IFK Göteborg är vårens sensation i Allsvenskan i fotboll.

Uppmärksamheten är stor. Det är förståeligt. Alla – de flesta i alla fall – gillar underdogs.  Och det var verkligen Blåvitt inför den här säsongen.

IFK är ju dessutom en av de stora i den svenska fotbollhistorian och en av de populäraste klubbarna i Sverige. IFK Göteborg skall vare ett allsvenskt topplag. Det gynnar svensk fotboll.

Årets upplaga är ung. Laget spelar – mestadels – en snabb, attraktiv fotboll.

Det är klart att IFK Göteborg av våren 2019 attraherar den stora fotbollsallmänheten utanför den snäva klubbgränsen. Den som bara ser sitt eget lag.

I den massmediala världen är det givet att IFK Göteborg får sina rubriker.

Men som alltför ofta blir det någonstans på vägen fel. Även en medioker insats får oberättigade överord. Som nu gårdagens borta mot IFK Norrköping. Visst blev det bortavinst, 2—1, och det är givetvis det viktigaste. Men att reservationslöst hylla Göteborg och dess spelare på bekostnad av Norrköpings är inte seriöst. Inte för oss, neutrala, tittare.

Hemmalagets spelare var minst lika bra som gästernas. Planens särklassigt bäste spelare var Göteborgsmålvakten Giannis Anestis. Det var greken som räddade sitt lag. Att då samtidigt mena att lagets utespelare var bättre än Norrköpings är i min värld nonsens.

Aftonbladets båda utsända pratade tydligen inte sig samman. De ”hillade” in sig. En av herrarna underkände mer eller mindre Göteborgs totala insats. Betygsättaren hade en helt annan åsikt. I de flesta positionerna var gästerna bättre. Det gäller att hylla dem man tidigare – då berättigat – skrivit positivt om.

Nu skall man berömma IFK Göteborg. Det hör till.

Att man samtidigt tappar en del av läsarnas förtroende är en annan sak.

***

IFK Norrköping då? Det gick alldeles för långsamt med för mycket spel bakåt och sidledes. Många av nyckelspelarna har inte kommit upp i sin kapacitet. Andra/Jordan Larsson har tappat sin form och överarbetar det mesta han gör.

Den nya massmediavärlden – ja, ny för oss lite äldre – har gett oss en närhet och snabbhet till nyheterna som varit tidigare generationer främmande.

Tidningarnas hemsidor är oftast snabba med uppdateringar. Men hur är det med nyhetsbedömningarna?

I går hade jag inte möjlighet att se Daniel Ståhls jättekast i diskus vid galan i Doha men hörde på avstånd att han presterat något verkligt imponerande. Men vad?

Med tillgång till en dator loggade jag in på Sydsvenskans sporthemsida – har ju sedan nästan 70 år en relation till företaget. Men jag fick leta efter vad Ståhl åstadkommit.

Sidan toppades sedan länge, och långt därefter, av den verkliga nyheten: Malmö FF:s tidigare andremålvakt Mathias Nilsson, nu utlånad till division 1-laget Eskilsminne, hade blivit petad inför helgens match.

Vilken intressant nyhet!

Och artikeln finns kvar på första uppslaget även nu sent på lördagseftermiddagen.

Ridå!

***

I morse fick jag under en kort stund av hybris.

Läste Sydsvenskans förste sportkrönikör, som behandlade herrelithandbollens begränsade geografiska spridning. Han såg det som en fara för framtiden.

Och se! Precis som jag framfört den senaste tiden i denna anspråkslösa blogg.

Tänk att han läser vad jag skriver!

Men så vaknade jag till: Så kan det inte vara. Det måste vara en tillfällighet.

Det är ju inte så ofta vi har samma synpunkt.

Men det kan ju vara skönt för mig nån gång ha rätt.

Eller kanske för honom!

Ibland räcker inte tiden till allt man vill göra. Det gället att prioritera.

Som i går, när jag hade några funderingar om ett blogginlägg. Men jag föredrog en restaurangbesök/födelsedagsfest framför någon timme med datorn. Jag ångrar inget.

Funderingarna finns kvar. Här är de.

***

När jag under gymnasietiden på 1950-talet skrev sport i Ystads Allehanda från Skurup – till och med en ”krönika”, Sport västerpå – hade jag en mentor (fast det ordet fanns väl knappast då) från YA:s sportredaktion. Han lärde mig mycket. Först och främst att man tidigt måste skiva vad det hela gäller, vilken idrott och nivå. Dessutom poängterade han vikten av man hela tiden måste ha i tankarna att man förhoppningsvis varje gång fick en ny läsare, en kanske i ämnet oinsatt person. Denne skall man inte skrämma bort. Skribenten skall vägleda henne eller honom in ämnet. Hen (ordet fanns förstås inte heller för 60 år sedan) skall inte känna sig dum eller okunnig. Av samma skäl, påpekade min mentor, skall man undvika ”ju” och ”som bekant”. Det finns ingen anledning att briljera på en i ämnet inte lika insatt läsare.

Jag har försökt – och förstås också misslyckats med – att leva upp till dessa lärdomsord från 1950-talet.

Dessa tankar dök osökt upp efter lördagens sportkrönika i min morgontidning, som inleddes så här:

”I dag spelar Sverige landskamp mot Tyskland på Friends arena och ett rejält marknadsföringsryck med målet att slå publikrekord gav tidigt resultat.

Över 30 000 biljetter är nu sålda och rekordet på 20 302 åskådare från gamla Råsunda och mötet med Schweiz 2002 är historia och publiksiffran blir förmodligen högre än när Sverige EM-kvalet mot Rumänien nyligen.

Samtidigt har några hisnande rekord slagits senaste tiden ute i Europa.”

Jag är påläst. Jag vet att det handlar om fotboll. Jag vet också att matchen är en landskamp för damer och rekordet som skall slås – och också gjordes – är för damer. Jag vet också att EM-kvalmatchen var för herrar.

Jag testade den citerade texten för några bekanta. De förstod inte vad rekordjakten gällde.

Och detta bara för att krönikören menar att fotboll är fotboll och inte  damfotboll och herrfotboll. Låt så vara. Även om jag vid besök på FC Rosengårds matcher hälsats välkommen till ”den allsvenska damfotbollsmatchen.”

Så enkelt det hade varit att skriva dit att det handlade om damer. Utan att lägga några som helst genusperspektiv på frågan. Bara för tydlighetens skull.

***

Det kom 25 882, självfallet en imponerande siffra. Men den är ”dopad”. Gratis är gott. Nästan gratis smakar också utmärk. Den höga publiksiffran till trots blev arrangemanget, enligt text-tv, en förlustaffär för Svenska Fotbollförbundet. Biljetterna kostade bara mellan 50 och 150 kronor per styck. PR får kosta och åskådare på plats och via tv fick en bra underhållning.

Dags för lite fotbollsfunderingar.

Och om journalistik.

Med jämna och ojämna mellanrum dyker frågan om vår/höst eller höst/vår som spelterminer i den svenska seriefotbollen upp. Nu senast i samband med Malmö FF:s klara tillkortakommande mot Chelsea i åttondelsfinalen i Europa League. Förespråkarna för en förändring till höst/vår menar att detta skulle ge de svenska lagen större möjlighet att avancera när de europeiska cuperna går in i slutomgångarna.

Men ursäkta, det här förstår jag inte – eller så är jag dum, och det får jag leva med. Det är väl inte frågan om vår/höst eller höst/vår. Frågan gäller naturligtvis under vilka perioder serierna skall spelas. MFF:s sista match i EL 2018 avgjordes den 13/12, den första 2019 den 14/2. För att MFF, eller andra svenska lag, skall ha ett tävlingstempo i sig vid dessa tidpunkter krävs det att Allsvenska håller på fram till månadsskiftet november/december och startar i slutet av januari. Är detta rimlig i ett nordligt land som Sverige?

Förespråkarna hänvisar till Danmark, där man har ett mycket kort vinteruppehåll. Klimatmässigt under vintertid kan Danmark givetvis inte jämföras med Sverige. Och dessutom, se på de danska vinterpubliksiffrorna!

Det gäller inte bara att hänvisa till hybridgräs. Publikkomforten måste vara dräglig. Någon sådan kan bara Stockholmslagen erbjuda vintertid.

Vi får finna oss i att ett allsvenskt fotbollsår börjar kring den 1 april och slutar omkring den 1 november. Att tillrätta säsongen för de få lag som kvalificerar sig för Europaspel efter nyår är inte realistiskt.

Vår/höst eller höst/vår är en helt annan fråga.

***

Hur skall man bedöma en insats i exempelvis en fotbollsmatch om man bara är  hänvisad till en tidning?

Som Sydsvenskan.

I tidningens rapportering från MFF-cupmötet mot Falkenberg nämndes inte med ett enda ord att gästerna var starkt skadedrabbat och ställde upp med många unga reserver. C More gav den informationen.

I går var Kalmar FF på Stadionbesök. På en bild förstod man att Viktor Elm var med i KFF. Två andra KFF-spelare omnämndes vid straffsituationerna. Men jag är övertygad om att mera vidsynta fotbollsläsare gärna ville veta om lagets nyckelspelare Rasmus Elm fanns med.

Och ur en mera lokal vinkel: Spelade den förre MFF-aren och Skurupsgrabben Piotr Johansson i gårdagsmatchen?

Inte ett ord om någotdera.

Givetvis fick man veta vilken strålande bänk MFF hade och vilken kapacitet det fanns på läktaren.

Visst jag borde sluta reagera! Men jag kan inte. Men det kan väl inte bara vara jag som irriterar mig på denna MFF-fixering?

I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott.

Jodå, mitt husorgan Sydsvenskan redovisade medaljörerna i en resultatlista och en TT-artikel på söndagen, främst om damernas stavhopp, och i dag en notis om Fanny Roos kulrekord.
Men det lokala/regionala?

Jag hade mina förhoppningar. I lördagen deklarerade nämligen tidningens redaktionschef Marcus Ekdahl:

Jag ser det som självklart att vi ska ha en stark sportbevakning. Regionen är hem för några av Sveriges allra vassaste elitlag och här finns en breddidrott som imponerar.

Men lokal toppfriidrott är tydligen inget som är tillräckligt imponerande. Det finns fler idrottsliga topprestationer som helt förbises. Om jag inte minns fel fick det senaste SM:et i simning samma styvmoderliga behandling i papperstidningen. Jag kan ge fler exempel.

***

Vad gick vi tidningsläsare miste om att få kommenterar om? Jo, sex guld till MAI plus ett silver och ett brons .Och några ytterligare bra MAI-placeringar och några från IFK Helsingborg.

***

Sen kan man ju analysera Malmöinsatsen. Allt har minst två sidor. Det är ett bra MAI-facit. Men av medaljörerna är det bara Daniela Busk (brons) som har en Malmöförening som moderklubb. Övriga kommer från när och fjärran. Inget ont i det. Men borde en stad av Malmös storlek inte kunna fostra mer än en medaljör och ytterligare en fjärdeplats?  Något liknande var facit från sommarens SM utomhus.

Det måste finnas fler ungdomar med SM-potential i en stad av Malmös storlek.

***

Marcus Ekdahl kommenterade i sitt lördagsinlägg också tidningens famösa livesändning av gräsbytet på Malmö stadion. Han försvarade också sändningen med att tiotusentals personer följde den.

Finns det verkligen så många personer som ägnar sin tid åt något så odramatiskt som att anlägga en gräsmatta?

Min vokabulär innebär också ”följa” att man tittar mer än fem sekunder.

Det är onekligen en fattig tillvaro för personer som ägnar sin tid åt ett sådant nöje.

Tiotusentals!?

***

Några ord om Malmö FF:s 3—2-seger i Svenska cupen mot Degerfors.

Två sanningar verifierades.

1) MFF har inte två lag av allsvensk klass. Som det mer eller mindre upprepats under åren.

2)  Skall man ge talanger speltid och erfarenhet i toppidrott måste de ske i en trygg miljö. Inte som nu i ett B-betonat lag. Det är inte rättvist mot de unga.

Exemplen inom idrotten är många. Resultaten likaså.

”Det står på vår hemsida!”

”Vi hämtar inget från arkiven i dag.”

Det var beskeden jag fick i går förmiddag, när jag på Stadsarkivet skulle hämta ut en box med resultat för min ”Heleneholmsforskning”. I lördags var det nämligen Släktforskningens dag. Det fanns gott om gäster i lokalerna och personalen hade att göra. Jag kan acceptera att en person, en sån här dag, inte kan lägga en halvtimme i arkivkällaren på att serva en privatperson. Men nu är det så, att de som är flitiga besökare och studerar ett ämne kan få sitt material förvarat på ett rullbord i en låst lokal fem meter från receptionen. Men att hämta ”mitt” bord, inte ens detta kunde man hjälpa till med. Trots att det fanns många lediga platser i de talrika rummen.

Byråkrati i sin prydnad!

Och så denna övertro på att alla har tillgång till en dator och går in och studerar en hemsida inför varje besök på en institution.

Nu var det ett strålande väder och i stället för arkivstudier blev det en lite längre motionspromenad.

För att gå bort ilskan.

***

Såg matchen Malmö FF—IFK Malmö, 2—2, i fredags.

Förstår givetvis att intresset för MFF är många, många gånger större än för IFK.

Men måste ett referat i mitt husorgan (det handlar inte om krönikörens text) vara skrivit ur det typiska supporterperspektivet: Baklängesmålen beror alltid på egna misstag, inte på något positivt från motståndaren.

IFK:s mål beskrevs som MFF-misstag. På vilket konto hamnade MFF:s båda kvitteringsmål?

Jag är trött på så undermåliga analyser.

Skribenten i fråga orkade inte ens ta reda på vem som slog in IFK:s 2—1-mål.

Det var 17-årige Mikael Marques de Pombal Vivar, en av Småklubbsmalmös främsta talanger, uppmärksammad av åldersgruppens landslagsledning.

***

Såg att MFF inlett det kollektiva träningsåret med tre pass första dagen och två de resterande veckodagarna.

Lite förvånad är jag över upplägget. Givetvis kan man tycka att professionella fotbollsspelare i allmänhet tränar för lite. Samtidigt har jag ingen uppfattning på träningsstatusen inför nystarten. Men likväl, hur är trötta kroppar mottaglig för en så extrem tung träningsdos? Och då både fysiskt och mentalt.

I kommentarerna från ledarstaben kan man också skönja en viss lättnad över att truppen vekar ha gått oskadd ur den exceptionellt tunga perioden.

I min värld är risken för en rekyl överhängande.

Trötta kroppar är skadebenägna.

Se bara debatten om det tuffa VM-programmet i handboll.

***

Att MFF—IFK spelades i mörkret på plan 9 förvånade många. Den usla belysningen gav inte spelarna rättvisa. Avståndsbedömningen blev lidande.

Det märktes inte minst vid crossbollarna. De hamnade ofta fel.

Enligt en initierad källa var det av bekvämlighetsskäl MFF föredrog plan 9 framför den mer anpassade Limhamns ip.

Gott Nytt År igen!

De berömda bloggarna och krönikörerna ger ut sina bästa inlägg i bokform.

Det är naturligtvis inget för mig. Vem skulle vara intresserad av detta?

Samtidigt är det modernt – och kanske nödvändigt i andra sammanhang – med återvinning.

Så jag tar tagit mig friheten att åter publicera min nyårsönskan från nyårsdagen 2018. Den sammanfaller till största delen med de förhoppningar jag har i dag.

Håll till godo!

2018.

Ett nytt blankt år. Det är mycket man vill fylla det med.

Men hinner man med allt man vill? Och i ett längre perspektiv -- utan att vara sentimental – är det inte dags att börja prioritera, välja bort?

En vän, några år yngre, konstaterade för en tid sedan att han tänkt i samma banor. Han har förstås inblandad i fler projekt än jag. Samtidigt vill jag vara med, känna mig behövd. Visa att jag fortfarande kan. Och inte minst ta del, givetvis av familjelivet, av litteraturen, av politiken inför valet 2018 och av idrotten på olika nivåer, live och via tv och genom mitt stora intresse under cirka 70 år, tidningsläsning.

Och det är häri min främsta nyårsönskan ligger. Kanske en orealistisk sådan i dessa tidningskrisens tider. Jag är väl medveten om problematiken, tids- och personalbrist men jag önskar mig en bredare bevakning. Den enorma bevakningen i Malmö på elitklubbarna i fotboll och ishockey känns övervärderad. Visst förstår jag att det lockar till läsning och nätklickar men har man funderat över hur många man skrämmer bort, de som är intresserade av andra idrotter och, ve och fasa, de som har andra favoritlag än de omhuldade Malmölagen. För att rätt kunna bedöma exempelvis MFF:s satsningar för att vinna ett nytt SM-guld är det självfallet betydelsefullt att ha kännedom om vad som händer i konkurrentklubbarna.

Och vad sker hos HK Malmös och Lugis motståndare? Och i andra klubbar och andra sporter utanför Malmös gränskommuner? Exemplen kan mångfaldigas. Jag är allmänt idrottsintresserad men måste söka den information jag har behov av på förbundens, föreningarnas och andra tidningars nätupplagor.

Jag är övertygad om att en bredare bevakning är receptet att inte förlora fler läsare på pappret. För det är väl så att det är den äldre generationen som är de trogna prenumeranterna? Var rädd om den.

Och tänk vad tid jag kunnat spara, om jag sluppit ägna någon dryg timme per dag att hämta in den information jag saknat i m-i-n tidning.

Tid till sådant jag funderar att välja bort.

Situationen är nästan precis den samma nu ett år senare. Samtidigt blir fler och fler artiklar låsta på nätet i tidningavärlden. Det är en omöjlighet att få ta del av mycket av läsvärt.

Tyvärr!

Min idrottsnyfikenhet blir inte stillad, inte ens vad som sker på elitnivå bara några mil bort.

I kväll är det repris på årets SM-final i handboll.

HK Malmö tar emot IFK Kristianstad i Baltiska hallen.

Det har varit en kort paus i Handbollsligan på grund av landslagsspel. HK var före uppehållet starkt skadedrabbat.

Som läsare av Sydsvenskan och allmänt handbollsintresserad var jag självfallet nyfiken på vad tidningen skulle förmedla om statusen i – främst – HK. Men inte en endaste rad, inte ett ord.

Ni förstår vad jag tycker.

Två av landets bästa handbollslag i ett toppmöte i Malmö är inte värda ens en notis i förhands.

Det är ett förakt mot läsarna, dem man skriver för.