Några timmar kvar till Finnkampen, denna friidrottens enastående klassiker. Ser fram mot tv-sändningen.

Speciellt efter gårdagens Diamond League-gala i Bryssel. Tidernas sämsta?

Utan Armand Duplantis jakt på Bubkas 6.15 i stav hade jag övergett friidrotten för Nederländerna—Polen, 1—0, i National League långt tidigare. Det fick bli en andra halvlek, som visade att ”holländarna” har ett nytt storlag på gång.

***

Finnkamp, svensk friidrotts livsnerv, den som håller elitdrömmen för så många i liv. Att komma med laget mot Finland är för många det första stora internationella seniormålet. Hade i veckan ett längre samtal med Heleneholms Tommy Persson för en artikel i årsboken Skånsk Idrotts Historia. Hans drivkraft, innan han kring 1980 blev en av Europas bästa maratonlöpare med två OS-starter, var att just få representera Sverige mot Finland. Så tror jag det är för alla som kommit upp i den svenska eliten.

***

Något av den forna glansen har försvunnit. Massmedias värld har förändrats. Under Idrottsbladets glansperiod under 1940. -50- och 60-talen var kunskapen, för de intresserade, om de finska lagen nästan lika stor som om det svenska. IB rapporterade ”allt”. Nu är även många av de svenska deltagarna okända för den svenska friidrottsallmänheten. Och inte har det blivit bättre av att Svenska Friidrottsförbundets resultat- och statistiksida är dold bakom en betalvägg. Obegripligt.

***

Min och många andras ungdomslek att tippa gren för gren är nog en syssla som är helt utdöd. Det går inte att någorlunda lätt få fram nödvändiga fakta.

Men så sent som på 1990-talet fick jag på Sydsvenskan i uppgift att tippa utgången gren för gren. Om jag inte minns fel – och det vill jag ogärna – blev resultatet okej.

***

Det hade i dag varit ett omöjligt uppdrag. Stora delar av det svenska laget är för mig okänt. Jag frapperas dock av det stora antalet unga aktiva. 14 herrar och 19 damer är födda på 2000-talet. Den yngste är 15-år.

Allt har två sidor.

Givetvis positivt att vi har så många unga kvalificerade juniorer och ungdomar.

Samtidigt kan man ställa frågan: Är underlaget bland seniorer så breddmässigt klent att man måste gå ner i åldrarna i så pass många grenar?

Friidrottens seniorbredd har rent generellt blivit sämre. Men att den gör sig gällande även på landslagsnivå är förvånande. Och mig oroad.

Alltför många slutar sin seniorkarriär i för tidig ålder.

En 15-årig tjej med 2.08,31 som personbästa på 800 meter borde inte vara aktuell för ett seniorlandslag.

Efter den senaste allsvenska fotbollsomgången blev det osedvanligt – ja, faktiskt – mycket diskussion om domarinsatserna.

Det började i Dplay, där kommentatorn Jens Fjellström berömde Glenn Nyberg i samband med toppmötet Malmö FF—Elfsborg, 1—1. Ledare och spelare från Boråslaget gav också kredit till Nyberg.

”Han tillåter tufft spel är lätt att kommunicera med och erkänner när han har fel. Glenn är Allsvenskans bäste domare.”

Självfallet mycket positivt och just det att kunna prata med spelarna är något att ta efter för många av hans kolleger. Det finns några ”korpraler” i kåren.

Trots allt är det viktigaste att döma rätt. Glenn Nyberg och hans team missade, i mina ögon, några eventuellt avgörande situationer för att oreserverat ge överbetyg till honom. Åt båda hållen. Det vill jag poängtera.

I sociala medier skiftade omdömena kraftigt. Som det alltid gör. Klubbadressen avgör. Så detta är inget att fästa sig vid. Men även yrkesjournalister fokuserar alltför ofta på ”det egna lagets” tillkortakommande.

Det är svårt att vara domare.

Alla, och då menar jag yrkesmän, har inte förståelse för detta. Såg i en kommentar en redaktör kritisera Dplay för att man inte tillräckligt granskade duellen mellan MFF:s Kiese Thelin och Elfsborgs Okumu, som fick ett gult kort.

Skribenten ville i lugn och ro granska situationen för att kunna kommentera. Dylikt skrivande irriterar mig. Vi har inte videogranskning i Sverige och då måste man acceptera att domarna genast skall fatta ett beslut.

Kommentera vad du ser direkt på plan, inte genom repriser i tv-rutan! Ge domarna den respekt de faktiskt förtjänar i sitt svåra jobb.

Sen är jag själv en hycklare, det erkänner jag. Jag vill gärna se kniviga situationer i repris.

***

Det är också lite sandlåda över spelarnas kommentarer över domarinsatserna. Åter till duellen Thelin—Okumu!

Någon kommenterade denna så här:

”Thelins ojusthet mot Varberg var lindrigare än Okumus mot Thelin.”

Utvisningen hände för ett antal veckor sedan. Varför älta? Det är sandlåda: ”Det var han som tog min spade först!”

***

Det allvarligaste domarproblemet i årets Allsvenska är bedömningen av hands inom straffområdet. Vi människor har armar bland annat för att balansera kroppen i rörelse. Det kan inte vara förbjudet att försöka täcka ett inlägg, att hoppa upp med ryggen mot bollriktningen eller ligga på marken och, som i exemplen, bli träffad av bollen. Hur många sådana horribla straffar har vi inte sett redan denna säsong?

Det är ett oerhört större problem än om ett gult kort borde vara rött.

Aldrig tidigare har jag hört och läst orden ”billig straff” som under och efter gårdagens allsvenska Skånederby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF, 4—1.

Regelboken är klar: Antingen är det straff/frispark eller inte. Det finns inga nivåskillnader. Vad än kommentatorer, krönikörer, experter och andra skriker.

Att det blev så mycket rabalder kring de två straffar, en till vardera laget, Andreas Ekberg dömde beror naturligtvis på att de flesta domare, för att inte säga alla, fegar ut vid liknande situationer.

Vad härligt om alla dessa knuffar, tröjdragningar och omfamningar bestraffades. Även från det försvarande lagets sida. Anfallarna får ofta frisparkar mot sig. Då bir det inte den uppståndelse det blev i går. Straffar berör.

Låt Andreas Ekbergs bedömningar i detta fall bli norm i ställer för uppmärksammade undantag.

Och jag vill gärna se den domare som är först med att straffa den målvakt som håller bollen oerhört längre tid än de tillåtna sex!

***

Däremot förstår jag inte Ekbergs beslut att inte bestraffa Ola Toivonen för stämplingen på HIF:aren Jakob Persson. Inte ens ett gult kort för det som en samstämmig (utanför Malmö) expertis ansåg vara rött.

Av någon underlig (?) anledning finns denna incident inte nämnt med ett enda ord i mitt husorgan.

***

Och jag har inte någonstans sett, att hörnan som gav 3—1-målet inte var någon hörna.

Jag hajade till framför tv:n när MFF:s Anders Christiansen efter att från nära håll rakat bollen utanför stolpen och helt frankt tog den ut till hörnstolpen. AC lurade, falskt, hela domarteamet och på den efterföljande hörnan nickade MFF in 3—1. Jag förstår inte varför HIF:arna inte reagerade.

Innan jag skrev dessa rader kollade jag Dplays sammandrag fem gånger och min slutsats är att det borde varit inspark för HIF.

***

Och detta för mig osökt in på VAR, videogranskningen. Skall den optimala eftersökta rättvisan skipas måste så oerhört många avgörande situationer granskas att avbrotten dödar all matchrytm. Det finns tillräcklig med avbrott redan, inte minst genom alla maskningar.

I går tisdag, igen allsvensk fotbollsmatch-

Abstinensen för en nörd gjorde sig påmind. En överdrift förstås. Jag har många intressen, uppgifter att försöka hinna med. Det är bara att erkänna, åldern tar ut sin rätt. Tempo och ork är inte som förr. Samtidigt lär det vara nyttigt att hålla igång, både fysiskt och mentalt.

Nåväl. I en paus från olika sysslor tittade jag på Dplays korta sammandrag av omgångens allsvenska höjdpunkter. Det fanns många sevärda sekvenser. Men också situationer att fundera över och diskutera. Inte minst för domarteamen. Den här gången tänker jag på bedömningen vid täckandet av skott inom straffområdet. Vi har armar bland annat för att balansera kroppen i rörelse, inte minst vid olika upphopp. Det är en naturlig rörelse. Armarna hamnar en bit utanför kroppen. Likväl bestraffades en spelare/ett lag trots att denne hoppade naturligt och till och med vände ryggen till för att blockera ett skott. Bollen träffade armen, javisst.

Men är händelsen straffbar? Tydligen. I en match i alla fall. I en annan i en liknande situation friade domaren.

Bedömningen är svår. Jag medger. Men ett rätt beslut är det som skiljer en bra domare från en något sämre.

***

På samma tema har jag sett några, i mitt tycke, hårresande beslut. En liggande spelare i straffområdet träffas av en boll slagen på armen från någon meters håll. Straff! Var skall hen ha armen?  Jag förstår inget.

I matchen Degerfors—Trelleborgs FF fick TFF i slutminuten straff efter en sådan situation. Men TFF-are som jag är gladdes jag åt att hemmamålvakten tog straffen. Det vore hemskt att förlora två poäng på en sådant okänsligt domslut. Även om det drabbade TFF.

Dags för domarkåren att lära sig hur en kropp i rörelse fungerar.

De senaste säsongerna har bjudit på alltför många fel.

***

Jag vet inte hur många gånger jag på sportkrönikeplats i mitt husorgan fått läsa kritik om Fotbollförbundets dåliga PP för Svenska cupen. Så är det det där med glashuset.

I dagarna har tre av regionens lag, Lunds BK, Torn och Rosengård, spelat första omgången i säsongens cup. Jag har inte sett ett resultat i den tidning jag förmånsbeskattas för att få i brevlådan.

Hur det gick? Jo, Lunds BK och Torn avancerade. Rosengård är utslaget.

***

I söndags hade SDS:s nytillträdde chefredaktör Jonas Kanje en krönika där han påpekade att målet var en helt jämställd tidning. Hälften av artiklarna skall vara skrivna av män och hälften av artiklarna skall handla av kvinnor. Och tvärtom naturligtvis.

Är det inte en bättre målsättning att göra en bra tidning, där man väljer journalister efter kapacitet och artiklar efter kvalitet?

Oavsett genusaspekt.

Omgång 11 i Fotbollsallsvenskan är spelad.

Halvtid närmar sig. Vissa tendenser syns. Sex av de topp-åtta-tippade lagen finns ”där de skall”. IFK Göteborg kommer att då dit. På många fronter krisande AIK får det svårt. Som jag skrivit tidigare: Sirius kommer att hålla.

Men allt beror förstås på vindstyrkan i det öppna transferfönstret.

***

Jag har alltid varit kritisk till klubbar som sparkar sin tränare. Speciellt om denne varit verksam i klubben i några år. Som nu Rikard Norling. AIK om någon borde känna till honom.

Och inte lär han vara ensam om att bestämma klubbens nya inriktning om spelidé och satsningen på en ny ung talangeneration. Jag vet inget om beslutshierarkin i AIK. Men nog finns det personer högre upp som borde stå till svars.

Det har i alla fall varit intressant att bli bekant med de unga AIK-talangerna. Det har ju också funnits tendenser till något bra. Den taktiska utmanövreringen av Hammarby först och främst. Och med fullt manskap mot MFF hade en trepoängare varit fullt möjlig.

Norlings tro på de unga var nog för stor. Det är en sanning i lagsporter på hög nivå att unga spelare behöver en trygg miljö för att utvecklas. Det blev för mycket orutin.

AIK har under denna intensiva period också haft lite oflyt med skador på några rutinerade, duktiga spelare. Dessa hade kunnat ge stadga i Norlings/AIK:s intressanta nytänkande.

Det hade varit lockande att se hur långt en modifierad spelidé med inslag av rutin kunnat föra.

Storklubbarna har inte ens råd med mellansäsonger.

Det blev Rikard Norlings fall.

***

Elva omgångar med Dplay har varit helt ok, med plus.

Tekniskt har sändningarna fungerat till nästan 100 procent. Kommentatorerna och experterna har varit upp och ner. Har hört en del alldeles för lite för att ge ett betyg och väntar med att avge något tills jag har mer på fötterna.

I min – nördiga – värld är Alexander Axén stjärnan.

***

Expert är en tung yrkestitel. Den förpliktigar. Och kräver kunskap. Och inte minst uppmärksamhet om de taktiska förändringarna.

I matchen Sirius—Malmö FF 2—5 förklarade Dplays par att vändningen från 2—2 berodde på att Sirius inte orkade stå emot MFF:s större tyngd.

Efter Kiese Thelins 2—3, på kontring, gick Sirius på offensiven för att nå kvittering, gav upp delar av det defensiva tänkandet, blev inte tillbakatryckta utan straffades med ytterligare två kontringsmål. Varav Jo-Inge Bergets till och med var en touch.

Detta tycker jag att de två Dplay-utsända skall uppmärksamma och inte hemfalla till schabloner.

***

Sydsvenskan refererar MFF:s matcher på nätet, händelse för händelse, även sketna inkast. Jag garanterar jag har inte följt. Någon gång har jag i efterhand gått in och ögnat någon halvminut.

Det är obegripligt att en krönikör går in och ”flamsar” med några följare, som via tv-sändningen ser matchen, i stället för att följa vad som sker på plan. Det blir ju bara fel. Och pinsamt.

Som att dagens högsta inlägg blir lågt, hårt och bestämt i kröniketexten.

Dplays korta sammandrag är perfekt för att få sina egna intryck vidimerade.

Är nätföljarna – hur många de nu är – viktigare än läsarna av papperstidningarna?

Hade tänkt skriva det här i går. Men annat kom i vägen.

Och det är det sköna med att vara sin egen, att slippa allt vad deadlines är, att inte ha några krav på sig att producera utan man kan skrivna ner sina funderingar, när det finns tid och lust.

Jag såg förstås Malmö FF:s klara, odiskutabla3—0-seger mot Hammarby i Fotbollsallsvenskan. Av de euforiska kommentarerna i Malmömedia gjorde MFF en toppmatch utöver det vanliga. De enskilda spelarbetygen var av den digniteten att i skolvärlden hade en ansvarsfull rektor gått in och ifrågasatt bedömningen. Och i bästa fall korrigerat.

Hammarbys nuvarande form är förbryllande. Det brast på många fötter i torsdags och det var inte enbart MFF:s styrka som avslöjade bristerna. Hammarby var helt enkelt dåligt. Inte desto mindre var de tre hemmapoängen viktiga. Stockholmslaget med sin inneboende kapacitet lär ta några rejäla steg upp i tabellen och bli den medaljkandidat de flesta förutspått.

Men ett lag med enbart tre vinster (Varberg, Kalmar och Östersund) och med tre förluster 1—2 mot Mjällby, 0—2 mot AIK och 0---3 mot Häcken kan knappast i dagsläget räknas som ett topplag. Det är i detta perspektiv MFF:s 3—0 skall bedömas.

Tidigt på säsongen, och tidigt är det väl i och sig fortfarande, var MFF—Hammarby tänkt som en match mellan två topplag. Den 23 juli var det inte så.

Euforin tog dock över i poeternas blå land.

Ordens värde delvaderas ständigt.

Inte minst inom sportjournalistiken.

Seriefinal missbrukas ofta.

I mitt husorgan kunde jag i morse lösa att på måndag är det allsvensk seriefinal i fotboll. Hoppsan, har jag missat något? Spelar Rosengårds damer hemma på samma gång som Malmö FF? Nejdå, krönikören menar att MFF—Norrköping är en seriefinal. Det är väl för det första lite tidigt att rubricera ett möte i omgång 7 som en final. Visst leder Norrköping tabellen men MFF är placerat som sjua. Och innan de båda lagen beträder hybridsgräset på Eleda har det spelats matcher både lördag och söndag. Och då kan MFF ha dalat till tionde plats.

Kan en match mellan en etta och (eventuellt) en tia kallas seriefinal?

Det luktar önsketänkande.

Värna om ordens valör.

Matchens betydelse för hemmalaget kan dock absolut inte åskådliggöras bättre än att peka på tabellsituationen.

När Jonas Kanje tillträdde som chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet påpekade han i en intervju i egna tidningen att man inte skulle vara hejarklack till Malmö FF, Lugi och Redhawks.

Han kunde ha tillagt FC Rosengårds damlag.

Det har väl varit lite si och så med efterlevnaden. Ofta har man halkat och hamnat på fel sida den anständiga gränsen.

I går kunde man exempelvis på Sydsvenskans nät läsa följande:

Om Toivonen får chansen att hoppa in (tror inte på spel från start), hoppas jag att MFF får en frispark i skottläge.

Ni får själv lista ut vem som står bakom dessa rader.

Om man nu anser att MFF inte lyckats med sina fasta situationer borde man kunna framföra detta utan ett avslöjande personligt pronomen. Det är ett ordval som tar bort all trovärdighet om objektivitet. Det blir hejarklacksjournalistik.

***

För några år sedan hade jag en diskussion med en medarbetare på redaktionen om vikten av att ha samma åsikt i en artikel i papperstidningen som i en på nätet, ibland kamouflerad som en blogg. Hen hävdade att man inte behövde det. På nätet/i bloggen kunde man vara mer personlig/subjektiv. Jag höll inte med då och håller inte med i dag.

Speciellt inte som tidningen vill[MS1]  få fler läsare att låsa upp låsta artiklar.

Då rimmar det illa med skiftande åsikter, i synnerhet om den på nätet är färgad av klubbdräkten.

Trovärdigheten får man inte tumma på.