En minisemester, OS förstås, en besvärlig förkylning men framförallt en havererad dator.

Där har du förklaringarna till uppehållet på min skrivklåda. Passionerad tidningsläsare som jag är känns det tufft att erkänna att 13 dagar utan tillgång till olika tidningssajter med läsvärda krönikor och några få intressanta bloggare är en lång tid. Jag har förvisso en modern mobil. Men någon måtta får det vara på moderniteterna för en äldre man.

Man märker förstås snabbt att utan en fungerande dator kan det vardagliga livet bli något besvärligare. Men det finns, som i allt, två sidor av saken. Jag har hunnit läsa mer än vanligt, bland annat del 2 av ”Spela fotboll bondjävlar” av Torbjörn Andersson, historiker och lektor i idrottsvetenskap på Malmö högskola. En intressant läsning om fotbollens ställning i några svenska orter med allsvenska lag. TA ger perspektiv på annat än fina passningar, offside och felaktiga domslut.

Vad missar man nu i denna expanderande massmediavärld utan en fungerande dator. Jag inbillar mig att mina två Malmötidningar ger mig det jag vill ha om politik, kultur (Skånskan och Sydsvenskan kompletterar varandra) och lokala nyheter (Skånskan är bredare både i Malmö och de skånska närliggande kommunerna). Men på ett område räcker Malmötidningarna inte till: Min gamla käpphäst Sporten. Jag nöjer mig den allsvenska fotbollen. Tre dagar med Barometern i Kalmar gav jag mig mer läsning om Kalmar FF:s motståndare än vad Sydsvenskan ger mig om MFF:s. Skånskan skriver regelbundet om Helsingborgs IF.

Jag är givetvis väl medveten om den globala förändringen i tidningsläsandet men ibland känns det som om tidningsledningarna gömmer sig bakom detta tråkiga faktum i stället för att fundera i annorlunda banor. Eller att kanske fråga sig om allt det gamla var så himla uselt.

Självfallet förstår jag att Sporten bara är en avdelning av många, men ack så viktig. Jag har fortfarande ett brett kontaktnät och vet att många, även de mest fotbollsintresserade, vill läsa mer än om Malmö FF och FC Rosengård. Tro mig!

OS då? Tiderna, semestern och förkylningen, allt tillsammans, har gjort att jag följt Rio-spelen sämre än kanske alla sen Helsingfors 1952.

Några funderingar har jag och återkommer.

Men först skall läsa några krönikor och bloggar som jag missat under datorhaveriet.

Kom just hem efter ett styrelsemöte.

Var givetvis intresserad av det senaste från OS i Rio och gick in på Sydsvenskans hemsida. Men vad möttes jag av? Jo, en rubrik om att Adu utgick i pausen i MFF:s match i den allsvenska U 21-serien mot IFK Göteborg. Och ett långt referat om MFF:s 5-0-seger utan att man med ett enda ord nämnde något om göteborgarnas lag. Detta i en serie, där ibland lagen kommer med en näst intill A-lagsuppställning för att omgången efter mönstra ett U 17-lag. Efter vad jag förstått har det hänt i MFF den här säsongen. För att rätt värdera MFF-insaten borde man få veta något om Göteborgs lag.

Men inte ord. Och är ett referar om MFF:s U 21-lag kvällens viktigaste nyhet i sportens värld? I OS-tider.

Jag fick som prenumerant på Skånesport ett mejl i fredags.

Tidningen, som kom ut med sitt första nummer i början av året, skall inte längre produceras i pappersformat. Egentligen berör det mig inte. Jag hade beslutar att inte förnya min prenumeration.

Tyvärr.

Det verkar förstås lite motsägelsefullt. Men jag hade stora förhoppningar. Förhandsreklamen att man skulle följa den skånska idrotten på längden och tvären, med topp och bredd, lockade. I min enfald trodde jag att Skånesport skulle fylla det tomrun mina Malmömorgontidningar genom sina nedskärningar gjort både vad gäller bevakningsområden och utryme för antalet idrotter och inte minst ungdomsidrotten.

Det blev inte så. Det blev en "halv" tidning fotboll med tonvikt på Malmö FF, stora delar handboll, ganska mycket ishockey och nästan allt från den region som Sydsvenskan och Skånskan bevakar. De nedslag tidningen gjort vid olika evenemang var ofta veckogamla. Den fräschör jag hoppats på uteblev. De intervjuade personerna var exempelvis oftast välkända från konkurrenttidningarna.

Den ansvarige utgivare Robert Persson var i sitt avskedsbrev givetvis besviken på att hans idé blev ett misslyckande men han riktade också en viss kritik mot de skånska idrottsföreningarna som inte mera aktivt engagerat sig att sälja prenumerationer (klubbarna erhöll en viss provision). Men varför skulle föreningar med squash, bowling, badminton, motor- och bilsport, orientering, friidrott, simning osv, osv göra en insats för att få sina medlemmar att prenumerera på Skånesport? Det stod ju inget

- eller väldigt lite - om deras idrotter. Bredden - det man sade sig vilja skildra - saknades.

I min värld fuskade redaktionen bort sin egen fina idé.

***

Skånesport skall inom en snar framtid utkomma i en digital version. Skall jag söka upp nättidningen måste man bredda sin repertoar och skriva betydligt kortare texter. Nätet kräver detta.

***

Skånesport i pappersformat kom 23 gånger. Jag har dem alla. Men skall skänka dem till Idrottsmuseet i Malmö. Lite modern pressidrottshistoria är förstås försöket.

Jag såg i lördags det allsvenska fotbollsmötet Malmö FF-Kalmar FF, 1-1.

Hade inga planer på att blogga om matchen, men av en tillfällighet kom de båda kvällstidingarna i min hand samtidigt som jag kunde läsa några tidningsrelaterade MFF-bloggar. Med detta som nytt underlag efter att tidigare ha läst Malmös två morgontidingar, funderade jag liggande i en skön soffa under skuggan av en vacker björk i Ljunghusen:

Såg jag och de olika skribenterna samma match?

Sällan eller aldrig har jag sett texterna och betygsättningen på de olika spelarna harmoniera så illa som i Expressen/Kvällsposten. En av journalisterna verkade inte ens ha diskuterat med sig själv. Aftonbladet rankar de fem främsta spelarna i matchen. Listan toppades av bröderna Ramus och Viktor Elm med deras KFF-kamrat Jonathan Ring som femma. I konkurrenten fick Elmarna en medelmåttig tvåa, Ring blev underkänd.

Vem låg närmast sanningen? Åsikterna går inte att förena.

KvP:s totalpoäng för Kalmar blev under 2, det vill säga underkänt, för MFF något över 2.

I morgontidningarna fick MFF givetvis underkänt. Så är det alltid när laget inte vinner. Och det är klart har man Allsvenskans i särklass bästa innermittfält (det har jag läst att Adu och Christiansen är) och i övrigt ett lag där knappast någon annan spelare från serien platsar, så är besvikelsen stor när ett "mediokert" lag som Kalmar, till och med i Malmö, kan fixa en poäng. MFF lär ju också ha Allsvenskans bästa avbytarbänk.

Man skall inte läsa för mycket. Efteråt vet man varken ut eller in. Min åsikt om matchen håller jag för mig själv,

***

Jag lärde mig en ny sak i skuggan av björken. Om MFF fått en minut ytterligare i tilläggstid hade laget forcerat in ett segermål. Det menade de två trognaste MFF-bloggarna. Tanken att gästerna kunde göra ett mål fanns inte.

***

Lite mer MFF. Värvningen av Alexander Jeremejeff förvånar. Jag har Häcken som något av ett favoritlag att titta på med sin i min smak attraktiva, men något naiva, spelstil. Ser de flesta av Häckens matcher. Jeremejeff är skadebenägen, därför ojämn, men i sina bästa stunder har han kvaliteter. Men i ett skadefritt Häcken är han inte säker på en ordinarie plats. Men det som förundrar mig mest är att MFF inte litar på sina egna stortalanger, tonåringarna Bergqvist och Svanberg. De lär vara sällsynta talanger.

Den här halva säsongen har många tonåringar gjort avtryck i Allvenskan i en sämre omgivning än den MFF kan erbjuda. Ordföranden Håkan Jeppsson är glad övcr att MFF-truppen innehåller så många ungdomar från den egna akademin men missnöjd med att så få finns på plan i A-laget. Han lär väl inte bli uppmuntrad av att man inhandlar en 22-årig bänkspelare.

En brasklapp måste man förstås lägga in. Någon av forwardsalternativen kan ju vara på väg bort.

Allsvenskan i fotboll är igång igen

.

Det gillar jag. Allsvcnskan är för mig mer än Malmö FF. Det är Allsvenskan, det vill säga alla lag i serien. I dessa tv-tider kan man följa alla lag, lära känna igen spelarna, följa deras utveckling och så vidare. Man vill också veta vad som händer och sker i trupperna, speciellt nu i fönstertider. Men som betalande läsare av Sydvenskan och Skånskan får man inte all den information man vill ha. Det finns otaliga övergångar, även spektakulära sådana, man inte kunnat läsa om i Malmös papperstidningar.

I min lilla inskränkta värld är detta ett förakt mot många läsare. Jag är inte ensam om denna uppfattning. Man får förlita sig på nätet.

Jag vill absolut inte påstå att min uppfattning om fotboll är den rätta, men jag kan - ännu i alla fall -se vad som händer på plan. Man får ofta intrycket att man bortser från motståndarnas chanser och kvliteter. För att ta exempel från de två senaste matcherna, de mot Örebro och AIK, så skapade dessa lag fler chanser än vad som framgick av Sydsvenskans referat. Att sällan, eller aldrig, analysera motståndarnas spel och spelare är ytterligare en brist. Beror det på okunnighet? Tro mig, alla läsare av Sydsvenskan och Skånskan är inte ljusblå in i själen.

Har förstått att journalisterna på plats numera tar hjälp av hemmaredaktionernas tv-tittande vid kniviga, svårbedömda situationer, de som sen tyvärr repriseras och dissikeras i all oändlighet i tv-studion. Men inte heller här finner jag konsekvens i rapportetingen. Jag har inte sett någon kommentera Anton Tinnerholms nerdragning av en AIK-are i straffområdet vid en hörna i slutskedet. Jag förstår att man på plats inte kan se allt, när man samtidigt på nätet på ett intetsägande sätt skall referera matchen och dessutom kolla British Open i golf.

Jag upprepar gärna att jag menar att detta är läsarförakt. Jag betalar för att få en journalistisk bedömning av matchen.

Givetvis har snacket om ett eventuellt guldryck kommit igång. Och detta innan halva serien är avklarad. Tack och lov är det inte så. Spänning är den viktigaste ingrediensen i all idrott. Såg för övrigt Elfsborg

-IFK Göteborg innan AIK-MFF. Nu spelades förvisso matchen i Borås på en nylagd konstgräsplan mem det var iögonfallande vilken skillnad det var i passningstempo mellan dessa matcher. Till fördel för "förmatchen".

Nu skall jag svära i Malmökyrkan. Rent generellt tycker jag att tempot i MFF:s passningar, med tanke på de spelare man har, är dåligt. Det är oftast omständligt. 1

-0-målet i går var ett av få befriande undantag.

Så var det då i gång, fotbolls-EM.

Tack och lov!

Dessa veckor, ja, månader av allt förhandssnack i tv, radio, tidningar och alla moderna massmediakanaler ger i alla fall mig inte mycket. Det är mest spekulationer och intetsägande, förutsägbara, intervjuer. Tror jag. Jag är uppriktigt ärlig när jag säger att min konsumtion av sådant material är minimal. Lite djupare analyser läser jag gärna, eller hör på. Det finns sådana. Magasinet Offside har i sitt EM-nummer några läsvärda artiklar.

Inför och under ett världsevenemang i idrott blir det för mycket. Övrig idrott får inte det utrymme den förtjänar. Många nyheter försvinner.

***

Såg premiärmatchen Frankrike—Rumänien 2—1. Efter att ha sett några träningsmatcher inför EM var det en välsignelse att se en match som gällde något. Tempo och intensitet och inte minst spänning gjorde det till en trivsam tillställning även om man av spelet i sig kan önska sig mer.

En oroande tanke dök dock upp: Har den svenska truppen, sett över helheten, tillräcklig kapacitet att klara av den tempoökning och högre intensitet på alla områden som nu sker i EM-slutspelet?

Det är ju få spelare från de främsta ligorna och få spelare från de främsta europeiska lagen.

***

Såg i en intervju med den svenske EM-domaren Jonas Eriksson att en undersökning visat att de assisterande domarna (linjemännen) vid de stora mästerskapen vinkade rätt i upp mot 95 procent. Imponerande! Minst sagt. Det är lätt att konstatera hur svårt det är vid alla de repriser tv visar.

Därför blev jag i går irriterad på kommentatorn Jens Fjellström, när han i en av dessa svåra offsidesituationer utropade: Där hade jag önskat att man frusit bilden.

Händelsen mynnade ut i inget. Har det något som helst värde om det var rätt eller fel? Ville han berömma eller kritisera?

Efter att ha följt Fjellström under många sändningar kan man förstås konstatera att han nog inte blivit någon bra domare.

Han har andra förtjänster.

Vi tar en ny sväng om mina funderingar till sport i massmedia.

Det var inte så många dagar sedan, men på så kort tid har jag saknat resultat och nyheter, som jag anser mig kunna kräva som betalande prenumerant på Malmös två morgontidningar,

Under mina 20 år på Sydsvenskan fanns ett begrepp ”redovisningskrav”. Det var resultat och notiser/nyheter som man bara inte fick missa.

Jag har ingen aning om det längre diskuteras i dess termer men färre journalister och därmed större stress har givetvis bidragit till gränserna har höjts.  Men till vilken nivå?

På ”den gamla goda tiden” gavs det plats för exempelvis SM i de flesta grenar, till och med för juniorer, och de olika seniordistriktsmästerskapen hade också sitt  givna utrymme. Jag är fullt medveten om att denna tid är förbi men anser att man gått för långt. Som jag påpekade i förra inlägget: SM-medaljörer för seniorer med lokal anknytning skall i min värld uppmärksammas i alla fall på något sätt.

Det går snabbt i den massmediala världen. Under en 15-årsperiod från slutet av 1980-talet var jag ansvarig för Malmösport i Sydsvenskan, två sidor i nuvarande format. Cirka 45 nummer/år.

Kollega Stefan Eckerström producerade samtidig en sida Omkretsensport och en om idrotten i Lund.

Tidningen Arbetet – salig i åminnelse –  hade sin Lokalsport och när Ole Törner efter Arbetes konkurs flyttade till Skånskan tog han konceptet med sig,

Allt detta är i stort borta.

Jag vet att jag inte är ensam att känna saknad.

Min förhoppning var att den i januari startade Skånesport delvis skulle kompensera det jag saknat. Slogan lovade: Om sport i Skåne – på bredden, tvären, längden och djupet.

Jag är inte ensam om att tycka  att detta liknar vilseledande reklam.

Vilken är målgruppen? Den kan definitivt inte vara en allmänt idrottsintresserad läsare av Sydsvenskan och Skånskan. Hen har inte mycket nytt att ta del av.

Fantasin saknas.

Jag skall inte gå in på detaljer. Frågetecken och invändningar finns det gott om.

Min förhoppning är förstås att det skall gå bra för Skånesport utan mitt ekonomiska bidrag. Jag vill inte att fler journalister skall bli arbetslösa.

I en kasse finns alla 17 numren, När min prenumeration går ut skall jag deponera tidningarna till Idrottsmuseet. De första numren är ju trots allt idrottshistoria.

Det var en tid sedan.

Några mindre trevliga händelser har kommit i vägen, bland annat en lindrig operation. Några dagars konvalescens har gett tid till extra mycket tidningsläsning och funderingar. Jag nöjer mig med att titta på idrottsbevakningen.

Väl medveten om minskade resurser, både personellt och ekonomiskt. Det finns förlorare på de flesta områden. Den lokala elitidrotten har dock klarat sig bäst, en del har fått utökat utrymme inte minst genom nätet. Samtidigt har några klubbar/idrotter fått lite väl stor uppmärksamhet. Jag tänker ur ett Malmö- Lund-perspektiv när det gäller Sydsvenskan. Skånskan tar ut de geografiska svängarna något längre. Sydsvenskan har minimerat sin nationella elitbevakning.

De stora förlorarna är idrotten under eliten och ungdomsidrotten.

Jag hjälper några förbund och föreningar med pressinformation. Jag inbillar mig att jag efter 20 år i yrket kan formulera mig helt okej och vet hur exempelvis en resultatredovisning skall skrivas så att redigerarna bara har att klippa och klistra. Men, ack så svårt det är att få in något! Ett silver och ett brons i ett SM för seniorer för en Malmöförening i en expanderande idrott är inte värd ens en notis. Squash är förvisso ingen av de större bollsporterna men ett lag i Sverigetoppen med idel Malmöungdomar borde väl någon gång vara värd ett omnämnande? I alla fall med de individuella resultaten efter en elitseriematch.

För en tid sedan av avgjordes lag-EM i badminton för herrar med idel spelare med Malmöanknytning. Inte ens en enda litet ord i Malmös tidningar.

Jag kan räkna upp åtskilliga andra idrottsprestationer som helt kommit bort i massmedias bevakning.

Men är du tjej och vunnit en eller att par matcher i boxning är du garanterad uppmärksamhet! Lite överdrift förstås, men med en viss sanning.

Ungdoms- och junioridrott är nu i stort borta från tidningssidorna förutom i Skånskans bevakning från Sjöbo med omnejd. Där förekommer det in absurdum.

Jag menar att denna snedvridning gör att läsarna blir färre och att de aktiva ungdomarna går miste om den stimulans som en massmedial uppmärksamhet ger. Medveten förstås om att detta inte är pressens uppgift.

Jag är övertygad – ja, faktiskt – om att en bredare och djupare idrottsbevakning fått många tveksamma idrottsintresserade prenumeranter att fortsätta som kund. Nöjda sådana.

Denna övertygelse grundar sig på många samtal.