I dagarna för 9 år sedan skrev jag min första blogg. Det här nummer 1310.

De första åren besöktes sidan av cirka 200 unika besökare per månad. Antalet har stigit till cirka 1 500 med några toppar på över 2 000.

Sidobesöken låg i början på 2 till 3 000 per månad. 2020 låg snittet på över 7 000, i år kan det bli 8 000.

Hur dessa siffror står sig i konkurrensen med andra privata bloggar inom samma områden har jag ingen som helst aning om. Men när så pass många tar del av mina funderingar, har jag beslutat ta ett tionde år.

***

Jag har tuffa restriktioner från min läkare när det gäller min axel/ skulderbladsskada. Ligamenten får inte ansträngas. Det är mycket man inte får göra. Det innebär en massa tid över.

För första gången lyssnade jag på en podd, denna modernitet i mediavärlden. Jag valde avsnitt 257 av MFF-podden i regi av Sydsvenskan i ett samtal mellan Fredrik Hedenskog, Fredrik Lindstrand och Max Wiman. Låt mig först som sist konstatera att trion skriver bättre än de talar.

Men journalistiskt, vad tillförde de 56 minuterna? I min värld inget. Det de tre herrarna kom fram till hade i stort allt ventilerats i papperstidningen efter mötena mot Juventus och Djurgården.

I en ansträngd värld med personalnedskärningar försvarar sig tidningsledarna oftast med att resurserna inte räcker till för att täcka det läsarna vill.

Lösningen heter prioritering. Har ingen aning om hur många som lyssnar på MFF-podden. Såg en siffra på 665 följare.  Vad den siffran innebär har jag ingen aning om. 665 låter lågt för en arbetsinsats på tre gånger 56 minuter, plus förberedelsetid.

Lika lite förstår jag den intetsägande direktrapporteringen från MFF:s matcher i Allsvenskan och i Europa. Detta har jag sagt förr.

Sporten på SDS har resurser. Men fördela dem bättre! Inte enbart på Malmö FF. Och delvis på Redhawks och FC Rosengård.

Regionens idrott är bredare. Och inte minst har läsarna ett större allmänt idrottsintresse.

Prioritering kräver kunskap. Inte bara (klubb-) känsla.

***

Mitt lyssnarbesök på MFF-podden blir mitt enda.

18 omgångar är spelade.

12 återstår, tre femtedelar, i herrarnas Fotbollsallsvenska. Det

är mycket kvar. När man läser och hör alla kommentarer efter en match är det precis som om varje vunnen – eller förlorad – poäng är avgörande i guldstriden. Eller för all del i bottenstriden. Okej, varje poäng räknas, men att dra slutsatser redan nu är lite löjligt. Det återstår 36 poäng at spela om, ungefär så många som tätkvartetten nu fått ihop.

***

Den allsvenska helgmenyn innefattade fyra matcher via tv.

När Djurgården avgjorde derbyt mot Hammarby, 4—1, spelade man under en period lika övertygande som man gjorde under stora delar av våren. En tillfällighet eller ett bevis på återkommen form? Imponerade var det i alla fall.

***

Övertygade gjorde även Elfsborg, 4—2 mot ett bra Häcken efter två underlägen tyder på kvalitet. Med en frisk Simon Olsson i laget har Elfsborg fått en dimension extra i ett tryggt lagbygge med kvalitet och bredd.

***

2—0-mötet IFK Göteborg—Halmstad får gå till mina hävder utan någon kommentar.

***

Det får bli desto fler efter Malmö FF—Norrköping 1—1.

Domaren Adam Ladebäck kom i fokus. Enligt en krönikör var han den sämste allsvenske domaren i Malmö på tio år. Min första tanka var: Är det verkligen tio år sedan Michael Lerjéus, MFF-poeternas hatobjekt, slutade döma? Nädå, Lerjéus dömde så sent som 2017. Sådär Adam, där har du din ranking!

***

Jag vill i stället ge beröm till Adam Ladebäck för att han hade modet att i en brottningssituation inom straffområdet bestraffa det försvarande laget. Alltid, alltid (nästan) är det det anfallande laget som får domslutet mot sig.

***

En annan krönikör menade att eftersom liknande situationer inte beivras i de flesta andra matcher borde Ladebäck ha friat även denna gång. Men det här resonemanget innebär att vissa förseelser skall passera obemärkt. Det räcker väl med att sexsekundersregeln för en bollhållande målvakt är struken i regelboken. Inte i den officiella boken, utan i domarnas.

***

Frisparken för hands som gav Norrköping möjlighet att kvittera? Ingen, det måste man väl ärligt erkänna, kunde i ”realtid” hundraprocentigt se om bollen träffade Colaks flaxade armar eller bröstet. Domarteamet bedömde att det var hands. Noggrann videogranskning i slow motion i en förstorad bild visade att bollen tog i bröstet.

Anders Andersson, tv-experten, menade att man i en osäker situation heller bör fria än fälla. Så kan ett domarteam inte resonera. För tänk om bollen tagit på handen utan åtgärd, då hade Norrköping gått miste om en rättmätig frispark!

”Fria eller fälla" har alltid en vinnare och en förlorare.

***

Hur bra är det för atmosfären mellan domare och ledare att dessa under matchen har tillgång till videogranskning av varje svårbedömd händelse. Jag är säker på att tumultet efter 1—1-kvitteringen hade uteblivet om man i MFF-leden inte kunnat se händelseförloppet på sina datorer.

***

Och hur lätt är det inte för journalistkåren att forma sina åsikter efter att konfirmerat dem i tv-granskning.

I morgon har Handbollsligan premiär.

Det blir ett toppmöte direkt. Mästarna Sävehof skall gästa ett revanschsuget IFK Kristianstad.

Att tippa utgången hör till vanorna. Det är svårt. Handbollens försäsongsexponering i media är inte speciellt stor, kan inte jämföras med fotbollens och ishockeyns.

Mitt handbollshjärta hade hoppats på att den nyinstiftade Svenska cupen skulle innebära ett större medialintresse, att man i alla fall kunde få en redovisning av alla resultat turneringarna igenom. Men nej! Var felet ligger vet jag ej, men i dagens samhälle är kommunikatörjobbet ett av de starkast växande. Har i tidigare inlägg påpekat att friidrotten är i behov av en sådan och kan därför tillägga att även handbollen tycks behöva en sådan.

***

En parentes till: Kan ni tänka er en Europacupmatch hemma för Malmö FF, FC Rosengård eller Malmö Redhawks utan ett – eller flera – fylligt förhandsreferat?

I handboll går det. Min huvudtidning hade ingen information inför HK Malmös möte mot ungerska KSE Balatonfüredi för några dagar sedan.

***

Nu över till tipset:

1) IK Sävehof mästare som vann grundserien i fjor har förlorat ligans bäste spelare, Jonathan Edvardsson, men ersatt honom med kvalitet, Olle Ek, Hallby. I truppen finns många unga spelare i positiv utveckling. Färingen Elias Skipagötu!

2) Ystads IF blev faktiskt tvåa i grundserien förra säsongen. Inte att förglömma. Slutspelsmissen får helt tillskrivas tre skadade, skickliga målvakter. Men vem skall ersätta Ludvig Hallbäck som tempouppdrivare?

3) IFK Skövde har tappat rutin och en skicklige Åsheim i målet och dessutom riskerar Richard Hanisch en lång avstängning, Mycket ansvar på Jack Thurin och Victor Ljungquist. Den gedigna ungdomsverksamheten ger komplementspelare.

4) HK Malmös problem kan bli målvaktsposten, Adam Krantz är ojämn. Mycket bra kanter i alla faser. Daniel Ekman som dirigent är nyckelspelare. Talangen Tim Hilding vid ett vägskäl: Nu eller aldrig.

5) IFK Kristianstads nyckelspelare under många säsonger. Olafur Gudmundsson är borta liksom Adam Nyfjäll på linjen men truppbredden finns för toppstrid. Nye tränaren Jonas Wille är erkänt skicklig. Inget Europaspel gör att koncentrationen på Handbollsligan blir större

6) Alingsås HK har förlorat landslagskapacitet av högsta klass år efter år men likväl varit ett ständigt topplag. Men nu går det väl inte längre för skicklige tränaren Mikael Franzén att efter nya, tunga spelarförluster åter bli bland de främsta? Osvuret är förstås bäst-

7) Lugi. Vilken utvecklingskurva tar de många unga talangerna. Det är inte ovanligt med en viss stagnation efter fjorårets elitgenombrott på många händer. Fortsätter några spelare i samma positiva kurva kan laget till och med komma högre-

***

Platserna 8 till 14, tippar jag i morgon.

7) Lug

En bagatell kan tyckas.

Men jag irriterade mig på denna passus i måndagens krönika i Sydsvenskan efter Hammarby—Malmö FF, 2—1.

Men när matchen stod och vägde i andra halvlek var det Tomassons kollega i den andra tekniska zonen som stod för det vinnande dragen.

Tidigt i andra halvlek tog han ut sina dittills främsta spelare – 17-årige Williot Swedberg (underbar att skåda) och löpstarke men oslipade Gustav Ludwigson – och fick på så vis sitt lag att ändra karaktär.

Kanske hade även MFF behövt ruska om. Och låtit avbytarna få tid att göra verkliga avtryck, som Hammarbys fick.

Det är inte innehållet som sådant jag reagerar på. Men krönikören Fredrik Lindstrand bemödar sig inte ens om att nämna Hammarbys tränare vid namn. Det är kollega och han.

Hammarbys nye tränare heter Milos Milojevic.

Det här är inget undantag. Tidningen nämner sällan några namn på motståndarna, allt ljus på MFF. Men Fredrik Lindstrand gjorde ett undantag – heders! – och gav beröm till två motståndare. Mer sådant och läsvärdet höjs!

Men det är nonchalans att inte skriva namnet på Hammarbys tränare.

***

Det är landslagsuppehåll nu. Inget allsvenskt guldryck än. Inte ens i journalistvärlden. Det gläder oss icke klubbfanatiker. Guldkampen lär stå mellan de fyra topplagen, AIK, Djurgården, MFF, Elfsborg. Alla i den kvartetten lär inte falla igenom. Men be mig inte tippa en slutlig vinnare.

Däremot tror jag att främst Hammarby kan avancera och bli en kandidat till plats bland Topp-fyra. Häcken kommer att ta rejäla kliv men når inte ända upp.

***

13 matcher återstår. Och alla i toppkvartetten skall mötas inbördes. Ett plus till MFF: Har spelat klart mot Hammarby.

***

 Av de 30 spelare som var på plan vid mötet Hammarby—MFF hade 17 utländskt pass. Tre av MFF-arna, Diawara. Ahmedhodzic och Nalic, har dessutom beslutat sig för att representera andra nationer än Sverige i landslagsspel. Liksom MFF-avbytaren Erdal Rakip.

Är denna utveckling gynnsam för svensk fotboll?

***

Det har blivit ett mantra att MFF har Allsvenskans bredaste trupp. Så är det kanske när man kommer till plats 20 och över. Men när det gäller plats 16 till 20 är det några andra lag som är i paritet. Åter till Hammarby—MFF. När Stockholmslaget bytte in Amoo, Paulinho, Selmani och Sandberg svarade MFF med Beijmo, Nalic och Nanasi.

Vems bänk var bäst i denna match?

Häcken har, skadefritt, en bred trupp upp till spelare 20. Elfsborg har visat att deras inhoppare avgjort ett flertal matcher. Nu tunnas truppen ut. Robert Gojani försvinner till Danmark.

***

Det sitter i MFF-väggarna, tränar- och spelarskiften har ingen betydelse. Blir det förlust är MFF trots allt det bästa laget. Det är lite tröttsamt att alltid höra samma visa.

Samtidigt är det givetvis ett underbetyg åt den egna prestationen. Jag har sällan hört tränaren Jon Dahl Thomasson i allsvenska sammanhang erkänt ett motståndaren varit bättre.

Men det är ju han som är huvudansvarig, när – åter till söndagsmatchen – hans spelare inte är tillräckligt skickliga för att överlista David Outsted eller förhindra Hammarbys två snabba omställningar.

I onsdags möttes Malmö FF och IFK Malmö i en träningsmatch.

MFF kom med ett lag de kallade U 21 med många spelare från A-lagstruppen. IFK vann med 2—1.

Mötet bevakades av Malmömedia. Det är väl helt i sin ordning. MFF intresserar. Texterna var i stort helt koncentrerade kring MFF. Också förståeligt.

Men journalistiskt brast det. Av okunnighet eller av nonchalans mot anhängare till IFK, det vet jag inte. Men en före detta allsvensk spelare i Östersund, Helsingborgs IF och Varbergs Bois provspelade i det gula laget, Monday Samuel, som också representerat Landskrona Bois.

Ni journalister i neutrala media som bevakade matchen, får i min bok – vad det nu kan vara värt – inte godkänt. En sådan nyhet får man inte missa. Även om det bara gäller en division 1-klubb. Mer yrkeskunskap kan man begära för något man betalar för.

***

Har precis sett den på många sätt intressanta OS-kvartsfinalen mellan Sverige och Japan, 3—1. Som jag skrev för en tid sedan: Damfotboll på internationell mästerskapsnivå är bra underhållning-

Men jag lämnade tv-fåtöljen med fadd smak. Jag tänker på den straff Sverige fick och som gav Sverige 3—1. Japanskan hade sin arm i en för situationen naturlig ställning, springer man i en duell rör man armarna och har dem en bit utanför kroppen. Är avståndet dessutom så knappt som i det här fallet är straffpåföljden obegriplig.

Finns det något löjligare att se på en fotbollsplan än försvarsspelare som springer omkring med händerna på ryggen? Tala om naturligt rörelsemönster?

Tänk om och gör rätt.

Det är mycket nu, har varit mycket och blir mycket.

EM i fotboll är slut, fotbollens Allsvenska har startat om, GP-galor i friidrott har avgjorts i väntan på OS, några division 1-matcher, också i fotboll, har det blivit och fler lär det bli. Några cykelturer till ett par, tre småklubbsmatcher ingår i planeringen.

Den idrottsliga, alltså.

Utanför denna finns en annan sfär, betydligt större. Ja, faktiskt. Allt detta tillsammans gör att tiden helt enkelt inte räcker till. Och detta i ett skede av livet då orken per automatik sjunker. Det är mycket man vill hålla på med. Samtidigt som man kan se att åren man har kvar att prestera – också per automatik – blir färre. Man måste prioritera.

Nej, jag är inte pessimistisk, vill bara förklara min bortovaro från bloggskivandet den senaste veckan.

***

Fundera kan man alltid göra. Nedan några från den senaste tiden. EM-fotbollen är tillräckligt analyserad. Den hoppar jag över.

***

Såg en notis att bowlingspelaren Yvonne Berndt blir den 32:e innehavaren av en platta på Stadiontorgets Walk of fame. Jag har två gånger pläderat för henne, då hennes meriter (två individuella EM-guld och ett silver och ett brons i VM plus tre lagmedaljer i de stora mästerskapen, därav ett guld) är vida överlägsna en annan (av nu tre) hedrad bowlingspelare. Jag tror nu inte att jurymedlemmarna läser min anspråkslösa blogg och än mindre tar hänsyn till mina åsikter. Men skönt i alla fall att man rättat till ett uppenbart misstag.

Synd är förstås att minnestavlan på Eleda stadionj över Malmös idrottselit fortfarande är dold bakom en klädcontainer.

Åtta idrottsmän/kvinnor ytterligare skall enligt statuterna få en minnesplatta på Stadiontorget. Kraven på en påläst jury ökar.

***

Ett av Bonniers/Sydsvenskans bolag har köpt upp Skånska Dagbladet (och Norra Skåne). En av synergieffekterna skall, enligt ledningen, bli att SDS skall få ta del av det lokala material från orter där Skånskan är stark. Kan man hoppas att Sydsvenskan då kan blicka tre mil österut och skriva något om Skurup. Eller varför inte ytterligare två och en halv mil längre åt öster för att få information om exempelvis handbollen i Ystad.

***

Det är i den kärva tidningsvärlden svårt att få med allt. Det egna intresset från journalisterna får regera. I Malmös tidningar är det få – eller ingen – som har ett gediget intresse, eller kunskap, om friidrott. Fina insatser uppmärksammas inte. För en tid sedan sprang Trelleborgsgrabben Joakim Andersson, förvisso nu tävlandes för Stockholmsklubben Spårvägen, 800 meter på 1.46,51, den tolfte bästa tiden i landet genom tiderna.

De tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmö har inte fått läsa om detta.

***

Anel Ahmedhodzic är en lovande innerback i Malmö FF. Inget snack om den saken. Men hur ser hans utvecklingskurva ut? Stagnationen är påtaglig. Han får i tv, radio och inte minst i Malmömedia beröm för sin passningsfot. I den senaste matchen mot Sirius slog han inte en enda passning som kunde benämnas som svår. Det var mest säkerhetsbollar som i stort alla allsvenska spelare kan leverera. Defensivt var han och MFF aldrig pressade av en tam motståndare. Likväl fick Anel Ahmedhodzic högsta betyg på en HIF- och MFF-relaterad hemsida. Lite omdöme kan man begära om man betalar – förvisso en ringa summa – för att ta del av de låsta kommentarerna. Eller så är det dags att säga upp prenumerationen. Okritisk klubbjournalistik vill jag inte betala för.

***

När AIK mötte Varberg hade AIK-fansen draperat Norra stå på Friends med banderoller med budskapen: Skrota villkorstrappan! och Rädda svensk fotboll!

Spelarna hade också samma text på sina t-shirts.

Jag förstår inget. Polisen har med stöd i lagen utfärdat vissa bestämmelser för att kunna öka antalet åskådare och dessutom göra besöken säkrare. Bland annat vill man förhindra bengalbränning. Men vad gör supporterna? Naturligtvis tänder de sina bengaler, så att matchen måste avbrytas, inte länge, men väl någon halvminut. Anhängarna saboterar sin egen manifestation. Kan någon förklara detta?

Och hur kan AIK-ledningen tolerera spelarnas demonstration? Supporterkulturen, rätt manifesterad, berikar svensk fotboll.

Rädda svensk fotboll! låter också väldigt patetiskt. Svensk fotboll är betydligt större än den några allsvenska supporterorganisationer säger sig representera.

Jag är en beskedlig man.

Och vem är jag att avsätta en etablerad fotbollsexpert med tränarmeriter och erfarenheter som är enorma.

Men efter gårdagens insats i EM-matchen Sverige—Polen (3—2) måste jag bara få säga: Avgå, Hasse Backe!

Det var beklämmande att höra honom, bara under första halvlek, att ett flertal gånger upprepa: Sverige har fullständig koll på matchen,

Detta mot ett Polen som under de första 45 minuterna hade två träffar i ribban och en boll studsande nära mållinjen (förvisso alla tre händelserna i samma sekvens), närmare tio hörnor med en av världens skickligaste nickspecialister (Robert Lewandowski) som måltavla, några fräsande skott tätt utanför målramen och inte att förglömma några skickliga räddningar av målvakten Robin Olsen.

Nej, Backe, du kan inte inbilla det svenska folket att Sverige hade full koll på Polen. Så okunniga är vi inte.

Att du sen kan mer än vi om spel i ytterzoner och andra taktiska finesser må så vara. Men vi vill ha en mera allmängiltig analys!

***

Den svenska gruppvinsten var glädjande och ger gynnsammare – i alla fall på förhand – förutsättningar inför fortsättningen. Det avgörande 3—2-målet (Viktor Claessons) visade på många kvaliteter av många spelare. Men det tillkom i ett skede, då Polen, i sitt prekära läge för att vinna och avancera, lagt det mesta av det defensiva tänkandet åt sidan. Det blev lyckosamt för Sverige. Hur lyckosamt får vi se i nästa vecka. Ukraina har kvalitet

***

Den spanske domaren Antonio Mateu Lahoz tillhör mina favoriter, oftast lugn, skicklig och med en bra dialog med spelarna.

I går hade han dock en olycklig kväll i 2—2-mötet Frankrike—Portugal. Hans domslut hade så när kunnat eliminerat de regerande mästarna Portugal. Hur spanjoren kunde undvika att ge rött kort till den franske målvakten Lloris för dennes knock på en portugis är ofattbart. Att Antonio Mateu Lahoz inte tog hjälp av VAR vid den straff som Frankrike fick och gjorde 2—1 på är lika underligt. Straffen var mer än tveksam. Eller lite konspiratoriskt: VAR-rummet ville inte schavottera honom.

Frankrikes 2—1-mål offsidegodkändes också med de minsta av marginaler. Domslut och decimetrar var inte med Portugal.

Mästargruppen blev så dramatisk som väntat, men domarinsatsen gav Portugal en tuff fortsättning, Belgien i nästa match.

Men se upp Portugal kan försvara sitt guld.

***

Trevlig Midsommar!

En veckas torrhosta, följd av en utbruten förkylning mitt i en värmebölja plus ålderskoefficienten och all kreativitet har varit försvunnen under några veckor.

Har förstås sett en massa EM-matcher i fotboll, inte alla, men nästan.

Jag har överlag nöjt mig med matcherna, alla kommentarer före, under och efter har jag utan saknad hoppat över. Och efter vad jag förstått är jag inte ensam om detta. I min bekantskapskrets är det få som lyssnar på alla de experter som alla vill framföra sina åsikter.

 Jag tror bestämt att kanalerna överskattar intresset för alla dessa studiesamtal.

Ibland får man intrycket att de inhyrda experterna får betalt efter antalet ord de spottar ur sig. Munnen går i ett. Oftast plattityder.

Det känns också någon gång pinsamt, när en matchkommentator har en helt annan åsikt om vem som, exempelvis, är Matchens lirare än de studion.

Jag skall undvika namn, men många pratas så intensivt att jag helt enkelt inte lyssnar, det bara blir en ljudkuliss.

***

VAR, videogranskningen, har jag aldrig gillat. Vad som skall/får  granskas är för selektivt. Offsidesituationer över hela planen (eller halva eftersom man inte kan vara offside på egen planhalva) nagelfars med centimeternoggrannhet medan grova ojustheter strax utanför straffområdet passerar utan åtgärd.

Inkonsekvenserna är för många för att nå den optimala rättvisa VAR-ivrarna önskar.

Exemplen från EM är redan många.

***

I min värld ger en serietabell, där alla resultat är värda lika mycket, den ultimata rättvisan, oavsett det gäller 30 allsvenska omgångar eller som nu i EM tre. Därför ogillar jag att det inbördes mötet vid lika antal poäng skall vara avgörande. Det heter att marginalerna hit och dit jämnar ut sig under en säsong (vilket i och för sig inte är helt sant) men i en så kort serie med enkelmöte är det fel att kanske just den berömda marginalen skall få så stor betydelse.

 Alla resultat är lika mycket värda. Det är en grundläggande idrottslig regel.

***

I kväll blir det spännande. Spanien, Tyskland och Portugal är alla i farozon för att åka ut, tre medaljkandidater.