Alla inlägg under februari 2017

Av Magnus Månsson - 27 februari 2017 14:08

Fem medaljer och ytterligare sex placeringar bland de sex främsta.

Det blev den individuella skånska utdelningen vid helgens SM i friidrott i inomhus.

Antalet deltagare från de skånska klubbarna var också klent trots att tävlingen arrangerades nästgårds, i Växjö.

Jag har svårt att tänka mig att Skånes facit någon gång varit sämre än i år.

På onsdag har Skånes Friidrottsförbund årsmöte. Det finns många problem att diskutera.

***

Malmö AI var som vanligt bästa Skåneförening. Alla fem medaljörerna var MAI-are, fyra av de sex övriga finalplatserna var också MAI:s.  IFK Lund och IFK Helsingborg hade var sin finalplats.

Men, och här är, i min friidrottsvärld, det intressantaste: Ingen av dessa elva skånska aktiva har en Malmöförening som sin moderklubb! Många har hamnat i Malmö tack vare studier vid idrottsgrundskolan eller vid Fig, Friidrottsgymnasiet.

En naturlig fråga blir: Finns det inga talanger i Malmö?

Självfallet finns det. Men resultatet från helgens SM visar att Malmöklubbarna varit dåliga på att utveckla den generation som nu skulle vara konkurrenskraftig på ett senior-SM.

Noll infödda Malmöbor bland de sex främsta är genant.

***

I mitt förra blogginlägg ställde jag följande fråga:

Var har Fredrik Ljungberg i Arsenal och, låt oss säga, min gamle kollega på Sydsvenskan Calle Palmér i Malmö FF för ett likvärdigt rekord?

Svaret: Från den 6 maj 1948 till och med den 1 juni 1951 spelade MFF, med Calle Palmér i truppen, 49 raka matcher i Allsvenskan utan förlust.

Från den 7 maj 2003 till och med den 6 oktober 2004 spelade Arsenal, med Fredrik Ljungberg i truppen, 49 raka matcher i Premier League utan förlust.

Kuriosa: Det svenska och engelska rekordet i den högsta fotbollsligan är allt

 

 

Av Magnus Månsson - 24 februari 2017 21:45

Överallt – och alltid – denne Zlatan.

Har varit i London några dagar med delar av familjen bland annat några barnbarn. Efter några timmar den första dagen passerade vi Albert Hall och vad stod inte parkerad precis bredvid den berömda konserthallen om inte en kamouflagefärgad bil med registreringsskylten X IBRA. En sökning på Google gav besked. Det var en av Zlatans många bilar, en Mercedes-Benz, Brabus. 

Som nu är förevigad på barnbarnens mobiler.

                                                  
                   ***

Men storheten till trots, i fotbollsavdelningen på Madame Taussaud fanns Zlatan inte med. Man hade varit sparsmakad. Endast en nu aktiv spelare fanns i vaxupplaga, Ronaldo. Pelé var också porträtterad liksom Bobby Moore, lagkaptenen i det engelska VM-guldlaget från 1966.

                                                  
                    ***

Sen mitt förra besök 1999 var Björn Borg förpassad till ett förråd. Tennisen representerades nu av Rafael Nadal.

                                                  
                    ***

Besökte även Emirates Stadium, Arsenals hemmaarena. En upplevelse.

Swedbank stadion i all ära, men detta var klass, lyxklass. VIP-utrymmena, både inne och ute, omklädningsrummen – speciellt Arsenals förstås med en komfort av högsta klass på alla sätt och vis – ett presskonferensrum med bekväma, moderiktiga fåtöljer och avskilda pressplaster för alla journalister och egna bås för Tv- och radiointervjuer, ja, det var en helt ny, modern värld, helt skild från den jag kom i kontakt med som journalist.

Man fick i stort komma in på alla områden på Emirates. Man fick till och med känna på gräset. Med handen.

                                                  
                       ***

I entréavgiften, 20 pund, ingick ett souvenirhäfte och fritt tillträde till museet. I ett kollage på första sidan med tolv spelare fanns mitt i, med allt ljus, Fredrik Ljungberg. Tillsammans med klubbens största stjärnor under 2000-talet.

”Freddie” rankas som en av de stora. Den vänliga och kunniga personalen nämnde också – när de frågade varifrån jag kom -- Anders Limpar med stor respekt och även Rami Shaaban, målvakten, och givetvis också Stefan Schwarz.

                                                  
                      ***

En fråga: Var har Fredrik Ljungberg i Arsenal och, låt oss säga, min gamle kollega på Sydsvenskan Calle Palmér i Malmö FF för ett likvärdigt rekord?

Svaret lärde jag mig på Emirates Stadium.

Ni får svar i nästa blogginlägg.

Av Magnus Månsson - 15 februari 2017 13:25

Jag blir irriterad, ja, nästan förbannad, när jag läser att Vittsjö kanske tvingas dra sig ur Allsvenskan för damer i fotboll.

Svenska Fotbollförbundet kräver nämligen 800 sittplatser för spel i högsta damserien. I fjor hade Vittsjö ett snitt på 518 åskådare per match och åtta av tolv lag låg under förbundets norm för sittplatser. Det finns 640 sittplatser på Vittsjö idrottsplats.

Det är med dessa fakta, löjligt att komma med sådana krav.
Förbundet slår undan benen på de små orternas/kommunernas lag att spela på högsta nivån. Alla har inte pengar. Så enkelt är det.

Huvudsakligen måste väl vara  att man kan bjuda på ett bra underlag.

Så, Svenska Fotbollförbundet, tänk om!

Det gäller även kraven på herrarnas elitfotboll.

De som blir mest lidande på sämre komfort är hemmalaget med eventuellt några färre åskådare. Men denna nackdel tar man nog med glädje om man får fortsätta spela i Allsvenskan, dit laget kvalificerat sig på idrottsliga meriter.

Och inte på grund av kommunens ekonomiska muskler.

***

Såg att Malmö kommun accepterat fotbollförbundets krav på Limhamns idrottsplats och därmed sett till att nykomlingen LB 07 kan spela sina allsvenska matcher på sin hemmaplan.

Kommer de 800 sittplatserna att fyllas mer än en gång? Derbyt mot FC Rosengård bör locka storpublik -- med damfotbollsmått.

Sen hoppas jag, som skattebetalare i Malmö, att LB 07 hållet sig kvar i Allsvenskan, så att det finns behov av investeringen i mer än ett år. Annars är risken att 600 sittplatser förblir tomma match efter match och säsong efter säsong.

Men det bekymrar väl inte byråkraterna i Svenska Fotbollförbundet.

 

 

Av Magnus Månsson - 14 februari 2017 16:08

Måndag fick bli vilodag.

En ny helg i Atleticum som friidrottsfunktionär under mer än totalt 20 timmar kräver sin man/kvinna.

Som alltid efter ett sådant evenemang är man kluven. Det finns en glädje att ge cirka 700 ungdomar en trevlig upplevelse i en positiv miljö. Men samtidigt dyker en framtidsoro fram.

Hur kommer framtidens friidrott i Malmöregionen att se ut?

Vi lyckades – och vi är i detta fall Heleneholms IF – genomföra Atleticumspelen. Under veckan såg det osäkert ut. Det fanns tankar på att ställa in i brist på funktionärer. En kraftansträngning och med hjälp av några nyckelfunktionärer från andra föreningar fixades det. Till och med bra, vågar jag påstå.

***

För några år sedan fanns det fyra årliga inomhustävlingar i Malmö och ofta ett ungdomsmästerskap av något slag. Nu finns det tre, sedan MAI ställt in sin tävling. MAI ingår som en fjärdedel i Pallasspelen tillsammans med Pallas, Finish och Heleneholm. De två sistnämnda är ansvariga för Sista chansen. Och så är då Heleneholm arrangör för Atleticumspelen.

Det finns nu allvarliga farhågor och interna diskussioner om att det kommande inomhussäsong inte blir en enda tävling i Malmö.

Orsak: Brist på funktionärer, speciellt sådana med spetskompetens. För att på ett hyggligt sätt fylla behovet för ett tvådagarsevenemang behövs det uppemot 100 personer. Fyra klubbat hade svårigheter att gemensamt klara av det till Pallasspelen.

Funktionärsstaben är dessutom inte direkt purung. Många i de bärande funktionerna är pensionärer, till och med Pensionär + -- om man nu kan uttrycka sig så.

***

Roland Ekström, ordförande i Skånes Friidrottsförbund, är en lyhörd person och känner till problematiken. Det finns bara en fullskalig innearena i Skåne. Skall det över huvud taget finnas en inomhussäsong måste det bli en angelägenhet för samtliga skånska föreningar. Allt efter storlek måste man sända funktionärshjälp till tävlingarna. Klubbar, stora (inte minst den största) som små.

Det är enda möjligheten för att Skåne inte skall stå utan en enda friidrottstävling med utrymme för alla grenar inomhus 2017/2018.

***

Sen måste Skånes Friidrottsförbund se över DM-programmet. I min värld är det inte vettigt att med det usla intresse det finns från seniorernas sida ha ett komplett program. Och inte heller i den äldsta ungdomsklassen, definitivt inte på pojksidan.

Men att inte ha likadana program för båda könen lär väl innebära en anmälan till DO.

För att genomföra Atleticumspelen med DM-programmet tvingades man hålla på till 20.00 En lördag! Populärt!

***

Jag skall inte trötta ut med att åter dra fram siffror som visar på de stora bristerna i skånsk friidrott.

Utan i stället peka på något tankeväckande. I svensk idrott, inte bara inom friidrotten, diskuterar man hur man skall fånga upp de som av någon anledning tröttnar på sin gren och vill finna en ny.

I höstas kom en duktig badmintonspelare av skånsk toppklass (som junior svensk elit), Sara Ericsson, till Heleneholms IF och ville pröva på löpning. Sara, i år 22 år, gjorde sin tävlingsdebut i söndags, blev skånsk mästarinna på 800 meter på 2.15, ledande från start till mål.

Det indikerar en tid på 2.10 utomhus och en plast kring 10 i en Sverigestatistik med normal utveckling för henne.

Det finns många ”Sara” runt om i landet. Uppgiften blir att hitta dem.

 

Av Magnus Månsson - 9 februari 2017 12:40

Skånes handboll mår bra.

Det syns i de båda högsta serierna, med både bredd och topp såväl på dam- som herrsidan. Fem lag i herrarnas serie och fyra på damsidan.

Men för att må riktigt bra, måste det finnas många, välskötta klubbar med en bred ungdomsverksamhet. Det finns också i Skåne.

I USM för 14/15-, 16/17- och 18/19 åringar finns 39 skånska lag kvar, när tävlingen går in i steg 4, som följs av finalspelet i Malmö den 12—14 maj. Men än mer imponerande än siffran 39 är att de 39 lagen representerar inte mindre än 16 olika klubbar. Det menar jag är bredd. Låt vara att det totalt återstår 173 lag, som skall bli 48 till slutspelet på Stadionområdet.

Elitklubbarna Lugi (6 lag kvar), Ystads IF (4) och IFK Kristianstad, numera duktiga även på flicksidan sedan Näsby IF:s nu ingår i IFK-gemenskapen, (5) och division 3-föreningen H 43 Lund (7) dominerar förvisso.

Men att tre lag från Kävlinge HK finns kvar är värd all beundran. Klubben har under lång tid varit en pålitlig leverantör av duktiga spelare och också framgångsrika tränare.

Lödde Vikings, Staffanstorp och Ljunghusen är klubbar, som man utanför den inre handbollskretsen inte känner till, men de har lag, som kan hävda sig bland de cirka 30 främsta i landet. Sett över tid har de här klubbarna fler åldersgrupper på denna nivå. Det finns kontinuitet.

Åhus och Ankaret av ”småklubbarna” är mera etablerade i dessa sammanhang. Liksom elitklubbarna på damsidan H 65, Eslövs IK och på senare år även HK Kristianstad.

OV Helsingborg har alltid bredd i sin ungdomsverksamhet.

Så har vi då Malmö. Elva lag deltog från början – det var nog på 1980-talet, ungdomshandbollens storhetstid i Malmö som det fanns så många Malmölag med från start – tre är kvar, HK Malmös herrjuniorer och så vardera ett flicklag från Dalhem och IFK Malmö. Så har det sett ut några säsonger bland flickorna. Det borde nu finnas underlag att till ett hyggligt damlag. Likväl ligger Dalhem på den nedre halvan i en serie på nivå 4, IFK har samma position på nivå 5.

Vad – eller vem – hindrar ett samarbete?  I bakgrunden finns också IFK Klagshamn med bra flicklag.

För en tid sedan berörde jag H 43:s och Lugis politik på att satsa brett i stället för att toppa i de yngre årgångarna i USM. I FA har Lugi två lag kvar, H 43 två i PA och tre i PB.

Jag upprepar gärna: Det är i min idrottsvärld föredömligt.

 

Av Magnus Månsson - 5 februari 2017 11:02

Om jag uppfattat det rätt har kritiken mot de tabellösa ungdomsserierna i fotboll varit större än de i handboll, basket och innebandy.

Under mina år som ansvarig för Malmösport på Sydsvenskan förde jag noggrann statistik över utvecklingen inom Malmöfotbollen. Sen början av 2000-talet har antalet lag i de åldrar, 13 och uppåt, som man med de nya bestämmelserna vill behålla, minskat om än inte radikalt så oroväckande.

I 13—14-årsklassen för pojkar hade Malmö de första åren av det nya seklet över 70 lag i ett 25 tal föreningar. 2016 55 i 19 föreningar.

Motsvarande siffror bland 15—16-åringarna är cirka 30 lag i över 20 föreningar då, 20 lag i 15 föreningar 2016.

I åtanke bör man också ha att Malmös invånarantal vuxit rejält de senaste drygt tio åren.

Flickfotbollen har aldrig breddmässigt blomstrat i Malmö. 2016 seriespelade sex 13-årslag, fyra 14-årslag och tre i F 15/16-serierna. Totalt alltså 13 lag. 2003 var det 24.

En annan siffra på ”svinnet” är att 2015 fullföljde 50 11-åriga sjumannalag från Malmö sina serier. 2016 fanns bara 29 kvar som 12-åringar.

Med dessa siffror som bakgrund är det underligt att fotbollförbundet söker nya vägar för att behålla sina ungdomar i gemenskapen?

 

Av Magnus Månsson - 2 februari 2017 13:15

Med sex barnbarn, fem av dem aktiva i olika idrotter på olika nivåer, får man en hygglig inblick i ungdomsidrottens värld.

Går man så lite mer på djupet och studerar resultatlistor och serietabeller, i den mån de nu finns, hittar man oerhört stora skillnader i hur klubbarna anammar de intentioner som förbund och idrottsforskningen vill genomföra.

Berörde ämnet i ett blogginlägg för en tid sedan.

I Lundaspelen i basket i åldersgruppen U 12, det vill säga en klass för 11-åringar, möttes kontrasterna. En av Skånes främsta klubbar har en stor trupp i den åldern som räckte till tre lag. Två andra duktiga Skåneklubbar hade vardera två lag med i turneringen. Dessa två föreningar fördelade sina spelare på två jämna lag. Den andra klubben toppade ett lag, som i gruppspelet vann alla sina matcher i utklassningsstil. Medan de två andra lagen i sin tur förlorade rejält i de flesta av sina matcher. Var finns den idrottsliga utvecklingen i att vinna överlägset vid de flesta tillfällena? Och hur skoj är det att alltid förlora? Speciellt när det inom de egna ramarna går att undvika.

Att till varje pris vinna en 11-årsturnering med följd av en tidig utsortering är just det förbunden vill förhindra.

Alla klubbar har inte denna inställning.

***

 Därför är det så skönt att hitta en kontrast i de stora Lundaklubbarna i handboll, H 43 och Lugi. Till SM i 18/19-, 16/17- och 14/15-årsklasserna har man inte toppat sina lag i de två yngsta grupperna. Totalt i de sex klasserna hade H 43 13 lag, Lugi 12 till start.

I de två yngsta pojkklasserna startade Lugi med sammanlagt sex lag, endast ett återstår inför steg 4. Men jag är övertygad om att om man nöjt sig med ett toppat lag hade detta i de båda klasserna varit heta aspiranter till att bli bland de åtta lag som i maj i Malmö skall spela om SM-medaljerna.

H 43 har i samma två åldersklasser samtliga fem startande lag med inför steg 4, två av 32 i PA-gruppen och tre av 32 i PB-klassen. Imponerande!

H 43 har också prioriterat bort eventuellt finalspel för två lag och i stället låtit så många som möjligt delta länge i en utvecklande SM-spel.

I min värld skall ungdomsidrott bedrivas som H 43 och Lugi gör i USM för sina tonåringar.

Inte som basketklubben för att vinna en 11-årsklass i Lundaspelen.

***

I kommande helg spelas steg 3 för flickor A (16/17-åringarna). Återkommer då med en skånsk sammanfattning inför steg 4.

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards