Aura, badmintonklubben, spelar åter i högsta ligan efter sju säsonger på nivån under.

Malmöklubben är historiskt en av landet främsta i en idrott som är en av de framgångsrikaste i Malmös idrottshistoria. För en tid sedan spelade Aura sin första hemmamatch, vinst 5—1 mot Västra Frölunda. Skånesport.se hade inför premiären en förhandsartikel. Skånskan bevakade matchen på plats.

Sydsvenskan noterade resultatet i sin resultatbörs: Aura—Västra Frölunda 5—1.

Redaktionen tyckte tydligen inte att Auras come back var värt mer. I laget finns ett damdubbelpar med internationell kapacitet och ytterligare en landslagsspelare. Jag tycker uppriktigt synd om de mindre – märk väl, inte små – idrotterna som nonchaleras så. Det här är elitidrott.

Bevakningen står i stark kontrast till den småklubbsfotbollen får. Sydsvenskan upplåter textutrymme för herrfotbollsmatcher i division 5, nivå 7. Jag tror inte att läsintresset rent generellt är speciellt stort för möten så långt ner i seriesystemet.

I synnerhet som om de håller denna kvalitet, tagen från gårdagens tidning:

Under onsdagen spelades det en hängmatch i damernas division 2 södra götaland mellan Staffanstorp och Borgeby. När domaren blåst av matchen kunde Staffanstorp räkna hem de tre poängen efter att ha hemmasegrat med 3-0.

Segern innebär att laget klättrar upp på en fjärdeplats i tabellen. Detta tack vare en bättre målskillnad jämfört med tidigare fyran Södra Sandby. När nu tre omgångar återstår är det dock hela 13 poäng upp till serieledande Åhus.

Denna notis följdes av en serietabell där de eventuella läsarna kunde läsa ut allt som stod i texten.

Jag förstår att badmintonfolket känner frustation över medias nyhetsvärdering.

***

Sen har jag ingen aning om hur förbund och klubbar informerat om Badmintonligans spelprogram.

 I racketsporternas lagtävlingar är förstås även de individuella resultaten av intresse. I dagen kommunikationsvärld är det lätt för arrangörsföreningen att vidarebefordra resultaten till media. Om det hjälper vet jag förstås inte. Men det kan ju vara ett försök att komma ut från den massmediala skuggan.

Badmintonen – bland annat – är värt detta.

Andreas Granqvists landslagsplats har – med rätta – varit ifrågasatt.

Han har inte varit bra i klubblaget Helsingborgs IF. En höst i Superettan, ideliga småskavanker och åldern har tagit ut sin rätt. Det syntes också i gårdagsmötet mot Norge, 1—1. Det var ju också ”Granens” misslyckade passning som var orsaken till Norges 1—0. Och genast var belackarna framme och som ende svensk fick han av alla betygsättare underkänt, en geting, ett plus eller vad nu media har för beteckning på sina betyg.

Men om jag nu inte minns fel, så hade Mikael Lustig och Victor Nilsson Lindelöf var sitt lika taffligt ingripande som bäddade för norska farligheter. Skillnaden var att norrmännen inte utnyttjade de svenska misstagen. Sverige slapp undan. Liksom Lustig och Nilsson Lindelöf.

Sett över alla de 90 minuterna var Granqvist inte sämre än sina två förvarskolleger.

Men är man ifrågasatt så slår man obarmhärtigt på den redan liggande. Det är inte riktigt schysst. Lite av mobbning.

Sen är det en annan sak att jag anser att Andreas Granqvist gjort sitt i landslaget. Och där har Granen tidigare varit verkligt bra. Låt oss minnas hans fina landslagskarriär. Inte för ett mindre bra ingripande i gårdagsmötet mot Norge.

Jag var på fotboll i går.

Såg IFK Malmö—Vinberg, 0—9.

Att hallänningarna skulle vinna var i sig ingen större sensation. Har sett sex av IFK:s tävlingsmatcher den här säsongen och det är bara att konstatera att årets lag inte är bra. Alltför många spelare har bristfällig teknik och inte minst brist på spelförståelse. Den spelidé som finns – även om den ofta är svår att urskilja – är spelarna inte kapabla att genomföra. Så lyder min enkla analys. Och då sett över hela spelåret.

Men 0—9 är självfallet minst sagt genant.

Sådana siffror triggar igång många på sociala medier. Engagemang är bra. Men samtidigt lyser okunskapen fram.

Jag kan acceptera att man tror att IFK har – och har under en tid haft -- en fungerande ungdomsverksamhet, att spelarna har kontrakt, att det bara är att byta ut lördagselvan mot nya spelare och därmed få ett bättre lag.

IFK har fyra ungdomslag, det äldsta är ett P 13-lag, spelarna har inga kontrakt och det finns inte heller numerärt underlag för att ersätta speciellt många från lördagstruppen. IFK har varken ett B- eller juniorlag.

Det spekuleras även i att det var en ”läggmatch”. Jag har ingen aning om möjligheterna/alternativen att spela på en division 2-match och en utklassningsvinst för gästerna. Jag är förvisso ibland naiv men har svårt att inse att man kan få ett helt lag att medvetet underprestera. Det fanns en vilja att reducera, sett över hela matchen. Förmågan var otillräcklig.

Spekulationer och okunniga kommentarer får man räkna med. Tyvärr.

Men jag reagerar starkt, när man får läsa meningar från en villa på sydkusten som:

”Hela klubben stinker” och ”Riktiga rövhål”. 

Och detta av en journalist, tillika sportchef, som någon gång påstått sig vara ”gul”, utan att dock under en enda minut gjort något ideellt för IFK eller bidragit till att någon gång hjälpa till i en ekonomisk krissituation.För övrigt: Vilket ordföråd av en före detta yrkesman!

Det är att verkligen kränka de personer som utan ersättning lägger ned tid och energi för att hålla liv i IFK Malmö FK. Som att samla tomglas och buteljer, grilla korv och baka kakor för försäljning, distribuera livsmedel till behövande Malmöfamiljer, skaffa sponsorer, tvätta svettiga tränings- och matchkläder och sköta en mängd administrativa sysslor. Listan kan göras längre.

Ett gillande av ”Riktiga rövhål” är för övrigt Noor Zadrans, en av de två spelare som var avstängd i går för att de utan att meddela IFK varit utomlands för att försöka få ett proffskontrakt i någon mindre liga söderöver.

Självinsikt är inte vissa spelares bästa gren.

Givetvis bör lördagens IFK-spelare skämmas över sin genanta insats.

Men de bör ha sällskap av ganska många skribenter på sociala medier.

I går tappade Malmö FF två allsvenska fotbollspoäng, 1—1 hemma mot Sirius.

Och då skall per automatik domarinsatsen granskas.

Vanligtvis stänger jag av tv:n i samband med slutsignalen, intetsägande spelarintervjuer är inget för mig. I går dröjde jag dock kvar – men bara någon minut. Det räckte att höra MFF:s Guillermos Molins beklaga sig över att det varit mer brottning än fotboll från Sirius sida.

Hans uttalanden följdes naturligtvis upp av kvällstidningarnas nätsidor. Man gör ju gärna så, plockar upp från andra i stället för att själv producera egna nyheter.

Såg sen en journalist påpeka att det fanns fyra tillfällen inom Sirius straffområde, då en VAR- (video-) granskning (om det nu vore tillåtet) var befogat och att det åtminstone i ett av fallen borde varit straff.

Jag blir bara så trött på alla dessa bortförklaringar till tappade MFF-poäng. Från alla håll.

På tal om det VAR, som inte finns i svensk fotboll. Från min tv-vinkel var det omöjligt att se om Anders Christansens kvittering var offside. I VM nu senast är jag ganska säker på att situationen granskats. Men det hade ju varit synd om målet underkänts, för det var ju ett riktigt grant mål.

***

Nu när jag ännu är igång. Det gäller den frikännande domen mot Haris Raditinac. På bloggplatser och i andra medier har man dundrat och ironiserat och någon har till och med gjort en jämförelse med Tage Danielssons sannolikhetsmonolog om Harrisburghaveriet. Satir och ironi är svårt och konsten på hög nivå är förbehållen genier.

Det är självklart att stämplingen har skett och är bestraffbar. Det är bara glyttigt att framhäva något annat. Tv-bilderna har vidimerat det. Situationen är dock också bedömd av ett domarteam på plats: Hörna till Djurgården.

Domarna har gjort ett misstag. Jag har tidigare i två inlägg framfört min åsikt. Den står fast. Förbundet har samma uppfattning: Man kan med nuvarande regler inte gå in och peta i enskilda fall, oavsett skadeutfallet.

***

Lördagens möte mellan Sundsvall och Häcken visade på en annan händelse som kunnat hamna hos en kommitté hos förbundet.

Sundsvalls Peter Wilson kom helfri med Häckens målvakt Peter Abrahamsson, som enligt domaren fällde Wilson ojuste. Enligt domaren innanför straffsparksområdet. Tv-bilderna visar att förseelsen skedde utanför.

Det blev alltså ändå en straff, som Abrahamsson räddade. Han fick också en varning.

Regeln för frilägesutvisning, eller som det heter målchansutvisning, ändrades inför förra säsongen. Sker det ojusta inom straffområdet skall straff utdömas och en varning utdelas till förövaren. Tidigare gällde rött kort. Motiveringen för ändringen är att påföljden var trefaldig, straffspark, utvisning och avstängning en match.

Men. Om domaren sett att händelsen skett utanför straffområdet hade det inneburit frispark, rött kort och en matchs avstängning.

Häcken gynnades rejält av ett felaktigt domslut i och med Abrahamsson straffräddning.

Är det någon som menar att Häckenmålvakten så att säga retroaktiv skall få sitt röda kort?

Jag vill bara peka på alla det svårigheter som kan dyka upp vid efterhandsbedömningar.

***

Häcken blev för övrigt missgynnat vid derbyt mot IFK Göteborg, då domaren vid en indirekt frispark inom straffområdet felaktig placerade bollen i ett ”ofarligt” läge. Där hjälpte inga protester.

***

Såg att Sirius tränare Mirza Jelecak blev irriterad på MFF:s Uwe Rösler för att denne gratulerade Sirius till en poäng. Är det en så stor prestation att ta poäng mot ett MFF, som bara vunnit en av fyra matcher sedan uppehållet?

 Alltid denna överlägsna MFF-attityd gentemot omgivningen.

Lyssna på den gamle!

Ja, inte på mig. Förstås.

Nej, på Jan Fristedt, en ikon och levande legend inom ridsporten, speciellt som speaker vid de stora evenemangen. Den här veckan hörs hans stämma över Falsterbo.

I en trevlig artikel i gårdagens Sydsvenska förmedlar Jan Fristedt, 78, sina synpunkter på speakersysslan. Många referenteter och kommentatorer inom etermedia, konferencierer i olika sammanhang och mera lokala speakers vid diverse tillställningar, inte minst inom idrotten, borde lyssna på honom.

Jan Fristedt har tre grundregler:

1) Tystnad, babbla inte. Pausen ger effekt, efter en sådan skärper lyssnaren sin uppmärksamhet.

2) Skrik inte. Höj rösten när du presenterar en stjärna, men var nyanserad i övriga presentationer.

3) Referera inte vad alla ser och känner till.

Med andra ord, enkla regler. Men hur många, kända som okända, möter vi inte, nästan dagligen i vår värld, som är långt från att följa dessa riktklinjer?

Jag skall i dessa semestertider vara snäll och inte nämna några namn. Men vi mötte många under den just avslutande VM-turneringen i fotboll, vi hör dem nästan alltid i alla presentationer i underhållningsprogrammen i tv och lokalt skriks det vi mål vid en fotbollsmatch i de lägre divisionerna så att grannarna blir irriterade. Och hur många referat av ett lopp i friidrott har jag inte hört fast det utspelats just framför mina ögon?

Allt så tröttsamt.

Och ända är Jan Fristedts visdomsord så enkla.

Det pågår ett VM i fotboll.

För damer.

Jag dristar mig att skriva så, när jag nu gör ett inlägg om turneringen. Alla vet inte att 2019 års VM är för damer. Allt för tydlighetens skull. Jag begriper helt enkelt inte det diskriminerande i att klargöra vad det handla om. Är det herrar som spelar fotboll, handboll, basket, hockey eller vad ni vill, så skriv det. Är det damer så klargör det! Det viktigaste är att alla läsare och lyssnare vet vad det handlar om.

Är det någon som känner sig trampad på tårna, när någon skriver damfotboll, är det väl bara att konstatera att vederbörandes tår är sällsynt ömma. Det finns viktigare saker att diskutera. Som i Malmö att locka fler flickor till fotbollen och sen få dem att stanna kvar.

***

Har sett några matcher i det pågående VM:et. Några hela, några kanske en halvlek och ytterligare några en kort snutt. Det har varit en varierad konfekt. Mycket varierad. Återkommer när jag sett lite mer för att inte dra för hastiga slutsatser.

Har dock konstaterat att kommentatorerna och de inhämtade experterna, före detta elitspelare med meriter från landslaget för damer, ofta, ja, väldigt ofta använder ordet ”slarv” för att kommentera en misslyckad passning, en dålig nedtagning eller ett underligt spelval. Man har känslan att de – nu är jag konspiratorisk – med sin fullt förklarliga varma känsla för sin idrott inte rakt ut vill säga att allt upprepat slarv egentligen är brist på kunnande. Vi pratar världselit.

***

På tal om kommentatorer. Man skall förstås i dessa tider inte klaga på dem som är kunniga och förberedda. Som nu Daniel Kristiansson. Men det blir bara för mycket. Han pratade sönder SM-finalerna i handboll (för herrar) med alla dessa oväsentliga detaljer om spelarna och annat. Och nu under VM är Daniel Kristiansson igång igen. Det är i sig imponerande att veta vilket år – och till och med vilken dag – som spelarna är födda. Hela deras karriärer med debuter och mål och allt vad du vill. Men till vad nytta? Det ger i min värld inget extravärde till referatet. Och vem kan ta till sig allt? Jag blir bara så trött på denne utpräglade pratkvarn.

Vid två föredrag med Idrottsmuseets Vänner har hans kolleger Lasse Granqvist och Anders Andersson betonat vikten av att vara påläst. Samtidigt som de understrukit att det gäller att bara använda det som ger ett mervärde till referatet. Kanske tio procent, högst.

Kan de inte lära Daniel Kristiansson detta elementära?

Att skriva en lagtext, regler i en idrott eller stadgar av alla de slag är svårt, en konst som kräver kunskap och omdöme.

Det gäller att kunna förutse alla de scenarier som kan uppstå.

Det är inget man gör på en pressläktare, när favoritlaget kanske är på väg att tappa värdefulla poäng.

Såg i dagarna ett inlägg på en nätsida i en av Malmös tidningar nedanstående text:

Utöver att Sundsvall höjde sin anfallsvilja och förmåga i andra halvlek, innehöll matchen en märklig paradox samtidigt fram till MFF:s andra mål. För Sundsvall gjorde allt för att trasa sönder och fördröja spelet när de inte hade bollen eller skulle sätta den i spel. Det dröjde alldeles för länge innan Willhelm Eskelinen varnades för sitt maskande och efter den varningen tappade han lite fokus.

Men med allt detta följde en annan paradox. För plötsligt var det fyra övertidsminuter som ju egentligen gagnade Sundsvall och gav dem mer tid att kvittera på grund av att de maskat för att få tiden att gå tidigare.

Givetvis var det korrekt att Sundsvallsmålvakten Eskelinen skulle varnas och lika rätt att domaren Kristoffer Karlsson lade till extratid (30 sekunder?) på grund av maskningen. Det gjorde han för att MFF skulle få mer tid att få ett segermål. Nu fixade MFF 2—1 före 90 minuter.

Men då blir min konspiratoriska fråga: Vad skulle domare Karlsson då göra med de där 30 sekunderna? Ta bort dem? Det går naturligtvis inte.

Och jag kan bli än mer konspiratorisk: Sundsvall kunde ju teoretiskt före 90 minuter både kvittera och ta ledningen. Då hade de där extra 30 sekunderna varit välkomna även i MFF-ögon.

Min slutsats: Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Regeltextförfattarna i detta fall har tänkt till. Tillagd tid kan inte återkallas.

PS

MFF:s sista inspark i 94:e minuten tog 31 sekunder att utföra utan tidstillägg och utan någon annan åtgärd, som ett gult kort, av domare Karlsson.

Det är bara att erkänna: Det har den senaste tiden blivit en överdos av allsvensk tv-fotboll.

Mittiveckanomgångarna kräver sin man. Både som åskådare och spelare.

Det täta spelschemat gör att lagen får en dag mer eller mindre mellan matcherna. Efter Malmö FF:s 1—0-seger över Kalmar och det tappade klara MFF-initiativet var en av stans sportkrönikörer – de är många nu – snabbt framme med förklaringen: Kalmar hade en dag längre att återhämta sig.

Så var det. Men i de nio omgångar, där lagen haft olika dagars vila mellan matcherna har MFF haft endagarsfördelen vid sju (!) tillfällen (mot Sundsvall, Östersund, Hammarby, Norrköping, Falkenberg, Elfsborg och Göteborg). i bortamötet mot Sirius hade lagen lika långt uppehåll. MFF—KFF är det enda tillfälle MFF varit ”missgynnat”.

Den här lilla påminnelsen kunde man givetvis låta passera obemärkt, om det inte vore för att MFF-tränaren Uwe Rösler i ett uttalande snabbt var framme med en liknande ”bortförklaring”. Jag har aldrig sett eller hört honom kommentera motståndarnas tät matchande i de sju matcher hans lag haft fördelen.

Men i gengäld gnäller förstås Rösler på det mesta. Inte minst på matchfunktionärerna.

Våren 2019 har spelprogrammet gynnat serieledarna Malmö FF.

***

På tal om domare. Kåren som helhet hade väl inte någon av sina bättre omgångar nu senast. Det finns väl ingen anledning att dissekera de enskilda fallen. Men två domslut med åtföljande kommentarer har fått mig att fundera.

1) Hur tänkte det CMore-team som jobbade på matchen Djurgården—Elfsborg, när alla menade att det röda kortet på hemmaspelaren Haris Radetinac var felaktigt? Tar man sats cirka 15 meter och med krafter springer in i ryggen på en motståndare, utan att bollen är i närheten, kan det bara vara direktutvisning. Eller?

2) Sparkar man en motståndare i huvudet, om än med avsikten att göra mål, med allvarliga skador som följd, kan det bara vara direktutvisning. Eller?

***

Scenen när Elfsborgs Joakim Nilsson låg avsvimmad och en förkrossad djurgårdare Buya Turay stod bredvid och tröstades av elfsborgarem, Simon Srand, var i sin enkelhet vacker och rörande. Då var klubbantagonismen glömd. Det var medkänsla.

***

Jag vet att jag inte är ensam att irritera mig på det eviga maskandet i slutskeendet av matcherna, främst från målvakternas sida. En inspark tar oftast minst 30 sekunder att utföra för det ledande laget. Och hur många gånger bestraffas en målvakt som håller bollen mer än sex sekunder?

Statuera exempel i säsongens första match. En varning för maskning och en indirekt frispark när målvakten håller bollen för länge och problemet skulle, i min optimistiska värld, vara löst. Målvakterna vet då vad som gäller. Förhoppningsvis.

Skall det ta 45 sekunder att slå en frispark, eller lika lång tid att sätta igång spelet vid en hörna, eller 30 för att göra ett inkast?

Så ser det ut match efter match. Och då oftast i slutet, då ett lag vill bevara ett för dem gynnsamt resultat.

Vi lär väl knappast få se effektiv speltid inom fotbollen. Men varför inte en modifierad regel? Låt den sista kvarten, då maskandet är som mest, bli effektiv!

Inom elitfotbollen borde tidtagningen vara en uppgift som fjärdedomaren kunde fixa. Att förmedla tiden till spelare och åskådare borde teknikerna år 2020 kunna lösa.

***

En frispark skall slås där förseelsen skedde, ett inkast från den plats bollen gick ut. Men en inspark kan läggas närmare 45 meter från där bollen gick ut. Man kan transportera bollen från hörnflaggan, förbi målet och lägga den längst ut på den bortre femmeterslinjen. Det är cirka 45 meter. Och tillåtet. Vilken tid det tar.

Av mycket jag inte förstår är den ändrade regeln att man får välja på vilken sida man får göra inspark obegriplig. Återgå till det gamla: Insparken skall ske på den sida bollen passerade linjen! Några sekunder längre speltid lär det bli.

***

Så här några fotbollsfunderingar en onsdagsförmiddag.