I tisdags i förra veckan besökte jag min förra arbetsplats, Sydsvenskans redaktion på Rådmansgatan.

Jag har förstås aldrig jobbat på Triangeln, mina 20 år som fast anställd tillbringade jag på Segevång.

Nåväl. Det var SDS:s Seniorklubb som inbjudit till ett möte, där chefredaktör Jonas Kanje var  både gäst och värd. Han visade oss runt i de tre våningsplanen, stiliga och moderna, som gav en trivsam miljö. Sydsvenskan är den särklassig största hyresgästen, men det finns ytterligare fem andra tidningars redaktioner på plats.

Jonas Kanje siade också om papperstidningarnas framtid. För oss som älskar att läsa en nytryckt tidning i sängen sju dagar i veckan ser framtiden dyster ut. Okej, jag är så gammal att jag slipper att enbart få mitt nyhetsbegär tillgodosetts digitalt. Men jag kan nog inte, enligt Jonas Kanje, få SDS sju dagar i veckan. Om jag, med lite tur, blir några år över de 90.

Då kommer förstås papperstidningarna inte att vara saknade av så många. Det är de äldre generationerna som är trogna sin papperstidning (generellt är det så), de under 40 föredrar andra läsalternativ än papper.

***

Jonas Kanje berörde också kort i sitt anförande förhållandet Sydsvenskan/Malmö FF. Enligt honom var åsikterna mellan för mycket och det rådande tillståndet 50/50.

Under fredag, lördag, söndag ökar antalet SDS-läsare, helgprenumerationerna har blivit en framgång.  Bra, innehållsrika och varierade artiklar kan vara en väg in till ett större intresse även under vardagarna.

Hur har då Sporten sett ut de tre senaste dagarna? Det finns elva artiklar producerade av journalister från Sydsvenskan och från samarbetspartners (inte TT). Jag har inte räknat matchreferaten.

Av dessa elva handlar nio om fotboll, sju av dem är MFF-relaterade, därav fem som handlar om dagens möte mot Hammarby.

De två resterande handlar om ishockey och Malmö Redhawks.

Ger detta en bild av vad Sydsvenskans läsare av sportsidorna vill ta del av? Titta på åldersstrukturen!

Jag menar att detta mitt urval mer visar på respektive journalists intressen än på läsekretsens.

Eller om man vill vara elak, om ledningens brist på kunskap om idrottsvärlden utanför fotbollen och ishockeyn,

Vore kanske ett tillfälle för Jonas Kanje att fundera över den där 50/50-inställningen.

Mycket har denna vecka handlat om hur Malmö FF hanterat Sergio Penas brottsliga handlingar.

Mina synpunkter för inte diskussionen vidare. Att händelsen inte stärker MFF:s varumärke måste väl alla vara överens om.

Det som irriterade mig allra mest var att vid spelarpresentationen var det Sergio Penas som fick de längsta applådera av MFF-anhängarna. Detta är vidimerat av en artikel i Sydsvenskan och av mig närstående, närvarande vänner. Dessa var lika förvånade och irriterade som jag.

Jag begär inte att man skulle buat ut peruanen, men en neutral tystnad hade varit en tydlig markering.

Det är ju ett verkligt allvarligt brott, som under olyckliga omständigheter kunnat få allvarliga konsekvenser.

Den svenska supporterkulturen applåderas från många håll. Jag håller med i många avseenden – uppslutningen för storklubbarna är fantastisk, min beundran av många konstnärliga tifos är stor – men det finns för många avarter för att jag reservationslöst skall ställa bakom supporterhyllningarna.

Bengalbränningarna, okvädningsorden mot domarteamen ger mig alltid en olustkänsla.

MFF-anhängarnas applåder för Sergio Pena gav mig samma känsla, de var onödiga och ovärdiga.

Jag har sett några ishockeymatcher på sistone.

Och haft behållning. Slutspelsmatcher och avgörande kval fascinerar. En del möten har dratt ut på tiden med avgöranden först i period 5.

I slutspelet har kvaliteten höjts, det är ju de bästa lagn som spelar. Det är skickliga idrottsmän som agerar. Inget snack om saken.

Men jag kommer inte att bli någon ishockeyfreak. Det är något som skaver i mitt sätt att se på lagbollsport. Marginaler finns alla sporter, det är en del av spänningen, men det är för mycket av den varan i ishockey.  Men smaken är olika.

Jag har dock full förståelse för det stora intresset. Det händer mycket i ett snabbt tempo med oftast någon forma av chans till mål vid varje anfall.

Det är inte underlig att varje slutspels- eller kvalmatch är slutsåld.  På avstånd i tv-fåtöljen verkar stämning och tryck vara på topp. Sånger och hejarop har gett en stimulerande ljudeffekt under hela matchtiden. Jag är säker på att atmosfären i hallarna lockar många extraåskådare.  Det är inte underligt att det är oftast är slutsålt.

***

Nu är det inte helt rättvist att jämföra med handbollen som också är inne i sina slutspel. Här är man bara slutförd kvartsfinalerna. Men – jag håller mig till herrsidan  -- de har definitivt inte blivit några publiksuccéer. I de betydligt minde hallarna har det varit betänkligt många  tomma bänkar.

Visst har några ungdomsklackar höjt stämningen men ”hela hallen” har inte varit engagerad på samma sätt som i hockey. Handbollens äldre publik är generellt tystlåten.

Förhoppningsvis höjs intresset och stämningen inför semifinalerna. På förhand kan en handbollvän inte önska sig något bättre än Kristianstad—Hammarby och Sävehof—Ystads IF.

Det är möten som borde ge nästintill fullsatta hallar.

Det var en omtumlande måndag i två av Skånes elitklubbar i fotboll.

Både FC Rosengård och Helsingborgs IF sparkade sin tränare, HIF ”sympatiskt” nog båda sina och fullföljde utrensningen genom att säga adjö även till den huvudansvarige tjänstemannen, sportchefen, i detta fall Andreas Granqvist.

I vissa, sällsynta, fall har jag förståelse när tränare får lämna i förtid. Men i de här fallen har klubbarna full kännedom om tränarnas kapacitet. Rosengårds Renée Slegers har mycket framgångsrika säsonger bakom sig i klubben, de styrande och sportchefen Therese Sjögran kan inte vara okunniga om Slegers fotbollsfilosofi. Likväl förlängdes kontraktet. Tre seriematcher utan vinst, längre räckte inte tålamodet.

***

I HIF gav man Mattias Lindström och Alvaro Santos chansen i fjor att rädda laget kvar i Allsvenskan men trots att det misslyckades trodde man på dem och en snabb återkomst till högsta serien, eller i alla fall en toppstrid. 3x0—1 räckte för att tålamodet skulle ta slut.

Jag har inte sett HIF i år men väl några andra matcher i Superettan. Så här på lite distans verkar Öster vara det enda starka laget så min övertygelse är att det kommer att vara många lag med möjlighet att ta en av de tre platser som kan ge allsvensk status. Även ett HIF med eller utan tränarbyten.
Tidigare har jag framfört kritiken att sportcheferna, de huvudansvariga för rekrytering av ledarstab och spelare, nästan alltid slipper undan, när klubbarna gör sig av men sina tränare. HIF bröt detta mönster. Faktiskt ett plus i min lilla bok.  

***

Jag har sett alla tre Rosengårds tre seriematcher i år. Fredagar klockan 18 är en alldeles utmärkt tid i mitt schema. Nåväl. Det Rosengård presterat har inte varit värt mer än den poäng man fixat.  Jag är förvånad över den dåliga kvaliteten många spelare, även av årets nytillskott, visat.

Therese Sjögran är ärlig i en Sydsvenskanintervju, när hon erkänner att hon inte lyckats köpa spelare till de positioner som behövts. Om det beror på en begränsad marknad eller brist på pengar framgår inte.

Sjögran erkänner indirekt därmed att truppen inte håller måttet. Ett stort ansvar ligger på henne och styrelsen. Likväl offras Renée Slegers.

***

Rent allmänt kommer styrelserna för lätt undan, när tränare sparkas. Det är styrelsen som har det slutliga avgörandet.

***

Och så saknas tålamod. Speciellt i motvind.

***

I Superettan återstår 27 omgångar. 81 poäng att spela om.

Pontus Jansons blivande återkomst till Malmö FF har blivit omskriven.

Berättigat. Det är en duktig fotbollsspelare med efter vad jag läst mig till tydliga ledaregenskaper.

Men så är det det där med överdrifterna. Läste i en tidning – inte Malmöbaserad – att Pontus Jansson kanske var en av de främsta återvändarna i svensk fotboll. Skribenten i fråga la för säkerhets skull till modern tid. Vad som nu menas med det. Det kan ju inte gälla 1950-talet, då Gunnar Gren återvände till Örgryte och inte heller 1960-talet med ”Nacka” Skoglund till Hammarby och Bosse Larsson till Malmö FF. Inte ens 2000-talet tillhör moderna tider med ”Henke” Larsson till Helsingborgs IF, Anders Svensson till Elfsborg, Kim Källström och Andreas Isaksson till Djurgården och ännu lite senare Sebastian Larsson och Mikael Lustig till AIK och Marcus Berg till IFK Göteborg. ”2000-talisterna” med alla över, eller i närheten av 100 landskamper

Jag har inte botaniserat i några lägg, bara litat på mitt åldrande minne. Det finns förmodligen fler spelare med bättre meriter än – jag poängterar duktige – Pontus Jansson med sina 27 A-landskamper.

Idrottshistoriska kunskaper är inte den unga sportjournalistgenerationens bästa gren.

Bombastiska illa underbyggda rubriker som ger ”klick” är det moderna modet.

Såg den dramatiska kvartsfinalen i handboll mellan Ystads IF och IFK Skövde.

Tänkte skriva ner några funderingar i går men annat kom emellan. Det känns onekligen skönt att antalet tvång avtar med åldern.

För dem som inte vet: YIF vann med uddamålet med boll i tomt mål två sekunder före slut i första förlängningen och är därmed klart för SM-semifinal.

***

Är man född och uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan (vi hade faktiskt två morgontidningar, även Sydsvenskan) lärde man sig tidigt gilla Ystads IF i handbollssammanhang,

Under gymnasietiden i Ystad fick man blivande elitspelare som skolkamrater och fick tillfälle att ibland lira lite spontanhanboll mot några av dem.

Givetvis såg jag min första elitmatch i den trånga hallen på Jennygatan med YIF som hemmalag.

När jag blev journalist blev det många besök i Österporthallen, oftast välkomsthälsad av Lasse Bruhn (som vi Skurups AIF mötte i juniorfotboll några gånger, Lasse i YIF). Högtidsstunden i Österporthallen var SM-finalen 1992, då jag i ett stökigt, champagneluktande omklädningsrum segerintervjuade en mycket rörd Sven ”Sjöman” Nilsson, den legendariske tränaren/ledaren. Det var en känslosam intervju som jag ännu minns 30 år efteråt.

Numera följer jag bara YIF genom tv. Men eftersom en släkting har en framträdande roll i laget är YIF-intresset intakt.

***

Ideologiskt ligger YIF:s sätt att genom en bred ungdomsverksamhet lägga en stabil grund för elitlaget står mitt synsätt nära. Att truppen måste kryddas med spelare utifrån är ett måste i den moderna idrottsvärlden.

Sympatin för YIF har vuxit de senaste säsongerna. Unge coachen Oscar Carléns mod att även i skarpt läge våga ge sina unga talanger rejält med utvecklande matchtid är imponerande. Han visade det inte minst i mötet mot Skövde då 20-årige orutinerade Albin Fingal fick spela när det verkligen stod och vägde.

***

På senare år har YIF och satsat på dam- och flicklag, ytterligare plus i min bok. Handbollen har ett rejält grepp om elitidrotten i stan – här bidrar även IFK Ystad. När nu även damhandbollen närmar sig svensktoppen kommer den att dra till sig talanger från övriga sporter. YIF, Friidrott har en av landets mest lovande tjejer i sina led. Hon är även mycket duktig i handboll och uttagen till ett ungdomslandslagsläger. Vilken idrottsväg tar hon? I Ystad är det inte svårt att gissa.

Åren kring 1960 var fotbollen stark i både IFK och YIF. Men det var under en tid då handbollssäsongen var kort och det gick att hjälpligt kombinera fotboll och handboll. Det fungerar inte längre. I Ystad väljer talangerna handboll. Fotbollslagen i stan spelar på nivå 6 och 7.

***

Trots mina YIF-anknytningar skaver vinsten något. Skövde fick för många tveksamma, avgörande domslut mot sig. Domarparet höll inte måttet för en match av denna dignitet.

Ystad Arena är inte IFK Skövdes lyckohall. Minns SM-finalförlust med några tiondelar i fjor!

***

På tal om tidtagning och handboll. Är det mer än jag som irriterar mig över domarnas inkonsekvens, när de ger time-out-tecken för golvtorkning, för boll upp på läktaren, för skador med mera med mera. Det försvinner ett ojämnt antal sekunder match efter match.

Skövde drabbades hårt i SM-finalen.

De enda klara signalerna är de för paus- och slutsignal.

Jag har ingen lösning. Men måste det vara så?

Det blev några allsvenska matcher även den här helgen.

Med toppmötet Häcken—Hammarby, 3—1, som den fotbollsmässiga höjdpunkten.

28 omgångar återstår men krisen har – enligt viss massmedia – redan smugit sig in i främst AIK och IFK Göteborg, två av landets historiskt sett framgångsrikaste klubbar. Intresset kring storheterna är enormt och två nollpoängare sätter känslorna i svall. Det blåser på toppen även om det just nu är botten.

***

Jag gillar inte krisrubriker, definitivt inte efter två omgångar, men de lär väl sälja, eller med tidningsvärldens moderna räkningssystem, ge klickar.

Det negativa får ofta en framskjuten plats. Såg en rubrik: Elfsborgs sämsta start på 36 år.

Vadå, Elfsborg som historiskt sett haft så många undermåliga säsongsöppningar med många omgångar före första vinsten. 0—2 mot Häcken och 0—0 i stark blåst borta mot svårspelade Varberg med ett strålande målvaktsspel av David Olsson innebär att Boråslaget nollats i de två inledande matcherna. Och se det har tydligen inte hänt på 36 år. Att Elfsborg har en poäng mot många gånger tidigare noll, det betyder inget i det här sammanhanget.

Alltför en negativ rubrik.

I min mening lite tröttsamma vinklingar.

***

Nedmonteringarna av sportredaktionerna i Malmö har gjort mediavärlden klart fattigare. Det finns bara Sydsvenskan, en tidning på gott och ont, att tillgå. Om man vill läsa om Malmö FF finns det förstås sajter, men jag vill inte betala för förutsägbara artiklar skrivna med himmelsblå ögon.

Inland önskar man dock ha tillgång till mer än en MFF-krönika i SDS. Som nu senast efter 2—1-vinsten över Brommapojkarna. Krönikören menade att MFF:s stora problem låg i ineffektiviteten, det är bara Isaac Kiese Thelin som gör mål.

Från min tv-fåtöljsvinkel hade jag varit betydligt mer orolig över det kollektiva försvarsarbetet. Med bättre effektivitet hos Kalmar och BP hade MFF inte kommit undan med totalt ett baklängesmål. Ett eventuellt blivande guldlag kan inte ge sina motståndare så många ypperliga lägen som MFF gett KFF och BP.

***

Två verkligt intressanta möten kommande helg: AIK mot Hammarby och IFK Göteborg mot Malmö FF.

Två ”krislag” på hemmaplan mot två troliga medaljlag.

Fotbollshelgen är räddad. Det finns mer på menyn.

Så är den då igång, herrarnas fotbollsallsvenska.

Det är trångt nu i tv-tablåerna, slutspel och kval i handboll för båda könen och sen och annan tredjeperiod i ishockeyslutspelet.

I onsdags dessutom en alldeles ypperlig landskamp för damer i handboll mellan Sverige och Danmark. Även om mästerskapskänslan saknades var det stor idrottsunderhållning med finess och tempo.

Nytt möte, nu i fotboll, Sverige och Danmarks damer i Malmö är det på fredag. Blir nog inget tittande. Långfredagen är inbokad för en kortare Konstrunda.

Periodens Avstå: VM för damer hockey.

***

Såg fem matcher i premiäromgången i Allsvenskan. Vet att jag inte är ensam med denna – jag medger – överkonsumtion.

Mycket finns att kommentera.

Ibland känns det dock som om debatten står stilla, det är upprepningar i vissa ämnen säsong efter säsong. Som nu det här med naturgräs, hybridgräs och varierade slag av konstgräs. Det går inte i det här landet att spela seriematcher från april till december på naturgräs.

AIK klagade – redan före avspark – på gräsunderlaget på Örjans vall i sydliga Halmstad. Av vad jag förstått tvingas Värnamo och Degerfors flytta sina hemmapremiärer till arenor med konstgräs.

Och här i Malmö kan kommunen i helgen inte bjuda på acceptabelt naturgräsunderlag utan lag i division 1 och 2 måste spela sina matcher på Limhamns konstgräs.

Konstgräs är svensk fotbolls räddning om vi vill ha med hela landet och dessutom seriespel i minst åtta månader.

Hybridgräset har lanserats som en välsignad räddning från hemskheten konstgräs. Det håller inte på Nya Ullevi för deras tre hyresgäster. Gais och ÖIS måste i nuläget ta hjälp av Bravidas konstgräs.

Malmö och Eleda bjöd på ett strålande hybridgräsunderlag i premiären. Till vilket pris? Från mitt köksfönster har jag utsikt till Eleda. Natt efter natt – nästan i alla fall – lyser någon form av ljus med inkopplad värme upp himlen över stadion. Till vilket pris i dessa tider med de höga elkostnaderna?

För att hålla denna utmärkta plankvalitet minimerar ägaren Malmö FF utnyttjandet. Den mesta träningen bedrivs på hybridträningsytorna.

Malmö FF är priviligierat.

Så ser det inte ut i övriga landet. Arenorna måste i de flesta fall utnyttjas av mer än en klubb och ett lag.

Det är därför konstgräs för många orter och många lag är nödvändighet.

***

Sen undra jag återigen varför samma debatt inte sker inom damfotbollen, Allsvenskans sydligaste lag, FC Rosengård, spelar på konstgräs.