Alla inlägg under november 2012

Av Magnus Månsson - 30 november 2012 11:13

Jag sympatiserar i grunden med fotbollens system med att “köpande” klubb från division 2 och uppåt skall betala så kallat utbildningsbidrag för spelare under 22 år, när dessa skriver sitt första officiella proffskontrakt. Det är obligatoriskt för klubbar på denna nivå.

Att den undre åldersgränsen för att få ersättning är satt vid 12 år är för låg är sin sak. Ta exemplet Zlatan! Han kom och gick och spelade under sitt 12:e år matcher för Flagg, Balkan och förmodligen också för MBI (FC Rosengård). Men hur mycket tränade han i dessa klubbar och fick utbildning? Den lär han ha fått hemma på gården.

Det är ingen dålig ekonomisk utdelning för några matcher och några träningar för dessa Malmölag. Insatsen står inte i proportion till utdelningen.

Allt har en baksida. Det finns många exempel på att klubbar vid ett val värvar en kontraktslös spelare över 22 år i stället för en ung, lovande spelare kring de 20. Allt för att slippa betala utbildningsbidrag. Detta gynnar givetvis inte svensk fotboll.

Andra expempel är att klubbar hellre skriver kontrakt med “egna” spelare -- i och för sig vällovligt -- än med spelare som har kommit till klubben utifrån och har en prislapp, ett utbildningsbidrag, i bagaget. Ekonomin styr spelarvalet, inte skickligheten.

Sen kan  man tycka att 106 000 kronor är en stor summa för en 21-årig spelare, som fostrats i moderklubben från det han var 12 år, till en division 2-klubb. Nu är förstås denna summa förhandlingsbar och den hamnar oftast lägre.

Gränser måste sättas. En spelare som erhåller 3 000 kronor/år i ersättning är enligt Svenkska Fotbollförbundet  professionell. Hur många nöjer sig med denna ersättning -- per månad -- i division 2?

Klubbar från division 3 och neråt slipper registrera sina kontrakt -- de finns i skrivbordslådan -- och undgår då också krav på att betala utbildningsbidrag. Dessa pengar kan läggas på annat. Det kan vara ekonomiskt gynnsammare för den enskilde spelaren att spela i en lägre serie än i en av de fyra högsta.

Det gynnar inte heller svensk fotboll.

Steget från division 3 till 2 är stort både spelmässigt och inte minst ekonomiskt med de tuffare kraven. Det finns tendenser att nyuppflyttade lag förstärker sina trupper med äldre, kontraktslösa spelare i stället för med unga talanger.

Det gynnar inte svensk fotboll.

Utbildningsbidraget gör att en seriös, välutvecklad ungdomsverksamhet är den bästa framgångsvägen. Klubben fostrar egna A-lagsspelare och slipper dyra kostnader i utbildningsbidrag.

Det lär bli ett måste i framtiden.

Det gynnar svensk fotboll.

ANNONS
Av Magnus Månsson - 26 november 2012 17:55

Det är uppåt i skånsk handboll för tillfället.

Kristianstad och Lugi toppar herrarnas Elitserie, YIF ligger på slutspelsplats. HK Malmö har det förstås kärvt men med en seger i kvällens match mot Aranäs närmar sig HK den slutspelsplats jag tror laget fixar till slut.

H 43 är på god väg att ta direktplatsen till nästa säsongs Elitserie.

Även om Lugi och Eslöv inledningsvis haft det något kärvare än väntat i damernas högsta serie lär slutspelsplatserna inte vara hotade. Överraskningen H 65 tar säkert också en plats bland de åtta. Och pass upp om inte även H 43/Lundagård tar sig till slutspel.

Det skulle i så fall innebära att Skåne får fyra lag bland de åtta främsta på damsidan. Tidigare rekordet är två, Lugi och Eslöv, från de senaste åren.

Tydligare kan den skånska frammarschen för damhandbollen inte exemplifieras.

Elithandbollen är toppen på ett grundligt bygge. Ungdomshandbollen är stark i Skåne. De två första omgångarna i J- och USM är avverkade.

28 skånska klubbar deltog från början med 89 lag. Inför 2013 finns 66 lag kvar från 26 föreningar i de sex grupperna.

Handbollen har förstås ett generöst och sympatiskt system i sitt SM-spel med många matcher för lagen i gruppspelet och där inget lag elimineras i första omgången utan får en andra chans i ett steg 2. Denna möjlighet utnyttade 17 Skånelag.

Trots allt är 26 kvarvarande föreningar en imponerande siffra. Alla Skånes hörn är representerade. Lund/Bjärred, Kristianstadsregionen, Ystad (men inte närområdet), Mellanskåne med Höör, Hörby och Eslöv är starka fästen. Nordvästskåne hade bra utdelning i steg 2. OV, Helsingborg, GW (Landskrona) och Åstorp har sex lag kvar.

Trelleborgs HBK, sammanslagningen mellan IFK och Stavsten, fick tre lag vidare direkt från första steget.

Även Malmö, som haft det tunt med framgångar i de yngre årsklasserna, har lag kvar, ett vardera från klubbarna med ungdomsverksamhet, IFK, HK och Dalhem.

I ett klimat där många idrotter har svårt med rekryteringen står sig handbollen bra. Man lyckas dessutom behålla ungdomarna upp åldrarna, i alla fall jämförelsevis.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 25 november 2012 14:42

IFK Kristianstad dominerar svensk herrhandboll.

Och detta inte bara för att laget leder Elitserien. Den ledningen är förstås skör, Lugi skuggar.

Det är andra siffror som imponerar och som gör att IFK är på väg att ta ett framtida stabilt grepp om en tätposition i Sverige.

Publiksnittet är efter åtta hemmamatcher 3 764, att jämföra med exempelvis HK Malmös cirka 1 500. Det ger en skillnad på 35 000 åskådare under grundserien. Omsätt detta i pengar och det är lätt att inse vad det betyder i budgetarbetet. Sen tillkommer troligen kanske fem sex slutspelsmatcher för Kristianstad.

Halva potten-lotterier är ett nytt inslag kring idrottsevenemangen. Vanligtvis får en ensam vinnare några tusen kronor. I Kristianstad rör det sig om en vinst/match på över 30 000 kronor. Nu är det tid att räkna igen, vad ger 20 hemmamatcher?

Vad klubben drar in i sponsorintäkter har jag ingen aning om men det är naturligtvis en ansenlig mängd miljoner. IFK Kristianstad är regionens idrottsliga storhet och stolthet. Till och med den lokala tidningen har IFK:s oranga färg i sina vinjetter.

IFK Kristianstad spelar ekonomiskt i en egen elitdivision.

Laget är också uppbyggt på det kanske ideala sättet. Kring en lokal stomme (jag räknar in västra Blekinge i närområdet) har man skaffat elitspelare utifrån.

Det var med samma koncept IFK Malmö (publikettan i högsta serien före tillkomsten av Kristianstads Arena) under 1970-talet byggde upp sin publiksuccé.

Kristianstad har en bra grund. IFK:s alla tre lag i J- och U-SM kvalificerade sig under hösten direkt till steg 3. I våras var juniorerna i SM-final.

IFK:s farmarlag, IF Kristianstad, spelar i division 1, liksom grannklubben Vinslöv. Åhus leder tvåan.

Intresset för herrhandbollen har spillt över till damerna, tidigare ett sorgebarn i området. HK Kristianstad och Vinslöv har topplag i division 1, Åhus på nivån under.

Handbollen är het i Skånes nordöstra hörn.

 

Av Magnus Månsson - 21 november 2012 17:08

För en tid sedan hörde jag ett intressant föredrag vid ett frukostmöte hos Idrottsmuseets Vänner i Malmö. Det var Patrik Sylvegård, vd, sportchef och klubbdirektör i Malmö Redhawssom höll det. Det var intressant, som för övrigt de flesta föredrag i IMV är. De är oftast värda mer än de 150 åhörare som ständigt kommer till Baltiska hallen.

Nåväl, Sylvegård talade engagerat om de nya ledorden för det nya MIF:

Långsiktighet, tålamod och kontinuitet.

Tre ord man knappast förknippar med Malmö Redhawks.

Han vill lära av historian för att åter ta en plats i ishockeyns Elitserie.

Sylvegård erkände att en snabb återkomst till Elitserien är inte det första målet. För att hävda sig på den nivån finns ingen grund, varken organisatoriskt, ekonomiskt eller spelarmässigt. Det är lite hemvävt som gäller med en budget som är 20 miljoner mindre än förra säsongens.

Tre andra ord som gäller i det Nya Redhawks är hjärta, kvalitet och stolthet.

Han betonade också den lokala förankringen, det hemvävda.

I säsongens trupp finns nio spelare med Malmöanknytning (MIF, Pantern och Limhamn Limeburners) och fyra danskar, som Patrik inrymmer i ordet hemvävt.

Men det kan i framtiden vara svårt att hålla denna andel av spelare från regionen.  Intresset bland ungdomarma minskar och det finns bara 450 licensierade spelare i Malmö.

Och klassen på Malmös ungdomslag har sänkts. Redhawks elitlag i J 20,  J 18 och U 16 tillhör inte längre topplagen i Sverige. Malmö är klart detroniserat av ärkerivalen Rögle i dessa åldersgrupper. Pantern och Limhamn har fortfarande J 20-lag men nu på en lägre nivå än bara för några år sedan. Samma är förhållandet längre ner i klasserna. Limhamn har i vissa åldrar tvingats liera sig med Lund för att få konkurrenskraftiga lag. Ungdomsishockeyn i Malmö har tappat mark.

Med denna bakgrund är det lätt att förstå Sylvegårds oro. Spelare från regionen höjer intresset. Men med ett sviktande underlag blir elitrekryteringen naturligtvis svårare.

Det går inte heller bra för A-lagen under MIF. Pantern ligger näst sist, Limburners och Kryptonics sist. Publikintresset för Pantern är minimalt. De senaste redovisade publiksiffrorna ligger mellan 40 och 80.

Ishockeyförbundet gör det inte lätt för sina klubbar under eliten, många matcher, långa, dyra resor och ett spelprogram, där Redhawks och Panterns hemmamatcher allt som oftast kolliderar. Förvisso inverkar det marginellt på Panterns åskådarsiffror, men ändå.

Jag förstår inte hur Pantern i längden skall överleva på division 1-nivå. Att klubben legat så högt sedan början av 1990-talet är bara det en bedrift.

Hockeyn i Malmö under MIF har det svårt.

Av Magnus Månsson - 17 november 2012 18:20

En rutinkontroll av en åldrande kropp slutade med en vistelse i sjukhusvärlden/vården.

Vården i Skåne diskuteras livligt i dessa dagar. För en lekman/patient är det givetvis en omöjlighet att ha en genomarbetad uppfattning i denna komplexa fråga. En sak blev jag i alla fall medveten om efter en dryg veckas omsorg:

Man blir verkligen väl behandlad med vänlighet, omtanke, kunskap och får en service som är enastående. Och trots stressen möttes jag alltid av ett leende. Personalen jobbade för att jag skulle ha det bra, för att jag skall bli frisk.

Den delen av vården finns det verkligen ingen som helst anledning att klaga på.

Jag funderade under min helgpermisson över hur många personer som jag på något sätt kommit i kontakt med under dygnen på SUS/Malmö. Jag överdriver inte om jag påstår att det varit kring 40, snarare över än under. Några bara några minuter, andra några timmar.

Vården är en enorm organisation.

***

Med ett 60-årigt liv i sportens värld träffar man på idrottsvänner från flydda tider i de mest skiftande miljöer.

Som nu i ett sjukrum i Malmö. I sängen bredvid min låg en friidrottsvän från Limhamns IF från vår aktiva tid under 1950- och 1960-talen. Där gick vi nu omkring med våra kateter och mindes våra krafts dagar. Det var mycket trevlig nostalgi om gemensamma tävlingar och vänner men även diskussioner om friidrottens förvandlingar.

Vi kom med viss känsla ihåg de matcher mellan vår klubbar (Skurups AIF var min) som ingick i ett utbrett seriesystem. På distriktsnivå fanns det på seniorsidan sex divisoner med fem sex lag i varje. Vissa år hade ett 40-tal skånska klubbar ett lag för herrar.

Matcherna var några av höjdpunkterna under säsongen. Man tävlade i tio individuella grenar plus stafett och varje aktiv fick bara ställa upp i två grenar plus stafett. Ett lag krävde cirka 15 aktiva.

Ok att resultatnivån i vissa grenar var relativ låg men jag tror inte att någon skånsk friidrottsklubb i dag kan mönstra ett komplett lag med aktiva i 20-årsåldern. Det som Skurup, Limhamn, Anderslöv, Hörby, Svedala och ett 20-tal andra småorter kunde.

Visst var det bättre förr. På många områden.

Det var min rumskompis och jag helt överens om.

 

Av Magnus Månsson - 7 november 2012 17:03

Här kommer del 2 av min subjektiva bedömning av de två spelare i varje lag, som gjort bäst intryck på mig i årets Allsvenska.

DJURGÅRDEN.

James Keene har i många år varit en favorit tack vare sin brittiska inställning med sin arbetsradie över hela plan.

Annars var det tunt med profiler i årets upplaga. Unge, nyss fyllda 18-åringen, Simon Tibbling visade dock mognad i sitt spel.

KALMAR.

Visst har han passerat sitt “bästa före datum” men Henrik Rydström är en klippa för sitt lag.

Abiola Daudas avslutning visade att det finns kapacitet och mer att ta av.

GEFLE.

I disciplinerade Gefle är lille Jonas Lantto en av de viktigaste kuggarna och kanske en av Allsvenskans mest underskattade spelare.

Förvisso inte spelare men är det någon man imponeras av säsong efter säsong är det tränaren/sportchefen Per Olson. “Han kan trolla med knäna”, verkar det som.

MJÄLLBY.

Patrik Rosengren, Mattias Asper, Marcus Ekenberg, det är en för mycket men vem skall man ta bort ur denna egenfostrade trio i ett Mjällby, som har en fantastisk förmåga att hitta talangerna i regionen?

SYRIANSKA.

Har betydligt fler riktigt duktiga spelare av hög allsvensk klass än vad den stora fotbollsallmänheten känner till. Sharbel Touma steg fram när laget säkrade kontraktet. Johan Arneng gjorde en stabil säsong.

SUNDSVALL.

Jag förstår att det är större klubbar som är intresserade av islänningen Ari Skulason, navet i Sundsvalls spel. Och hur många anbud kommer inte Emil Forsberg att få om Giffarna missar i kvalet?

ÖREBRO.

Karl Holmberg, 19 år, är den spelare som kommer att betyda mycket i ÖSK;s försök att snabbt återkomma till Allsvenskan. En annan ung spelare med stora utvecklingsmöjligheter är Emil Berger, 21.

GAIS.

Nja! Några av de unga, försvararen Mirza Mujcic, 18, och  anfallaren/mittfältaren Linus Tornblad, 19, visade i vissa matcher att det i alla fall finns framtida spelarresurser i klubben.

Av Magnus Månsson - 6 november 2012 16:35

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag det här året sett åtskilliga allsvenska fotbollsmatcher och många bra spelare. Här kan du läsa om två från varje lag som imponerat på mig

ELFSBORG.

Kring Niklas Hult hände det alltid något, snabb, uthållig och utmanande. Han förenade också sina offensiva kvaliteter med  ett uppoffrande hemjobb.

Stundtals lite oinspirerad men när det gällde som mest var Anders Svensson som bäst.

HÄCKEN.

Blev något av ett favoritlag med sin härliga offensiv med Waris Majeed som målkung, uppbackad av många skickliga passare.

Oscar Lewickis genombrott som mittfältare (och någon gång duktig innerback) glädjer givetvis en Malmöbo. Ur snäv kommungränsdragning (Pontus Jansson, Burlöv!) var Lewicki den ende spelaren från Malmö som under våren var ordinarie i ett allsvenskt lag.

MALMÖ FF.

Peter Jansson med en imponerande pondus var laget bäste spelare sett över hela säsongen. Hans förmåga att läsa spelet gjorde att han också täckte upp perfekt bakom de offensiva backarna.

Johan Dahlin i målet gjorde en stabil säsong och hans fina spel räddade många viktiga poäng till MFF.

AIK.

Två veteraner gjorde en utmärkt säsong med få misstag. Nils-Eric Johansson kombinerade sin fina defensiv från sin backposition med en bra offensiv.

Helgi Danielsson hade en period, innan han blev skadad, då han hade få övermän på det allsvenska mittfältet med sitt enorma arbete över hela planen.

IFK NORRKÖPING..

Med sin rutin, arbetskapacitet, spelförståelse och passningsskicklighet var Andreas Johanssons återkomst till svensk fotboll den främsta anledningen till lagets femteplats.

Plus att tränaren Jan Andersson lyckats locka även en andra före detta Halmstadsspelare Gunnar Thorwaldsson till laget.

HELSINGBORGS IF.

May Mahlangu gjorde en ny strålande säsong. Det var åter en fröjd att se hans snabba attacker med full bollkontroll riva stora hål i motståndarförsvaren.

En av de innerbackar som kommer att utmana Pontus Jansson om en kommande plats i landslaget är Walid Atta, lugn

och passningssäker med ett bra huvudspel.

IFK GÖTEBORG.

Säsongens besvikelse. Men det var skoj att se hur talangen Tobias Sanna växte ut till en spelare med internationella kvaliteter.

En annan talang, Jakob Johansson, tog också, speciellt under hösten, ett stort steg i sin utveckling.

ÅTVIDABERG.

Vad säger man om Kristian Bergström? Säsong efter säsong håller han högsta klass och att nykomlingen kom på övre halvan var till stor dels hans förtjänst.

Eftet EM-uppehållet anslöt sig Mohammed Abubakari till truppen och tack vare hans teknik och spelintelligens fick spelet ytterligare en dimension.

***

Om mina favoriter från lagen på undre halvan återkommer jag.

 

Av Magnus Månsson - 5 november 2012 11:21

Malmö FF är genom alla år känt för att hålla sina konflikter inom den egna “borgen”.

Därför förvånar lagkaptenen Jiloan Hamads offentliga utspel om bristande satsning från klubbens sida. Och det förvånar inte så lite.

Detta är förstås 2012, inte något idylliskt årtionde under 1900-talet.

Men han kan inte vara ovetande om att klubbens ekonomi inte är den bästa och inte tillåter några större satsningar. Jiloan Hamad skall naturligtvis vara glad över att MFF regelbundet kan betala ut hans lön och att pengarna inte i stället spenderats på dyra värvningar.

Och vilka signaler sänder hans uttalande till delar av spelartruppen?

Naturligtvis: Ni duger inte!

Skoj att höra!

Det var ett omoget, onödigt uttalande av Jiloan Hamad, av lagkaptenen.

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se