Då är den då avklarad, den försa allsvenska fotbollsomgången.

Och därmed också det första testet för Dplay, den nye distributören av matcherna i Allsvenskan och Superettan.

Det blev fyra direktsända matcher och en i efterhand för min del. Och det är inte tillräckligt för att har några synpunkter på varken det ena eller andra.

***

Men lite fundersam blev jag över att stora delar av Malmöpoeterna var så positiva över Malmö FF:s försvarsspelare i matchen mot Mjällby. Individuellt sett, okej. Men kollektivt, och det i min fotbollsfilosofi det mest betydelsefulla i defensiven, fungerade det inte speciellt bra. Gästerna skapade tre, fyra ypperliga måltillfällen där bättre spelare än nykomlingens hade gjort några mål. Några spektakulära, lyckade tacklingar av MFF:s innerbackar i en-en-situationer visade och på hemmalagets kollektiva brister. I ett bra kollektiv skall det inte bli tre sådana tillfällen. Samtidigt var det naturligtvis ett bevis på Mjällbys kapacitet.

Noll baklängesmål för MFF visade inte på hela sanningen.

***

Den här säsongen med tätt mellan matcherna och möjligheten att utnyttja fem byten, det vill säga chansen att skifta halva startuppställningen, kommer att sätta extra krav på ledarstaben.

Det är en balansgång. U 21-serien är inställd. Möjligheten till att ge ”bänken” matchvana är försvunnen. I en lång, tät serie en nödvändig faktor. Lagen måste lufta hela truppen. Se bara på MFF: Hur klara man ytterligare en skada på en innerback?

Även i en jämn serie finns det lättare och svårare matcher. Och för en sluttabell viktigare motståndare att ta poäng från än från andra.

Ta MFF—Mjällby som exempel: På torsdag reser MFF till Hisingen för att möta Häcken, ett av årets svåraste bortamöten.

Samtidigt gästas Mjällby av Falkenberg, på förhand en match mellan två lag som framåt vintern (hu) kommer att finnas i samma tabellregion.

Präglade inte gårdagsmötet av tankar tre dagar framåt? Jag tror att MFF startar med fem tunga pjäser, som hade ingen eller lite speltid i måndags. I gengäld saknar de det viktiga tävlingstempot-

Mjällbys match mot Falkenberg lär se annorlunda ut än gårdagens mot MFF. Det lär bli mer bollinnehav och ett spel där Mjällbys bollskicklige David Batanero kan styra spel och tempo. Han kommer till spel utvilad. Men utan tävlingstempo.

Det kommer hela säsongen att bli en svår balansgång att hantera för ledarstaben, däri räknas mer än tidigare det medicinska teamet.

De breda trupperna är givetvis en fördel.

Det innebär samtidigt att kraven på ledarna i ”småklubbarna” blir än större.

***

Den här säsongen blir intressantare än de flesta tidigare. Inte minst för oss nördar.

Att läsa dagböcker kan vara väl så intressant.

Gör det med viss oregelbundenhet. För en tid sedan avslutade jag Ulf Lundells Vardagar, han anteckningar och funderingar från 2017. Den var på drygt 600 sidor, förvisso med små textsnuttar på ganska många sidor. Men ändå. Jag har en vana att alltid läsa färdigt alla de cirka 40 böcker jag plöjer per år. Så gjorde jag även med Vardagar. Lundell beskriver en vardag och iakttagelser som delvis är mig helt främmande, förstod inte ett dugg. Samtidigt finns det partier som är fascinerande och öppnar en okänd värld.

Så trots att tanken många gånger fanns att bryta min tradition att inte läsa slut det jag påbörjat, så tillhör nu Vardagar avdelningen lästa böcker.

600 sidor var i mastigaste laget. Har sett att han fortsatt att publicera sina dagböcker och att de får lovord av en massa recensenter. Jag kommer inte att fortsätta ta del av Lundells liv och funderingar. Tycker också det är märkligt att det finns intresse att läsa om hans problem med sina bilar, strul med bredbandet, hur det blåser över Kivik och var han handlar och andra vardagliga trivialiteter.  Att han inte giller Lotta Engberg kan han gott hålla för sig själv. Och jag upprepar detta på över 600 sidor.

Han är kunnig om blommor och djur, speciellt fåglar, och han tittar i tv mycket på sport, Formel 1-loppen missar han sällan.

En naturlig fråga dök upp: Kan en kändis få allt publicerat och sålt? Har sett att hans senaste Vardagar 3 ligger högt på popularitetslistorna.

Okej Jag bidrog till att Vardagar är köpt i en hög upplaga. Till mitt försvar vill jag påpeka att inhandlandet gjordes på bokrean i februari.

***

Då hade jag betydligt större behållning av den dagbok Anteckningar från ett fotbollshål, som Offsides chefredaktörer Anders Bengtsson och Johan Orrenius publicerar i senaste numret av fotbollsmagasinet.

Det är ett tidsdokument som välskrivet skildra den fotbollsfria våren 2020. Hos författarna finns hela tiden oron över hur Offside skall överleva krisen med minskade intäkter från annonsörer och sponsorer.

Måtte Offside med sina genomarbetade artiklar överleva! Den behövs i en klickrelaterad mediavärld.

Fick i går en kommentar till mitt blogginlägg Friidrotten behöver ungdomstävlingar.

Avsändare var Axel Härstedt, OS-tian i diskus från 2016.

Jag har alltid gillat Axel, en elitidrottsman, som engagerar sig i friidrottens utveckling och funderar om framtiden, som för den fria idrotten har stora problem. Främst för att få pojkar att fortsätta upp i tonåren.

Axel har börjat hjälpa ungdomar från sin moderklubb IK Finish och i dessa coronatider har han och Jonas Forsberg varit ansvariga för ett antal Veckans tävlingar på Kastplanen på Stadionområdet i Malmö. Det är viktiga tillfällen för att hjälpligt ge motivation till ungdomarna. Heleneholms IF och MAI arrangerar också gemensamt tävlingar i hopp och löpning. Det är små arrangemang med ett tjugotal aktiva , men nog så viktiga.

Axel har hjälp – eller kanske tvärtom – av Jonas Forsberg. Jonas är en av skånsk friidrotts främsta entusiaster. Och på många sätt en av de viktigaste. År ut och år in under både sommar- som vintersäsong har heleneholmaren sett till att det finns tävlingstillfällen för kastare. Alla har varit välkomna, nybörjare som världsstjärnor. Axel Härstedt har deltagit i många ”Jonastävlingar”.

Härligt att se dessa kastprofiler samarbeta!

***

Stefan Olsson, friidrottsförbundets generalsekreterare, är en optimistisk herre. Han hittar alltid ljuspunkter. Som nu när han konstaterar att det aldrig tidigare arrangerats så många ungdomstävlingar som denna vår. Visst, runt om i landet avgörs tävlingar av samma storlek som i Malmö. Och det är naturligtvis bra.

Men när samtidigt alla de stora, inspirerande ungdomstävlingarna är inställda är det en klen tröst.

Tyvärr är jag rädd för att en säsong utan ungdomstävlingar kommer att ge några förlorade årgångar för friidrotten.

***

I media – både på Sporten och på ledarsidorna – har mycket koncentrerats till elitfotbollens problem. Det är förståeligt. Fotbollen är störst och väcker det största intresset.

Men alla dessa intervjuer med isolerade stjärnor har varit enahanda och inte givit speciellt några nya infallsvinklar.

Jag har förhoppningar om att man också kommenterar de mindre drotternas problem. Som exempelvis friidrottens, simningens, cykelns, orienteringens osv, osv

Idrott är mer än fotboll.

***

Fotnot 1. Axel Härstedts inlägg finns på Friidrotten behöver ungdomstävlingar i min bloggs kommentatorsfält.

Fotnot 2. Lite historik: På 1960-talet fanns en föreningstävling inom UP (som i Ungdoms Propaganda). Då arrangerades tävlingar på lokalnivå flera gånger i veckan av betydligt fler föreningar än nu och med framför allt åtskilligt fler deltagare.

Den 11 maj får Sydsvenskan en ny chefredaktör.

Jonas Kanje ersätter Pia Rehnquist, som tar ett steg upp i Bonnierhierarkin. I förra veckan intervjuades Jonas Kanje av den förre detta kulturchefen Rakel  Chukri. (Läste artikeln först i dag, lagt den på vänt).

Hon ställde en fråga till Jonas Kanje:

”Många läsare tycker kanske att det är obligatoriskt att heja på MFF?”

Var frågan provokativ och ett sätt från andra delar av redaktionen att torgföra sin åsikt om dimensionerna på tidningens MFF-bevakning? Chukris kollega på kulturredaktionen Andreas Ekström har vid några tillfällen framfört denna åsikt.

Jonas Kanje svarar vad han måste:

”Det är möjligt. Jag håller nog inte med. Det klart att det är roligt om det går bra för MFF, Lugi eller Malmö Redhawks men det är inte tidningens uppgift att vara hejarklack åt de lokala lagen.”

Hejarklack, självfallet inte. Men det finns ju en annan gräns att beakta. Är allt som händer och sker i storklubben Malmö FF värt en plats på papper eller nät?

Mitt svar är givet: Det finns så mycket annat inom både den breda regionala sportvärlden och den inhemska som är värd uppmärksamhet.

MFF är det stora i den här regionen, inget snack om den saken. Pia Rehnquist har i svar till vänner och bekanta hävdat och försvarat dimensionerna med ”Läsarna vill ha det så.”

Men det är ju inte läsarna som skall bestämma vad som skall stå i tidningen, det är en kunnig redaktion, som skall serva en stor läsekrets med ett brett intresse. Den totala läsekretsen har en stor önskan att på Sporten läsa mer än om Malmö FF.

Fråga bara!

”Klickandet” får inte vara ett mått på läsvärdet. Det som inte finns går ju inte att ”gilla”. Och se någon gång på facebook och notera att 128 personer kan göra tummen upp för ett inlägg, typ: Där köpte jag mina första gardiner!

I ett modernt, konkurrensutsatt massmedialt samhälle lönar sig kvalitet och variation.

I intervjun talar Jonas Kanje om mångfald. Han tänker kanske i det sammanhanget inte just på tidningens sportbevakning.

Men det är inte fel att tänka i den riktningen.

Det är mycket nu.

Även inom idrotten. Även om den i stort står still.

Själv är jag alldeles för okunnig om följderna för cornavirusets fortsatta spridning. I sådana här situationer är man hänvisad till den expertis som finns. Och inte lyssna till alla de självutnämnda ”förståsigpåare” som delger sina synpunkter och råd på alla de många sociala medier som kan berika livet men också sprida en massa skit.

Ibland – och det är ganska ofta -- förundras jag över all den tid som många lägger ner på att kommentera en massa oväsentligheter. Tid som kunde ägnas åt annat och viktigare.

Nu kastar jag förstås sten i det berömda glashuset, eftersom jag bloggar. Jag får dölja mig bakom det faktum att cirka 1 500 unika besökare vissa månader hittar hit och noteras för över 7 000 klick.

***

Nåväl. Lite idrott får det bli.

De olika idrottsförbunden löser virusproblemen på olika sätt. Rätt eller fel? Här finns väl inget giver svar.

Ishockeyns sätt att tackla upp- och nedflyttningen till SHL, högsta herrserien, strider dock mot mitt idrottsliga patos. En – eller två som i detta fall – förlorare skall inte vinna på en förändring. Som nu just i SHL. Leksand och Oskarshamn blev klart efter de andra i sluttabellen. Båda lagen visade att de ej hade tillräcklig kvalitet för den här nivån.

Björklöven, speciellt, och Modo hade mer än väl varit värda att få en chans att få kvala och visa sin kapacitet efter sina insatser i Allsvenskan. När nu Corona ställt till det och förhindrat fortsatt kvalspel hade den sportsligt mest rättvisa givetvis varit att alla fyra klubbarna kommande säsong fått SHL-status. Med vilja hade det gått att lösa. 16 lag med fyra inbördes matcher hade förvisso gett 60 matcher mot 52. Hade denna ökning inte fått plats borde man under en enda säsong bara mötas tre gånger, innebärande 45 matcher. Okej inte helt rättvist men bättre detta än att utesluta Björklöven och Modo från den ekonomiska köttgrytan.

Förlorare skall inte bli vinnare.

***

Lasse Sandlin, Aftonbladets tidigare sportchef, är död,

När jag som 45-åring kom in i tidningsvärlden var det, ja, just en ny värld för mig. Det var lätt att skapa vänskapliga kontakter med kolleger från hela landets morgontidningar. Svårare var umgänget med journalisterna från de stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen – kollegerna från Kvällsposten kände jag tidigare.

AB:s och Expressens representanter såg sig som lite större och bättre än oss andra (med några undantag förstås). Det stora undantaget var Lasse Sandlin, vars genuina idrottsintresse och kunskap lyste igenom och präglade den samvaro man hade efter utfört uppdrag. När våra jobb sammanföll blev det alltid extra angenämt.

Vid VM i skidor 1997 i Trondheim bodde Lasse och jag på samma hotell i rummen bredvid varandra. Vi träffades 14 dagar i sträck och våra samtal och långa diskussioner var minnen som dök upp när jag i går möttes av dödsbudet.

Lasse Sandlin behövde aldrig hitta de ”vinklingar”, som inte fanns.

Fakta och kunskap räckte för att han skulle bli läst och respekterad.

Av mer än av mig.

Kalla mig om ni vill gammal grinig gubbe.

Det pallar jag för. Huden hårdnar med åren.

De senaste mornarna har jag varit irriterad på min dagliga, nästan i alla fall, tidning under över 65 år, Sydsvenskan. Ja, inte på alla delar förstås. Det har funnits många läsvärda artiklar i A-, B- och C-delarna. Sporten har haft en om fotbollsmålvakten Hilda Carléns nya liv och Richard Åkessons om badmintonparet Gustav Björklers och Johanna Magnussons dramatiska liv.

Mer sådant!

Men, det finns alltid detta men. Nu tänker jag på Sporten. Inför SM-friidrotten publicerades en stor artikel om MAI-sprintern Austin Hamiltons träning på Jamaica och hans förhoppningar. Naturligtvis ville man som friidrottsintresserad få veta hur det gick för honom. Inte en rad i Sydsvenskan i söndags.

Borde man inte bemödat sig att ta reda på vad Austin Hamilton presterade? Men det är klart sänder man två medarbetare att bevaka FC Rosengårds match i Svenska cupen för damer mot ett lag från nivå 3, Västerås, så tär det på resurserna.

(Hamilton, då? Jo, han blev sist i en semifinal!)

***

 Men min främsta irritation gäller resultatredovisningen och då inte bara de senaste dagarnas. Den är undermålig och minst sagt inkonsekvent. Den speglar inte den stora läsekretsens intresse. Jag vet, jag har kollat i olika grupper med allmänt sportintresserade personer.

Självfallet är min idrottssmak inte ett allenarådande riktmärke, men när resultaten från VM i rodel prioriteras framför, låt oss säga, en aktuell tabell i en hög serie, då har förnuft och kunskap inte fått råda.

Exemplen kan mångfaldigas. Jag är medveten om tidspress och personalbrist men i en pressad tidningsvärld kan man inte gömma sig bakom detta i all oändlighet. Läsare kräver kvalitet.

***

Dagens resultatsidor är ett bevis på underliga prioriteringar. Handbollssäsongen närmar sig slutet. Det hårdnar kring alla de sträck som finns. Men inte en enda nationell tabell fanns att studera. Platsbrist? Nja, inte om man på samma sida publicerar fem internationella fotbollstabeller för damer. Men skall motsvarande ligor för herrar ha sin plats, så måste i genustänkandets värld damerna ha samma uppmärksamhet. Trots att Bayern Münchens damer endast drog 633 åskådare vid sitt hemmamöte mot Sand.

Visar Münchenborna inte större intresse, varför skulle då Sydsvenskans läsare göra det?

Inte heller Spanien visar höga publiktal. Levante—Tacon sågs av 350 personer.

Man pumpas ideligen om uppgifter om hur intresset för damfotboll växer utomlands. Man har visat stort åskådarantal vid speciella uppreklamerade möten. Vardagen är inte lika glittrande.

***

Så i all min irritation har jag i alla fall lärt mig något.

Men jag hade hellre sett några tabeller från de högsta svenska serierna. Givetvis även de för damer.

Varje mach lever sitt eget liv.

Så är det, antingen nu det gäller fotboll eller någon annan idrott. Men i spekulationerna inför en, låt oss hålla oss till fotboll, match finns det en viss logik. Inte bara ett önsketänkande. Som nu inför kvällens Europamöte mellan tyska Wolfsburg och Malmö FF.

Har de två senaste dagarna sett två imponerande insatser av två Bundesligalag i Champions League, turneringen över MFF:s Europa League, Dortmunds 2—1 hemma mot Paris SG och Leipzigs 1—0 borta mot Tottenham.

Nu är förstås Wolfsburg inget Dortmund eller Leipzig. I gengäld är MFF inte ett PSG eller ett Tottenham. Men Wolfsburg, mitt uppe i sitt seriespel, stöter vecka efter vecka på kvalificerat motstånd och är ett av Tysklands bättre lag och har kvaliteter som i min värld för tillfället är överlägsna MFF:s, långt från tävlingstempo. Optimism tillhör idrotten men också realism och logik. Att bygga optimismen på att MFF har imponerande över 4 000 stöttande anhängare på plats i kväll är en lös grund.

Såg också någonstans att Malmö FF de senaste åren haft ett bättre facit, fler vinster, i sitt bortaspel i Europaspel de senaste två säsongerna. Med statistik kan man bevisa mycket om den är tillrättalagd. De senaste åren har MFF spelat i Europa League med sitt lättare motstånd i de första omgångarna än det i Champions League 2014/15 och 2015/16. Det är givet att det ger ett positivt facit. Bortaspelet har generellt sett inte blivit en styrka.

Wolfsburg är av Champion League-klass.

Vilka förväntningar vill MFF-poeterna bygga upp?

Wolfsburg är självfallet storfavorit. Det är ett logiskt tips. Även om varje match lever sitt eget liv.

Fotbollskvaliteter väger tyngre än publikstöd och statistik.

Så var den handbollsfesten slut, EM-handbollen för herrar.

Men det är en fest man lämnar med blandade känslor. Inte nu för att man inte fick se Sverige i en medaljmatch, och inte ens i en plats om placering 5. Nej, jag tänker på domarnas omöjliga uppgift. Tv-repriserna i slowmotion, domarnas värsta fiende, visar hur många ojustheter, och andra felaktigheter, som slinker igenom, många mer eller mindre avgörande. Det stör också mitt idrottsliga rättstänkande att medvetna ojustheter inom en viss gräns gynnar det felande laget. Som fasthållningar vid passivt spel och fasthållningar för att förhindra kontringar.

Ett irritationsmoment är även inkonsekvensen hos domarna när det gäller försvarsarbetet inne i målområdet. Här har det svajat rejält mellan domarparen.

Trots detta gnäll har jag sett nästan 40 EM-matcher.

***

Handboll är fascinerande – med sina fel och brister. De jämna matcherna innehåller så oerhört mycket dramatik med alla dess marginaler, små, små sådana, men många. Med tanke på just detta är det svår att bestämt mena att det spelmässigt blev rätt Europamästare. Därmed inte sagt att Spanien inte var förtjänt att sitt guld.

***

Årets EM visade på en ökad bredd. Danmark och Frankrike utslagna direkt är det främsta beviset. Portugals positiva insatser visade på en nation i frammarsch. Såg Vitryssland vid några tillfällen och stundtals hade de ett passningstempo som Sverige inte var i närheten av. Österrike med hemmaplansfavör visade klass. Ungern såg vi i Sverige vad det laget kan. Island, alltid detta imponerande örike. Alla de handbollskunniga smånationerna på Balkan, inte bara Kroatien och Slovenien. Och visst finns det en dold kapacitet i Ryssland.

Jag tycker att man i all den svenska besvikelsen skall ha den förbättrade konkurrenssituation i beaktande.

***

Men ok. Sveriges insatsen avslöjade allvarliga brister. Inte minst då avsaknaden av så kallade tvåvägsspelare, alltså spelare med internationell kvalitet både offensivt och defensivt. De många bytena drog ner på tempot och väl i position var det alltför lågt passningstempo för att oroa motståndarförsvaren. Detta sagt rent generellt om de matcher som verkligen gällde något.

Med Linus Arnesson – va bra han var mot Island – låst i en ytternioposition saknades en avbytare till Jim Gottfridsson. Den stora svenska bristen var att laget inte hade tillräckligt med spetskompetens på niometersspelarna.

Och likväl kom Sverige sjua. Vad gnäller vi för?

***

40 matcher via tv ger en viss trötthet. Efter en tid minimerade jag studiosnacket. Speciellt när Johanna Ahlm tog plats där. För plats tog hon. Hon skulle ha fram sin åsikt om allt och alla. Precis som när hon var expertkommentator vid matcherna, då skulle hon förklara varje enskild situation. Tröttsamt.

Och det var precis som när Johanna Ahlm trädde in i studion blev det en kamp om att prata fort och länge mellan henne och Hanna Fogelström.

Martin Frändesjös överlägsna kompetens kom bort.

Men tack och lov fanns Perlskog/Hellgren att lyssna till under matcherna.