”Tidernas sämsta guldstrid”

Så beskriver Fredrik Lindstrand, en av Sydsvenskan många fotbollskrönikörer, den ovissa och spännande jakten på det allsvenska guldet.

Vad han menar begriper jag inte riktigt, men jag tror att han syftar på att ledande Malmö FF i nuläget bara har ett poängsnitt på 1,96. Men både MFF och Djurgården har en möjlighet att komma upp 2,0, som tydligen är ”skamgränsen” för krönikören. Det har faktiskt förekommit att ett lag, Elfsborg 2012, blivit svenska mästare på under 60 poäng. Några säsonger har bara ett enda lag ett snitt på över 2,0, MFF så sent som i fjor. Man kan också peka på år med fyra lag över 60 poäng, sedan 16-lagsserien instiftades 2008.

I min enkla värld är det ett styrkebevis att fyra lag med två omgångar kvar har guldchans. Bredden på toppen har blivit bättre.  Hammarby, Kalmar och Norrköping kan alla passera 50 poäng. Det skulle i så fall bli sju lag, rekord, över 50-gränsen. Ett bevis på en förbättrad, önskvärd bredd inom elitfotbollen,

Om nu Fredrik Lindstrand tydligen vill vara negativ behöver han bara gå tillbaka ett enda år. 2020 vann MFF på 60 poäng med lagen efter på 51, 49, 48, 47 och 46 poäng.

Det var om något ”Tidernas sämsta guldstrid”.

Låt vara att pandemin satte extra hårda spår i verksamheten.

För trovärdighetens skull måste en journalist undvika överord.

***

Och egentligen kan väl Fredrik Lindstrand inte mena, att hans omhuldade Malmö FF är ett dåligt lag inblandat i ”Tidernas sämsta guldstrid”. Att tre lag skuggar mästarna är ett bevis på konkurrenternas kapacitet. En trupp med tolv utländska spelare (merparten med mer eller mindre aktuella landslagsuppdrag), fyra med dubbla spelarrpass och landslagsspel i tre nationer, samt två spelare med i Sveriges senaste VM-kvaltrupp och så Johan Dahlin, Eric Larsson, Franz Brorsson och Sebastian Nanasi, måste vara den absolut starkaste trupp en svensk klubb någonsin haft tillgång till. Trots några långtidsskador.

Pratet om något ”Tidernas sämsta guldstrid” är av många orsaker nonsens.

Vågorna går i olika medier höga efter det dramatiska slutet mellan Malmö FF och Zenit i fotbollens Champions League, 1—1.

Konspirationsteorierna florerar om att den litauiske domaren var ”köpt”. Jag har, i min kanske enfaldiga värld, svårt att förstå att han vid ställningen 1—0 i 86:e minuten i så fall skulle ha visat ut en rysk spelare.

I kommentarerna till 1—1-straffen heter det i de flesta fall ”billig”, få, utom de mest blåögda, kallar den felaktig. Det finns inga billiga straffar, det är antingen eller.

Jag är fullständigt övertygad om, att om situationen mellan Eric Larsson och Dzjuba skett på mittplan och det blivit frispark till Zenit hade ingen haft något att erinra.

Det som förvånar mig är, att ingen ifrågasatt MFF-tränaren Jon Dahl Tomasson defensiva taktik med förstärkning av defensiven på slutet. MFF överlät hela initiativet till motståndarna. Även med en spelare mer. Det straffade sig.

***

Såg också hur tidningsexperternas spelarbetyg varierade kraftigt. Malmömedia och riksmedia hade verkligen olika uppfattningar.

***

Som jag skrivit tidigare: Jag är ingen vän av VAR, videogransking i efterhand. Det finns så många svårbedömda och på sitt sätt kanske avgörande situationer på hela plan, som inte VAR-granskas. Det känns ibland futtigt att en en decimeter felplacerad tå kan avgöra en offsidesavblåsning medan en ”gulröd” kapning på mittplan passerar utan granskning.

Det dröjde bara några timmar efter mitt förra blogginlägg, innan Malmö FF åter kände sig förfördelat.

Man skulle fått straff i duellen mellan MFF:s Colak och Häckens Johan Hammar. Det blev några rubriker och hårda kommentar ur MFF-synvinkel. De från Häckenhåll betydligt mindre och hovsammare efter duellen mellan MFF-målvakten Johan Dahlin och Häckens stjärnskott Patrik Wålemark.

Jag är evinnerligt trött på fixeringen kring just storklubbarna och det påstådda missgynnandet. Nu friade domaren Adam Ladebäck i båda fallen. Rätt eller fel? Vill bara konstatera att han dömt mot Dahlin, hade det blivit minst gult. Det har jag expertisord på.

***

Hade tankar på att skriva ner mina funderingar redan direkt efter 2—2-mötet, men föredrog att i lugn förbereda mig för ett försenat 50-årsjubileum med god mat, gott vin i ståtliga Knutssalen i Malmö Rådhus. Det var Malmö stad och Limhamns Brottarklubb, en från 1970 sammanslagning av BK Kärnan och Fiskarenas IF, som bjöd.

LBK har blivit en förening i tiden, mycket präglad av Jörgen Olssons, konsulentens idéer och energi. Den förre Europamästaren fick berättigade, stående applåder efter sitt tal om klubbens utveckling och nuvarande status.

***

Söndagen ägnades åt nödvändig cykelmotion och två allsvenska fotbollsmatcher. I sin nedsuttna tv-fåtölj är det lätt att vara kritisk. Men också att ödmjukt konstatera att döma fotboll är svårt, även vid en granskning i slow motion. I mötena Halmstad—Elfsborg och Varberg—AIK utdelades varningar, som innebar avstängningar. Ingen av dem efter speciellt fula tacklingar. Kanske därför extra svåra att acceptera i detta skede av säsongen.

***

Det kändes därför extra skönt att höra AIK:s tränare Bartosz Grzelak konstatera att han tyckte att den svenska domarkåren håller hög klass,

Till skillnad från Fotboll Skånes MFF-följare Ole Törner, som anser att Adam Ladebäck knappast duger ens i Superettan. Törnes domarförföljelsemani och hans nedlåtande syn på dem som inte tycker som han i fotbollsfrågor, gör, att jag återigen kommer att avsäga mig prenumerationen på Fotboll Skåne. Väl medveten om att det gör varken från eller till för sajtens ekonomi.

***

Det diskuteras livligt hur många varningar en spelare skall ha, innan hen blir avstängd och om man skall ta hänsyn till intervallen mellan de gula korten. Finns väl all anledning för en sådan diskussion.

Men i min värld är det viktigare att gradera allvaret i varningarna. En brysk tackling skall inte värderas lika mycket som en bortpetad boll. I en rättsstat skall påföljden stå paritet till brottets allvar. Så fungerar inte fotbollens bestraffningsregler.

***

Åter till MFF—Häcken! Irma Zibanejad, Discoverys kommentator, som för övrigt ofta pratar så fort och oartikulerat att vi 80 + har svårt att hänga med, tjatade ideligen om hur många spelare MFF av olika anledningar saknade. Men hon glömde att Häckens frånvarolista var näst intill lika lång, Rasmus Lindgren, Tobias Heintz, Samuel Gustafsson, Leo Bengtsson, Ali Yossef och Mohamad Nasiru.

Förvisso inte lika namnkunniga som de sakande MFF-arna, men väl så behövliga i en Häckentrupp, som denna lördagseftermiddag var väl så bra som MFF:s.

Även riksmedia är storlagsfixerad.

Sensationer är idrottens krydda.

Bara det nu inte drabbar det egna laget. Då blir det svarta, dystra rubriker och ingen hejd på eländet. Bland journalister och den stora idrottsallmänheten. Läs, och lyssna på gator, krogar och torg!

Jag tänker förstås på VM-kvalmötet i fotboll mellan Georgien och Sverige, 2—0. Visst, Sverige var inte bra. Men det borde ha funnits en varningsklocka hos alla inblandade. Ingen, inte ens de riktigt stora europeiska fotbollsnationerna, reser österut och spelar hem tre säkra poäng.

Vi matas ideligen om konstaterandet att konkurrensen inom världsfotbollen, för båda könen och på såväl landslags- som klubbnivå, blir allt hårdare. Så är det och det finns högre rankade nationer än Sverige som förlorat mot icke etablerade nationer. Se bara på Islands mästerskapsinsatser!

De fotbollsintresserade svenskarna, journalister som allmänheten, var inte förberedda, inte pålästa. ”Ingen” trodde Sverige kunde förlora.

Kring 1990, då Sovjet och Jugoslavien delades i en massa nationer, kommenterade en förbundskapten de förändrade idrottsliga förutsättningarna så här:

Det är lättare att bli Europamästare nu men svåre att komma tia.

Nu pratade Rolf ”Wofflan” Nilsson om basket men visdomsorden har sitt berättigande även i de flesta andra idrotter. Bredden är numera så mycket större.

Jag medger, Sverige var inte bra, men allt är inte svart och vitt. Georgien hade många bra spelare och hade de viktiga marginalerna med sig. Som Sverige haft tidigare i det här VM-kvalet.

Spelarbetygen i media var satta i besvikelsens tecken. Zlatan var den ende spelare som (i genomsnitt) fick mer än godkänt. Jag vet inte, funderar bara: Finns det någon psykologisk faktor bakom att så många lagkamrater inte spelade på den nivå man faktisk sett dem prestera på?

Revanschens tid kommer snabbt. I morgon kväll.

I morse lyssnade jag på Radio Malmöhus.

Vi pass halv nio sände man ett kort lokalt sportinslag. Man nämnde givetvis – och det var självklart – den fullsatta Arenan i Malmö (12 600) och Redhawks förlust mot Växjö. Att Rögle förlorat i Linköping berättade man också om.

Men inte ett ord om att både Lugi och Ystads IF spelat i Handbollsligan.

08.40 har Radiosporten ett kort inslag om sport, alla ishockeyresultaten rapporterades. Inte ett enda från handbollens tre ligamatcher.

***

I tisdags spelade HK Malmö en kvalmatch i European League i handboll mot Toulouse. I Text-TV fanns matchen inte med på tablån, lika lite som lagets – och Ystads IF:s – tidigare möten i Europatävlingarna.

***

Säsongens nyhet inom den inhemska handbollen är Svenska cupen för damer och herrar. Tävlingarna har pågått en tid, är nu inne i slutspelet. Och i stort helt utanför den massmediala världen. Svenska Handbollförbundet, huvudarrangören, har helt misslyckats med att marknadsföra cupen.

***

I dagens hårda mediakonkurrens gäller det att på alla sätt informera om sin verksamhet. Underbemannade redaktioner klarar inte av att själv hitta all information.

Förbund och föreningar hänvisar ofta till mer eller mindre lättnavigerade egna hemsidor men glömmer att det vimlar av hemsidor och en allmänidrottsintresserad person inte kan ägna hela dygn åt att scrolla runt på nätet.

***

Regionens tidningar har koncentrerat sin handbollsbevakning mera lokalt och ägnar sig mestadels åt de högre nivåerna.

För de handbollsintresserade är nättidningen Skånesport.se en ypperlig källa. Den skriver både om elit och bredd. Många av artiklarna är osignerade men jag tror mig veta vem som är skribent till de flesta. Och eftersom denna (maskulin) är kunnig och dessutom lugnat ner sitt bombastiska språk är handbollsartiklarna på Skånesport mycket läsvärda.

”Rädda svensk fotboll!”

Vi ser banderollen vid i stort varje allsvensk fotbollsmatch.

Följd av en uppmaning: ”Slopa villkorstrappan!”.

Och dessa budskap till hälften dolda i moln från förbjudna bengaler.

Svensk fotboll är så oerhört mycket större än vad några supportergrupper säger sig företräda. De representerar sig själva, inte den stora svenska fotbollsfamiljen, från aktiva knattar till spelare upp i åren och inte heller de ledare med olika uppgifter i föreningar och förbund. Och de åskådare som av olika anledningar inte vill beblanda sig med klackarna.

Nu talar vi om stora tal. De som utgör svensk fotbolls breda grund. De som är svensk fotboll.

Inte de som skriker mest och faktiskt bryter mot lagar, tagna i den svenska riksdagen.

Dialogen mellan fotbollen och myndigheterna har tydligen varit trubbig. Polisen vill inte ge avkall på sina krav på att de regler som finns, skall gälla för att man åter skall kunna fylla alla sektionerna på arenorna. (Det gäller inte de speciella pandemireglementen.)

Det är myndigheternas uppgift att se till att befolkningen skall kunna vistas var som helst i samhället utan att utsätta sig för fara. Pyroteknik anses vara en fara och är förbjudet. Skall polisen bara bortse från det olagliga?

Och varför kan åskådare på plats inte hjälpa polisen och se till att lagbrytarna åker fast. För om olagligheterna upphör är jag övertygad om att villkorstrappan försvinner.

***

Såg Zenit—Malmö FF. 4—0, i Champions League. Finns ingen anledning att kommentera matchen. Det har gjorts ur alla synvinklar och med olika färg på glasögonen.

Men en rubrik i dagens Sydsvenska förvånar mig: Hånad efter röda kortet.

Jag uppfattade Zentits Malcoms applåd mot Anel Ahmedhodzic som en fin gest för Anels goda insats. Man gör så i några idrotter när någon duktig spelare blivit utvisad och då inte på grund av ojustheter, som den här handsituationen på Ahmedhodzic. Har faktiskt sett något liknande i en tidigare fotbollsmatch.

Av Malcoms reaktion att döma blev han förvånad över MFF-spelarens reaktion. Malcom ville väl.

I onsdags satt jag och blev lite irriterad på Alexander Axén och Anders Andersson, när den kunniga duon kommenterade Elfsborg—Malmö FF, 0—1.

Inte på grund av deras åsikter om spel om spelare utan att de till leda upprepade att förloraren var utanför guldstriden i den allsvenska herrfotbollen. Samtidigt påminde de otaliga gånger om hur mycket som återstår med åtskilliga hinder på vägen. Det lät som de ville överdramatisera matchens betydelse. Det kommer många lika viktiga möten under de tio omgångar som  återstår. När höstvindarna viner och regnet vräker ner och gör naturgräsplanerna svårspelade kommer det att bli en del överraskande resultat.

Allsvenskan lever. Elfsborg är inte utanför någon guldstrid.

***

Ideligen läser man artiklar baserade på mer eller mindre sannolika statistiska grunder. Varje serie lever sitt eget liv. Förutsättningarna i restprogrammen är olika för varje år. En tabellställning efter 20 omgångar för tio år sedan är inte relevant 2021.

***

Efter 20 omgångar i år har Djurgården och AIK tappat 19 poäng, MFF 22 och Elfsborg 24. På de återstående tio matcherna är det väl sannolikt – statistiskt, om jag nu är inkonsekvent i mitt resonemang -- att de här lagen kommer förlora ungefär tio poäng ytterligare. Ett minus här, ett plus där, visar hur spännande det förhoppningsvis blir.

***

Så finns det en faktor till, domarna. Hösten har bjudit på många omdiskuterade, kanske poängavgörande, situationer. De lär bli fler.

De stora rubrikerna om domarinsatserna i de två senaste MFF-matcherna i Malmömedia uteblev helt. De uteblivna signalerna gynnade MFF. Det var annat ljud i skällan vid poängtappen mot Göteborg och Norrköping. Var finns trovärdigheten?

***

Spelarintervjuer direkt efter en match är vanligtvis ingen höjdare och inte rättvisa mot frustrerande spelare – eller tränare för den delen.

Elfsborgs lagkapten Johan Larsson är ett föredöme, alltid lugn och behärskad. Är han i obalans avböjer han vänligt att få slippa fortsätta.

Efter den snöpliga 0—1-förlusten mot MFF kommenterade han inte med ett ord den uteblivna straffen efter Feliz Beijmos tio meter långa armdragning på honom. Säg någon annan som inte utnyttjat tillfället att odugligförklara domaren?

Det är mittiveckanomgång i Allsvenskan, omgång 20,

11 matcher återstår, med andra 33 poäng står på spel.

Från Malmöhåll har det, när tabelläget inte ser lika ljus ut som för några veckor sedan, ett flertal gånger påpekats på omöjligheten (ja, detta starka ord har faktiskt använts) att lyckas på två fronten, i Europa och i Allsvenskan. Underförstått att det behövs så stora och kvalitetsmässiga trupper att det är för svårt för svenska klubbar. Men om inte stora mäktiga Malmö FF med sina överlägsna ekonomiska muskler, den elitmässigt bredaste truppen och i grunden den högst rankade ungdomsakademin i landet kan klara av ett tvåfrontskrig, hur skall då de övriga svenska toppklubbarna klara det?

Jag ställer frågan eftersom jag till leda läst Malmöbaserade krönikörer fråga varför det bara är MFF som satsar för Europaspel och inte övriga toppklubbar. I tv upprepar Daniel Nannskog samma mantra.

Svaret är enkelt, resurserna finns inte. Pengarna går åt till att forma bra allsvenska trupper, som någon gång får pröva på att spela internationell tävlingsfotboll.

I min värld kan man inte kritisera klubbledningar som först och främst värnar om att få ett stabilt allsvenskt lag framför vanskliga Europaäventyr, där en oturlig lottning kan ge direkteliminering. Följda av ekonomiska problem.

Det är lätt att sitta på en redaktion, eller i ett TV-hus, och skära breda remmar ur andras läder.

Verkligheten är en bra grund att känna till även för krönikörer.

***

Om några timmar är det avspark för toppmötet Elfsborg—Malmö FF. Av många kallat en ödesmatch. Så är det naturligtvis inte. För med tio matcher kvar återstår många hinder. Det lär bli många poängtapp för alla lagen. Glöm inte de inbördes mötena, förutom nu Elfsborg—MFF. även Stockholmsderbyt AIK—Djurgården, Djurgården—Elfsborg, MFF—AIK och Elfsborg—AIK.

Plus så svåra hinder som Kalmar FF, Norrköping och Hammarby, alla med en hög högstanivå.

Och så kan ett lag som, nu senast, Östersund mot Elfsborg, 3—1, ha alla marginaler med sig, 1—0 efter en av säsongens mest generösa bjudningar, 2—0, ett skott från distans som Blair Turgott inte lär upprepa i år, och 3—0 via touch.

Elfsborg var inte bra men insatsen var ingen indikation på formen.

Jag blir inte förvånad om tabelltoppen på torsdagskväll ser ut så här:

1) Djurgården        41 poäng

2) AIK                    41 poäng

3) Elfsborg             37 poäng

4) Malmö FF           36 poäng

5) Norrköping         33 poäng

6) Hammarby         33 poäng

7) Kalmar FF          31 poäng