Det är paus i Allsvenskan i fotboll.

Lite ledsamt i dessa isoleringstider, tvmatcherna har blivit uppiggande inslag i vardagen.

Men okej, surrogatet, EM-fotbollen, är väl gott nog.

Allsvenskan går till vila med två ledare. Falangerna räknar olika. Malmö FF:s tidigarelagda match och 2—1-seger mot Elfsborg ger ett försprång på tre poäng före Djurgården. Tar man bort dessa poäng leder Stockholmslaget på bättre målskillnad. Det känns väl bra för båda lagens anhängare att de kan titulera sig ”uppehållsetta”.

Men innan ens en tredjedel av serien är det irrelevant att lägga för stor vikt vid ställningen efter åtta omgångar. Att MFF fixat en trea på sin extramatch är förstås en fördel. Alla konkurrenterna kan inte göra det, men de har 22 tillfällen att göra det.

***

Det är jämnt i tabellen. Med åtta spelade matcher för alla lagen skiljer sex poäng mellan ettan och åttan och kölagen har alla inte alls långt till övre halvan.

Med andra ord: Mycket kan förändras innan ens halva serien är spelad. Tack för det!

Opportunister i media har i omgångar utsett först MFF och sedan Djurgården och nu återigen MFF som säkra mästare.

Jag tror fortfarande på en oviss fortsättning.

Inte minst kommer de öppna transferfönstren åt båda hållen att förändra förutsättningarna.

***

Klubbarna prisar överlag sina egna akademier. Men när man skall hitta ersättare verkar sportcheferna över lag – påhejade av media – söka sig utanför det egna hemmet. Spekulationsrubrikerna blir större och mer säljande.

***

Fyra tränare har varit i hetluften med risk att redan bli sparkade. Det ger rubriker. För Häcken (Andreas Alm) och Örebro (Axel Kjäll) har det löst sig. Stefan Billborn (Hammarby) och Roland Nilsson (IFK Göteborg) fortsätter att vara ifrågasatta.

Varför?

Supporterna kräver mer av sina lag. Det ingår i normallivet för en supporter. För IFK Göteborg har skador ställt till det. Många av de tongivande har passerat sin topp. En seger i stället för ett kryss (av sex) hade placerat IFK på samma nivå som Hammarby och Norrköping. Skall så små marginaler på en så kort del av spelåret vara avgörande för en tränares vara eller icke vara? Göteborg finns på den nivå man varit de fyra senaste åren.

Och Hammarby. Spelar cupfinal på söndag mot Häcken. De tre förlusterna har kommit borta mot MFF, AIK och Kalmar, har kryssat mot Djurgården och Häcken. Inga sensationella poängtapp. Mot Djurgården var en vinst inte långt borta och mot KFF hade man chanser att punktera matchen före utskåpningen efter paus. Hammarby är bara tre poäng från en tredjeplats. Är detta skäl för ett tränarbyte? Några skickligare försvarare vore en bättre investering,

***

”Alla”, spelare och ledare, supporters och inte minst journalister hävdar att just att ”de små” kan hävda sig mot storheterna gör Allsvenskan extra intressant. Men charmen försvinner ofta när exempelvis Mjällby tar poäng från Stockholmslagen. Då kommer adjektivet genant till användning, Vissa tendenser åt det hållet kan – det medger jag – även skönjas i Malmömedia.

***

Några ord om Malmö FF. Anders Andersson, den förre elitspelaren i MFF och nuvarande (duktige!) expertkommentatorn på Discovery+. pratar ofta om att MFF vill hålla ett högt tempo. Men han tillägger nästan lika ofta: Men …

Jag menar att det finns många men. Totalt över 90 minuter är MFF kanske det lag som drar ner på tempot allra mest.

Inkasten från Jonas Knudsen tar sällan mindre än halvminuten.

Anders Christiansen är väldigt omsorgsfull, när han skall lägga sina frisparkar och hörnor.

När målvakten Marko Johansson fångar bollen är han sällsynt kär i den och omfamnar den ofta upp mot, och över, 20 sekunder.

MFF:s speluppbyggnad från innerbackarna tar lång tid och genomförs i ett långsamt tempo.

 Anders Andersson har rätt. Viljan att hålla ett snabbt tempo harmonierar illa med verkligheten.

Jag skall kasta sten i MFF-land.

Och samtidigt påminna om att minnet är kort. Och selektivt.

Gårdagsmötet Malmö FF—Kalmar FF, 3—1, var inte hemmalagets bästa det här spelåret. Har alla experter och journalister, lokala och riks, glömt vad de skrev och sa efter de två inledande omgångarnas vinster över Hammarby och Häcken? Då fanns det inget mått på överorden, speciellt inte efter Hammarbymatchen.

Samtidigt med det överväldigande berömmet konstaterades det samtidigt att två av MFF-målen var verkliga misstag av Kalmarspelare. För att vinna och få så översvallande beröm som MFF och vara så beroende av två tabbar, rimmar i min värld illa mot en sansad analys.

Bollerövringarna berodde mer på tafflighet än skicklighet i MFF:s aggressiva press.

Sen var det givetvis skickligt av Erdal Rakip att upptäcka Kalmarmålvakens Lucas Hägg Johanssons irrfärd och placera bollen i det tomma målet.

Utsökt var även Anders Christiansens frispark in i mellanrummet försvarsmur och målet som gav Antonio Colak utrymme till 3—1.

Per Hansson, Discoverys expert, före detta elitmålvakt som han är, påpekade innan frisparken slogs att han tyckte att muren borde stått närmare målet för att förhindra bollen att nå dit den kom.

Lite konspiratoriskt: Det här var ett tredje KFF-misstag. Och frisparken var ur gästernas synvinkel lite oturlig – men rättdömd – en harmlös  kollision. Detta sagt för att vara extra konspiratorisk.

Jag har, trots påpekandena,  inte med ett ord sagt att MFF-vinsten på något sätt inte var berättigad.

Men säsongens bästa spel: NEJ!

***

Kalmar FF då?

Tränaren Henrik Rydströms spelfilosofi är intressant, utvecklande. Kalmar skall locka talanger till sig och en miljö som är just utvecklande. Så här långt har Kalmar visat att man är på rätt väg. Rydström har också sagt att man på vägen kommer att göra – och tillåta – misstag. Det var därför lite underligt att han var så kritisk mot sina spelare och sig själv efter 1—3 mot MFF.

KFF tvingade ju mästarna att prestera sitt årsbästa för att vinna.

Så menade i alla fall de avlönade experterna.

***

Per Hansson stiger mer och mer fram som en av Discoverys intressantaste experter.

Det svänger fort i fotboll.

Och i åsikter. Av en samma person.

Rubrik den 18 april:

Kan MFF gå rent 2021?

Detta efter 3—2 hemma mot Hammarby och 2—1 borta mot Häcken.

Rubrik den 4/5:

Maktskifte i svensk fotboll

Detta efter Djurgårdens 3—1 mot MFF.

Rubrikerna är båda från Aftonbladet.

Textförfattare är tidningens profilerade allsvenske krönikör Robert Laul.

Betyder förtroende inget för honom? Och för tidningen? Säljer man tidningar på så kategoriska rubriker?

Alla med lite hum om fotboll – och idrott över huvud taget – vet att två inledande uddamålsvinster, förvisso över två tippade toppkonkurrenter, inte innebär en allsvensk säsong utan poängtapp. Två omgångar senare hade MFF förlorar fem poäng.

En seger, även om den var mycket övertygande, över de regerande mästarna är inte ett maktskifte. Definitivt inte efter fyra omgångar. Av 30.

Laul har spelat fotboll på elitnivå, har kunskap och skriver ofta, faktiskt, intressanta, läsvärda artiklar med tankeväckande kommentarer.

Men när dessa blandas med bombastiska funderingar och åsikter som de ovan relaterade, då tappar jag förtroendet.

Är jag ensam?

Förtroende är ett värdefullt kapital i mitt tidningsläsande liv.

Covid-19 berör oss alla.

Ja, alla över hela världen, i stort som i smått.

I det dagliga livet gör pandemin avtryck åtskilliga gånger. Även i min favoritsysselsättning, tidningsläsning, på papper och på nät. Mycket sport, det medger jag, men åtskilligt annat. Men vi håller oss till sportbevakningen.

Jag är fullt medveten om, och har full förståelse för, att bemanningen på redaktionerna minskat. Jag förstår också att man inte gör långa resor till bortamatcher inom och utom landet. Det är naturligt att man i dessa tider utnyttjar de oftast alldeles ypperliga tv-sändningarna för att referera och kommentera matcher och tävlingar. Det är inte nödvändigt att influeras av mer eller minde kunniga och pratglada tv-medarbetare. De flesta av de evenemang som tidningar och nyhetsbyråer bevakar sänds i tv. Till och med fotboll på herrarnas nivå 3. Med bra kvalitet på teknik och kommentatorer (oftast),

Men, det skall ju alltid komma dessa tre bokstäver, m e n.

Redaktionsrapportörerna lyssnar av naturliga skäl på de efterföljande intervjuerna och använder dem i sina referat och hänvisar till etermedia. Det gäller nyhetsbyrån TT likaväl som mera lokala media,

Vi som sett matchen får samma information dagen efter som precis efter matchen. Inget nytt, bara slentrian. Var finns ambitionen att hitta en enda ny information för alla dem som sett matchen och sen vill läsa om den. Undersökningar har visat att de som sett, exempelvis en fotbollsmatch, är de som också vill läsa om den och jämföra sina åsikter.

Ge dem i alla fall lite nytt. I dagens mobiltäta värld är tränare och spelare oftast lätta att nå.

Även i stressade situationer.

Ibland förstår jag ingenting.

Jag behöver hjälp.

Som att tolka det här uttalandet av Malmö FF:s Franz Brorsson efter 1—1-mötet mot Östersund i går i en intervju med Sydsvenskan.

”Franz Brorsson var inblandad i en av matchens mest omtalade situationer i andra halvlek.

Östersunds Blair Turgott skickade bollen i mål efter en hörna, men domaren blåste frispark till MFF som gjorde mål i den följande kontringen.

Helt fel, tyckte Östersunds tränare Amir Azrafshan.

Korrekt, ansåg Brorsson som dock inte riktigt förstod exakt vad domare Kristoffer Karlsson blåste för.

– Det är knuff på mig. Eller om det är på Eric (Larsson), jag vet inte riktigt. Men jag tycker det är frispark i alla fall, säger mittbacken.”

***

Vad är detta för svammel? Franz tycker det är frispark men inte på vem, på honom eller på Eric Larsson. Men korrekt var det, en bara så ni vet.

***

En rent generell kommentar: Domarna är alltför generösa med att ge förvarande lag fördelar vid kontakter inom straffområdet.

Franz Brorsson teatraliska krumsprång i duellen lönade sig. För det var förmodligen det som Kristoffer Karlsson blåste för.

***

Den digitala världen ger möjlighet att ta del av åtskilliga kommentarer till en match. De flesta har en betalvägg. Just i dag funderar jag dock om jag skall betala 25 kronor/månad för att läsa följande intelligenta analys:

 Förlorade MFF de två poängen mest för att man ytterligare en gång misslyckades med att hålla nollan eller för att man inte gjorde fler mål än ett?

Men herr krönikör: Håller ett lag inte nollan och släpper in ett mål samtidigt som man bara gör ett på sina chanser, då blir det 1—1. Så har det alltid varit.

***

Poängtappet för MFF innebär att striden om SM-guldet ännu inte är avgjort. Det lever i alla fall fram över kommande helg, Men om Djurgården vinner över MFF är väl med en opportunistisk journalistik guldet Stockholmslagets, då med en differens på fem poäng till MFF:

Men tro mig: Det blir en intensiv strid in till långt in på hösten.

Och räkna inte bort Häcken! Tre förluster, förvisso, men de berömda marginalerna har för deras del hamnat fel. Spelet har inte varit undermåligt.

Märkliga omsvängningar.

Och på så kort tid.

Inför den allsvenska fotbollspremiären för herrar var de flesta, yrkesjournalister och tippande amatörer, överens om att det fanns åtta topplag och kanske till och med fyra som kunde bli svenska mästare.

Nu, efter två omgångar, har experterna reducerat guldkandidaterna till två, kanske till och med till bara en, Malmö FF. En av de mera profilerade fotbollsjournalisterna har till och med funderat i termer om att ”MFF kan gå rent”.  Min tolkning: Hen tror att mästarna skall vinna alla sina återstående 28 matcherna, alternativt inte förlora någon enda match.

Och detta efter två uddamålsvinster, förvisso mot två tippade topplag. Men ändå.

Varje gång jag läser artiklar med så bombastiska åsikter mister jag en stor del av förtroendet för vederbörande journalist. Skaran av tillförlitliga skribenter minskar.

***

I fotbollen – och givetvis även i andra idrotter – är marginalerna mellan vinst och förlust små. Man kan givetvis tycka att MFF:s fullpoängare mot Hammarby (3—2) och Häcken (2—1) var odiskutabla.

Men samtidigt kan man konstatera att Hammarbymålvakten David Ousteds knuff i ryggen på Ola Toivonen, med en målgivande straff till 1—1 som följd, lär rankas som 2021 års mest klumpiga målvaktsingripande.

Och strax innan MFF fixade 2—0 mot Häcken hade hemmalagets Ekpolo ett skott fräsande skott precis utanför MFF-målramen.

Därmed inte sagt att MFF:s sex poäng var oförtjänta. Men det är i min värld ett bevis på de marginaler som finns i fotbollen och kommer att ge utslag under de resterande 28 omgångarna.

Tack och lov. Det lär innebära en spännande serie.

***

Det är populärt att intervjua MFF:s lovande innerback Anel Ahmedhodzic. Men i mina öron är det pinsamt att höra hans kommentarer: Alla lagets baklängesmål beror på lagets egna misstag, inte på skicklighet från motståndarna.

Men inte en antydan om att det kan vara hans egna misstag.

***

På tal om journalistiska distinktioner. Vid IFK Göteborgs 2—0-vinst över AIK hyllades segrarna villkorslöst. Få nämnde att hemmamålvakten Anestis gjorde två verkligt förstklassiga parader. 2—0 var inte så klara som det framgick av referaten.

***

Åtta allsvenska matcher har det blivit hittills.

MFF—Hammarby var bra. Minst lika sevärd var Elfsborg—Djurgården (0—2).

Den mest imponerande halvleken har varit Djurgårdens första mot Norrköping.

Glädjande är att Kalmars FF:s nya spelidé gett fyra poäng.

Så är då Allsvenskan i fotboll för herrar i gång.

Såg fem av de åtta matcherna. Vet att jag inte är ensam om denna lite nördiga tillvaro.

Några synpunkter.

***

Min tv-apparat  har blivit klart bättre – bara ett lite stopp på tio sekunder – än i fjor, men jag tillskriver discovery+ de förbättrade tekniska sändningarna.

Sen kan man ju fråga sig om expertbemanningen inte är överdriven vid de matcher bolaget kallar huvudsändning. En studie med en programledare och två experter, en kommentator som till sin hjälp har en tredje expert. Och nere bredvid planen finns dessutom en reporter.

Servicen kan man inte klaga på. Jo, förstås, experten Irma Helin talar alldeles för fort för att en plus80-herre alltid skall hinna med.

***

Jag skall inte efter en enda omgång hylla och klanka på lag och spelare. En match av 30 säger absolut inget om fortsättningen. Det har jag lärt mig.

***

I Malmömedia menade många att Hammarbys båda mål (matchen slutade 3—2) var följden av egna misstag, Är det inte så att alla mål, i båda riktningarna, kan härledas till ett misstag någonstans på plan? Bolltapp/bollerövringar sker ideligen och frisparkar är den vanligast förekommande bestraffningen i en fotbollsmatch. Hammarby utnyttjade med skicklighet två vanliga situationer med mål som följd.

Det är det vanliga syndromet, som inte hör hemma i neutral journalistik: Våra mål kommer efter stålande prestationer, deras efter våra misstag.

Supportersresonemang. Helt enkelt.

På tal om misstag: Hammarbymålvakten David Ousteds knuff i ryggen på Ola Toivonen med den målgivande straffen som följd kommer säkert att bli ett av årets klumpigaste ingripanden. Ousteds retur rakt ut på Colaks hårda skott kan väl också hänföras till kategorin ”misstag”.

Misstagen i premiärmatchen var Hammarbys. Vilket gav en rättvis vinst för MFF.

***

En av omgångens intressantaste matcher var nya Kalmars mot Östersund, 0—0. Inte bara för att de båda lagen framåt jul lär kriga i de nedre regionerna.

Hur långt har KFF-tränaren Henrik Rydström kommit i sitt nybygge med sin unga trupp? Lagets första halvlek var övertygande, modigt, finessrikt och uppoffrande med en intensiv press. Östersund fick knappast låna bollen.

Efter paus tröt orken. Matchen blev jämnare men sett över 90 minuter var Kalmar det klart bättre laget med en spelidé som kommer att ge framtida framgångar.

Att det fanns så mycket teknik och spelförståelse i truppen det trodde jag inte efter de två senaste säsongerna. I går saknades dessutom några kuggar.

När Rydström hösten 2018 ersatte sjukskrivne Nanne Bergstrand som  tränare lät han unga spelare få chansen. KFF-ledningen trodde inte på Rydström då, satsade i stället på Magnus Pehrsson och återigen på Bergstrand.

Två förlorade säsonger i Kalmar FF:s allsvenska historia. Menar jag.

För en som gillar en passningsinriktad fotboll med unga spelare skall det bli intressant att följa Henrik Rydström och hans Kalmar FF,

”Assist” var helgens ord i Fotbollssverige.

Låt mig bli lite filosofisk.

Men först: Zlatan Ibrahimovic har varit, och är delvis fortfarande, en fantastisk fotbollsspelare med ett brett register. Att påstå något annat vore löjligt.

Sen är det det där med ”assist”. Ordet har inget värde i idrottssammanhang om den mer eller mindre geniala passningen inte resulterar i mål.

Hade Viktor Claesson med sin speluppfattning, bollskicklighet och vilja inte dykt upp i en lucka i Georgiens förvar och forcerat in 1—0 hade det inte blivit någon assist för Z.

Sak samma med bollen till Alexander Isak, när denne mitt inne i ett kompakt Kosovoförsvar med sitt lugn och sin fina bollkontroll kollrade bort målvakt och tre andra bevakare.

Och visst skall Ludwig Augustinsson ha kredit för att han i ett vidöppet försvar hittade den lucka dit Zlatan kunde förpassa bollen med 0—2 som resultat.

Men allt – lite överdrivet – ljus på Zlatan. Och i min värld alltför lite fotbollsanalys.

Men visst känner vi igen mönstret. Och många gånger också tvärtom. Hur många gånger har Kim Källström, främst, fått beröm för sina öppnande målgivande passningar till Zlatan?

Och hur skall man värdera passningen till assistenten, många gånger lika värdefull den som den som noteras i statistiken?

De två VM-kvalmatcherna visade också på flera svensk passningar, som kanske borde blivit just assists, det vill säga målgivande. Både till  och från Zlatan.

Att analysera fotboll är inte lätt. Det är lättare och mera populistiskt att ”vinkla” på Zlatan. Och då vet man att man får läsare och också ”klick”, nog så viktigt i den moderna massmediavärlden.

För att inte hamna i kategorin Zlatanhatare upprepar jag: Zlatan Ibrahimovic har varit, och är delvis fortfarande, en fantastisk fotbollsspelare med ett brett register. Att påstå något annat vore löjligt.