Motion till Idrottsmuseets Vänner till årsmötet den 8 mars 2023-03-08.

Jag föreslår att IMV, som en del av den jury som utser de aktiva från Malmös idrottsvärld som föräras en plats på Walk of fame, arbetar för en förändring av statuterna.

Enligt dessa skall antalet plattor på Stadiontorget maximeras till 40. Till dags dato finns det 35.

Det är en grannlaga uppgift att jämföra olika idrotter och prestationer nådda under olika epoker, men att sätta ett så lågt tak som 40 ger ingen rättvisa åt Malmös framgångsrika idrottshistoria sett över mer än 100 år.

Jag menar också att framtidens stjärnor skall ha en möjlighet att hedras på Walk of fame.

En gång tidigare har statuterna ändrats. I de ursprungliga reglerna stod att en avgörande prestation skulle ha utförts under en tid då den aktive representerade en Malmöförening. Denna paragraf ändrades för att ge tillfälle att hedra Zlatan Ibrahimovic och öppnade vägen för handbollsmålvakten Mats Olsson med Dalhems IF som moderklubb.

Med andra ord statuterna är inte huggna i sten.

Det finns, enligt mig, många kandidater till de fem resterande kandidaterna.

Tre aktiva från Malmö har belönats med Svenska Dagbladets guldmedalj för individuella prestationer, Johan Richthoff, Gunnar Larsson och fäktaren Hans Drakenberg. De två förstnämnda är hedrade på Stadiontorget, inte Drakenberg.

Kjell Jönsson, IFK Malmö rankades på 1950-talet som världens bäste handbollsspelare.

Rallydrottningen Ewy Rosqvist med tre EM-guld och meriterande vinster i lopp jorden runt representerade Malmö AK.

Michael Nilsson har sju VM-guld i biljard.

Bågskytten Morgan Lundh har 20 individuella VM- och EM-medaljer, därav nio guld, ungefär lika många i lag.

Li Fen har vunnit EM i bordtennis, Robert Welin i boxning.

Boxningen har även Maria Lindberg med sina många VM-bälten.

Brottningen är representerade med sina ”gamla” mästare. I en hårdnande världskonkurrens tog Lars-Erik Skiöld medalj i alla de tre stora mästerskapen, OS, VM och EM (guld). Jörgen Olsson har EM-guld och VM-silver. Ida Hellström var något av en pionjär inom dambrottningen med sex individuella internationella medaljer och nio SM-guld.

I karatens olika discipliner har Lena Svensson-Pyreé i EM medaljutdelningen 2—1—2.

Tennisens Catarina Lindkvist och Michael Pernfors har internationella meriter och haft höga placeringar på världsrankingen.

Squashen har haft spelare i världs- och Europatopp.

Och friidrotten likaså.

Bowling har varit en av Malmös internationellt sett främsta idrotter. Tre av mästarna har belönats på Walk of fame. Det finns fler meriterade spelare, bland andra Tony Rosenkvist, tre individuella EM-guld 1985 och också två VM-guld i lag.

André Burakovsky är den ende infödde Malmöbo som varit med om att vinna Stanley cup i ishockey.

Tre av damfotbollens främsta finns på plats. Den mest meriterade Caroline Seger vill säkert göra dem sällskap. Och så har vi då Marta med fyra säsonger i FC Rosengård. Hon har dubbelt medborgaskap, ett av dem är svenskt.

Malmö FF, herr kan väl också vara aktuell.

Den här listan gör inga anspråk på att vara komplett. Den visar bara på några av alla de elitidrottskvinnor och män som gett glans åt Idrottsmalmö.

De borde få en chans att få en Stadionplatta. De och de kommande idrottsgenerationerna.

Detta är grunden för mitt förslag att IMV skall arbeta för att antalet platser på Walk of fame inte skall maximeras till 40.

Malmö den 20 februari 2022

Magnus Månsson

PS

Jag vill passa på att tacka dem som sett till att klädcontainern, som skymt glastavlan på Eleda stadion med meriterna för de 35 aktiva på Walk of fame, nu är borttagen.

DS

TV-sporten har utsett Årets idrottskommun.

För andra året i följd blev det Umeå. Jag är inte mannen att ifrågasätta juryns beslut. Vet för lite om det totala idrottslivet i Västerbottenstaden. Och om regelverket som styr beslutsprocessen.

Klart är att kommuner med skidsport, och bandy, gynnas. Lite underligt är att Växjö fått poäng för att Daniel Ståhl och Simon Pettersson har sin träningscamp där. Samtidigt som deras klubbar, Spårvägen och Hässelby, bidragit till Stockholms poängskörd.

Ta det för vad det är, en lek.

Malmö, vinnare 2014 och 201 5 och tvåa 2016 har haft en dalande kurva och landade på plats 13.

Juryns motivering: Malmö har många framstående lag i stora idrotter och många individuellt skickliga aktiva men i förhållande till sin storlek förvånansvärt dålig bredd.

Det tyder på bra kännedom om situationen. Det finns få idrotter med två elitklubbar. Inom fotbollen är Malmö FF och FC Rosengård isolerade i topp, Redhawks är ensamt i hockeyn, i handboll finns Malmö HK:s herrar i högsta ligan (inget damlag i närheten av eliten), i innebandy finns damerna i Malmö FBC bland de främsta i landet.

I basket finns ingen seniortopp, lika lite som i volleyboll.

MAI är ensam elitklubb i friidrott, MKK i simning. Fait Play har detroniserat Malmö Tennisklubb. Malmö SRC är den enda squashklubben. Badminton har i Aura i MBK två föreningar i Sverigetopp och näst intill.

Bordtennisen finns i periferin av Malmös idrottsliv.

Malmös rugbydamer är duktiga i OS-varianten, 7-manna. Herrlaget finns inte längre.

Bowlingen, en av stans historiskt sett mest meriterade idrotter, har det tungt. Damsidan existerar knappast.

Brottning, en annan av forna tiders främsta medaljleverantörer, har det svårt. I början av 2000-talet ”turades” Sparta och Malmö Tigers om att vinna Fyrstads. Tigers har fortfarande en viss verksamhet.  Limhamns BK med Europamästaren Jörgen Olsson som inspiratör den enda klubb med en framåtskridande verksamhet.

***

När jag under cirka 20 år på Sydsvenskan var ansvarig för Malmösport, två sidor lokalidrott, lanserade jag i en rubrik Malmö, de små idrotternas storstad. I ett hälsningsanförande vid en Mästargala i Atleticum använde sig för övrigt kommunalrådet Lynn Ljungberg sig av denna rubrik i sitt hälsningsanförande. Det var åren kring sekelskiftet.

Bågskyttarna i BK Gripen sköt hem guld och andra medaljer i VM, EM och SM och fanns med i OS.

Kanotisterna, speciellt i maraton, hade världsmästare och medaljörer i EM, var representerade i OS. Besöken på prispallen i SM var många.

I segling var Malmö representerat i OS och hade VM-medaljörer.

År efter år dominerade Enighet den lilla kendosporten i Sverige med intrång på Europascenen.

Taekwondo och karate i dess olika varianter hade fler och större stjärnor då än nu.

Undervattensrugby är i och för sig en perifer sport men Triton vann ”alla” SM-guld för både damer och herrar,

I boule var det ingen annan stad som hade Malmös bredd,

Om jag inte minns fel fanns tre spelare på Europatouren i golf.

Herrarna i amerikansk fotboll, vattenpolo och rugby fanns på högsta svenska nivån.

***

Den här summariska sammanfattningen är tagen ur minnet. Finns säkert mycket att tillägga och dra ifrån, men slutsatsen är glasklar:

Malmö är ingen stor idrottsstad.

Och kurvan pekar neråt.

***

Och detta i den stad som växer mest i Sverige.

Det är mycket nu, har varit mycket och blir mycket.

EM i fotboll är slut, fotbollens Allsvenska har startat om, GP-galor i friidrott har avgjorts i väntan på OS, några division 1-matcher, också i fotboll, har det blivit och fler lär det bli. Några cykelturer till ett par, tre småklubbsmatcher ingår i planeringen.

Den idrottsliga, alltså.

Utanför denna finns en annan sfär, betydligt större. Ja, faktiskt. Allt detta tillsammans gör att tiden helt enkelt inte räcker till. Och detta i ett skede av livet då orken per automatik sjunker. Det är mycket man vill hålla på med. Samtidigt som man kan se att åren man har kvar att prestera – också per automatik – blir färre. Man måste prioritera.

Nej, jag är inte pessimistisk, vill bara förklara min bortovaro från bloggskivandet den senaste veckan.

***

Fundera kan man alltid göra. Nedan några från den senaste tiden. EM-fotbollen är tillräckligt analyserad. Den hoppar jag över.

***

Såg en notis att bowlingspelaren Yvonne Berndt blir den 32:e innehavaren av en platta på Stadiontorgets Walk of fame. Jag har två gånger pläderat för henne, då hennes meriter (två individuella EM-guld och ett silver och ett brons i VM plus tre lagmedaljer i de stora mästerskapen, därav ett guld) är vida överlägsna en annan (av nu tre) hedrad bowlingspelare. Jag tror nu inte att jurymedlemmarna läser min anspråkslösa blogg och än mindre tar hänsyn till mina åsikter. Men skönt i alla fall att man rättat till ett uppenbart misstag.

Synd är förstås att minnestavlan på Eleda stadionj över Malmös idrottselit fortfarande är dold bakom en klädcontainer.

Åtta idrottsmän/kvinnor ytterligare skall enligt statuterna få en minnesplatta på Stadiontorget. Kraven på en påläst jury ökar.

***

Ett av Bonniers/Sydsvenskans bolag har köpt upp Skånska Dagbladet (och Norra Skåne). En av synergieffekterna skall, enligt ledningen, bli att SDS skall få ta del av det lokala material från orter där Skånskan är stark. Kan man hoppas att Sydsvenskan då kan blicka tre mil österut och skriva något om Skurup. Eller varför inte ytterligare två och en halv mil längre åt öster för att få information om exempelvis handbollen i Ystad.

***

Det är i den kärva tidningsvärlden svårt att få med allt. Det egna intresset från journalisterna får regera. I Malmös tidningar är det få – eller ingen – som har ett gediget intresse, eller kunskap, om friidrott. Fina insatser uppmärksammas inte. För en tid sedan sprang Trelleborgsgrabben Joakim Andersson, förvisso nu tävlandes för Stockholmsklubben Spårvägen, 800 meter på 1.46,51, den tolfte bästa tiden i landet genom tiderna.

De tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmö har inte fått läsa om detta.

***

Anel Ahmedhodzic är en lovande innerback i Malmö FF. Inget snack om den saken. Men hur ser hans utvecklingskurva ut? Stagnationen är påtaglig. Han får i tv, radio och inte minst i Malmömedia beröm för sin passningsfot. I den senaste matchen mot Sirius slog han inte en enda passning som kunde benämnas som svår. Det var mest säkerhetsbollar som i stort alla allsvenska spelare kan leverera. Defensivt var han och MFF aldrig pressade av en tam motståndare. Likväl fick Anel Ahmedhodzic högsta betyg på en HIF- och MFF-relaterad hemsida. Lite omdöme kan man begära om man betalar – förvisso en ringa summa – för att ta del av de låsta kommentarerna. Eller så är det dags att säga upp prenumerationen. Okritisk klubbjournalistik vill jag inte betala för.

***

När AIK mötte Varberg hade AIK-fansen draperat Norra stå på Friends med banderoller med budskapen: Skrota villkorstrappan! och Rädda svensk fotboll!

Spelarna hade också samma text på sina t-shirts.

Jag förstår inget. Polisen har med stöd i lagen utfärdat vissa bestämmelser för att kunna öka antalet åskådare och dessutom göra besöken säkrare. Bland annat vill man förhindra bengalbränning. Men vad gör supporterna? Naturligtvis tänder de sina bengaler, så att matchen måste avbrytas, inte länge, men väl någon halvminut. Anhängarna saboterar sin egen manifestation. Kan någon förklara detta?

Och hur kan AIK-ledningen tolerera spelarnas demonstration? Supporterkulturen, rätt manifesterad, berikar svensk fotboll.

Rädda svensk fotboll! låter också väldigt patetiskt. Svensk fotboll är betydligt större än den några allsvenska supporterorganisationer säger sig representera.

Panterns tillkortakommande och försvinnande från seniorishockeyn följer den trend som funnits inom Malmös idrottsvärld under en lång period.

Malmö, landets tredje största stad med över 300 000 invånare, har bara plats för en elitförening per idrott. Lite generaliserat, men ändock, och i stort sett sant.

***

Fotbollen på herrsidan är på sitt sätt mest genant. Malmö FF i Sverigetopp, men sen som nu, näst bästa lag i division 2, fjärde nivån. Någon enstaka säsong finns en Malmöklubb i Superettan, lika sällan ett i division 1. Årets tillstånd är det normala.

På damsidan är det på toppen ljusare, FC Rosengård och LB 07 i Allsvenskan. Men hur länge kan LB 07 hålla sin standard? Serien kräver tydligen ett övermått av utländska importer. LB 07:s publiksiffror är i paritet med Panterns – om ens det – och med en minskad regional återväxt, kunde framtiden för Malmös andraklubb varit ljusare.

Malmös tredje bästa lag håller till på plattform 5.

***

På 1980-talet hade Malmö fyra herrhandbollsklubbar med spel minst på näst högsta nivån, plus minst lika många lag till. Dalhems damer var högst uppe i systemet två säsonger. IFK Malmö och MBI hade också hyggliga damlag.

2019 finns HK Malmö i Handbollsligan, damlaget i division 2 (4). IFK Malmös båda seniorlag spelar i lägsta serierna. HK, med sina farmarlag, och IFK är de två enda seniorhandbollsföreningarna i stan.

***

För inte så många är sedan deltog Malbas i Basketligan (herrar), damerna rankades ganska högt och laget va         r av okej klass.

Srbija hade en lång slutspelsperiod för de bästa lagen under Basketligan.

Numera finns Malbas båda lag på nivå 3, där också Srbijas herrar hör hemma.

Malbas har ett ungdomsunderlag som kan göra att klubben närmar sig eliten för damer och herrar. För en tid sedan deltog 28 ungdomslag i Basketfestivalen i Göteborg. 25 av dem avancerade till A-slutspelet.

Men finns det ekonomi?

***

När innebandyn fick sitt genombrott var det i Malmös fotbollsklubbar sporten fick sitt fäste. Föreningarna var många. Numera finns en elitklubb, Malmö FBC, med damerna i högsta serien och herrarna nerflyttade till nivå 3.

På herrsidan finns ytterligare två föreningar, på damsidan en.

***

Volleyboll har haft fyra olika klubbar som spelat i de högsta svenska serierna. Det gäller både damer och herrar. Sedan några finns den samlade verksamheten i Malmö VK, med ett herrlag på nivå 2 och ett damlag snäppet under.

***

Bowling har varit en av de mest framgångsrikaste idrotterna med många individuella internationella mästare och åtskilliga SM-guld i lag. För båda könen. Klubbarna var många.

Senaste säsongen fanns inte ett enda damlag från Malmö med i seriesystemet. För herrarna bedrivs verksamheten huvudsakligen i tre klubbar Kulladal, Bulltofta och Örestad, med lag i de tre högsta serierna.

***

Boule har ett starkt fäste. Och det har det varit länge. I seriespelet är det mixade lag. I Elitserien 2019 finns Coccinelle och La Boule D ´Or, i serien under Nobel Petangue. En av få idrotter med lokal konkurrens på elitplanet.

***

Sex föreningar har deltagit i högsta serien (mixed) i badminton. Sammanslagningar och nerläggningar har inneburit att endast Aura och Malmö BK 2019 hade serielag. De senaste säsongerna har dessa klubbar, främst av ekonomiska skäl, inte deltagit i Elitserien. Till hösten gör Aura come back.

***

Även inom bordtennisen har antalet föreningar reducerats. Malmö IF och Kvarnby AK har herrlag på låg nivå. MIF är enda klubb med damlag, i våras degraderar till plattform 3.

***

I tennis är Fair Play stigit fram som landets största och i SM-seriesammanhang framgångsrikaste förening. Samtidigt har Malmö TK, för bara några år sedan en värdig konkurrent, hamnat rejält i skuggan.

***

På 1980-talet fanns det sju squashklubbar i Malmö. I år en och en halv, Malmö SRC, en elitförening, och The Club, en ”farmaravdelning” till MSRC. Den klassar jag som en halv.

***

1982 lierade sig Simsällskapen i Malmö och Limhamn och blev Malmö Kappsimningsklubb. Och var under en period Sveriges främsta klubb i simning. Lokalt hade MKK konkurrens av Ran, som då och då låg bra uppe på rankinglistan. MKK har tappat sin position i landet men avståndet till Ran har ökat. MKK är stans enda elitförening.

***

Inom friidrotten kan man spåra samma mönster. Från slutet av 1970-talet till början av det nya decennier var MAI och Heleneholm två av de ledande föreningarna i Sverige. Sedan dess har Heleneholm i stort tappat allt vad elit heter medan MAI håller sin position i Sverige.

Den tredje klubben IK Pallas har i stort ingen arenafriidrott.

***

Det finns naturligtvis fler idrotter att granska. Som exempelvis brottningen, som i ett historiskt perspektiv är den idrott som kanske tappat allra mest. Men det finns även plusvarianter. De nya kampsporterna är starka i Malmö.

Summeringen ovan är dock tydlig. Antalet föreningar på elitnivå blir färre och det är i få idrotter det finns en lokalt stimulerande elitkonkurrens.