Kalla mig om ni vill gammal grinig gubbe.

Det pallar jag för. Huden hårdnar med åren.

De senaste mornarna har jag varit irriterad på min dagliga, nästan i alla fall, tidning under över 65 år, Sydsvenskan. Ja, inte på alla delar förstås. Det har funnits många läsvärda artiklar i A-, B- och C-delarna. Sporten har haft en om fotbollsmålvakten Hilda Carléns nya liv och Richard Åkessons om badmintonparet Gustav Björklers och Johanna Magnussons dramatiska liv.

Mer sådant!

Men, det finns alltid detta men. Nu tänker jag på Sporten. Inför SM-friidrotten publicerades en stor artikel om MAI-sprintern Austin Hamiltons träning på Jamaica och hans förhoppningar. Naturligtvis ville man som friidrottsintresserad få veta hur det gick för honom. Inte en rad i Sydsvenskan i söndags.

Borde man inte bemödat sig att ta reda på vad Austin Hamilton presterade? Men det är klart sänder man två medarbetare att bevaka FC Rosengårds match i Svenska cupen för damer mot ett lag från nivå 3, Västerås, så tär det på resurserna.

(Hamilton, då? Jo, han blev sist i en semifinal!)

***

 Men min främsta irritation gäller resultatredovisningen och då inte bara de senaste dagarnas. Den är undermålig och minst sagt inkonsekvent. Den speglar inte den stora läsekretsens intresse. Jag vet, jag har kollat i olika grupper med allmänt sportintresserade personer.

Självfallet är min idrottssmak inte ett allenarådande riktmärke, men när resultaten från VM i rodel prioriteras framför, låt oss säga, en aktuell tabell i en hög serie, då har förnuft och kunskap inte fått råda.

Exemplen kan mångfaldigas. Jag är medveten om tidspress och personalbrist men i en pressad tidningsvärld kan man inte gömma sig bakom detta i all oändlighet. Läsare kräver kvalitet.

***

Dagens resultatsidor är ett bevis på underliga prioriteringar. Handbollssäsongen närmar sig slutet. Det hårdnar kring alla de sträck som finns. Men inte en enda nationell tabell fanns att studera. Platsbrist? Nja, inte om man på samma sida publicerar fem internationella fotbollstabeller för damer. Men skall motsvarande ligor för herrar ha sin plats, så måste i genustänkandets värld damerna ha samma uppmärksamhet. Trots att Bayern Münchens damer endast drog 633 åskådare vid sitt hemmamöte mot Sand.

Visar Münchenborna inte större intresse, varför skulle då Sydsvenskans läsare göra det?

Inte heller Spanien visar höga publiktal. Levante—Tacon sågs av 350 personer.

Man pumpas ideligen om uppgifter om hur intresset för damfotboll växer utomlands. Man har visat stort åskådarantal vid speciella uppreklamerade möten. Vardagen är inte lika glittrande.

***

Så i all min irritation har jag i alla fall lärt mig något.

Men jag hade hellre sett några tabeller från de högsta svenska serierna. Givetvis även de för damer.

Varje mach lever sitt eget liv.

Så är det, antingen nu det gäller fotboll eller någon annan idrott. Men i spekulationerna inför en, låt oss hålla oss till fotboll, match finns det en viss logik. Inte bara ett önsketänkande. Som nu inför kvällens Europamöte mellan tyska Wolfsburg och Malmö FF.

Har de två senaste dagarna sett två imponerande insatser av två Bundesligalag i Champions League, turneringen över MFF:s Europa League, Dortmunds 2—1 hemma mot Paris SG och Leipzigs 1—0 borta mot Tottenham.

Nu är förstås Wolfsburg inget Dortmund eller Leipzig. I gengäld är MFF inte ett PSG eller ett Tottenham. Men Wolfsburg, mitt uppe i sitt seriespel, stöter vecka efter vecka på kvalificerat motstånd och är ett av Tysklands bättre lag och har kvaliteter som i min värld för tillfället är överlägsna MFF:s, långt från tävlingstempo. Optimism tillhör idrotten men också realism och logik. Att bygga optimismen på att MFF har imponerande över 4 000 stöttande anhängare på plats i kväll är en lös grund.

Såg också någonstans att Malmö FF de senaste åren haft ett bättre facit, fler vinster, i sitt bortaspel i Europaspel de senaste två säsongerna. Med statistik kan man bevisa mycket om den är tillrättalagd. De senaste åren har MFF spelat i Europa League med sitt lättare motstånd i de första omgångarna än det i Champions League 2014/15 och 2015/16. Det är givet att det ger ett positivt facit. Bortaspelet har generellt sett inte blivit en styrka.

Wolfsburg är av Champion League-klass.

Vilka förväntningar vill MFF-poeterna bygga upp?

Wolfsburg är självfallet storfavorit. Det är ett logiskt tips. Även om varje match lever sitt eget liv.

Fotbollskvaliteter väger tyngre än publikstöd och statistik.

Så var den handbollsfesten slut, EM-handbollen för herrar.

Men det är en fest man lämnar med blandade känslor. Inte nu för att man inte fick se Sverige i en medaljmatch, och inte ens i en plats om placering 5. Nej, jag tänker på domarnas omöjliga uppgift. Tv-repriserna i slowmotion, domarnas värsta fiende, visar hur många ojustheter, och andra felaktigheter, som slinker igenom, många mer eller mindre avgörande. Det stör också mitt idrottsliga rättstänkande att medvetna ojustheter inom en viss gräns gynnar det felande laget. Som fasthållningar vid passivt spel och fasthållningar för att förhindra kontringar.

Ett irritationsmoment är även inkonsekvensen hos domarna när det gäller försvarsarbetet inne i målområdet. Här har det svajat rejält mellan domarparen.

Trots detta gnäll har jag sett nästan 40 EM-matcher.

***

Handboll är fascinerande – med sina fel och brister. De jämna matcherna innehåller så oerhört mycket dramatik med alla dess marginaler, små, små sådana, men många. Med tanke på just detta är det svår att bestämt mena att det spelmässigt blev rätt Europamästare. Därmed inte sagt att Spanien inte var förtjänt att sitt guld.

***

Årets EM visade på en ökad bredd. Danmark och Frankrike utslagna direkt är det främsta beviset. Portugals positiva insatser visade på en nation i frammarsch. Såg Vitryssland vid några tillfällen och stundtals hade de ett passningstempo som Sverige inte var i närheten av. Österrike med hemmaplansfavör visade klass. Ungern såg vi i Sverige vad det laget kan. Island, alltid detta imponerande örike. Alla de handbollskunniga smånationerna på Balkan, inte bara Kroatien och Slovenien. Och visst finns det en dold kapacitet i Ryssland.

Jag tycker att man i all den svenska besvikelsen skall ha den förbättrade konkurrenssituation i beaktande.

***

Men ok. Sveriges insatsen avslöjade allvarliga brister. Inte minst då avsaknaden av så kallade tvåvägsspelare, alltså spelare med internationell kvalitet både offensivt och defensivt. De många bytena drog ner på tempot och väl i position var det alltför lågt passningstempo för att oroa motståndarförsvaren. Detta sagt rent generellt om de matcher som verkligen gällde något.

Med Linus Arnesson – va bra han var mot Island – låst i en ytternioposition saknades en avbytare till Jim Gottfridsson. Den stora svenska bristen var att laget inte hade tillräckligt med spetskompetens på niometersspelarna.

Och likväl kom Sverige sjua. Vad gnäller vi för?

***

40 matcher via tv ger en viss trötthet. Efter en tid minimerade jag studiosnacket. Speciellt när Johanna Ahlm tog plats där. För plats tog hon. Hon skulle ha fram sin åsikt om allt och alla. Precis som när hon var expertkommentator vid matcherna, då skulle hon förklara varje enskild situation. Tröttsamt.

Och det var precis som när Johanna Ahlm trädde in i studion blev det en kamp om att prata fort och länge mellan henne och Hanna Fogelström.

Martin Frändesjös överlägsna kompetens kom bort.

Men tack och lov fanns Perlskog/Hellgren att lyssna till under matcherna.

I går hade jag en nyårsförhoppning på min blogg att min morgontidning Sydsvenskan skulle skildra den breda, djupa idrotten grundligare.

I dag fick jag ett besked, tidningen bjuder redan på husmanskost. Så stod det i en krönika.

Jaså, är det så? Vilken självbild har redaktionen? Det är en självklar fråga. En annan är: Är kunskapen om regionens idrott så bristfällig att man verkligen menar det man skriver?

Vad säger elitlagen i bowling och badminton – både med internationellt meriterande aktiva – och squash? Hur ofta får vi läsa om alla de duktiga utövarna i taekwondo, och andra av kampsporterna, bågskytte, kanot, short track, ja, listan över regionens många idrotter med elitaktiva kan göras verkligen lång,

Vi har inte fått läsa om att MAI 2019 för andra året i följd blev bästa SM-klubb i friidrott. Hur ofta bevakar man de stora inomhustävlingarna i Atleticum, oftast med friidrottare från Skåne, och utlandet, av hygglig klass.

Och inte har vi fått läsa om att Malmö KK efter några års regress klubbmässigt åter finns i Sverigetoppen i simning.

Min husmanskost är definitivt mer varierad än krönikörens.

***

Äntligen har så Sydsvenskan i krönikeform kommenterat sammansättningen av Malmö FF:s nybildade damtrupp. Det är ett svansande likt den berömda kattens kring den heta gröten. Det är inga klara besked, mest det ena eller det andra.

Krönikören, det är Max Wiman, har tidigare gett supporterjournalistiken ett ansikte. Det har nu kompletterats med naivitetens. Han har minsann frågat spelarna varför de valt MFF: Det fanns en genuin önskan att spela med sitt favoritlag,

Inget om idrottsliga ambitioner. Och inte en relevant fråga om de ekonomiska villkoren vid kontraktsskrivningen. Vad vill spelarna få ut av något år på korpnivå (tidningen använder själv denna benämning)? Knappast någon i den nuvarande truppen kommer att spela elitfotboll. Åldern kommer att ta ut sin rätt. Spel i division 4, 3, 2 och kanske till och med i division 1 för ett helt lag skapar inget elitlag. Märk att Dösjöbro IF, varifrån elva plus två spelare kommer, var chanslöst i kvalet till Elitettan mot Jitex, 0—4 och 0—3.

MFF kommer att under hela resans gång att tvingas värva spelare. Den egna ungdomsverksamheten, som väl ännu inte startat, kommer inte att kunna leverera tillräckligt många spelare när det är dags för Allsvenskan.

Frågetecknen hopar sig.

Wiman avslutar: De som inte tycker det inte är journalistiskt intressant (min anmärkning: hur MFF förändrar de skånska villkoren på damsidan) förenklar verkligheten.

Självfallet är detta intressant. Artiklarna har lästs av många. I min enkla värld är det intressant att fundera över hur MFF skall få plats bredvid FC Rosengård i Europa och LB 07 i Malmö. Och hur inverkar flicksatsningen på övriga föreningars verksamhet? Och hur ser fotbollskartan i Malmö ut? I tidigare inlägg har jag ställt frågorna. Men dessa aspekter har jag inte läst om i någon SDS-krönika.

Att följa MFF-damernas seriespel med mer än resultat och tabell – som man gör med damlaget i Redhawks försök att nå högsta serien – vore en skymf mot så mycket elitidrott i regionen.

Det finns mera näringsrik husmanskost att servera än division 4-fotboll för damer. Det är faktiskt nivå 6.

Varhelst några allmänt idrottsintresserade Malmöbor träffas kommer Malmö FF:s damsatsning upp till diskussion.

Min enkla slutsats är: Malmö FF har inte vunnit sympati med sitt agerande.

Vad jag anser, redogjorde jag för för några dar sedan.

Men vad tycker de som dagligen i media följer allt som händer och sker kring MFF? Sydsvenskan, Skånesport.se och Kvällsposten har nyhetsmässigt berättat om spelartruppens sammansättning med 11 plus 2 spelare från Dösjöbro IF. Men inga kommentarer, inga krönikor, inget om Sydsvenskans, Skånesports och Kvällspostens åsikter.

Är jag alltför konspiratorisk när jag menar, att Sydsvenskan, Skånesport.se och

Kvällsposten inte heller gillar MFF:s agerande men med sina MFF-hjärtan avstår att öppet skriva ner sina åsikter.

Så tolkar jag tystnaden.

Artur Bliding, sportchef på Skånska Dagbladet, har i ett flertal krönikor (inte låsta som annars är brukligt i Sk.D) med indignation framfört sina synpunkter och rotat i en härva som verkligen inte är odelat sympatisk. Den läsningen har jag uppskattat.

Med Kirseberg IF som moderklubb, 426 A-lagsmatcher, en del i Allsvenskan, i Trelleborgs FF, 62 seriematcher för IFK Malmö och 13 tränaruppdrag på olika nivåer från Allsvenskan och några snäpp ner.

Så ser Anders Grimbergs fotbollskarriär i korta drag ut.

Ja, plus då att han som 20-åring 1980 gjorde en allsvensk en (1) match för Malmö FF.

Och det räcker för att ”Grimman” i rubriker både på nät och papper kallas MFF-profil i samband med att han nu byter BK Olympic mot Lunds BK.

Vilken tidning som har en sådan syn på Anders Grimbergs cv i fotbollsvärlden behöver jag väl inte nämna.

Men hallå!  Vidga vyerna!

”Det är så skönt att påminnas om att idrotten är långt mer än fotboll och hockey som tar så mycket fokus.”

Vad är detta?

Jo, ett citat ur en krönika på Sporten i Sydsvenskan efter gårdagens basketlandskamp i Malmö mellan Sverige och Montenegro, 68—55.

Känns skönt att man på redaktionen kommit till insikt om det som så många av oss allmänt idrottsintresserade alltid vetat, och också alla de som sagt sig slutat prenumerera på tidningen på grund av ensidigheten på Sporten.

Att det skulle till en basketmatch, och därtill en för damer, för att öppna ögonen var i sig föga förvånade med tanke på krönikörens engagemang för just basket och damidrott.

Vi är många – jag vet, mitt kontaktnät är fortfarande stort – som hoppas att ingresscitatets påminnelse i fortsättningen även skall gälla andra idrotter, oavsett kön.

***

Jag såg landskampen. Det var en trevlig idrottsupplevelse med en fin stämning i Ishallen inför något över 2 600 åskådare. Jag har sällan sett en så stor andel ungdomar –till och med barn – vid ett liknande evenemang. Och det fanns en stor igenkänningsfaktor vad det gällde övriga åskådare. Basketfolket ställer upp, när det vankas landskamper. Precis som handbollens vid en landskamp i Malmö.

***

Malbas är en duktig arrangör. Och över huvud taget en gedigen förening. För säkerhets skull vill jag påpeka att jag delvis är jävig efter närmare 35 års närkontakt med Malbas. Son och svärdotter och fyra barnbarn är i dag i olika roller engagerade i klubben.

Nåväl, föreningen tar verkligen hand om sina ungdomar med läger över åldersklasserna och har många sociala evenemang. Damlandslaget skall ha en extra eloge för att de ställde upp och bjöd på sig själv vid en träff med Malbas ungdomslag i den nya, fina tvåvåningsidrottshallen Hästhagen. Det uppskattades. Jag har insideinfo.

Malbas har lyckats engagera många av sina före detta elitspelare som coacher. Det märks på resultaten, det finns kvalitet. I helgen avgjordes första steget i USM för pojkar U 17 och U 19 i Hästhagens sporthall. Båda lagen vann sina grupper obesegrade. Totalt har Malbas fem lag direktkvalificerade till steg 3, Lundaklubben Eos fyra och Ängelholmbaserade Ali ett.  Man tävlar åtta klasser.

I det skånska ungdomsseriesystemet, i åldrarna U 20, 17, 14 och 12 har Malbas 28 lag, Lobas (Lomma) 23 och Eos 20. Detta är de tre stora med lag i alla åldersklasser. Helsingborg och Äli har några luckor och inte alls samma bredd.

***

Med relativt få lag i distriktet med liknade spelkvalitet riskerar det att bli ”inavel” i matchandet. De bästa lagen söker sig därför norrut eller till Danmark för att få utvecklande och stimulerande motstånd. Fattiga klubbar har inte råd att bekosta resor och uppehälle. Föräldrarna får ställa upp. Den ekonomiska segregationen lurar överallt i den svenska ungdomsidrotten.

***

Med sin gedigna verksamhet och över tid framgångsrika ungdomsverksamhet borde Malbas ha sina A-lag på en högre plats än division 2, nivå 3. Ekonomin talar. Det är få sponsorer som lockas av lag på denna plattform i seriepyramiden. Den sociala sidan är inte lika intressant.

Malbas är hela Malmös basketförening, en mix av Malmös befolkning.

Så är han ute och ”vevar” igen, MFF-tränaren Uwe Rösler.

Denna gång ondgör han sig över att Djurgården har tre matcher på tio dagar, hans MFF tre på sju dagar.

Men det är inte relevant att jämföra dessa lags spelschema. Man måste även se på hur lång vila deras motståndarna haft. Har Djurgården fördel av att möta ett ”tröttkört” lag i de sex sista omgångarna?

I MFF:s sex sista matcher möter man lag som haft lika lång vila mellan matcherna som MFF.

För Djurgårdens del har man en ”endagsfördel” vid två tillfällen, likaläge tre gånger och så nackdelen men en vilodag mindre en gång, och det till och med i sista omgången.

Okej, hårdraget kan man få detta till ”helt orättvist”, Röslers ord enligt Sydsvenskan.

Men hur har belastningen i Allsvenskan varit under hela säsongen?

Vid båda de inbördes mötena mellan MFF och Djurgården hade MFF en extra vilodag båda gångerna.

Och sett över hela säsongen har de båda lagen haft nedanstående matchintervall gentemot sina motståndare:

Malmö FF: Lika 10 gånger, plus en dag 13 gånger, minus en dag tre gånger, minus två dagar 1 gång.

Djurgården: Lika 5 gånger, plus en dag 7 gånger, minus en dag tio gånger, minus två dagar 6 gånger.

Jag har inte räknat första omgången och inte heller den första omgången efter sommaruppehållet. MFF:s framflyttade möte mot Sundsvall ingår inte heller.

Djurgården har i Allsvenskan haft en betydligt tuffare matchning än Malmö.

Trots detta för Djurgårdens del ”helt orättvisa” spelprogram leder man Allsvenskan med i nuläget tre poäng.

Uwe Rösler är svensk fotbolls värsta gnällspik.

Och ofta får han stå oemotsagd. Få kollar hans utspel.