Visst minns man en fyra.

Jag kommer inte att glömma de högtidsstunder det svenska damlandslaget i handboll gett de senaste drygt fjorton dagarna. Trots att det inte blev en notering i den medaljkolumn man senare historiskt ser tillbaka på.

Nu är det inte bara det svenska laget som glatt. Med risk att bli tjatig: Ett internationellt mästerskap för damer i handboll rankar jag idrottsligt högt.

***

Att komma fyra i ett VM är självfallet stort. Den senaste – låt oss säga – femårsperioden har Norge, Frankrike, Holland och Danmark varit världsledande. Nu i VM vann Sverige över två av de fyra. Förlusterna blev knappa mot de två övriga.

Det som fattas är en något bättre toppbredd. På några positioner är det för stor skillnad mellan startspelaren och ersättaren. För att lyckas helt ut måste också ”stjärnorna” ha en bra dag. Fransyskorna plockade bort Bella Gulldén och i mötet mot Nederländerna var Nathalie Hagman (hon kom faktisk med i All star team) knappast ens godkänd. Är dessutom marginalerna (de är inbyggda i alla jämna matcher) inte de rätta är det svårt att ro på någon av de stora.

***

Det är inte lätt att vara förbundskapten. Man kan få kritik för det mesta. Själv hade jag synpunkter på varför Jamina Roberts bänkades så mycket i matchen mot Nederländerna. Aftonbladets Johan Flinck (som man ”måste” läsa om man initierat skall följa med i ett handbollsmästerskap) ställde frågan till Henrik Signell och fick en förklaring, som jag som en amatör i sammanhanget givetvis måste acceptera.

Däremot har jag oerhört svårt att förstå dem som kritiserade Signell för att han inte coachade laget socialt (han lät aldrig Jenny Alm komma in i slutspelsmatcherna).

Elitidrott i VM-sammanhang är ingen social verksamhet. Jag är övertygad om att de inblandade är fullt medvetna om detta. Och förmodligen också informerade av en klok förbundskapten.

Som Henrik Signell.