Sensationer är idrottens krydda.

Bara det nu inte drabbar det egna laget. Då blir det svarta, dystra rubriker och ingen hejd på eländet. Bland journalister och den stora idrottsallmänheten. Läs, och lyssna på gator, krogar och torg!

Jag tänker förstås på VM-kvalmötet i fotboll mellan Georgien och Sverige, 2—0. Visst, Sverige var inte bra. Men det borde ha funnits en varningsklocka hos alla inblandade. Ingen, inte ens de riktigt stora europeiska fotbollsnationerna, reser österut och spelar hem tre säkra poäng.

Vi matas ideligen om konstaterandet att konkurrensen inom världsfotbollen, för båda könen och på såväl landslags- som klubbnivå, blir allt hårdare. Så är det och det finns högre rankade nationer än Sverige som förlorat mot icke etablerade nationer. Se bara på Islands mästerskapsinsatser!

De fotbollsintresserade svenskarna, journalister som allmänheten, var inte förberedda, inte pålästa. ”Ingen” trodde Sverige kunde förlora.

Kring 1990, då Sovjet och Jugoslavien delades i en massa nationer, kommenterade en förbundskapten de förändrade idrottsliga förutsättningarna så här:

Det är lättare att bli Europamästare nu men svåre att komma tia.

Nu pratade Rolf ”Wofflan” Nilsson om basket men visdomsorden har sitt berättigande även i de flesta andra idrotter. Bredden är numera så mycket större.

Jag medger, Sverige var inte bra, men allt är inte svart och vitt. Georgien hade många bra spelare och hade de viktiga marginalerna med sig. Som Sverige haft tidigare i det här VM-kvalet.

Spelarbetygen i media var satta i besvikelsens tecken. Zlatan var den ende spelare som (i genomsnitt) fick mer än godkänt. Jag vet inte, funderar bara: Finns det någon psykologisk faktor bakom att så många lagkamrater inte spelade på den nivå man faktisk sett dem prestera på?

Revanschens tid kommer snabbt. I morgon kväll.

I morse lyssnade jag på Radio Malmöhus.

Vi pass halv nio sände man ett kort lokalt sportinslag. Man nämnde givetvis – och det var självklart – den fullsatta Arenan i Malmö (12 600) och Redhawks förlust mot Växjö. Att Rögle förlorat i Linköping berättade man också om.

Men inte ett ord om att både Lugi och Ystads IF spelat i Handbollsligan.

08.40 har Radiosporten ett kort inslag om sport, alla ishockeyresultaten rapporterades. Inte ett enda från handbollens tre ligamatcher.

***

I tisdags spelade HK Malmö en kvalmatch i European League i handboll mot Toulouse. I Text-TV fanns matchen inte med på tablån, lika lite som lagets – och Ystads IF:s – tidigare möten i Europatävlingarna.

***

Säsongens nyhet inom den inhemska handbollen är Svenska cupen för damer och herrar. Tävlingarna har pågått en tid, är nu inne i slutspelet. Och i stort helt utanför den massmediala världen. Svenska Handbollförbundet, huvudarrangören, har helt misslyckats med att marknadsföra cupen.

***

I dagens hårda mediakonkurrens gäller det att på alla sätt informera om sin verksamhet. Underbemannade redaktioner klarar inte av att själv hitta all information.

Förbund och föreningar hänvisar ofta till mer eller mindre lättnavigerade egna hemsidor men glömmer att det vimlar av hemsidor och en allmänidrottsintresserad person inte kan ägna hela dygn åt att scrolla runt på nätet.

***

Regionens tidningar har koncentrerat sin handbollsbevakning mera lokalt och ägnar sig mestadels åt de högre nivåerna.

För de handbollsintresserade är nättidningen Skånesport.se en ypperlig källa. Den skriver både om elit och bredd. Många av artiklarna är osignerade men jag tror mig veta vem som är skribent till de flesta. Och eftersom denna (maskulin) är kunnig och dessutom lugnat ner sitt bombastiska språk är handbollsartiklarna på Skånesport mycket läsvärda.

”Rädda svensk fotboll!”

Vi ser banderollen vid i stort varje allsvensk fotbollsmatch.

Följd av en uppmaning: ”Slopa villkorstrappan!”.

Och dessa budskap till hälften dolda i moln från förbjudna bengaler.

Svensk fotboll är så oerhört mycket större än vad några supportergrupper säger sig företräda. De representerar sig själva, inte den stora svenska fotbollsfamiljen, från aktiva knattar till spelare upp i åren och inte heller de ledare med olika uppgifter i föreningar och förbund. Och de åskådare som av olika anledningar inte vill beblanda sig med klackarna.

Nu talar vi om stora tal. De som utgör svensk fotbolls breda grund. De som är svensk fotboll.

Inte de som skriker mest och faktiskt bryter mot lagar, tagna i den svenska riksdagen.

Dialogen mellan fotbollen och myndigheterna har tydligen varit trubbig. Polisen vill inte ge avkall på sina krav på att de regler som finns, skall gälla för att man åter skall kunna fylla alla sektionerna på arenorna. (Det gäller inte de speciella pandemireglementen.)

Det är myndigheternas uppgift att se till att befolkningen skall kunna vistas var som helst i samhället utan att utsätta sig för fara. Pyroteknik anses vara en fara och är förbjudet. Skall polisen bara bortse från det olagliga?

Och varför kan åskådare på plats inte hjälpa polisen och se till att lagbrytarna åker fast. För om olagligheterna upphör är jag övertygad om att villkorstrappan försvinner.

***

Såg Zenit—Malmö FF. 4—0, i Champions League. Finns ingen anledning att kommentera matchen. Det har gjorts ur alla synvinklar och med olika färg på glasögonen.

Men en rubrik i dagens Sydsvenska förvånar mig: Hånad efter röda kortet.

Jag uppfattade Zentits Malcoms applåd mot Anel Ahmedhodzic som en fin gest för Anels goda insats. Man gör så i några idrotter när någon duktig spelare blivit utvisad och då inte på grund av ojustheter, som den här handsituationen på Ahmedhodzic. Har faktiskt sett något liknande i en tidigare fotbollsmatch.

Av Malcoms reaktion att döma blev han förvånad över MFF-spelarens reaktion. Malcom ville väl.

I onsdags satt jag och blev lite irriterad på Alexander Axén och Anders Andersson, när den kunniga duon kommenterade Elfsborg—Malmö FF, 0—1.

Inte på grund av deras åsikter om spel om spelare utan att de till leda upprepade att förloraren var utanför guldstriden i den allsvenska herrfotbollen. Samtidigt påminde de otaliga gånger om hur mycket som återstår med åtskilliga hinder på vägen. Det lät som de ville överdramatisera matchens betydelse. Det kommer många lika viktiga möten under de tio omgångar som  återstår. När höstvindarna viner och regnet vräker ner och gör naturgräsplanerna svårspelade kommer det att bli en del överraskande resultat.

Allsvenskan lever. Elfsborg är inte utanför någon guldstrid.

***

Ideligen läser man artiklar baserade på mer eller mindre sannolika statistiska grunder. Varje serie lever sitt eget liv. Förutsättningarna i restprogrammen är olika för varje år. En tabellställning efter 20 omgångar för tio år sedan är inte relevant 2021.

***

Efter 20 omgångar i år har Djurgården och AIK tappat 19 poäng, MFF 22 och Elfsborg 24. På de återstående tio matcherna är det väl sannolikt – statistiskt, om jag nu är inkonsekvent i mitt resonemang -- att de här lagen kommer förlora ungefär tio poäng ytterligare. Ett minus här, ett plus där, visar hur spännande det förhoppningsvis blir.

***

Så finns det en faktor till, domarna. Hösten har bjudit på många omdiskuterade, kanske poängavgörande, situationer. De lär bli fler.

De stora rubrikerna om domarinsatserna i de två senaste MFF-matcherna i Malmömedia uteblev helt. De uteblivna signalerna gynnade MFF. Det var annat ljud i skällan vid poängtappen mot Göteborg och Norrköping. Var finns trovärdigheten?

***

Spelarintervjuer direkt efter en match är vanligtvis ingen höjdare och inte rättvisa mot frustrerande spelare – eller tränare för den delen.

Elfsborgs lagkapten Johan Larsson är ett föredöme, alltid lugn och behärskad. Är han i obalans avböjer han vänligt att få slippa fortsätta.

Efter den snöpliga 0—1-förlusten mot MFF kommenterade han inte med ett ord den uteblivna straffen efter Feliz Beijmos tio meter långa armdragning på honom. Säg någon annan som inte utnyttjat tillfället att odugligförklara domaren?

Det är mittiveckanomgång i Allsvenskan, omgång 20,

11 matcher återstår, med andra 33 poäng står på spel.

Från Malmöhåll har det, när tabelläget inte ser lika ljus ut som för några veckor sedan, ett flertal gånger påpekats på omöjligheten (ja, detta starka ord har faktiskt använts) att lyckas på två fronten, i Europa och i Allsvenskan. Underförstått att det behövs så stora och kvalitetsmässiga trupper att det är för svårt för svenska klubbar. Men om inte stora mäktiga Malmö FF med sina överlägsna ekonomiska muskler, den elitmässigt bredaste truppen och i grunden den högst rankade ungdomsakademin i landet kan klara av ett tvåfrontskrig, hur skall då de övriga svenska toppklubbarna klara det?

Jag ställer frågan eftersom jag till leda läst Malmöbaserade krönikörer fråga varför det bara är MFF som satsar för Europaspel och inte övriga toppklubbar. I tv upprepar Daniel Nannskog samma mantra.

Svaret är enkelt, resurserna finns inte. Pengarna går åt till att forma bra allsvenska trupper, som någon gång får pröva på att spela internationell tävlingsfotboll.

I min värld kan man inte kritisera klubbledningar som först och främst värnar om att få ett stabilt allsvenskt lag framför vanskliga Europaäventyr, där en oturlig lottning kan ge direkteliminering. Följda av ekonomiska problem.

Det är lätt att sitta på en redaktion, eller i ett TV-hus, och skära breda remmar ur andras läder.

Verkligheten är en bra grund att känna till även för krönikörer.

***

Om några timmar är det avspark för toppmötet Elfsborg—Malmö FF. Av många kallat en ödesmatch. Så är det naturligtvis inte. För med tio matcher kvar återstår många hinder. Det lär bli många poängtapp för alla lagen. Glöm inte de inbördes mötena, förutom nu Elfsborg—MFF. även Stockholmsderbyt AIK—Djurgården, Djurgården—Elfsborg, MFF—AIK och Elfsborg—AIK.

Plus så svåra hinder som Kalmar FF, Norrköping och Hammarby, alla med en hög högstanivå.

Och så kan ett lag som, nu senast, Östersund mot Elfsborg, 3—1, ha alla marginaler med sig, 1—0 efter en av säsongens mest generösa bjudningar, 2—0, ett skott från distans som Blair Turgott inte lär upprepa i år, och 3—0 via touch.

Elfsborg var inte bra men insatsen var ingen indikation på formen.

Jag blir inte förvånad om tabelltoppen på torsdagskväll ser ut så här:

1) Djurgården        41 poäng

2) AIK                    41 poäng

3) Elfsborg             37 poäng

4) Malmö FF           36 poäng

5) Norrköping         33 poäng

6) Hammarby         33 poäng

7) Kalmar FF          31 poäng

I dagarna för 9 år sedan skrev jag min första blogg. Det här nummer 1310.

De första åren besöktes sidan av cirka 200 unika besökare per månad. Antalet har stigit till cirka 1 500 med några toppar på över 2 000.

Sidobesöken låg i början på 2 till 3 000 per månad. 2020 låg snittet på över 7 000, i år kan det bli 8 000.

Hur dessa siffror står sig i konkurrensen med andra privata bloggar inom samma områden har jag ingen som helst aning om. Men när så pass många tar del av mina funderingar, har jag beslutat ta ett tionde år.

***

Jag har tuffa restriktioner från min läkare när det gäller min axel/ skulderbladsskada. Ligamenten får inte ansträngas. Det är mycket man inte får göra. Det innebär en massa tid över.

För första gången lyssnade jag på en podd, denna modernitet i mediavärlden. Jag valde avsnitt 257 av MFF-podden i regi av Sydsvenskan i ett samtal mellan Fredrik Hedenskog, Fredrik Lindstrand och Max Wiman. Låt mig först som sist konstatera att trion skriver bättre än de talar.

Men journalistiskt, vad tillförde de 56 minuterna? I min värld inget. Det de tre herrarna kom fram till hade i stort allt ventilerats i papperstidningen efter mötena mot Juventus och Djurgården.

I en ansträngd värld med personalnedskärningar försvarar sig tidningsledarna oftast med att resurserna inte räcker till för att täcka det läsarna vill.

Lösningen heter prioritering. Har ingen aning om hur många som lyssnar på MFF-podden. Såg en siffra på 665 följare.  Vad den siffran innebär har jag ingen aning om. 665 låter lågt för en arbetsinsats på tre gånger 56 minuter, plus förberedelsetid.

Lika lite förstår jag den intetsägande direktrapporteringen från MFF:s matcher i Allsvenskan och i Europa. Detta har jag sagt förr.

Sporten på SDS har resurser. Men fördela dem bättre! Inte enbart på Malmö FF. Och delvis på Redhawks och FC Rosengård.

Regionens idrott är bredare. Och inte minst har läsarna ett större allmänt idrottsintresse.

Prioritering kräver kunskap. Inte bara (klubb-) känsla.

***

Mitt lyssnarbesök på MFF-podden blir mitt enda.

18 omgångar är spelade.

12 återstår, tre femtedelar, i herrarnas Fotbollsallsvenska. Det

är mycket kvar. När man läser och hör alla kommentarer efter en match är det precis som om varje vunnen – eller förlorad – poäng är avgörande i guldstriden. Eller för all del i bottenstriden. Okej, varje poäng räknas, men att dra slutsatser redan nu är lite löjligt. Det återstår 36 poäng at spela om, ungefär så många som tätkvartetten nu fått ihop.

***

Den allsvenska helgmenyn innefattade fyra matcher via tv.

När Djurgården avgjorde derbyt mot Hammarby, 4—1, spelade man under en period lika övertygande som man gjorde under stora delar av våren. En tillfällighet eller ett bevis på återkommen form? Imponerade var det i alla fall.

***

Övertygade gjorde även Elfsborg, 4—2 mot ett bra Häcken efter två underlägen tyder på kvalitet. Med en frisk Simon Olsson i laget har Elfsborg fått en dimension extra i ett tryggt lagbygge med kvalitet och bredd.

***

2—0-mötet IFK Göteborg—Halmstad får gå till mina hävder utan någon kommentar.

***

Det får bli desto fler efter Malmö FF—Norrköping 1—1.

Domaren Adam Ladebäck kom i fokus. Enligt en krönikör var han den sämste allsvenske domaren i Malmö på tio år. Min första tanka var: Är det verkligen tio år sedan Michael Lerjéus, MFF-poeternas hatobjekt, slutade döma? Nädå, Lerjéus dömde så sent som 2017. Sådär Adam, där har du din ranking!

***

Jag vill i stället ge beröm till Adam Ladebäck för att han hade modet att i en brottningssituation inom straffområdet bestraffa det försvarande laget. Alltid, alltid (nästan) är det det anfallande laget som får domslutet mot sig.

***

En annan krönikör menade att eftersom liknande situationer inte beivras i de flesta andra matcher borde Ladebäck ha friat även denna gång. Men det här resonemanget innebär att vissa förseelser skall passera obemärkt. Det räcker väl med att sexsekundersregeln för en bollhållande målvakt är struken i regelboken. Inte i den officiella boken, utan i domarnas.

***

Frisparken för hands som gav Norrköping möjlighet att kvittera? Ingen, det måste man väl ärligt erkänna, kunde i ”realtid” hundraprocentigt se om bollen träffade Colaks flaxade armar eller bröstet. Domarteamet bedömde att det var hands. Noggrann videogranskning i slow motion i en förstorad bild visade att bollen tog i bröstet.

Anders Andersson, tv-experten, menade att man i en osäker situation heller bör fria än fälla. Så kan ett domarteam inte resonera. För tänk om bollen tagit på handen utan åtgärd, då hade Norrköping gått miste om en rättmätig frispark!

”Fria eller fälla" har alltid en vinnare och en förlorare.

***

Hur bra är det för atmosfären mellan domare och ledare att dessa under matchen har tillgång till videogranskning av varje svårbedömd händelse. Jag är säker på att tumultet efter 1—1-kvitteringen hade uteblivet om man i MFF-leden inte kunnat se händelseförloppet på sina datorer.

***

Och hur lätt är det inte för journalistkåren att forma sina åsikter efter att konfirmerat dem i tv-granskning.

I morgon har Handbollsligan premiär.

Det blir ett toppmöte direkt. Mästarna Sävehof skall gästa ett revanschsuget IFK Kristianstad.

Att tippa utgången hör till vanorna. Det är svårt. Handbollens försäsongsexponering i media är inte speciellt stor, kan inte jämföras med fotbollens och ishockeyns.

Mitt handbollshjärta hade hoppats på att den nyinstiftade Svenska cupen skulle innebära ett större medialintresse, att man i alla fall kunde få en redovisning av alla resultat turneringarna igenom. Men nej! Var felet ligger vet jag ej, men i dagens samhälle är kommunikatörjobbet ett av de starkast växande. Har i tidigare inlägg påpekat att friidrotten är i behov av en sådan och kan därför tillägga att även handbollen tycks behöva en sådan.

***

En parentes till: Kan ni tänka er en Europacupmatch hemma för Malmö FF, FC Rosengård eller Malmö Redhawks utan ett – eller flera – fylligt förhandsreferat?

I handboll går det. Min huvudtidning hade ingen information inför HK Malmös möte mot ungerska KSE Balatonfüredi för några dagar sedan.

***

Nu över till tipset:

1) IK Sävehof mästare som vann grundserien i fjor har förlorat ligans bäste spelare, Jonathan Edvardsson, men ersatt honom med kvalitet, Olle Ek, Hallby. I truppen finns många unga spelare i positiv utveckling. Färingen Elias Skipagötu!

2) Ystads IF blev faktiskt tvåa i grundserien förra säsongen. Inte att förglömma. Slutspelsmissen får helt tillskrivas tre skadade, skickliga målvakter. Men vem skall ersätta Ludvig Hallbäck som tempouppdrivare?

3) IFK Skövde har tappat rutin och en skicklige Åsheim i målet och dessutom riskerar Richard Hanisch en lång avstängning, Mycket ansvar på Jack Thurin och Victor Ljungquist. Den gedigna ungdomsverksamheten ger komplementspelare.

4) HK Malmös problem kan bli målvaktsposten, Adam Krantz är ojämn. Mycket bra kanter i alla faser. Daniel Ekman som dirigent är nyckelspelare. Talangen Tim Hilding vid ett vägskäl: Nu eller aldrig.

5) IFK Kristianstads nyckelspelare under många säsonger. Olafur Gudmundsson är borta liksom Adam Nyfjäll på linjen men truppbredden finns för toppstrid. Nye tränaren Jonas Wille är erkänt skicklig. Inget Europaspel gör att koncentrationen på Handbollsligan blir större

6) Alingsås HK har förlorat landslagskapacitet av högsta klass år efter år men likväl varit ett ständigt topplag. Men nu går det väl inte längre för skicklige tränaren Mikael Franzén att efter nya, tunga spelarförluster åter bli bland de främsta? Osvuret är förstås bäst-

7) Lugi. Vilken utvecklingskurva tar de många unga talangerna. Det är inte ovanligt med en viss stagnation efter fjorårets elitgenombrott på många händer. Fortsätter några spelare i samma positiva kurva kan laget till och med komma högre-

***

Platserna 8 till 14, tippar jag i morgon.

7) Lug