Inlägg publicerade under kategorin Bordtennis

Av Magnus Månsson - Torsdag 11 maj 17:33

Efter tre dagar/kvällar i kyla och i friidrottens tjänst beslöt jag mig för att ta det lugnt under torsdagen, läsa tidning och tidskrifter lite noggrannare och surfa en stund på nätet.

Och det väcker funderingar och tankar om idrott – och givetvis om mycket annat, och betydligt viktigare. Men jag håller mig till sportens värld.

***

I går spelades första SM-finalen för damer i bordtennis mellan skånska Eslöv och värmländska Storfors, 4—2 till Eslöv. Ingen av de sex spelarna hade ett svenskklingande namn. I och för sig kanske inget ovanligt i det moderna Sverige. Google kan ge svar på det mesta. Jodå, en av Eslövstjejerna var svenska från Stockholm. De övriga fem kom från Slovakien, Kina, Ungern, England och Brasilien. En svenska av sex i en SM-final. Nog är det lite anmärkningsvärt i en idrott som inte lär locka storpublik och ge inkomster inte ens till en SM-final.

Har haft samma funderingar om herrlaget i Pingisligan Österlens BTK från Simrishamn. År efter år tar ledningen hit tre utländska spelare för spel i den högsta svenska ligan. I år åkte klubben för övrigt ut.

Men min fråga kvarstår: Vad driver ledare att satsa tid och pengar på en verksamhet utan lokal förankring och som i ringa utsträckning gynnar svensk idrott?

***

Samma fråga kan man rikta till den fotbollsledare i BW 90, en klubb från en by i Sjöbotrakten, som haft den orealistiska målsättningen att se sin klubb i Superettan. Han har hämtat spelare från när och fjärran, ett inte oansenligt antal från Afrika. Till ett lag på nivå 4! I höstas föll laget ner ett steg och är nu på snabb väg mot nivå 6.

Om inte en konkurs gör raset ännu snabbare. I så fall försvinner BW 90, sörjt och saknad av väldigt få.

***

Friidrottssäsongen är i gång.

Om den varit på den gamla goda tiden hade en av säsongens trevligaste tävlingar avgjorts i söndags, Parkstafetten i Beijers park i Malmö. Den har sedan länge försvunnit ur programmet. Anledning: Få eller ingen klubb har tillräckligt med aktiva för att kunna ställa upp med lag. Inte ens i ungdomsklasserna, definitivt inte på pojksidan.

Och man ser ingen ljusning.

Det har arrangerats några ungdomstävlingar redan i Skåne. Få deltagare, och då talar vi om så långt ner som i 13—14-årsåldern, i synnerhet som vanligt på pojksidan.

Och ofoget fortsätter med att bjuda in till tävlingar för 7-åringar. Allt för ekonomins skull.

Det är patetiskt att se en 7-åring vinna kula på 2.02

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 11 februari 2016 17:36

Det är mycket JO Waldner i dessa dagar.

Och det med rätta.

I min bok är Waldner Sveriges främste idrottsman genom tiderna.

Konkurrenterna är givetvis Ingmar Stenmark, Björn Borg och Zlatan.

Stenmark faller bort. Skidsport är klimatberoende och det innebär av naturliga skäl en begränsad konkurrens.

Under Borgs storhetstid var tennisen i de flesta länder inte en breddsport för ungdomar. Tillgången på banor och tränare berodde till stor del på omgivningens ekonomiska resurser.

Zltatan, ja, naturligtvis en karismatisk världsstjärna, som i internationella klubbsammanhang alltid spelat i lag med många andra storheter. Detta till trots har han aldrig vunnit en titel utanför ligagulden.

Här har du min motivering till mitt val av pingiskungen till Sverigeetta genom tiderna.

***

Jag träffade Jan-Ove Waldner en vecka vid VM i Manchester 1997, hans kanske bästa turnering. Han vann sina sju matcher utan setförlust, 21—0, och den minnesgode kommer säkert ihåg när han i finalen mot Samsonov i en serve fintade bort vitryssen genom titta åt ett håll och knallhårt slå bollen i det andra.

Det var en minnesvärd turnering på alla sätt och vis.

Och tänk bara att Sydsvenskan sände ut medarbetare mer än en vecka för att bevaka ett VM i pingis. Förvisso fanns MFF-aren Thomas von Scheele i truppen och Jörgen Persson hade precis lämnat MFF, så något lokalt fanns att bevaka. Waldner och Persson kom för övrigt på silverplats i dubbel.

***

Det mest bestående minnet av JO Waldner var dock inte hans suveräna singelspel under VM.

Dagen före VM träffade de svenska journalisterna den svenska truppen vid en enkel presskonferens. Det var första gången jag träffade JO, ställde kanske någon försiktig fråga men gjorde troligen inget större intryck på honom.

Nästa dag steg jag in på en fullsatt lunchrestaurang, tittade mig förvirrat runt efter en ledig plats. Då såg jag en liten person ställa sig upp och vinka åt mig. Det var JO:

– Kom hit här till mitt bord! Här är en plats ledig!

Vilken omtanke om en vilsen person han inte kände, bara som hastigast träffat på en presskonferens. Jag åt min pastarätt tillsammans med en världsstjärna som bjudit in mig till sitt bord.

STORT.

Jag har ofta tänkt hur många andra idrottsmän jag mött, långt från hans glans och status, som hade visat samma sociala kompetens.

Möjligen skidåkaren Torgny Mogren och brottaren Mikael Ljungberg.

 

Jan-Ove Waldner har alltid en plats i mitt idrottshjärta.

Av två skäl.

ANNONS
Av Magnus Månsson - 22 december 2014 18:19

Min grundfilosofi om idrott fick jag under början av 1950-talet, då jag började friidrotta och spela fotboll och bordtennis i organiserad form.

Tidigare hade hade det varit spontanidrott -- men det ordet fanns förstås inte -- som gällt.

Inblick i den stora idrottsvärlden fick jag genom Idrottsbladet tre gånger i veckan, Rekordmagasinet en gång per vecka och så månadstidningen All sport.

Tiderna har onekligen förändrats. Bättre eller sämre? Både ock naturligtvis. Jag skall inte sätta mig till doms över moderna företeelser, men det finns en del jag med min grundinställning har svårt att acceptera.

***

Det som smärtar mest är tendensen inom småklubbsvärlden i fotboll med alla dess övergångar under frimånaden. Det är tio spelare in, tio ut. Ja. det finns klubbar som kan redovisa 20 nya spelare. Många spelare tar frivilligt steget ner både en och två  nivåer i seriesystemet.

Och det kan ju absolut inte röra sig om pengar, för frimånaden gäller ju bara för amatörer (och det är de spelare som får ut mindre än 3 000 kronor/år från klubben, alla ersättningar inräknade). Fan tror förstås att dessa ekonomiska regler gäller.

Nåväl.

Dessa många övergångar är en fara för småklubbarnas fortbestånd. Föreningarna bygger på idealitet och klubbgemenskap. Den finns hos den glesnande skaran av ledare, men när den alltmer försvinner hos spelarna är risken uppenbar att takten på ledaravhoppen ökar.

Antalet klubbar i Malmö har successivt minskat under en längre tid. Orsakerna är givetvis många, men klart är att spelarnas bristande lojalitet är en av de främsta anledningarna. Bara i år försvann seniorlagen från två av Malmös klassiska småklubbar, Håkanstorps BK (bildad 1932) och BK Kick (1926).

Fortsättning lär fortsätta.

***

Tyvärr har bristen på lojalitet spritt sig till damfotbollen. Sjöbo IF kvalificerade sig till division 1 i höstas men under frimånaden försvann i stort hela truppen varför klubben begärde sig ner till division 4.

***

Korttidslånen i exempelvis ishockey är inte heller någon favoritregel. Förvisso är ekonomin styrande i elitidrotten men för att för en eller annan match hyra i en ersättare för en skadad spelare känns i min gamla invanda idrottsvärld lite oschysst. Spelarbredd i en trupp är något som skall belönas.

***

Pingisligan för herrar är delvis ett underligt träd i den svenska idrottsvärlden.

Vad driver några ledare att skaffa resurser för två kineser, en tredje utländsk spelare och en svensk andraklasspelare utan anknytning till orten att spela för deras klubb?

Jag tror inte detta på något sätt gynnar svensk bordtennis och dess utveckling.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se