Sveriges handbollsherrar åter bland de sex främsta i ett globalt mästerskap.

I år sämst sexa i detta inte fullt rättvisa covid-19-EM. Det är i detta härad Sverige befinner sig, silver i VM i fjor, femma i OS lite senare 2021. Det är tufft på den europeiska toppen. Så här långt i EM är det bara de två senaste världsmästarna, Danmark, som är obesegrade.

Hur nu än slutfacit blir för det svenska laget är insatsen godkänd. Oavsett vad kommentator i press, radio och tv med skilda kunskaper predikar. Konsekvensen saknas, inte bara kritikerna emellan, utan även i de enskilda krönikörens synpunkter. Man kan inte ena dagen efterlysa en bredare matchning för att nästa dag mena att coachningen är underlig, när storstjärnan Jim Gottfridsson får välbehövlig vila för att sen komma in och avgöra.

OS, VM och EM är examensprov. Men samtidigt inskolning för spelare att bli stabil på hög nivå. Med ett mästerskap per år, OS-år till och med två, och även då och då kval för att nå ett internationellt slutspel är möjligheterna inte många att få ”vanliga” betydelselösa landskamper. Förbundskaptenerna måste – som nu med det unga svenska laget – ge de orutinerade spelarna utvecklande speltid i spänt läge. Någon måste – i alla fall hjälpligt – kunna ersätta Jim Gottfridsson.  Det är så jag ser på matchningen.

Nej, en bred coachning, byggd på spelarnas kapacitet, är vägen till långvariga framgångar. Några kortvariga svackor i enskilda matcher får inte skymma de framtida långsiktiga målen.

Glenn Solberg/Martin Boquist har mitt fulla förtroende. Vad de nu kan vara värt.

De tänker positivt och framåt. Inte på intetsägande och okunniga rubriker.

Inte går Sverige in i EM-handbollens mellanrunda som någon favorit, inte.

Den krampaktiga matchen mot Tjeckien, oavgjort, har kylt av de optimistiska tankarna. Det var inte bara målvaktsspelet som var undermåligt. Det var tempofattigt och det hör inte hemma i en modern, progressiv handboll.

Jag, vanligtvis en obotlig optimist när det gäller svensk landslagshandboll, började deppa. Nedstämdheten blev inte bättre om beskeden om covid-19:s intåg i den svenska truppen.

Men så är det ju där med det speciella med handbollen, de små marginalerna, som kan förändra allt. Det är ofta kort mellan en usel insats och en toppenmatch, ibland bara några dagar. Handbollshistorian, både den internationella och den svenska, kan visa upp många exempel.

Det är med detta som bakgrund jag om någon timme skall inta tv-fåtöljen och tro på en svensk seger över Ryssland.

***

De mediokra (vi använder detta lite mildare adjektiv) mot Spanien och Tjeckien har naturligtvis gett negativa kommentarer om den svenska coachningen. Det är inte lätt att tillfredsställa alla. Ena gången vill man att laget bäste/viktigaste spelare Jim Gottfridsson skall vila några perioder men när har gör detta och spelet inte fungerar är kritikerna snabbt framme och menar att förbundskaptenen borde bytt tillbaka tidigare. Tonerna har varit liknande när målvakterna Palicka/Johannesson alternerat.

Byten måste få tid att verka. Självförtroende får inte raseras i en tidsmässig kort turnering med förhoppningsvis nio matcher.

Och handen på hjärtat: Vem hade tippat annat än att Sverige skulle gå in i mellanrundan med just noll poäng?

***

För en allmänt handbollsintresserad har de inledande matcherna gett mycket positivt.

Vi som sett Nebosja Simic, Montenegros målvakt, i H 43, HK Malmö och IFK Kristianstad satt väl bara och väntade på han efter att knappt tagit ett enda skott mot Slovenien skulle komma in i den så kallade zonen och fixa de svåraste avsluten. Vi fick vänta länge. Men perioden kom och Montenegro vann och Ljubomir Vranjes, förbundskapten i Slovenien, fick byta jobb.

***

I mitt förra inlägg menade jag att Nederländerna saknade en bra målvakt för att avancera i detta EM. Vad fel jag hade. Bert Ravensbergen är alldeles utmärkt och tack vare hans insats mot Portugal är Nederländerna i mellanrundan och ett välkommet nytillskott i världseliten.

Jag är en passionerad tidningsläsare.

I närmare 70 år har jag dagligen haft tillgång till (minst) två morgontidningar. Från något år sedan har jag bara en. Men jag erkänner att jag ”låst upp” några tidningar och sajter för att få den information jag vill ha och inte får genom min tidning. Mina köp är mest idrottsrelaterade men det finns ju även inträde på andra intressanta avdelningar.

***

För att nu ta ett exempel från sportens värld. Friidrott, inte ens Malmös, kan man följa utan att söka sig utanför Sydsvenskan (för det är den tidning som är ”min”) och listan över idrotter som mer eller mindre helt negligeras är diger. VM-brottare, SM-vinnare i squash, simmare av hög nationell klass från stan får inte en rad. Listan kan som sagt göras oändligt mycket längre.

***

Med speciellt stort intresse följer jag den inhemska handbollen och fotbollen, för herrar. För att få en överskådlig bild av motståndet till HK Malmö och Lugi i handboll och Malmö FF i fotboll är det intressant att få information om vad som sker hos konkurrenterna. Men speciellt inom handbollen är den undermålig. Inte ens vad som händer i Ystad och Kristianstad finns det någon info om.

Läsarna tvingas ut på nätet för att få den grundinformation som ger en extra dimension till tittandet och läsandet.

Och vill man vara lite lagom elak hade reportrarna fått bättre renommé om de varit bättre pålästa på motståndarna. Jag anser – och kommer alltid att göra det – att det är en personlig skymf mot en spelare att kalla henne/honom, exempelvis, motståndarmålvakten utan nämna hens namn. Det sker allt som oftast.

***

Under helgerna har Sydsvenskan tvingat sina läsare till sin e-tidning. I 17 avsnitt har man delat upp boken Ett gott nytt år, ett brottsdama från Malmö. Men de röda dagarna utan tidning finns bara avsnitten i e-tidningen.

Boken är helt ok, lättläst, delvis spännande med igenkännande Malmömiljöer. Jag har följt den och kommer att göra det till slutet.

Men jag är irriterad. Jag har en stationär dator, ingen läsplatta och en mobiltelefon som man med åldrande ögon inte vill läsa halvtimmeslånga artiklar på, Lösningen har blivit att trycka ut avsnitten på skrivaren. I dag sex tätskrivna A 4-sidor.

Skall det vara så besvärligt att ta del av en tidningsartikel?

Jag vet personer som gav upp redan juldagen,

***

En tidning är ju så behändig. Kan läsas var som helst och när som helst. Hinner man inte på morgonen kan man ta det på eftermiddagen eller på kvällen eller till och med dagen efter. I sängen eller i den sköna läsfåtöljen.

Bara inte på en kontorsstol framför en tv-skärm.

Varför tvingar tidningsvärlden läsarna dit?

Den här del 3 av mina allsvenska funderingar handlar mest om Malmö FF:s Europaspel, men detta är intimt förenat med spelet i Allsvenskan.

Därför får det bli samma rubrik men betoning på funderingar.

I ett tidigare inlägg noterade jag att nio av de 16 spelare som säkrade MFF:s guld hade utländskt pass och undrade om detta var en utveckling likt den som sker i många andra länder. En annan tendens är att ett växande antal svenska spelare med dubbla pass föredrar att representera andra nationer än Sverige. I MFF finns fyra, målvakten Diawara, Ahmedhodzic, Rakip och Nalic. I gårdagsmötet mot Juventus, 1—0 till Turinlaget, använde MFF 14 spelare. Endast en, 33-årige veteranbacken Martin Olsson, kan vara aktuell för ett svenskt landslag. Jag vet att det på skadelistan finns några till.

Många menar att det gynnar svensk fotboll att spelarna i de lag som får möjlighet till Europaspel får nödvändig internationell, utvecklande erfarenhet. Men gynnar det verkligen svensk elitfotboll, där det främsta målet är bra landslag? Jag klandrar inte MFF. Varje förening har rätt att staka ut sin egen väg till framgång. Men jag vänder mig mot det ständigt upprepade mantrat att MFF:s framgångar gynnar svensk fotboll.

Framgångarna gynnar MFF.

De små smulor som hamnar hos övriga klubbar är jämförelsevis försumbara. Speciellt med tanke på de över 200 miljoner som mästarna spelat in 2021,

MFF-insatserna i Europa ger inte heller tillräckligt med rankningspoäng för att ge övriga svenska lag gynnsammare lottning. De kommer i ett tidigt skede av turneringen få högre rankade klubbar att möta.

***

Vid MFF:s tillkortakommande i Europa hänvisas nästan alltid till skillnaden i ekonomiska muskler. Visst är det så. Samtidigt – och nu återgår jag till Allsvenskan – är resurserna mellan MFF och konkurrenterna enorma. Att så många lag hotade MFF ända in i slutomgångarna och att MFF tappade poäng mot lag från de lägre nivåerna, tolkar jag som att Allsvenskan är bättre än sitt rykte.

Jag gillar Sveriges högsta serie och har haft större behållning av många i den än av Juventus—Malmö FF. För handen på hjärtat, det var ingen större idrottslig underhållning. Även om vissa bedömare vill få läsarna att tro det.

Fotboll går alltid före ishockey i min idrottsvärld.

Ja, om det är ungefärligt lika idrottsligt värde. I går gjorde jag ett undantag, föredrog Malmö Redhawks viktiga match mot Djurgården, 3—0 till Stockholmslaget, framför Sveriges damers 3—0-vinst i VM-kvalet mot Slovakien. I periodpauserna hann jag förstås se en dryg halvtimmes fotboll.

Nörd!

***

Ishockeyns finesser lär jag aldrig förstå mig på. Men med sin intensitet och sina många målchanser (alla puckar framför kassen är ju en presumtiv målchans), kan jag förstå intresset om man har något favoritlag,

Men, som jag sagt tidigare, slumpen spelar för stor roll. Därför förstår jag inte att Sydsvenskans reporter menar att Redhawks ”blev överkört”. Okej, 3—0 kan tyckas vara en bred marginal men Malmö hade ungefär lika många studsande och hoppande puckar kring kassen och i målramen som Djurgården.

Även i andra idrotter kan marginalerna spela en avgörande roll, men inte i den utsträckning som i ishockey. Jag har tidigare sett några sista perioder med Redhawks och intrycket kvarstår: Marginalerna har hittills inte varit på Redhawks sida. Jag tycker faktiskt lite synd om Malmö. Men någon logik lär väl finnas, eftersom Rögle, exempelvis, har 21 poäng fler än Malmö Redhawks.

Det är väl bara det att jag inte förstår ishockeyns finesser.

***

Av det jag såg av Sveriges möte mot Slovakien var det en klar seger och ett övertygande spel.

Damfotbollens påhejare är noga med att poängtera den internationellt stora, positiva utvecklingen under senare år. Så är det förstås. Slutmatcherna i de internationella mästerskapen är oftast bra och underhållande idrott.

Men, men …

Det pågående VM-kvalet visar dock hur smal den europiska toppen är. 20—0, 11—0, 8—0, 8—0. 7—0 och så vidare är segersiffror från i går. Det är innebandysiffror. Och det är väl ingen fotbollsvän som känner sig smickrad av en sådan jämförelse.

***

Chris Härenstam, många gånger mer PR-man är objektiv reporter, har – som i går – en benägenhet att upphöja passningar, kombinationer, intentioner med mera till något exceptionellt. Händelser som är vardag på en herrmatch på samma nivå.

Man gör inte damfotbollen en tjänst genom att uppgradera prestationen. Den fysiska skillnaden mellan damer och herrar ger naturligtvis en skillnad, bland annat i tempo och kraft, men i exempelvis teknik, taktik och spelförståelse kan man begära lika mycket av elitspelare från båda könen. Chris Härenstam lägger ofta ribban på olika höjd.

”Tidernas sämsta guldstrid”

Så beskriver Fredrik Lindstrand, en av Sydsvenskan många fotbollskrönikörer, den ovissa och spännande jakten på det allsvenska guldet.

Vad han menar begriper jag inte riktigt, men jag tror att han syftar på att ledande Malmö FF i nuläget bara har ett poängsnitt på 1,96. Men både MFF och Djurgården har en möjlighet att komma upp 2,0, som tydligen är ”skamgränsen” för krönikören. Det har faktiskt förekommit att ett lag, Elfsborg 2012, blivit svenska mästare på under 60 poäng. Några säsonger har bara ett enda lag ett snitt på över 2,0, MFF så sent som i fjor. Man kan också peka på år med fyra lag över 60 poäng, sedan 16-lagsserien instiftades 2008.

I min enkla värld är det ett styrkebevis att fyra lag med två omgångar kvar har guldchans. Bredden på toppen har blivit bättre.  Hammarby, Kalmar och Norrköping kan alla passera 50 poäng. Det skulle i så fall bli sju lag, rekord, över 50-gränsen. Ett bevis på en förbättrad, önskvärd bredd inom elitfotbollen,

Om nu Fredrik Lindstrand tydligen vill vara negativ behöver han bara gå tillbaka ett enda år. 2020 vann MFF på 60 poäng med lagen efter på 51, 49, 48, 47 och 46 poäng.

Det var om något ”Tidernas sämsta guldstrid”.

Låt vara att pandemin satte extra hårda spår i verksamheten.

För trovärdighetens skull måste en journalist undvika överord.

***

Och egentligen kan väl Fredrik Lindstrand inte mena, att hans omhuldade Malmö FF är ett dåligt lag inblandat i ”Tidernas sämsta guldstrid”. Att tre lag skuggar mästarna är ett bevis på konkurrenternas kapacitet. En trupp med tolv utländska spelare (merparten med mer eller mindre aktuella landslagsuppdrag), fyra med dubbla spelarrpass och landslagsspel i tre nationer, samt två spelare med i Sveriges senaste VM-kvaltrupp och så Johan Dahlin, Eric Larsson, Franz Brorsson och Sebastian Nanasi, måste vara den absolut starkaste trupp en svensk klubb någonsin haft tillgång till. Trots några långtidsskador.

Pratet om något ”Tidernas sämsta guldstrid” är av många orsaker nonsens.

Vågorna går i olika medier höga efter det dramatiska slutet mellan Malmö FF och Zenit i fotbollens Champions League, 1—1.

Konspirationsteorierna florerar om att den litauiske domaren var ”köpt”. Jag har, i min kanske enfaldiga värld, svårt att förstå att han vid ställningen 1—0 i 86:e minuten i så fall skulle ha visat ut en rysk spelare.

I kommentarerna till 1—1-straffen heter det i de flesta fall ”billig”, få, utom de mest blåögda, kallar den felaktig. Det finns inga billiga straffar, det är antingen eller.

Jag är fullständigt övertygad om, att om situationen mellan Eric Larsson och Dzjuba skett på mittplan och det blivit frispark till Zenit hade ingen haft något att erinra.

Det som förvånar mig är, att ingen ifrågasatt MFF-tränaren Jon Dahl Tomasson defensiva taktik med förstärkning av defensiven på slutet. MFF överlät hela initiativet till motståndarna. Även med en spelare mer. Det straffade sig.

***

Såg också hur tidningsexperternas spelarbetyg varierade kraftigt. Malmömedia och riksmedia hade verkligen olika uppfattningar.

***

Som jag skrivit tidigare: Jag är ingen vän av VAR, videogransking i efterhand. Det finns så många svårbedömda och på sitt sätt kanske avgörande situationer på hela plan, som inte VAR-granskas. Det känns ibland futtigt att en en decimeter felplacerad tå kan avgöra en offsidesavblåsning medan en ”gulröd” kapning på mittplan passerar utan granskning.

Det dröjde bara några timmar efter mitt förra blogginlägg, innan Malmö FF åter kände sig förfördelat.

Man skulle fått straff i duellen mellan MFF:s Colak och Häckens Johan Hammar. Det blev några rubriker och hårda kommentar ur MFF-synvinkel. De från Häckenhåll betydligt mindre och hovsammare efter duellen mellan MFF-målvakten Johan Dahlin och Häckens stjärnskott Patrik Wålemark.

Jag är evinnerligt trött på fixeringen kring just storklubbarna och det påstådda missgynnandet. Nu friade domaren Adam Ladebäck i båda fallen. Rätt eller fel? Vill bara konstatera att han dömt mot Dahlin, hade det blivit minst gult. Det har jag expertisord på.

***

Hade tankar på att skriva ner mina funderingar redan direkt efter 2—2-mötet, men föredrog att i lugn förbereda mig för ett försenat 50-årsjubileum med god mat, gott vin i ståtliga Knutssalen i Malmö Rådhus. Det var Malmö stad och Limhamns Brottarklubb, en från 1970 sammanslagning av BK Kärnan och Fiskarenas IF, som bjöd.

LBK har blivit en förening i tiden, mycket präglad av Jörgen Olssons, konsulentens idéer och energi. Den förre Europamästaren fick berättigade, stående applåder efter sitt tal om klubbens utveckling och nuvarande status.

***

Söndagen ägnades åt nödvändig cykelmotion och två allsvenska fotbollsmatcher. I sin nedsuttna tv-fåtölj är det lätt att vara kritisk. Men också att ödmjukt konstatera att döma fotboll är svårt, även vid en granskning i slow motion. I mötena Halmstad—Elfsborg och Varberg—AIK utdelades varningar, som innebar avstängningar. Ingen av dem efter speciellt fula tacklingar. Kanske därför extra svåra att acceptera i detta skede av säsongen.

***

Det kändes därför extra skönt att höra AIK:s tränare Bartosz Grzelak konstatera att han tyckte att den svenska domarkåren håller hög klass,

Till skillnad från Fotboll Skånes MFF-följare Ole Törner, som anser att Adam Ladebäck knappast duger ens i Superettan. Törnes domarförföljelsemani och hans nedlåtande syn på dem som inte tycker som han i fotbollsfrågor, gör, att jag återigen kommer att avsäga mig prenumerationen på Fotboll Skåne. Väl medveten om att det gör varken från eller till för sajtens ekonomi.

***

Det diskuteras livligt hur många varningar en spelare skall ha, innan hen blir avstängd och om man skall ta hänsyn till intervallen mellan de gula korten. Finns väl all anledning för en sådan diskussion.

Men i min värld är det viktigare att gradera allvaret i varningarna. En brysk tackling skall inte värderas lika mycket som en bortpetad boll. I en rättsstat skall påföljden stå paritet till brottets allvar. Så fungerar inte fotbollens bestraffningsregler.

***

Åter till MFF—Häcken! Irma Zibanejad, Discoverys kommentator, som för övrigt ofta pratar så fort och oartikulerat att vi 80 + har svårt att hänga med, tjatade ideligen om hur många spelare MFF av olika anledningar saknade. Men hon glömde att Häckens frånvarolista var näst intill lika lång, Rasmus Lindgren, Tobias Heintz, Samuel Gustafsson, Leo Bengtsson, Ali Yossef och Mohamad Nasiru.

Förvisso inte lika namnkunniga som de sakande MFF-arna, men väl så behövliga i en Häckentrupp, som denna lördagseftermiddag var väl så bra som MFF:s.

Även riksmedia är storlagsfixerad.