AIK—Malmö FF 2—0.

Jag såg matchen tillsammans med Discoverys experterna Tommy Åström, Alexander Axén, Jens Fjellström, Irma Helin, Jonas Dahlquist och Niklas Jarelind.

Jo, så många framförde sina åsikter om matchen. Ju längre matchen fortskred desto snabbare föll mitt självförtroende. Det här med fotboll begriper jag inte alls. Ideligen fick man höra vilken toppmatch, alltså kvalitetsmässigt, vi beskådade.

Och så sitter jag i min ensamhet i min nedsuttna, men sköna, tv-fåtölj, och tycker att det är märkligt att två förväntade topplag kan göra så förvånansvärt många enkla misstag med tanke på ett sällsynt minst sagt, uselt tempo. Men har så många experter en annan uppfattning, så är det givetvis jag som har fel. Alexander Axén var så småningom, i ärlighetens namn, inne på att matchen nog höll för lågt tempo för att klassas som en toppmatch.

***

När så MFF-tränaren Milos Milojevic efteråt gav sin syn på matchen, återfick jag mitt självförtroende. Han menade nämligen att tempot överlag var alldeles för dåligt för att såra en allsvensk konkurrent.

Jag börjar gilla Milos Milojevic.  Han är ärlig i sina kommentarer.

***

MFF:s skadesituation måste också beröras. Om jag inte helt missuppfattade Milos Milojevic så har  klubben med tanke på åldersstrukturen kalkylerar med att tvingas till en större rotation än vad som är vanligt. Laget kan, om alla stjärnor står rätt, spela över 50 tävlingsmatcher i år. Det kräver resurser till stora trupper. Men också att det finns spelare med kapacitet att skadefria spela mer än varannan match. Kontinuitet och erfarenhet är bra grunder att bygga framgångar på.

Men risken är också att man litar för mycket på just kontinuitet och erfarenhet och att verkligheten också kan hinna i fatt många spelare. Inte minst skade- och rehabiliteringmässigt.

Kanske något att fundera över.

I går blev jag glad, när jag läste Sporten i min tidning sedan cirka 70 år, Sydsvenskan.

Man hade ett helt uppslag om ungdomsidrott, dels om handbollsklubben Lödde Vikings smått otroliga bedrift att få fem lag, av sex möjliga, kvalificerade till slutspelet i USM och dels att Malbas har fyra lag i Final Four, basketens USM-slutspel.

Jag har berört och berömt de båda föreningarnas fina insatser på min anspråkslösa blogg men klubbarna är värda en större läsekrets.

Löddes framgångssäsong har även uppmärksammats i riksmedia.

***

Även i dag blev jag glad. Jag befarade att Sydsvenskan helt, utan Lugi och HK Malmö, skulle negligera herrarnas SM-slutspel i handboll. Men nej, det fanns till och med en krönika från den dramatiska andra semifinalen mellan Ystads IF och Sävehof.

***

När jag ändå är på gott humör med berömspenderbyxorna på, fanns i går även en artikel om Philip Bohman, Olympics målfarlige forward i fotbollens division 1.

När kunde man på en och samma dag i Sydsvenskan läsa både om ungdomsidrott och fotbollsspelare från de något lägre nivåerna? Just ungdoms- och breddidrott brann jag för under mina journalistår och ansvarig för Malmösport.

***

Men helt nöjd kan man aldrig vara: Vi är många som i dag saknade Sport i dag. I min värld nästan oförlåtligt.

***

Över till något annat.

Philip Bohman har Skurups AIF, min hjärteförening, som moderklubb. När Olympic och IFK Malmö möttes för 14 dagar sedan fanns ytterligare spelare från SAIF på plan, i Olympic Henrik Norrby och i IFK målvakten Merlin Nuhanovic. Från samma generation finns Pjotr Johansson i Djurgården, Isak Jönsson i TFF och Hugo Andersson i Randers.

Onekligen en utmärkt stomme till ett bra lag.

Närheten till regionens större klubbar gör det inte lätt för Skurups AIF, och andra liknande föreningar, att avancera i seriesystemet. SAIF har för närvarande en undanskymd placering i division 5, nivå 7.

Lite allmänna funderingar så här den förste maj.

Såg att Kulladals Bowlingsällskaps herrlag lite senare i denna månad tvingas kvala för att behålla sin plats i Elitserien. En miss skulle innebära att Malmö, ett av Sveriges historiskt sett främsta bowlingfästen, inte har ett enda lag på den högsta serienivån. Varken för damer eller herrar- Det lär aldrig ha hänt tidigare. Det visar på en föränderlig idrottsvärld. Bowlingen för numera en undanskymd plats inom Malmöidrotten.

På damsidan har SBC, Scandinavian Bowling Club, blivit svenska lagmästare åtta gånger, har numera ingen elitverksamhet. Elbogen har fem lagguld, N 6 tre. 2008 blev dessa klubbar, tillsammans med Söderkulla Team Malmö.

Malmö har haft många världs- och Europamästare, såväl individuellt som i lag. Listan över dem som stigit högst upp på högsta platsen på medaljpodiet visar också hur många elitklubbar det funnits i Malmö.

Världsmästare

Erland Ottosson (N6), Carl-Gustaf Carjö (Malmö BS), Arne Reinodt (N6), Svea Ljungkvist (Bowlita), Yvonne Berndt (Triumf), Tony Rosenkvist (Triumf), Annette Hagre (Pilgården) Martin Blixt (Elbogen, Martin Paulsson (Kulladal).

Europamästare

Gunnar Hall (Geist), Mats Carjö (Elbogen), Barbro Lindberg (Bowlita), Tony Rosenkvist (Triumf), Patrick Backe (Elbogen), Patrik Johansson (Elbogen), Martin Paulsson (Kulladal).

Några av dessa aktiva har mer än en guldmedalj.

***

För några år sedan gjordes ett försök att lansera en veckotidning Skånesport som hade målsättningen att skildra idrotten i hela Skåne på bredden, längden och djupet. Så, eller något liknande, löd reklamsloganden.  Så blev det inte. Man skildrade mest det som de ordinarie tidningarna redan berört. Skånesport blev inte långvarig.

Skånesport.se finns dock kvar, med flitiga medarbetare. Där finns en del att hämta för dem som är intresserade av den skånska idrotten på djupet och också har den geografiska spridning som mer och mer saknas i i alla fall min tidning, Sydsvenskan.

“Rullgardinen” på Skånesport.se är lättnavigerad och överskådlig. Det är lätt att hitta och sovra.

Kan rekommenderas!

***

I mitten av maj avgörs U- och JSM i basket, Final Four.

Till dessa har Malbas fyra lag kvalificerade, pojkar U 19, U 17 och U 15 samt flickor U 15.

När U 19-laget spelade sin kvartsfinal mot AIK och vann i Heleneholmshallen fanns över 400 personer på plats. En strålande siffra för ungdomsidrott i Malmö. Malbas medlemmar ställer upp för sin förening.

SM-slutspelet avgörs i fem åldersklasser. 21 klubbar är representerade i de tio klasserna. Alvik har sex lag kvar, Malbas och Fryshuset fyra. I min värld ett utmärkt facit för Malmöreningen.

Mer Skåne: Eos U 21 för pojkar och Lobas U 16, också pojkar, skall också finalspela i Uppsala.

Malbas har över huvud taget haft en bra säsong. Som nykomling höll sig seniordamerna kvar i näst högsta serien, dit herrlaget kvalificerade sig.

***

Jag hade tankar på att skriva något om fotbollens soft penalty-intentioner. Men nöjer mig med att konstatera: Vem vågar använda dem mot storlagen, speciellt inför dess hemmapublik?

Vilken start på semifinalspelet i herrarnas SM för herrar!

Först ett Ystads IF som bortavinner med sex bollar över regerade mästarna Sävehof med ett spel där alla spelarna hade en kväll då det mesta fungerade fullt ut. Jag har sagt det tidigare: YIF har det bredaste toppmaterialet i Sverige utan att få det att samtidigt fungera på sammagång. Nu gjorde de det och då blev det så här.

Målvakten Niklas Kraft var tillbaka och nu har YIF tre toppspelare på den viktigaste av positioner.

YIF:s säsong har haft en del, ja, rejäla genomklappningar. Så det finns all anledning att hissa en varningsflagga och dra ner på optimismen. Dessutom Sävehof är slitet men en veckas vila kan vara nog för att rädda en fortsättning över fem matcher. Det fåt man som allmän handbollsvän önska.

***

Och gärna en lika lång matchserie mellan Kristianstad och Skövde och den dramatik som ger en extra dimension till handboll. Skövde låg under med fem mål en bit in i andra halvlek, lyckades kvittera före full tid. På det följde två förlängningar på 2x5 minuter, där de båda lagen var sin gång kvitterade i de sista av sekunder för att få ett avgörande i något som kallas shoot outs. Det innebär, kort, att en kontrande spelare ställs ensam mot motståndarmålvakten. Skövde satte sina fem försök. Kristianstad missade ett. Slutsiffror 41—40.

Det var första gången jag i seniorsammanhang såg shoot outs. Visst man mot man, men nog har den kontrande spelaren en klar fördel gentemot målvakten. Ett vanligt straffavgörande känns mer rättvist för målvakten. Det psykologiska spelet öga mot öga mellan en straffskytt och en målvakt är en av många fascinerande ingredienser i en spännande handbollsmatch.

Starkt av Skövde att ta upp det stora underläget efter en inledning där några av nyckelspelarna hade en olycklig period.

***

I mitt förra inlägg undrade jag hur min tidning Sydsvenskan skulle bevaka semifinalerna utan ett Lugi och ett HK Malmö. Det blev som jag befarat: Endast resultat och målskyttar. Handbollen är ju trots allt en av regionens största idrotter.

Om någon timme är det dags för omgång 5 i den allsvenska herrfotbollen.

Efter fyra omgångar har det spelats åtskilliga ödesmatcher. IFK Norrköping, för att ta ett exempel, har redan spelat tre. Ja, enligt damerna och herrarna på Discovery+, som trissar upp alla kanalens matcher till något alldeles extra. Och på tisdag är det tid för ödesmöte nummer 4 för östgötarna. Då reser de nämligen till Kalmar. Och förresten, eftersom KFF förlorade senast är det ju det en ödesmatch även för smålänningarna. Vems öde skall befästas?

Efter fyra omgångar, av 30, är det löjligt att mena att en förlust i någon eller några matcher innebär något ödesdigert. Fotbollshistorien visar det. Klubbens målsättning och förutsättningar att nå den är givetvis grunden för vad som menas med ”ödesmatch”. Vad är realistisk för dagens IFK Norrköping? En plats precis över mitten är väl det vanligaste, tipset. Att Norrköping har ett högre mål är något helt annat.

Man måste väl också ta hänsyn till spelprogrammet. AIK och Djurgården på bortaplan är två av de svåraste bortamötena. Ett pånyttfött Häcken hemma är inget man bara avfärdar enkelt. (Det blev kryss senast.)

Använd de stora, värdeladdade orden men omsorg.

Det är väl få som vill sätta epitetet ödesmatch på Malmö FF:s hemmamöte på måndag mot IFK Göteborg.  0—0 mot Värnamo har förvisso satt lite extrapress på storfavoriten MFF. Men  det är ingen ödesmatch. På inget sätt. En sådan kommer inte i omgång 5.

***

En av Fotbollssveriges mest profilerade krönikörer hävdade i början av veckan att nykomlingarna i årets Allsvenska var de sämsta genom tiderna.

Men dagen efter vann Sundsvall över Kalmar, Helsingborg över Elfsborg och så den stora skrällen, Värnamos 0—0 mot Malmö FF.

Jag gillar Allsvenskan. Även utan ödesmatcher i de inledande omgångarna.

I går fastställde kommunfullmäktige i Malmö det kommunstyrelsen tidigare i månaden beslutat: En multiarena skall byggas på Stadionområdet och samtidigt godkändes en avtalsförklarking mellan Malmö stad och Malmö FF.

I denna ingår att MFF får tillgång till alla träningsplaner på området.

Sydsvenskans reporter intervjuar ordförande och vd i MFF och kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh. Trion är nöjd och belåten. Underligt vore det annars.

Innan jag skriver vidare:

1)      Jag är medlem i IFK Malmö men har inte diskuterat denna fråga med någon i IFK. Åsikterna är helt mina egna.

2)      MFF är stan i särklass främsta idrottsliga varumärke.

Men har inte Sydsvenskan brustit i journalistisk kutym och etik och underlåtit att ta del av  IFK Malmös synpunkter? IFK, hyresgäst på Stadion sedan tillkomsten 1958, har redan nu minimalt med träningsutrymmen och i framtiden kanske inga alls på området,

SDS-skribenten antyder att IFK har en vilja att lämna Stadionområdet. Det ät inte fråga om att vilja. IFK har redan lämnat. Det har varit ett måste för att över huvud kunna ha någon ungdomsverksamhet. Alla planer och tider på Stadion är upptagna.
SDS föreslår ett planerat, men icke påbörjat område norr om Västra hamnen skall bli IFK:s nya hemvist. Men då har journalisten helt förbisett vad IFK:s ungdomsfotboll står för i dag: Fri lek åt alla. Klubben jobbar i socialekonomiskt utsatta områden. Dit hör knappast Västra hamnen.

För en tid sedan erhöll för övrigt IFK Malmö 150 000 av Svenska Fotbollförbundet och ICA-gruppen just för sitt ungdomsprojekt, delvis finansierat av matkasseutdelningen på tisdagar.

IFK Malmös dröm -- liksom MFF:s – att få en samlad plats för hela sin verksamhet lär bli en utopi. A-lagets plats i division 1, nivå 3, sätter krav på matcharenan och det lär väl innebära att Gamelstadion blir den plan man får spela på.  I framtidsplanerna skall denna finnas kvar. Men var skall man träna?

Måhända är jag naiv, men borde inte en seriös, neutral journalist ta upp de problem som nu uppstår för Malmös äldsta fotbollsklubb som dessutom idrottsligt och historisk sett är den klart näst bästa?

Som också fotbollsmässigt mår bättre än man gjort sedan början av 2000-talet, då A-laget låg i Superettan och P 16-laget blev svenska mästare.

I dag ha IFK lag i alla åldersgrupper på pojksidan från 19 till 9, med två lag i vissa åldrar, plus fotbollsskolor för både flickor och pojkar,

OS tar sin tid, ett olympiskt spel engagerar, även de måttligt idrottsintresserade.

Det är naturligt att tävlingarna i Kina dominerar sportsidorna.

Samtidigt pågår den inhemska idrotten som just i dag trappas upp när pandemirestriktionerna slopas. På min idrottsliga tv-meny står i dag Ystads IF—HK Malmö i Handbollsligan. Faktiskt HK:s första tävlingsmatch 2022. Det måste finnas mycket att berätta. Men inte ett ord i min tidning, Sydsvenskan. Inte förvånansvärt. Men anmärkningsvärt.

Klubbarna klagar, med viss rätt, på medias bristande intresse för handbollen. Men när jag sökte den information om HK Malmö jag saknade i SDS sökte jag upp HK:s informationskanaler, hemsidan och facebooksidan. Men klockan 11 hittade jag inget, men väl info om lagets nästa hemmamatch.

Nu fann jag vad jag sökte på nätsajten Skånesporten, som intervjuat Malmös assisterande tränare Konrad Rasmussen, som meddelade att Daniel Ekman var i full träning men att de båda mittsexorna Kassem Awad och Max Santos var skadade. Jag fick också veta att YIF kommer utan tre av sina bästa spelare Kim och Jim Andersson samt målvakten Niklas Kraft som ersätts av lånet från Redbergslid Kristian Zetterlund.

Delar av dessa nyheter hade jag önskat i den tidning jag betalar för. Och också på HK Malmö hemsida.

Levande hemsidor måste ständig förnyas. Om nu inte media uppfyller idrottens önskningar måste den utnyttja de kanaler de har rättigheter till.

Det gäller absolut inte enbart HK Malmö. Det vill jag poängtera.

***

Jag är naturligtvis fullt medveten om att mitt intresse för olika idrotter inte speglar en hel läsekrets. Nu tänker jag på urvalet av resultat och tabeller i det som en gång i tiden kallades Sport i siffror. Men jag ställer mig undrande till att Sydsvenvenskans läsare i allmänhet ser resultat, målskyttar och assists från NHL-hockeyn bland den viktigaste redovisningen. Den verkar i det närmaste helig.

Man skall inte sätta betyg förrän läsåret/turneringen är slut.

Men det må vara tillåtet att redan nu ge det svenska herrlandslaget i handboll och teamet runt det ett klart överbetyg, Detta oavsett hur det slutar i söndagens final mot Spanien. Att rätt matcha en trupp med nio matcher på 17 dagar kräver kunskap i psykologi, fysiologi och inte minst i ledarförmåga för att få en trupp att fungera under en så lång period och där några av spelarna får minimal eller ingen speltid alls. Att förbundskaptenerna Solberg/Boquist kan så mycket mer handboll än de flesta av deras kritiker i media finns ingen anledning att påpeka. Dessa små stick för att framföra något negativt känns så futtigt.

Resultaten har talat.

***

Ledarskapet har försvårats av alla pandemiavbrotten. Sjukdomsåterbuden har visat den utomordentliga svenska bredden, ersättarna har varit välskolade och fullgoda reserver. Solberg/Boquist har haft koll på spelarmaterialet.

På tal om bredd: Åren kring det förra EM-slutspelet 2020 spelade Mikael Aggefors, Lukas Nilsson, Andreas Nilsson, Jerry Tollbring. Jesper Nielsen, Philip Henningsson, Simon Jeppsson, Kim Ekdahl Rietz, Mattias Zackrisson, Linus Arnesson, Jack Thurin, Oscar Sunnefeldt. Alfred Jönsson och Anton Lindskog med flera i landslaget. Några så sent som i OS sommarn 2021. De flesta var väl mer eller mindre aktuella även nu.

Svensk handboll är bred,

***

Om Sverige inte avancerat till final hade jag hoppats att den svenska duon Mattias Wetterwik/Mirza Kutagic fått döma den matchen. Vid tre tillfällen har jag sett dem. Ypperliga.

Kan de få bronsmötet, även om Danmark finns med?

Och varför inte de franska tvillingsystrarna Bonventura i finalen.

***

Min beundran för isländsk handboll har inte minskat efter lagets EM-insats.

En ny favorit på väg in i världseliten är Holland. Deras tempo i löpningar och passningar för sporten framåt.