Alla inlägg under december 2017

Av Magnus Månsson - 28 december 2017 18:08

Fotbollens siffror imponerar givetvis.

Jag tänker på antalet lag och spelare. Andra lagbollsporter är klart distanserade. Till en del beroende på tillgängligheten. Sporthallar finns inte i alla orter och där de finns är det många som vill ha utrymme.

I varje liten by finns en fotbollsplan. Fast en del har förstås försvunnit, i många byar har klubbarna upphört.

Jag funderade lite i dessa termer i mitt förra inlägg om de ”vita fläckarna”.

Idrottshistoria och de olika idrotternas utveckling intresserar mig.

I höstas var damlandslaget i fotboll och dess ersättningar ett hett debattämne. I och för sig intressant. Men hur är allmäntillståndet i låt oss säga Skåne?

Fyra lag i Allsvenskan är ett utmärkt skyltfönster och totalt 97 seriespelande lag är beviset på bredd. Liksom att ett 75-tal klubbar hade flicklag i serier för 17-(endast nio klubbar), 15-, 14- och 13-åringar. Men sammantaget var det endast 138 lag som fullföljde sina serier, 12 av dem var lag med spelare från två grannklubbar. Det sistnämnda visar på klubbledarnas vilja och ambition att låta alla intresserade att spela match. Samtidigt visar 138 lag på 75 klubbar i fem årsklasser att det är få föreningar med kontinuitet i dessa åldrar. Merparten av de 75 klubbarna hade bara ett lag i de aktuella åldrarna. Med sådana luckor är det svårt att bygga en stabil verksamhet. Det finns stora skånska orter utan ett enda flicklag i berörd ålder.

Jag är fullt medveten om att det finns en utbredd verksamhet för dem som är 12 och yngre, men för att få ett bredare underlag för seniorfotboll är det betydelsefullt att det finns en mängd aktiva i de yngre tonåren.

Att det bara fanns 33 14-årslag i hela Skåne kan knappast någon vara nöjd med. Lika lite som det i Malmö endast fanns fyra 13-årslag som fullföljde sina serier.

Fotbollen är störst.

Men det finns onekligen utvecklingspotential.

Av Magnus Månsson - 27 december 2017 13:02

Under nära 65 år – ja, det är faktiskt så – har jag i olika positioner följt skånsk friidrott.

Under åtminstone de 50 senaste har man försökt lösa frågan hur man skall få verksamhet på de så kallade vita fläckarna, det vill säga de orter/kommuner utan någon friidrottsklubb. Visst har föreningar ploppat upp här och var. Någon eller några entusiaster har under ett par intensiva säsonger fått rejäl fart på verksamheten, främst givetvis på barn- och ungdomssidan. Sett över tid har dock antalet livaktiga friidrottsföreningar minskat. Och ser man enbart till arenafriidrotten för åldersgruppen 20 till 30 år är situationen verkligen mörk. Det är färre än tio klubbar som har en eller flera aktiva i detta åldersspann.

***

Detta är inget nytt för dem som tidigare läst min blogg.

Men när jag under helgen studerade Skånebollen, där 2017 års alla serietabeller redovisas från seniorer ner till och med 13-åringar, kom tankarna in på just begreppet vita fläckar. Nu är förstås fotbollen så mycket större än friidrotten att någon klubb/ort mer eller mindre inte uppmärksammas i samma utsträckning.

YA-cupen i herrfotboll (YA står för Ystads Allehanda) har haft 64 deltagande lag. Det var förvisso på den tiden turneringen var så populär att klubbar utanför tidningens huvudsakliga spridningsområde gärna deltog, som Veberöds AIF och de östligaste lagen från Söderslätt.

I år fullföljde endast (vågar man skriva så?) 35 herrlag från kommunerna Skurup, Sjöbo, Ystad, Tomelilla och Simrishamn sina serier. Totalt finns i det närmaste 100 000 innevånare i regionen, ett geografiskt stort område.

Det som borde oroa mest är dock att endast tre klubbar hade ett herrjuniorlag, Sjöbo IF, Sövestads IF och Köpingebro IF. Så pass stora centralorter som Ystad, Simrishamn, Tomelilla och Skurup hade alltså inte ett enda herrjuniorlag.

I min kära födelsekommun Skurup med sina fyra föreningar Skurups AIF, Rydsgårds AIF, Janstorps AIF och Skivarps GIF kan inte heller redovisa något lag i P 14. Skurup hade ett lag i P 15, Janstorp ett P 13-lag och kombinationen Skivarp/Rydsgård ett lag i P 16 och ett i P 13.

På flicksidan fanns ett F 15-lag från Janstorp.

Skurups AIF:s damer som spelar i division 1 (Skånes sjunde lag) har alltså inget flicklag, 17—13. Men förvisso ett U-lag,

Hur ser fotbollsframtiden ut för Skurups fyra fotbollsklubbar med minimal egenrekrytering?

En framtidens fotbollens vita fläck?

***

Samtidigt som det finns positiva trender inom skånsk fotboll med många progressiva föreningar finns det problem att lösa.

Finns kanske tillfälle att återkomma,

 

 

 

Av Magnus Månsson - 24 december 2017 10:41

God Jul


Till alla

Gör någon dags uppehåll, men skrivklådan lär bli för svår innan nyårsklockorna ringer, så du blir något inlägg innan det är tid för en nyårshälsning.

Ha det bra/MM

Av Magnus Månsson - 21 december 2017 18:51

 

”50 procent av A-truppen ska bestå av egenutvecklade spelare och varje år ska en till två nya egna produkter etableras i truppen, det vill säga spela i hälften av matcherna.”

 

För en äldre idealist med nostalgiska minnen om ”den gamla tiden” är en målsättning som ovanstående härlig läsning.

Men är den i den moderna fotbollsvärlden realistisk? På låg nivå måhända och då i undantagsfall. I Malmöregionen är det ”tio in och tio ut” som härskar i många klubbar.

I elitskiktet ter det sig ytterst svårt om man har en annan ambition än att bli ett mellan-bottenlag i Allsvenskan. Jag talar nu om herrar. Damallsvenskan har jag för lite kunskap om.

Utan att ha forskat – litar på mitt allt sämre minne – tror jag att Elfsborg för några säsonger hade en trupp som uppfyllde de tuffa kraven. En stor andel av spelarna hade kommit till Boråsföreningen som tonåringar. Inte ens en av landets främsta klubbar på talangutveckling kunde i längden ersätta de till utlandet flyttade spelarna.

Locktonerna, kryddade med miljonbelopp, är svåra att motstå för unga spelare. Även talanger, som inte är helt ordinarie i ett allsvenskt topplag, har en lukrativ marknad utanför Sverige. Som nu MFF:s Pawel Cibicki och Pa Konate.

Målsättningsformuleringen ovan är Malmö FF:s. Jag högaktar givetvis klubben för en så progressiv målsättning. Men samtidigt är den inte förenlig med de idrottsliga målen att alltid vinna SM-guld och därmed också spela i Europa varje år.

Inför 2018 verkar även Oscar Lewicki och Erdal Rakip försvinna och att i en trupp ersätta fyra Malmögrabbar med ungdomar från de egna leden är i min värld ett önsketänkande. Tre, fyra ”egna” spelare i laget är i den moderna svenska fotbollsvärlden gott nock.

Man får även i framtiden räkna med ett antal nytillskott i MFF-truppen varje år, som nu Egzon Binaku, Arnor Ingvi Traustasson och Eric Larsson.

Var i hierarkin hamnar nu Mattias Svanberg och Teddy Bergkvist, de av många lovordade stortalangerna?

MFF:s målsättningar ställer stora krav på fingertoppskänsla.

 

 

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 19 december 2017 17:04

Självfallet är det bra med engagerad läsare.

Ibland blir det fel. Men i slutändan ändå rätt. I alla fall vad gäller det viktigaste.

Jag tänker på Sydsvenskan utmärkelse Skånebragden till Skånes främste idrottsutövare, eller lag. Det är läsarna som röstar fram en 10-bästalista ur vilken en jury sedan utser en vinnare. Hittills, sedan 1998, har det i min värld blivit rätt vinnare.

I år blir det Peder Fredricson, Europamästaren i hästhoppning.

Jag skrev det redan 2013: 10-bästalistan ger ingen rättvisande bild av ett skånskt idrottsår. SDS:s läsekrets är för geografiskt begränsad och tyvärr också minskande. Sportens bevakningsområde blir mindre. Malmö- Lundregionen dominerar. Kunskaperna om vad som händer i distriktets ytterområden är små för läsarna, de röstande. Och där finns kandidater som mer än väl är värda att hamna på listan. Så har det varit i många år.

Numera har jag inte samma koll på Idrottsskåne som under de 25 år jag var ansvarig för Skånes Idrottsförbunds årsberättelse, men nog är det underligt att varken IFK Kristianstads herrlag i handboll eller en spelare därifrån finns med bland kandidaterna. I VM kom exempelvis Jerry Tollbring med i All star team.

Förklaringen är enkel. ”Ingen” i Kristianstadsområdet känner till Skånebragden.

Värdet av utmärkelsen känns på något sätt devalverad med en så tunn, regionalt präglad kandidatlista.

Man skönt att det blir rätt i slutändan.

Detta år också.


Av Magnus Månsson - 18 december 2017 16:49

Visst minns man en fyra.

Jag kommer inte att glömma de högtidsstunder det svenska damlandslaget i handboll gett de senaste drygt fjorton dagarna. Trots att det inte blev en notering i den medaljkolumn man senare historiskt ser tillbaka på.

Nu är det inte bara det svenska laget som glatt. Med risk att bli tjatig: Ett internationellt mästerskap för damer i handboll rankar jag idrottsligt högt.

***

Att komma fyra i ett VM är självfallet stort. Den senaste – låt oss säga – femårsperioden har Norge, Frankrike, Holland och Danmark varit världsledande. Nu i VM vann Sverige över två av de fyra. Förlusterna blev knappa mot de två övriga.

Det som fattas är en något bättre toppbredd. På några positioner är det för stor skillnad mellan startspelaren och ersättaren. För att lyckas helt ut måste också ”stjärnorna” ha en bra dag. Fransyskorna plockade bort Bella Gulldén och i mötet mot Nederländerna var Nathalie Hagman (hon kom faktisk med i All star team) knappast ens godkänd. Är dessutom marginalerna (de är inbyggda i alla jämna matcher) inte de rätta är det svårt att ro på någon av de stora.

***

Det är inte lätt att vara förbundskapten. Man kan få kritik för det mesta. Själv hade jag synpunkter på varför Jamina Roberts bänkades så mycket i matchen mot Nederländerna. Aftonbladets Johan Flinck (som man ”måste” läsa om man initierat skall följa med i ett handbollsmästerskap) ställde frågan till Henrik Signell och fick en förklaring, som jag som en amatör i sammanhanget givetvis måste acceptera.

Däremot har jag oerhört svårt att förstå dem som kritiserade Signell för att han inte coachade laget socialt (han lät aldrig Jenny Alm komma in i slutspelsmatcherna).

Elitidrott i VM-sammanhang är ingen social verksamhet. Jag är övertygad om att de inblandade är fullt medvetna om detta. Och förmodligen också informerade av en klok förbundskapten.

Som Henrik Signell.

 

Av Magnus Månsson - 16 december 2017 16:57

Det blir ingen VM-final för de svenska handbollsdamerna.

Men en chans att spela hem bronsmedaljerna är inte fy skam. Men det är förstås så att aptiten växer medan man äter.

22—24 mot Frankrike är väl inget att säga om. Så är alltid jämna handbollsmatcher, små marginaler, en målvaktsräddning mer, någon retur som hamnar rätt/fel, något tveksamt domslut av de cirka 100 domarparet gör, ja, då blir det så här. Ibland vinner mitt lag, ibland ditt.

Det är bara att tacka för dramatiken och spänningen och se fram mot nästa match. För så blir det. Mot Nederländerna som i sina bästa stunder är väl så bra som, ja säg: Frankrike.

***

Såg i kvällstidningarna att de svenska spelarna var irriterade på det spanska domarparet. Det kan man vara efter ett bittert nederlag. Men det finns väl ingen större anledning att känna sig misskrediterad. Frankrike fick sju utvisningar, Sverige tre. De numerära överlägena utnyttjades inte till tillräckligt. Kanske en nödvändighet i så jämna matcher.

***

Förbundskapten Henrik Signell kan givetvis så mycket mer handboll än jag. Men inte var jag väl ensam om att sitta i tv-fåtöljen och undra över varför Jamina Roberts fick så lite speltid i den avgörande andra halvleken. Hon var ju före paus Sveriges absolut bästa spelare och största hotet i det uppställda spelet. Jag saknade Jasmina snabba fötter, speciellt ett vid utvisningarna glesare franskt försvar.

Av Magnus Månsson - 15 december 2017 15:48

Det pratas mycket handboll i dessa dagar.

Det svenska damlandslagets VM-segrar och strålande spel – oftast i alla fall – har imponerat på även de inte helt handbollsfrälsta.

Men så dyker de alltid fram, personerna, givetvis alltid herrar, som påpekar:

De hade blivit utklassade av ett herrlag.

Givetvis. Den fysiska styrkan väger över, de fysiska förutsättningarna är annorlunda. Det som ät naturligt när man bedömer exempelvis friidrott det bortser man från vid jämförelser i lagbollsporterna. Världseliten för herrar springer 100 meter cirka sekunden snabbare än damerna, hoppar 30 till 40 centimeter högre i höjd­ och så vidare. Du kan göra liknande jämförelser i i stort alla sporter.

Det finns naturligtvis en förklaring till att tävlingsidrotten är könssegregerad.

Så bort med sådana misskrediterande jämförelseargument.

***

Det må kanske dock vara tillåtet att framföra den personliga åsikten att handboll på världsnivå utförd av damer har ett underhållningsvärde som fotboll för damer inte kommer upp i.

***

I VM-tider har det blivit en hel del matcher som tv-tittare, många sevärda och dramatiska. Det som imponerat mest är snabbheten i passningarna och fötterna/förflyttningarna i det uppställda spelet. Såg herrmatchen i går mellan Ystads IF och HK Malmö. Förlåt, men jag saknade faktiskt speciellt just det passningstempo de främsta VM-lagen skämt bort oss med.

***

Om några timmar är det VM-semifinaldags. Min amatörbedömning är att just Norge, Sverige, Nederländerna och Frankrike är de fyra främsta lagen. Rysslands genomklappning, 17—34 mot Norge, var förstås överraskande.

Tyvärr såg jag aldrig Japan och Sydkorea, som tvingade Nederländerna respektive Ryssland till förlängning i åttondelsfinalerna. Nu när världsmästarna från 2013 Brasilien misslyckades var det positivt att några ickeeuropeiska nationer kunde göra lite avtryck.

Nästa VM spelas för övrigt i Japan. Dags för ett internationellt genombrott?

***

Sveriges gruppspelsvinst mot Norge gav en lättare halva. Jag ser Frankrike som en klart överkomlig motståndare. Det skulle innebära final mot Norge?

Men inte kan man besegra Norge i två matcher i följd? Eller?

Men en helg i handbollens tecken blir det.

 

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards