Allsvenskan i fotboll är slutspelad. Det känns lite tomt.

För min del har det blivit många matcher. Jag har sett alla MFF:s hemmamatcher på plats och troligtvis (jag är lite osäker) även alla på bortaplan i tv.

Till dessa skall läggas två, tre och ibland kanske ytterligare någon allsvensk match per omgång via tv.

Och det har hänt -- tack vare val av lägenhet -- att jag sett en match på tv och sen gått cirka 500 meter för ett se MFF live.

Jag medger att det är nördigt, inte så lite kanske.

Men kollisionerna med småklubbsfotbollens “heliga” tid lördagseftermiddagen irriterar mig. Den borde lämnas fri från tv-sända elitmatcher. Elitklubbarna kunde gott visa respekt för den breda verksamhet som till stor del försörjer dem med spelare.

Jag erkänner att jag, speciellt vid lite olustigt väder, valt tv-fåtöljen framför en match på plats och därmed gått miste om det stimulerande “staketsnacket”, det som ger det där lilla extra som åskådare i småklubbsvärlden.

***

När man sett så många allsvenska matcher får man givetvis en slags relation till spelare och klubbar. Jag kommer inom kort att ge en lista, en positiv sådan, över de olika lagens profiler under säsongen

***

Jag saknar redan Allsvenskan!

Men det skall bli skönt att under en period slippa den jakt på domarna och hans assistenter som funnits i krönikor, på bloggar, på twitter och inte minst på olika forum efter något tveksamt domslut. Det har skett alltför ofta under den här säsongen. Och kommentarerna är skrivna efter att händelserna är visade gång på gång i tv, oftast i slowmotion och vid offsidesituationer med stillbilder och dragna streck för att bevisa spelarnas placering.

Jag har skrivit det förr, tv-kamrorna är domarnas värsta fiende.

En krönikör har vid mer än ett tillfälle hävdat åsikten att det i spelet ingår att spelarna får göra hur många fel som helst medan en domare inte får göra ett enda.

Denna människosyn har jag ingen som helst förståelse för! Den är skrämmande!

Det var för övrigt samme krönikör som i sin kammare -- eller var han nu jobbar -- i lugn och ro räknade upp de spelare som för något år sedan vann JSM och numera finns i MFF-seniororganisation. Han nämnde då Oscar Lewicki, Häckenspelaren. (Felet rättades, men jag vet ej när.)

Jag accepterar att man gör fel men att då samtidigt inte ha den minsta förståelse för en domares stressade arbetssituation är i min värld ofattbart

***

Jag har som sagt sett alla MFF:s matcher och inte följt en av Malmötidningarnas live-rapportering från matcherna. Efter ÖSK-matchen tittade jag dock av en händelse in och såg i en läsarkommentar orden ”ÖSK:s tattarmålvakt”. Ännu tolv timmar senare fanns kommentaren kvar.

Var går gränsen när något sådant får passera?

Friidrottssäsongen är slut.

Den är ur skånsk synpunkt lätt att summera. Den har aldrig varit sämre.

Och 2013 kommer förmodligen att bli ännu sämre. Tre landslagsmän lämnar för föreningar i områden med ett positivare friidrottsklimat. Johan Wissman, Skånes världsstjärna under några säsonger, skall tävla för Hässelby, liksom Sveriges främste mångkampare Petter Olson. Lunds duktige långlöpare Johan Larsson går över till Strömstad.

Dessa flyttar vore lätta att acceptera om det fanns en lång lista med aktiva som är beredda att ta över. Men det finns ingen sådan.

Det sägs att man med statisik kan bevisa det mesta, dock inte att skånsk friidrott är välmående. Den skånska statistiken är avslöjande.

På såväl dam- som herrsidan kan man i vissa grenar inte fylla en Tio-bästa-lista ens med hjälp av juniorer och ungdomar. Det finns grenar där det inte är noterat ett enda resultat uppnått av en aktiv över 20 år. Tunnast är det på herrsidan. Resultatnivån är skrämmande låg.

Jag skall inte trötta med att nämna några siffror, men rekommenderar ett besök på Skånes Friidrottsförbunds hemsida (www.skanefriidrott.org). Det är ingen upplyftande läsning för de friidrottsintresserade.

Och, om möjligt, än dystrare blir läsningen om man tar en titt på årsbästalistorna för exempelvis 14-åringarna. I merparten av grenarna finns det inte tio resultat. Det finns inte tio 14-årsgrabbar i hela Skåne som tävlat på 100 meter. Fundera över denna siffra!

I höjd räcker 1.20 till plats 10, i längd 3.55, i kula 7.78 Nog sagt!

Men, ok, det finns några ungdomar i de övre tonåren som har talang att bli riktigt bra och då inte bara på det nationella planet.

Det vilar ett stort ansvar på tränare, ledare och föreningar. Det måste skapas en stimulerande atmosfär inom Skåne med intressanta tävlingar för att friidrotten skall överleva.

Ambitionen hos arrangörsklubbarna är hög. Många vill arrangera tvådagarstävlingar, och då oftast inom samma tidsperiod. Men om nu inte ungdomarna kommer till tävlingen -- som fallet varit i många år -- måste ett nytänkande till.

Nytänkandet att inbjuda till tävlingar för sju åttaåringar -- det gör man för att få ekonomi i tävlingen -- är fel väg att gå. Det ger inte fler seniorer och juniorer, som (väl?) är ett av friidrottens mål. Barnidrott är bra på rätt villkor men vill skånsk friidrott inte vara betydligt mer?

Givetvis!

Men det är dags att ta tag i problemen. Att de finns avslöjar 2012 års skånska friidrottsstatistik.

Obarmhärtigt!