Att dom inte lär sig.

Jag tänker på paret som kommenterade det allsvenska toppmötet i fotboll mellan Häcken och Malmö FF, 1—1. Herrarna hette Erik Edman och Patrik Westberg. Två personer det inte finns några skäl att vanligtvis kritisera. Patriks lite personliga stil att kombinera sina referat med kunniga kommentar gillar jag, faktiskt.

Men i dag fastnade de båda i mantrat att oavgjort resultat var en förlust för båda. Det gäller kampen om Europa, alltså en topptreplacering. Givetvis hade en seger gett ett bättre utgångsläge. Men med resultaten några timmar senare visade sig att BÅDA lagen fortfarande är i samma grad aktuella för en tredjeplats som före avspark.

Krysset gav två vinnare. Inte två förlorare.  Lår vara att nuvarande serietvåan Hammarby drog ifrån med två poäng och nu är fem poäng före MFF och sex före Häcken. Och Hammarby skall möta båda dessa lag.

Norrköping har också samma plusdifferens.

Och det återstår fem omgångar, 15 poäng att spela om.

I min värld var det inte två förlorare som lämnade Bravida.

***

Det talas om Malmö FF:s fantastiska form. Form är en färskvara. Och man kan ta avstamp vid olika tidpunkter. Ser man kortsiktigt på de tre senaste omgångarna i Allsvenskan är poängskörden för de sex toppklubbarna:

9 poäng: Östersund

7 poäng: AIK och Häcken

6 poäng: Hammarby

5 poäng: Norrköping

2 poäng: Malmö FF

Kanske lite elakt att dra fram just denna statistik. Men det är inte desto minde sann. MFF har tappat på sina toppkonkurrenter på senare tid.

Men krysset på söndagen ger MFF en fortsatt möjlighet. Samma gäller för Häcken.

Mina synpunkter på tv-kommentatorn Daniel Kristiansson delas tydligen av många.

Det har jag förstått av samtal och korrespondens på olika sociala medier. Givetvis tror jag inte att Daniel tagit del av min blogg.

Men se i torsdags kommenterade han Kalmar FF—BK Häcken utan att hemfalla åt sitt tröttande, eviga rabblande av statistik och inte heller berättade han om spelarnas, ledarnas och funktionärernas hela idrottsliv. Jag blev överraskad och glad.

Och i går var Daniel i farten igen – ser man mycket handboll och fotboll i CMore  kan man inte undvika denne flitige herre. Än en gång höll han sig på mattan under mötet Redbergslid--AIK. Det går faktiskt att referera utan att pladdra hela tiden.

Nu skall Daniel bara lära sig handbollsreglerna, så kan det bli bra, eller i alla fall ok. Hans nye bisittare Charlie Sjöstrand – duktig – kunde dock inte undvika att ironisera:

-- Nu har du snart kommenterat så många matcher att du kan reglerna.

Tystnad är ett sätt att få någon att lyssna.

Så blev det då en förlust för Malmö FF i Allsvenskan i fotboll, 1—3 mot IFK Norrköping.

Och så var det då igång, samma mantra som under våren: ”Vi var det bättre laget”.

Så löd det då efter poängtapp från tränaren Magnus Pehrsson och främst Markus Rosenberg,  nu från den nye tränaren Uwe Rösler och två danskar, som inte var direkt lysande i går.

Ställningen i en match och dess betydelse präglar givetvis de taktiska dispositionerna. Norrköping ansåg tydligen att de hade förmågan att spela för att försvara pausledningen. Och gjorde det med skicklighet och de marginaler som finns i alla matcher (Jag tänker på MFF:s stolpskott.)

I ett lag räknas även målvakten. Norrköpings Isak Pettersson var väldigt duktig, MFF:s Johan Dahlin si så där. Två av baklängesmålen kom efter returer från honom. Förvisso efter två hårda skott men att släppa bollen rakt ut var knappast optimalt.

Vill man vara elak så var det enligt MFF-kommentarerna Johan Dahlins fel att laget förlorade. Det är att göra det enkelt för sig.

Sett över 90 minuter var det inte som Sydsvensks rubrik gör gällande: ”Vi (MFF) var klart det bästa laget”.

Det är tröttsamt att alltid från MFF-håll komma med undanflykter.

Malmömedia föll denna gång inte in i bortförklaringarnas värd. Tack!

***

Jag tror inte för ett ögonblick att Sydsvenskans MFF-krönikör läser min anspråkslösa blogg och än mindre rättar sig efter mina synpunkter.

Men inte desto mindre var det intressant att läsa nedanstående rader i dagens krönika:

”Men det är också en sanning att vi alltför ofta glömmer motståndaren i bedömningen av lagen som vi bevakar närmare. Konsekvensen den här gången är att när en målvakt spelar som Isak Pettersson gjorde, är det inte lätt att göra mål. Han gjorde några formidabla räddningar och stod dessutom rätt placerad och var vaken inläggsspelet. En topprestation helt enkelt.”

Denna synpunkt har jag predikat många gånger.

Hoppas naturligtvis på en fortsättning.

***

I dag spelas två – ja, faktiskt – för toppstriden viktiga matcher i Allsvenskan.

IFK Göteborg mot AIK, naturligtvis. Men också Kalmar mot Häcken. Om Häcken vinner är Hisingelaget bara tre poäng efter MFF och har efter denna naturgräsmatch sina sju återstående matcher på favoritunderlaget, konstgräs. Däribland MFF, Östersund och Norrköping på Bravida.

Varning är utfärdad.

I går tänkte jag på Sportkanalens se Halmstads BK mot Landskrona Bois i fotbollens Superetta.

Men så hörde jag att det var Daniel Kristiansson som refererade. Nej, inte en gång till orkar jag med denne pratkvarn. Hade hört honom tre gånger bara de senaste dagarna. Flitig är han denne Daniel Kristiansson. Men...

Egentligen skall man inte i dessa tider klaga på kunniga och pålästa personer. För påläst är han. Men återigen ett men. Vad är intressant och vad kan en normal tittare ta till sig? Daniel Kristiansson rabblar data om alla spelare i ett i ett, i vilka klubbar de spelat, i vilka matcher de gjort mål och i vilken minut, alla inbördes möten, ja, allt, allt, allt.

Nu har han snöat in sig på domarna. Han berättar om när dessa senast dömde på den aktuella idrottsplatsen och resultatet i just den matchen, fast inget av lagen var inblandade. Det finns fler exempel. Varför?

Man orkar helt inte lyssna. Jag väljer ofta bort honom.

Det blir pinsamt. Vad vill Daniel Kristiansson briljera med? Är det kanske så att han vill dölja sin brist på förståelse för det tekniska och taktiska som kännetecknar en kunnig referent/kommentator?

Dessa brister kommer tydligast fram när han refererar handboll. Tomas Axnér har lärt honom en del under årens lopp. Den nuvarande kommentatorn Jennie Linnell gör så gott hon kan.

Men mycket återstår.

Lasse Granqvist, den store etermediaprofilen, berättade för några år sedan vid Frukostmöte i Idrottsmuseets Vänner att man inför en match skulle vara faktainläst på allt till 100 procent. Men bara använda 5.

Inte 110 Daniel Kristiansson!

Dessa båda herrar jobbar inom samma koncern. Är det inte dags för en kurs med Granqvist som lärare och Kristiansson som elev!?

(Valde bort HBK—Bois och såg i stället Örebro—Sirius. Reportern Anders Fredriksson är förvisso ingen muntergök, men man slipper en massa fullständigt onödig, förvillande information.)

***

I kväll spelar Malmö FF sin viktigaste inhemska match, sedan Uwe Rösler blev  tränare i somras. Min morgontidning hade en hel sida om MFF. Inget konstigt i det. Men inte ett ord om motståndaren IFK Norrköping, inget om eventuella skador, inget om eventuella avstängningar. Inget.

I min enkla värld mycket intressanta uppgifter inför toppmötet. Irriterad men inte förvånad.

***

JSM i handboll inleddes i helgen. Skåne fick en flygande start. 17 av 22 lag tog sig direkt till steg 3 i 18-årsgrupperna. Resterande fem får en ny chans i steg 2.

Klara damlag: Som ettor, Ankaret, Lugi och IFK Kristianstad, som tvåor H 43 Lund, H 65 Höör, Trelleborg, Eslövs IK, HK Malmö och OV Helsingborg.

Klara herrlag: Som ettor, IFK Kristianstad, Åhus, OV och Ystads IF, som tvåor Lugi, HK Malmö, Vinslöv och H 43.

Jag har skrivit det förr. Och jag står fortfarande för det.

Varför negligeras i stort alltid motståndarna till Malmölagen i kommentarer och referat i Malmötidningarna?

Som nu i samband med HK Malmös segermatch i Handbollsligan mot Önnered, 29—27. Inte ett ord om en Göteborgsspelare i Sydsvenskan. Kvällsposten byggde hela sin artikel på vad man läst i Sydsvenskan. Hur många läsare fångar man då?

Skånskan hade dock noterat att Önnereds Daniel Blomgren var en av matchens stora sevärdheter. Heders!

Nättidningen Skånesport.se besöker jag med ojämna mellanrum. Som i dag för att läsa om Önnered—HK. Inte ett ord. Men en lång artikel om en U 21-match i fotboll mellan Malmö FF och Öster. Vad säger handbollsfolket om en sådan prioritering?

Jag såg givetvis handbollsmatchen på tv. Tack C more er bevakning!

Det var sevärt och intressant. HK:s tyngd och rutin gav utslag. Och så naturligtvis evighetsmaskinen i målet Dan Beutler.

Men för en allmänt handbollsintresserad betraktare var det angenämt att stifta bekantskap med seriens nykomling. Det är ett ungt lag med många talanger. 21-årige Daniel Blomgren är nämnd. David Sandberg (20 år), Samuel Strömberg (19) och Marcus Norrbrink (17) var tre andra spelare, vars utveckling skall bli intressant att följa. Det skall jag med nöje göra, när tillfälle ges.

Jag kände bara igen två spelare i Önnered, bjässen på linjen Victor Rhodin och H 43-bekantingen Måns Gerdtsson, som inledde strålande men sen, som vanligt, inte kunde fullfölja intentionerna.

Nykomlingen har haft en tuff inledning, Kristianstad och Lugi borta, HK Malmö borta, tre av förra säsongens fyra främsta lag.

Tv-konkurrensen med fotbollen är i detta skede stor, så hittills har jag bara sett sex handbollsmatcher men frapperats av hur många unga, duktiga spelare kring de 20 som får speltid.

I dagens massmediala värld är det synd att det inte uppmärksammas utanför en snäv lokalbevakning.

Jag har en klar uppfattning om att en större kännedom om motståndarlagets och dess spelare hade höjt intresset.  Inte för de helt enögda förstås.

Det är inte pressens uppgift att göra pr för idrotten. Men lite vidgade vyer hade kanske höjt respekten.

Givetvis är det en styrka att i en fotbollsmatch vända 0—2 till 3—2.

Som nu Malmö FF i det allsvenska mötet mot Östersund.

Vissa kommentarer från Malmöhåll var till och med lite euforiska. Jag hade i stället varit orolig. Det MFF presterade den första halvtimmen hade mot ett bättre lag än Östersund kunnat straffas än värre. Och var nära att bli så.

Östersund av i dag är inget topplag. Gårdagens förlust var den fjärde raka med uddamålet.

Mycket om Östersund har kretsat kring sommartappet av succétränaren Graham Potter och fixstjärnorna Saman Ghoddos och Ken Sema. Man har glömt bort att jämtarna under samma period även mist Alhaji Gero, Brwa Nouri och Sotirios Papagiannopoulos, fem givna startspelare under våren. Det är inget lag som kan komma obemärkt från så många starka spelarförluster. Gårdagens Östersund var något av ett B-lag i jämförelse med vårens.

MFF:s upphämtning skall ses mot denna bakgrund. Varken före eller efter matchen har Malmömedia uppmärksammat dessa totalt ändrade styrkeförhållanden.

Det var starkt av Östersund att under dessa omständigheter skaka MFF.

Kanske en större prestation än att vända 0—2 till 3—2.

I dag tjuvstartar Handbollsligan, storfavoriten IFK Kristianstad mot nykomlingen Önnered.

Som intresserad, boende i Malmö och prenumerant på den stora tidningen, har det varit omöjligt att få kunskap om vad som hänt på övergångssidan runt om i Handbollssverige. Informationen har i stort bara handlat om HK Malmö och Lugi. Referat och intryck från träningsmatcherna har varit sporadiska även från dessa två lag. Klubbarnas hemsidor har inte heller alltid varit uppdaterade.

Klubbarna talar ofta och kritiserar massmedia för att man skriver för lite om deras verksamhet: ”Det är inte som förr”.

Så är det naturligtvis. Den massmediala världen är förändrad. Men det ger också möjligheteter. Inte minst genom de egna hemsidorna. Men hur sköter man dem? Gick just igenom de 14 lagens hemsidor för att ta reda på säsongens registrerade spelare. Fyra av klubbarna redovisade över huvud taget inte sina trupper. Några andra saknade väsentliga spelaruppgifter.

Det är oproffsigt för föreningar i en serie, som på sikt har ambitionen har just bli professionell.

Mest saknad är sammanställningen över sommarens övergångar. Jag tror säkert att Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, de två tidningar i Skåne som bevakar handbollen intensivast, publicerat en sådan lista. Men deras sidor är fullt förståeligt låsta. Och vilken pensionär har regelbundet råd att låsa upp alla olika intressanta sidor? Det finns ju mer än idrott.

För någon timme sedan publicerade dock Aftonbladet på sin hemsida en sammanställning över Handbollsligans övergångar. Felet var att den var daterad den 29 maj. Sen dess har en hel del hänt.

Det är på denna AB-information – och de 80-tal matcher från Handbollsligan, som jag såg förra säsongen -- jag baserar mitt tips inför 2018/2019.

1)    IFK Kristianstad

2)    Sävehof

3)    Ystads IF

4)    HK Malmö

5)    Alingsås

6)    Redbergslid

7)    Lugi

8)    Guif

9)    Skövde

10)  IFK Ystad

11)  Hammarby

12)  Önnered

13)  AIK

14)  Karlskrona

Om tid finns kommer jag de närmaste dagarna skriftligt förklara mitt tips.

Såg en löpsedel i går:

Lägg ner skiten!

Det var Aftonbladet som var på det humöret.

Och det gällde Finnkampen i friidrott.

Författare vare opportunisten Mats Wennerholm. Så egentligen är det inget att bry sig om. Det är ingen sansad friidrottsinsatt person som tar honom på allvar.

Finnkampen än ett måste för att Sverige – och Finland – skall få en toppbredd värt namnet. Antalet seniorer som någorlunda seriöst satsar på friidrott i landet minskar. Statistiken ger klara bevis. I Skåne är det bedrövligt. Allt färre ungdomar söket sig till friidrotten. Och de som gör det slutar tidigt. Den skånska statistiken från seniorer ner till och med 13-åringarna är ur breddsynpunkt minst sagt usel.

För att nå förbättringar – och det gäller på alla områden – behövs realistiska mål. OS och VM är för de flesta bara en utopi. EM, vartannat år, är nåbart för fler men trots allt bara för ett litet fåtal. Finnkampen med tre deltagare/gren ger kanske upp mot 200 aktiva ett realistiskt årsmål. Jag vet att detta är en sporre för åtskilliga energiska ungdomar. Även om resultatnivån i vissa fall är låg rör det sig om idrottsmän som tränar fem, sex pass i veckan året runt. Och har gjort så i många år.

De är värda uppskattning och uppmuntran. En Finnkampstart är för många  höjdpunkten i idrottskarriären. Det vill jag inte missunna energiska idrottsungdomar.

Viktigt är också att de aktiva trivs i den laggemenskap som en Finnkamp ger.

Intresset för Finnkampen har minskat i båda länderna, både från allmänheten och massmedia. Men det idrottsliga värdet finns kvar. Det är självfallet det väsentliga för de båda förbunden.

Mats Wennerholm recept att ”lägga ner skiten” gör varken svensk eller finsk friidrott bättre. De båda nationerna får inte fler världsstjärnor för att man inte fortsätter detta klassiska utbyte. Utan uppmuntran på vägen är risken stor att än fler tröttnar i förtid.

En framtida gala, avgjord på en dag, med deltagare från de båda nationerna är Mats Wennerholms förslag för att höja intresset. Han slår verkligen knut på sig själv. Hur tror han att mediokra idrottsutövare – hans betyg på merparten av lagens medlemmar – skall kunna locka besökare till en tävling? I en tid då enbart mästerskapen och de riktigt stora Diamond League-tävlingarna någorlunda fyller de stora arenorna. Se bara i år på Bislett och Stockholms stadion, både långt ifrån fullsatta trots imponerande startfält.

Verkligheten är att arenafriidrotten tappar mark. I Sverige både publikt, aktivitetsmässigt och massmedialt.

Finnkampen är en av årets begivenheter.

Att Mats Wennerholm med sitt elitistiska synsätt tröttnat är fullständigt likgiltigt.