I kväll börjar SM-slutspelet i handboll för herrar.

Spännande och ovisst.

Två Skånederbyn inleder kvartsfinalspelet, Ystads IF möter Lugi, HK Malmö tar sig an Kristianstad. Synd bara att matcherna spelas samtidigt. Ännu har jag inte bestämt mig. Ni vet det där om åsnan.

***

Massmedialt befinner sig är handbollen i skuggan ur ett riksperspektiv.  I OS-kvalet nu i helgen redovisades torftigt och felaktigt på många håll. Text-tv rapporterade bara Sveriges matcher. Handbollen har svårt att få ut sitt budskap. Jag talar i generella termer. Som intresserad hänvisas man till nätet. Där hittade jag just, denna gång på Handbollskanalen, att HK Malmös Otto Lagerquist skall spela i Schweiz kommande säsong. Den uppgiften har jag inte sett, inte ens på HK:s egen hemsida. Det kan förstås tyckas negativt att en spelare lämnar klubben, men en öppenhet gentemot media även i sådana fall, tror jag på sikt gynnar båda parter.

Hur alerta är handbollens klubbar på informationssidan? Jag vet inte. För att få ut sitt budskap i vidare kretsar räcker det inte med att hänvisa till den egna hemsidan. På många redaktioner har de handbollsintresserade journalisterna blivit färre. I dagens Kvällsposten finns på nätet inte en enda rad om dagens både derbyn. Det är faktiskt fyra lag från det som tidningen kallar Kvällspostenland.

I huvudmeny finns 22 artiklar om fotboll, fem om ishockey och tre om innebandy. Speglar denna snedvridning sportsideläsarnas intressen? Jag tror inte det. Är det så är det verkligen oroande för handbollen.

***

Aftonbladet nätupplaga är också koncentrerad till fotboll och hockey men är bredare. Där finns också plats för handboll. Johan Flinck håller oss handbollsintresserade uppdaterade med analyser och initierade artiklar. Flinck är ljuset utanför lokalpressen i de landsortskommuner, där handbollen är den framgångsrikaste idrotten.

Johan Flinck har tippar slutspelet:

Kvarsfinalerna: Ystads IF—Lugi 3—1 i matcher, HK Malmö—Kristianstad 2—3, Skövde—Alingsås 3—2, Sävehof—Guif 3—0.

Semifinalerna: Sävehof—Kristianstad 3—2, YIF—Skövde 2—3

Final: Sävehof—Skövde 3—2.

Vårt fredagsexpertgäng har med en pott på 400 kronor också tippat.

Mitt förslag utan att ha tagit hjälp av Aftonbladet:

Kvartsfinaler: YIF—Lugi 3—0, HK Malmö—Kristianstad 1—3, Skövde—Alingsås 3—2. Sävehof—Guif 3—1

Semifinaler: Sävehof—Kristianstad 2—3, YIF—Skövde 2—3

Final: Skövde—Kristianstad 2—3

***

Under skrivandets gång har jag bestämt mig: Jag skall se HK Malmö—Kristianstad.

De senaste dagarna har fingrarna flugit lite lättare över datortangenterna för MFF-följarna i lokalpressen.

Efter de två cupförlusterna mot Västerås och Gais har det varit lite modstulet. Men så kom beskedet om att den serbiske mittfältaren Veljko Birmanecevic var klar och att kroaten, anfallaren Antonio Colak var på ingång. Det journalistiska tonläget ändrades. Det här är två klassnytillskott. Så låter det förstås alltid när MFF presenterat något nytt. Visst några av de senaste åren nyförvärv har tillfört kvalitet men det finns också många floppar.

Jag har ingen aning om Veljko Birmanecevic och Antonio Colaks kapacitet, har aldrig hört talas om dem. Men det ringer alltid en klocka: Om de är så duktiga som man nu säger, varför hamnar de i Allsvenskan och kan köpas för, som man anger, tio miljoner? Se bara vad MFF erhöll för Mattias Svanberg (45 miljoner) och vad andra svenska klubbar fått för sina spelare! På den internationella marknaden får man i dessa dagar inte alltid den bästa varan för tio miljoner.

Jag hade nog väntat att jubla tills jag sett dem på plan i spänt läge. Hos MFF:s konkurrenter finns det också åtskilliga exempel på upp- och omskrivna utländska spelare, som inte levererat på önskad nivå.

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Har elittränarens roll att utveckla spelare helt försvunnit? Ibland känns det som om det i den svenska elitfotbollen finns en köp- och slängmentalitet.

Trots det vackra talet om satsningen på sina akademier.

Tittade tillbaka på mina nyårsbloggar jag skrivit under åtta år.

Inläggen är sig ganska lika, önskningarna, eller förhoppningarna om ni så vill, förverkligas inte.

Tidningsvärlden, den pappersrelaterade som jag älskar, har det tufft. Det märks. Min tidning, som jag under 70 år läst de flesta numren av, är Sydsvenskan, som också under över 20 år var min arbetsgivare. Många dagar är den tunn. Förr i tiden kunde man vakna av dunsen när den damp ner på hallgolvet. Nu hamnar den tunna tidningen ljudlöst på golvet.

Men naturligtvis fick det mycket kvalitetjournalistik i Sydsvenskan. Givetvis kan man reta sig på en hel del. Men det är väl också en styrka att artiklarna berör. Bara de inte de personliga känslorna tar överhand.

Personalreduceringarna sätter spår på kvaliteten. Det senaste exemplet är på Sporten från i onsdags. Den stakars reportern Mattias Nilsson hade att nästan samtidigt bevaka Malmö—Växjö i hockey och Lugi—Sävehof i handboll. Jag tycker uppriktigt synd om Mattias Nilsson. Det var en omöjlig uppgift.

***

För att hålla kvar vid Sporten: För mig har Sydsvenskan varit en regional tidning med dragning åt rikshållet. Nu är den mera lokal, samtidigt som man inom det lokala inte går lika djupt som tidigare. Ungdomsidrotten får knappast någon plats och vissa idrotter nonchaleras helt.

Jag vet att jag inte får gehör för mina ändringsförhoppningar men att på nyårsdagen att i alla fall få önska må väl vara mig tillåtet.

För att få en viss inblick i elitidrotten utanför Malmöregionen fick jag i julklapp några abonnemang som låser upp sidor på några tidningar. Sydsvenskan är inte ensam om att ”tvinga” sina läsare att vara otrogna. Så ser tidningsvärlden (tyvärr) ut.

***

Sport i siffror, resultatredovisningen, är i min värld väsentlig. I en stressad situation kräver redigeringen kunskap: Vad skall med, vad kan strykas? Kontinuitet på det här området är viktig. Liksom vägledning.

Jag vill absolut inte påstå att mina intressen skall avgöra för vad som skall prioriteras. Men handen på hjärtat: Hur många av Sydsvenskans läsare är intresserade av vilka spelare som assisterade till målen mellan Almtuna och Väsby i Hockeyallsvenskan? Strykningar i dessa facit hade gett utrymme för flera lokala tabeller.

***

I mina tidigare nyårstankar har det alltid funnits funderingar om friidrottens framtid i Skåne. Efter ett år med corona har oron ökats.

***

2020 skrev jag 120 blogginlägg. Om hälsan står mig bi är målet att 2021 komma upp i ungefär samma antal. Det som inspirerar mig är att antalet unika besökare och sidvisningar ökar på årsbasis.

***

Därför önskar jag läsarna Ett bra 2021. På alla områden.

Allsvenskan är slut.

Som alltid ett visst tomrum. Men avbrottet ger tid till andra intressen. Det finns mycket annat att ägna tid åt.

Nio poängs försprång skoja man inte bort. Malmö FF var bäst denna underliga pandemisäsong. När man tar del av alla sammanfattningar, där superlativerna haglar, får man intrycket att MFF krossat (eller kört över, välj själv!) allt och alla. Jag är fullt medveten om att det är summan av 30 matcher som ger en (oftast) rättvis tabell. Om man vill kan man också analysera en tabell. Som att exempelvis granska de inbördes mötena mellan topp-åtta-lagen.

Den ser ut så här:

Malmö FF                          14   5   6   3 23—17       21

Häcken                             14   5   5   4 22—16       20

Elfsborg                            14   4   8   2 22—21       20

Örebro                              14   6   2   6 19—25       20

Mjällby                              14   5   4   5 21—27      19

Hammarby                         14   5   3   5 21--23       18

Djurgården                        14   5   2   7 19—19       17

Norrköping                      14   4   4   6 18—18       16

Den här tabellen visar att MFF:s stora differens berodde på att laget klarade av lagen från den nedre halvan bättre än sina konkurrenter. MFF:s bredare trupp avgjorde. Det var bara Varberg, fem poäng, och AIK, fyra. som luggade mästarna på poäng förutom de sju ovanstående.

***

Topp-åtta-tabellen visar också att de som menar, att årets Allsvenska år sämre än på många år och bygger sin slutsats på avståndet mellan MFF och resten, är lite fel ute. Klasskillnaden mellan de främsta lagen är inte så stor. Det visar minitabellen.

Mjällbys placering även i denna tabell är minst sagt imponerande.

Sen är det kanske dags att ändra på påståendet att Häcken ofta viker ner sig mot topplagen. Det gjorde man inte i år.

***

Jag trodde att debatten naturgräs/konstgräs efter så många år var slut i Sverige. Men så är det inte i Malmö. Att sex av de åtta topplagen har konstgräs på sin hemmaarena, kan ju faktiskt bero på att alltfler allsvenska spelare är uppvuxna med konstgräs och därmed också allmänt sett blir bättre spelare.

***

En krönikör menade att Elfsborgs och Häckens Europaspelsplatser ”kändes så där” med tanke på klubbarnas insatser i dessa sammanhang tidigare. Det var länge sedan Elfsborg spelade i Europa.  Och när Häcken deltog 2018 och 2019 stötte man i sin första match på Leipzig respektive AZ Alkmaar.

Det är en klass på motstånd som Malmö FF inte varit i närheten av i sina premiäromgångar.

Och hur länge skall MFF-tränaren Jon Dahl Tomasson och hovpoeterna påminna om vilken fantastisk otur Malmö hade, när man i Europa League lottades mot spanska Granada?

Fru Fortuna och marginalerna kan inte alltid vara med Malmö FF.

***

Dagens citat, inte hämtat från en (offentlig) supportertidning:

Måtte inte MFF tappa 27 mål inför nästa säsong…

(Detta apropå att klubben kan förlora sina främsta målskyttar Isaac Kiese Thelin och Anders Christiansen.)

Några spridda funderingar en gråmulen novemberdag detta pandemiår.

Såg förstås gårdagens möte i fotbollens Nations League, Frankrike—Sverige, 4—2. Eller om man vill vara vänlig, 3—2. Fyran, i det tomma målet, kan man bortse från.

Kritiken, och för den delen även kvaliteten på det svenska spelet, har varierat under de här sex NL-matcherna. Det har varit ”rena natta” till spirande optimism. Men speglar inte insatserna Sveriges placering i ett internationellt perspektiv? 2018 kom Sverige till kvartsfinal i VM, laget har kvalificerat sig till EM-slutspelet och tog sig upp A-gruppen i Nations League, upp till topp-16 i Europa. Det är på den nivån det svenska landslaget befinner sig. På vägen dit har insatserna varit lika svajiga som i denna upplaga av NL. Med samma svajiga kommentarer i seriösa massmedia. Dit räknar jag inte alla inlägg på sociala medier.

***

Det kan inte vara partisk att påstå att Fru Fortuna inte var på sitt bästa humör när hon placerade Sverige tillsammans med Frankrike, Portugal och Kroatien. Ett realistiskt tips var att rangordningen skulle bli precis vad den blev.

Kim Källström, tv-experten, som vuxit med uppgiften och är nyanserad i sina omdömen, konstaterade i går den stora kvalitetsskillnaden mellan lagen. Det var de regerande världsmästarna Sverige mötte. Det får man inte glömma när man bedömer den svenska insatsen.

***

Inför kommande mästerskap, EM-slutspelet, har året gett många besked. Och inte minst erfarenhet för några unga spelare. Det finns konkurrens på de flesta positioner. Avancemang från gruppspelet ser mer realistiskt ut än att bli tvåa i årets NL-spel. Spanien, Polen och Slovakien, självfallet svårt men ….

***

Diskussionerna om berättigandet av Nations League har varit många. Men i och med att Uefa är arrangör rör det sig om spel i mångmiljonklassen. När Sverige avancerade till A-gruppen erhöll förbundet 20 miljoner kronor. Till det skall läggas en massa bonusar. Degraderingen kommer att få negativa effekter på förbundets budget.

Nog om fotboll.

***

Skidsäsongen, med och utan gevär, har/skall börjat/börja. De stora mästerskapen, och de större tävlingarna, följer jag med stort intresse.

Ett skånskt allmänidrottshjärta har ungdomsidoler som Mora-Nisse och Sixten Jernberg med många efterföljare. Skidskytte har sin inneboende dramaturgi, en av de bästa tv-sporterna,

Men när SVT och Radiosporten sänder de inhemska premiärloppen, med inslag av aktiva från någon B/C-nation, måste man ställa frågan om det är berättigat.

Är det nationella intresset verkligen så stort? Eller är det vi söderifrån som inte förstår.

I söndags vid frukostbordet hörde jag i radions Söndags Morgan en intervju med en kvinna som fick frågan hon skulle göra resten av dagen. Jo, hon skulle se Stina Nilsson i skidskytte. Kvinnan hade helt klart för sig vad Stina hade presterat i sin lördagsdebut på sprintdistansen.

2015 drog en Världscuptävling i Ulricehamn 60 000 åskådare på en tvådagarstävling, 2019 27 000 på lördagen och 18 000 på söndagen i ett veritabelt oväder.

Jag var I Falun 1993, när Torgny Mogren i VM inför 100 000 jublande åskådare vann femmilen, ett oförglömligt minne.

Det är kanske vi, som sitter geografiskt offside, som missbedömer intresset.

Så kam man också fundera en gråmulen novembereftermiddag.

Nu blir det U 21-fotboll Italien—Sverige, följt av finalen i handbollens högsta damliga, H 65 Höör—Skuru.

Lite ordning får det vara

Jag läste nyss att elitidrotten får fortsätta.

Detta trots de nya restriktionerna och rekommendationerna.

Men, borde det vara så?

Alla inställda, eller rättare framflyttade, matcher har visat att covid-19 finns långt in i elitidrottsleden. Idrotten måste ta sitt ansvar. Hur rättvist blir det i slutändan, när – om det över huvud taget går – serierna skall spelas klart?

***

I dessa isoleringstider har tv-idrotten varit ett sätt att bryta lite av den tristess som infunnit sig i tillvaron. En cykeltur eller promenad – tack för det varma höstvädret – varje dag är väl i och för sig nyttigt. Någon timmes läsning per dag ger också glans åt tillvaron. Just nu läser jag Där solen aldrig går ner av min gamle elev, jag var till och med klassföreståndare för honom, Henrik Brandao Jönsson. Jag har lärt mig mycket om Portugals kolonisering av honom. Själv hann jag inte lära honom så mycket. Kunde han, undvek han idrottslektionerna. Man Henrik blev ju en skicklig journalist och författare. Ändå.

***

Tv blir självfallet ett trevligt sällskap. Utbudet är stort. Öppet arkiv är en guldgruva. Estoniadokumentären ställer obehagliga frågor. Gårdagsinledningen av Jakten på en mördare väckte minnen man helst skulle vilja vara utan.

***

Helgen bjöd också på bra och spännande idrott.

Det stora var förstås fotbollsmötet i Nations League mellan Sverige och Kroatien, 2—1. Sverige gjorde en alldeles utmärkt match, en gedigen laginsats låg bakom den rättvisa vinsten.

I en populistisk massmediavärld vinklas mycket på en enstaka situation eller spelare. Nu fokuserades det mesta på 1—0-målskytten Dejan Kulusevski. Visst, av vad jag sett, är han en stor talang med en härlig utvecklingspotential. Uppmärksamheten påminner om den som Alexander Isak fick för något år sedan. Allt Isak gjorde gav lovord. Det är samma nu med Dejan Kulusevski. Nyanser berikar alla texter.

***

Det var mycket och många som var bra i landskampen.

För några år sedan framförde en Malmökrönikör åsikten att Norrlandslagen, då Gefle IF och Sundsvalls GIF, inte tillförde svensk elitfotboll något. Jag reagerade då och gör det i dag. Tre av de bättre svenska spelarna i lördags, Mikael Lustig, Marcus Danielson och Emil Forsberg, fick alla sina seniorgenombott i Sundvall.

Svensk fotboll mår bra av elitlag, geografiskt spridda över hela landet.

Det gäller självfallet både damer och herrar. Allt bra kommer inte från Malmö FF.

***

Sydsvenskan hade placerat sitt TT-referat på sjunde (!) sportsidan. Jag förstår inte prioriteringen. Det var dock en officiell tävlingsmatch för A-landslaget för herrar. Detta skrivit utan at lägga andra aspekter på Nations League än att vara kvar i A-gruppen ger mer utvecklande matcher än i grupp B.

***

SDS hade ingen krönika, eller analys, av Sverige—Kroatien. Det finns ju gott om både krönikörer och analytiker på redaktionen nu för tiden.

I dagens tidning fanns det en krönika om damlaget FC Rosengårds säsong.

Jag har svårt att tänka mig att Sydsvenskans läsare av idrottssidorna har ett större intresse av att läsa om FC Rosengård än om A-landslaget.

Jag tror inte trovärdigheten växer hos läsekretsen med en sådan prioritering.

***

Lite andra tankar om helgen finns det kanske anledning att återkomma till. Stadsarkivet är inte tillgängligt för längre tid för forskning av olika dokument.

Skrivklådan måste få sitt utlopp.

Finns det någon lag som beklagar sig lika mycket som FC Rosengårds damlag?

I dag är det dags igen i en stort uppslagen Sydsvenskanartikel på de två första sportsidorna, där man antyder att de två poängtapppen efter det senaste landslagsuppehållet beror på att klubben hade elva spelare på landslagsuppdrag.

Men ...

Värvar man spelare från Sverige och i stort hela världen, alla med landslagskvalitet, så ser fotbollsvärlden ut så här. Det kommer perioder då spelare har landslagstjänst.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det tycks man tro i FC Rosengård. Det är inte första gången man hör liknande toner inifrån Malmö ips innandömen,

***

När coronapandemin slog till på senvintern hanterade klubbarna träningsupplägget på oliks sätt. FC Rosengård var en av de klubbar som hade flest och längst uppehåll. Kan formdippen bero på att spelarna saknar den grund som är en nödvändighet för att klara av ett så tufft program som nu?

Det här är en amatörfundering.

***

FC Rosengård möter i dag i en tv-sänd match Kristianstad.

Någon timme senare möter HK Malmö i Handbollsligan Ystads IF, också tv-sänd. Ligan har inletts med några smärre överraskningar. Tippade bottenlag har oroat, och till och med tagit poäng mot favoritlagen. HK Malmö har inte övertygat helt ut. Ystads IF har hittills gått bra. Även om det är långt kvar känns mötet i Baltiskan som lite av en vattendelare.

Men inte ett ord i Sydsvenskan.

***

På tal om Sydsvenskan. I sin söndagkrönika menade chefredaktören Jonas Kranje att det var viktigt att man i papperstidningen förbättrade den snabbversion som publicerats på nätet. Jag är införstådd med svårigheterna på Sporten med alla rapporter från fotbollens småklubbsvärld. I den spännande slutstriden i division 2 tappade förvisso IFK Malmö poäng mot Halmia, men när lördagen summerades hade även Ängelholm och Västra Frölunda spelat oavgjort. IFK Malmö är fortfarande i topp. Ett tillägg i texten hade höjt det journalistiska värdet. Allt enligt Jonas Kranjes intentioner.

***

När jag än är igång, som en bloggarnas gnällspik. Som FC Rosengård i fotbollsvärlden.

I veckan beslöt en av Malmös främsta friidrottare diskuskastaren Axel Härstedt att lämna Malmö AI för lokalkonkurrenten Heleneholms IF. Inte ett ord i Sydsvenskan, som blivit informerad om klubbytet.

***

Det är ingen större hemlighet att klubbar och idrotter känner sig åsidosatta i Sydsvenskans bevakning.

Stannande kvar i tv-fåtöljen efter friidrottens Finnkamp för att se den allsvenska damfotbollsmatchen Rosengård—Djurgården, 3—0.

Referent var Chris Härenstam. Maken till svada i sådana här sammanhang har jag aldrig hört. Det var till och med så att man längtade till Daniel Kristiansson på CMore och Fyran.

Härenstams mun gick i ett. Han hyllade serien och hur bra den blivit med många jämna lag och ovissa matcher. Och så får man se detta fullständigt undermåliga Djurgården. De enklaste moment misslyckades man med. Likväl kunde Härenstam berömma och upphöja enstaka prestationer till något verkligt bra. Händelser, som jag i min enkla värld trodde var självklarheter på den här nivån.

Chris Härenstam agerade mest som en PR-man för damfotboll. Och det blev patetiskt med ett Djurgården av i går på ena halvan.

Jag orkade med en mållös första halvlek, trött i öronen och av osakkunniga kommentarer.

Rosengård var bra. Inget negativt om deras insats. Men …