredje raka VM-guld, har vid de tre senaste EM-slutspelen haft en sämre slutplacering än Sverige.

Det här är exempel på denna tuffa konkurrensen i de årliga mästerskapen. Det är klart att marginaler avgör dessa ofta täta möten.

De krönikörer jag läst har generellt hanterat besvikelsen över den uteblivna medaljen bra. Det kan aldrig vara ett misslyckande att komma fyra i ett VM i en stor idrott. För det är handbollen, speciellt i Europa, även om Storbritannien saknas.

***

Egentligen borde man negligera alla missnöjesyttringar på sociala medier, nerskrivna i besvikelse. Samtidigt blir jag irriterad över allt det negativa, viljan att hitta syndabockar, kritisera spelarval och taktik.

I går gjorde Sverige sin särklassigt bästa halvlek, 22—18 mot Spanien. Vilken coach, förutom de i tv-fåtöljen, hade då ändrat det vinnande konceptet?

Min erfarenhet av kanske tusentals handbollsmatcher är att det första anfallet efter pausvilan är extremt viktigt. Som nu fyra svenska bollar upp, eget avkast. Möjlighet till fem plus och fortsatt trygghet. Det blev inte så. Kort efter kom också några marginaler fel ur svensk synvinkel och också skott utanför i bra lägen. Så var det minus i protokollet. En inte helt ovanlig utveckling i handboll. Nu gick det mot Sverige, när det blev EM-guld 2022 var marginalerna i kanske än högre utsträckning Sveriges.

Men försök till vettiga förklaringar hjälper inte, syndabockar skall hittas. Och detta med facit i hand. Och hur mycket facit har man egentligen? Vad vet vi om statusen på vilande spelare och bänkade?

Och min gamla käpphäst: Även en motståndarmålvakt kan vara bra, till och med bättre än de svenska.

***

Några avslutande VM-noteringar:

Domarna i de ”stora” matcherna har överlag varit bra, till och med mycket bra.

Övertrampen, ”nere”, har varit färre än tidigare. Orsak: Kantspelarnas hoppstyrka har ökats  avsevärt, de hinner med sina konststycken under sina långa luftfärder.

Fortfarande kommer alltför många försvarssyndare undan bestraffning (straffkast) för beträdande av egna målgården.

Tv 6 och Viaplay har skött sig ypperligt. Det är mitt intryck. Jag har förstås ransonerat mitt kommentartittande. Martin Frändesjö och Kristjan Andresson har lärt mig mycket handboll. Suzanne Sjögren, Skanörstjejen, har hållit ihop det hela bra.

***

I kväll återstartar Handbollsligan. Nog så intressant,

Det blir alltså ingen VM-final på hemmaplan för det svenska herrlandslaget handboll.

26—31 mot Frankrike svider naturligtvis.

Och nu skall syndare, svikare och misstag av alla och envar plockas fram och dissekeras av mer eller mindre kunniga tidningskrönikörer och en stor mängd förståsigpåare på sociala medier. Sådana som jag.

Min åsikt är: Frankrike var helt enkelt ett bättre lag just den här fredagskvällen,

Självfallet försvagades det svenska laget av Jim Gottfridssons skadefrånvaro, men det är enkelt att skylla förlusten på detta. Eller att kritisera val av startuppställning och tidpunkterna för bytena. Det är att analysera med facit i hand.

Sen kan jag tycka att när bytet mellan målvakterna Palicka och Tobias Thulin inte gav den önskade effekten, borde man bytt tillbaka tidigare. Eller kanske mera radikalt, haft en tredje målvakt, Mikael Appelgren tillgänglig på bänken.

Förlåt, nu skrev jag också något med facit i hand.

***

Jag har antytt det tidigare i mina VM-bloggar: Det svenska kollektiva försvarsspelet har inte övertygat, inte ens mot ”mellannationerna”. Alla de tre alternerande målvakterna har blivit Matchens lirare, Palicka till och med vid tre tillfällen. Vid fem av sju matcher innan gårdagsförlusten har alltså en svensk målvakt storspelat. Uttryckt med andra ord: Motståndare av mycket varierad kvalitet har skaffat alltför många bra lägen för att den svenska totala defensiven skall få godkänt.

Den fallerade även i går och då Palicka bara var bra, inte strålande, gick det som det gick.

***

Jim Gottfridssons roll under mötet har diskuterats. Många ville ha honom som en extra ledare på bänken. Han har vid timeout som spelare styrt upp spelet i enstaka anfall, oftast med lyckad utgång. Då har han själv haft en nyckelroll i kombinationen. Skadad, och utanför spel, är förutsättningarna helt annorlunda. Jag är helt övertygad om att de ordinarie coacherna med hjälp av hjärnan/dirigenten i speluppbyggnaden klarar detta utan en tredje kock.

***

Besvikelsen gjorde sig påmind på många sätt. Aftonbladets Johan Flinck, som är den journalist jag har mest tillit till när det gäller handboll, hade fyra ettor i sin betygsättning. Så illa var det inte med tanke på motståndet. Och de överbetyg han satt i matcherna mot C-nationerna.

***

I och med att Sverige blir sämst fyra i detta VM är det femte gången i följd som Sverige hamnar bland de fem främsta i ett globalt mästerskap. I min värld strålande.

Det är inte ishockey vi talar om

Min tidning, Sydsvenskan, har inlett bevakningen av VM i handboll alldeles utmärkt.

Både vad gäller informationen före och efter de inledande matcherna. Det har funnits krönikor och informativa artiklar om både spelare och länder. En del av skribenterna kommer från andra medier, det har breddat kunskapen.

Jag ser fram mot en fortsättning med samma gedigenhet.

Men nu är jag som jag är: Jag, och jag är inte ensam (har kollat!), saknade i dag målskyttarna från fredagens matcher. Eftersom det är ett mästerskap varje år skapar man en relation till de olika landslagen och dess spelare, i alla fall de europeiska. Man vill ju gärna se hur många mål exempelvis Mikkel Hansen eller Aron Palmarsson gör. I min värld intressanta uppgifter för en fullödig information.

Väl så viktig som, de tillsynes heliga, målskyttarna i NHL-hockeyn.

Så är då VM-festen igång, svenskt 26—18 mot Brasilien, en väntad differens.

Finns naturligtvis mycket att analysera hit och dit. Somt var ypperligt, Andreas Palickas målvaktsspel, annat gediget på hög nivå, Jim Gottfridsson och Albin Lagergren, mycket som väntat och något lite sämre än förväntat.

Det var premiär med allt vad en sådan innebär med anspänning och förväntningar. Inte minst med tanke på hemmaplanstrycket.

***

Efter att ha läst en massa kommentarer både här och där, blev jag lite kvasifilosofisk: Vari ligger skillnaden mellan en målvaktsräddning och en missad avslutning? Är det i princip inte samma sak? Fast tvärtom.

Andrea Palicka var stålande med många högklassiska parade, värd alla superlativer.

Men när vi kommer till andra planhalvan så hamnade alla missade svenska avslut på minuskontot.  Inte på den brasilianske kollegan Da Roses pluskonto. Det var till största delens dennes storspel före paus som gjorde att det svenska segerrycket kom så pass sent.

Vem avgör, miss eller räddning? Beror naturligvis vem man håller på. Glöm objektiviten!

***

Det är en för enkel analys att mena att segermarginalen blev så pass liten – om den nu skall kallas så -- berodde på Palickas insats och svenska missar.

Idrottsåret 2023 har rullat igång.

I veckan startar en av höjdpunkterna, VM i handboll för herrar. Förväntningarna på hemmalaget Sverige, regerande Europamästarna, är stora. Konkurrensen är enorm, hindren är höga. Det är mycket som skall klaffa, många gånger, innan det kan bli ett blågult guldfirande inför 22 000 åskådare på Tele 2 på Söder i Stockholm.

Aftonbladet har gett ut ett 82-sidigt VM-magasin, där skåningen Johan Flinck ger initierade skildringar om spelare och lag, som kommer att ge ett mervärde för oss nördiga handbollvänner.

Johan Flincks handbollsartiklar i AB är förresten en nödvändighet för de som följa mer än den loka handbollen

***

Lokal handboll, ja. Veckotidningen Skånesport blev kortvarig. Innehållet höll inte vad redaktionen lovade.

Nu finns en nätupplaga, Skånesport.se, som inte är låst och som levererar mycket smått och gott om bland annat handboll på olika nivåer. Men även andra idrotter, mestadels lagbollsporter, uppmärksammas långt ner i seriesystemen.

För de som är intresserade av mer än skånsk elitidrott kan ett besök rekommenderas.

***

I helgen spelades Steg 3 i JSM för damer i handboll. Nu återstår 20 lag innan åtta skall vara kvar till finalspelet i Uppsala i maj. Fem är från Skåne, H 43 Lund, enda Skånelag som vann sim grupp, samt HK Malmö, Lugi, Ankaret och Lödde. Av de 20 kvarvarande lagen är många etablerade i den högsta dameliten. Som Lugi. Övriga skånska lag befinner sig längre ner i damernas seriehierarki. Det är alltid befriande när de små på ungdomssidan kan oroa de stora.

Men hur många av de bästa i dessa juniorlag kommer att spela seniorhandboll i sina nuvarande föreningar? Förmodligen inte många. Steget från att vara en stark ungdomsklubb till en elitklubb, eller en näst intill, är i dagens idrottsvärld enormt. Se bara på H 43, vars herrar lirar på nivå 4, men som har åtskilliga unga spelare på högsta nivån fostrade i klubben,

***

Se här några funderingar en regnig i januarieftermiddag.

Jag har varit i Lund några gånger den senaste veckan.

Det har blivit så en del år med bollintresserade barnbarn. Lundaspelen har under perioder var en stor del av familjens helgsysselsättningar. Först i handboll åren kring 1990, då IFK Oxie var en av de största, bästa och drivande ungdomsföreningarna i Skåne. Parallellt spelade sonen även basket, så på den tiden blev det många turer till Lund. De senaste tio åren har besöken inskränkt sig till basketarenorna.

Det finns mycket att imponeras av vad gäller Lundaspelen och Lund. Arrangörsklubbarna, Lugi, Handboll och Eos, gör i stort perfekta turneringar. Att det överhuvudtaget går att genomföra tävlingar av dessa storlekar beror på kommunens många hallar även om grannkommunerna måste hjälpa till för att ro turneringarna i hamn.

Lund har legat i framkant när det gäller att bygga handbollsanpassade hallar vid skolorna. Framlidne Lunda- och handbollsprofilen Staffan Holmqvist var under många år fritidschef i Lund och såg till att stan försågs med ett stort antal hallar. Det tackar Lunds idrottsliv för i dag.

I år besökte jag för fösta gången Lerbäckshallen från 2020, en fräsch, ändamålsenlig arena.

Men allt nytt till trots: Den gamla Idrottshallen vid Stadsparken, byggd 1941, finns kvar och i den spelas både finaler i basket och handboll med fullsatta läktare (upp mot 2 000 åskådare) och en stämning som ger en extra touch till finalspelet. Låt vara att de unga spelarna, ovana  med ett sådant publiktryck, kanske missade mer än normalt.

Att som far och farfar, och dessutom stor vän av ungdomsidrott, besöka Lundaspelen har varit en viktig del av mitt helgfirande under många år.

Det är ungdomsidrott när den är som bäst.

***

Tidigare bevakades även den idrottsliga delen av de regionala tidningarna. Med minskade resurser är den tiden förbi. Det är naturligt. Fast ledsamt. Junior- och ungdomsidrott har massmedialt försvunnit från de större tidningarnas sidor. Nej, inte JVM i hockey förstås.

Lundaspelen, och Skånecupen i fotboll, är ju trots sin storlek bara öar i den svenska ungdomsidrottsvärlden. Lite ledsamt är att resultat från SM för juniorer, den kommande elitgenerationen, nu i stort negligeras.

Skånecupen har avgjorts samtidigt med de båda tävlingarna i Lund. Alla tre arrangemangen fick i min tidning pliktskyldigt ett förhandsreportage. När den idrottsliga summeringen gjordes var det Malmö FF:s Skånecupen som uppmärksammades. Den är numera ett inofficiellt Malmömästerskap med små regionala inslag. Inte ens arrangörsklubben deltog med sina äldsta pojklag.

Lundaspelen däremot har lag från ett tiotal länder och besöks av många av Sveriges främsta ungdomslag. Kvalitativt är Lundaspelen överlägsna Skånecupen.

Men det är gubevars Malmö FF som är huvudarrangör för Skåndecupen.

***

Det pågår för övrigt en ungdomsturnering i ishockey i Malmö i P 13, Oliver Mattssons minne. Oliver dog som ung tonåring i en cancersjukdom. I turneringen deltar 18 lag från Sverige, Norge och Danmark.

Idrott är något stort.