I går fastställde kommunfullmäktige i Malmö det kommunstyrelsen tidigare i månaden beslutat: En multiarena skall byggas på Stadionområdet och samtidigt godkändes en avtalsförklarking mellan Malmö stad och Malmö FF.

I denna ingår att MFF får tillgång till alla träningsplaner på området.

Sydsvenskans reporter intervjuar ordförande och vd i MFF och kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh. Trion är nöjd och belåten. Underligt vore det annars.

Innan jag skriver vidare:

1)      Jag är medlem i IFK Malmö men har inte diskuterat denna fråga med någon i IFK. Åsikterna är helt mina egna.

2)      MFF är stan i särklass främsta idrottsliga varumärke.

Men har inte Sydsvenskan brustit i journalistisk kutym och etik och underlåtit att ta del av  IFK Malmös synpunkter? IFK, hyresgäst på Stadion sedan tillkomsten 1958, har redan nu minimalt med träningsutrymmen och i framtiden kanske inga alls på området,

SDS-skribenten antyder att IFK har en vilja att lämna Stadionområdet. Det ät inte fråga om att vilja. IFK har redan lämnat. Det har varit ett måste för att över huvud kunna ha någon ungdomsverksamhet. Alla planer och tider på Stadion är upptagna.
SDS föreslår ett planerat, men icke påbörjat område norr om Västra hamnen skall bli IFK:s nya hemvist. Men då har journalisten helt förbisett vad IFK:s ungdomsfotboll står för i dag: Fri lek åt alla. Klubben jobbar i socialekonomiskt utsatta områden. Dit hör knappast Västra hamnen.

För en tid sedan erhöll för övrigt IFK Malmö 150 000 av Svenska Fotbollförbundet och ICA-gruppen just för sitt ungdomsprojekt, delvis finansierat av matkasseutdelningen på tisdagar.

IFK Malmös dröm -- liksom MFF:s – att få en samlad plats för hela sin verksamhet lär bli en utopi. A-lagets plats i division 1, nivå 3, sätter krav på matcharenan och det lär väl innebära att Gamelstadion blir den plan man får spela på.  I framtidsplanerna skall denna finnas kvar. Men var skall man träna?

Måhända är jag naiv, men borde inte en seriös, neutral journalist ta upp de problem som nu uppstår för Malmös äldsta fotbollsklubb som dessutom idrottsligt och historisk sett är den klart näst bästa?

Som också fotbollsmässigt mår bättre än man gjort sedan början av 2000-talet, då A-laget låg i Superettan och P 16-laget blev svenska mästare.

I dag ha IFK lag i alla åldersgrupper på pojksidan från 19 till 9, med två lag i vissa åldrar, plus fotbollsskolor för både flickor och pojkar,

OS tar sin tid, ett olympiskt spel engagerar, även de måttligt idrottsintresserade.

Det är naturligt att tävlingarna i Kina dominerar sportsidorna.

Samtidigt pågår den inhemska idrotten som just i dag trappas upp när pandemirestriktionerna slopas. På min idrottsliga tv-meny står i dag Ystads IF—HK Malmö i Handbollsligan. Faktiskt HK:s första tävlingsmatch 2022. Det måste finnas mycket att berätta. Men inte ett ord i min tidning, Sydsvenskan. Inte förvånansvärt. Men anmärkningsvärt.

Klubbarna klagar, med viss rätt, på medias bristande intresse för handbollen. Men när jag sökte den information om HK Malmö jag saknade i SDS sökte jag upp HK:s informationskanaler, hemsidan och facebooksidan. Men klockan 11 hittade jag inget, men väl info om lagets nästa hemmamatch.

Nu fann jag vad jag sökte på nätsajten Skånesporten, som intervjuat Malmös assisterande tränare Konrad Rasmussen, som meddelade att Daniel Ekman var i full träning men att de båda mittsexorna Kassem Awad och Max Santos var skadade. Jag fick också veta att YIF kommer utan tre av sina bästa spelare Kim och Jim Andersson samt målvakten Niklas Kraft som ersätts av lånet från Redbergslid Kristian Zetterlund.

Delar av dessa nyheter hade jag önskat i den tidning jag betalar för. Och också på HK Malmö hemsida.

Levande hemsidor måste ständig förnyas. Om nu inte media uppfyller idrottens önskningar måste den utnyttja de kanaler de har rättigheter till.

Det gäller absolut inte enbart HK Malmö. Det vill jag poängtera.

***

Jag är naturligtvis fullt medveten om att mitt intresse för olika idrotter inte speglar en hel läsekrets. Nu tänker jag på urvalet av resultat och tabeller i det som en gång i tiden kallades Sport i siffror. Men jag ställer mig undrande till att Sydsvenvenskans läsare i allmänhet ser resultat, målskyttar och assists från NHL-hockeyn bland den viktigaste redovisningen. Den verkar i det närmaste helig.

Man skall inte sätta betyg förrän läsåret/turneringen är slut.

Men det må vara tillåtet att redan nu ge det svenska herrlandslaget i handboll och teamet runt det ett klart överbetyg, Detta oavsett hur det slutar i söndagens final mot Spanien. Att rätt matcha en trupp med nio matcher på 17 dagar kräver kunskap i psykologi, fysiologi och inte minst i ledarförmåga för att få en trupp att fungera under en så lång period och där några av spelarna får minimal eller ingen speltid alls. Att förbundskaptenerna Solberg/Boquist kan så mycket mer handboll än de flesta av deras kritiker i media finns ingen anledning att påpeka. Dessa små stick för att framföra något negativt känns så futtigt.

Resultaten har talat.

***

Ledarskapet har försvårats av alla pandemiavbrotten. Sjukdomsåterbuden har visat den utomordentliga svenska bredden, ersättarna har varit välskolade och fullgoda reserver. Solberg/Boquist har haft koll på spelarmaterialet.

På tal om bredd: Åren kring det förra EM-slutspelet 2020 spelade Mikael Aggefors, Lukas Nilsson, Andreas Nilsson, Jerry Tollbring. Jesper Nielsen, Philip Henningsson, Simon Jeppsson, Kim Ekdahl Rietz, Mattias Zackrisson, Linus Arnesson, Jack Thurin, Oscar Sunnefeldt. Alfred Jönsson och Anton Lindskog med flera i landslaget. Några så sent som i OS sommarn 2021. De flesta var väl mer eller mindre aktuella även nu.

Svensk handboll är bred,

***

Om Sverige inte avancerat till final hade jag hoppats att den svenska duon Mattias Wetterwik/Mirza Kutagic fått döma den matchen. Vid tre tillfällen har jag sett dem. Ypperliga.

Kan de få bronsmötet, även om Danmark finns med?

Och varför inte de franska tvillingsystrarna Bonventura i finalen.

***

Min beundran för isländsk handboll har inte minskat efter lagets EM-insats.

En ny favorit på väg in i världseliten är Holland. Deras tempo i löpningar och passningar för sporten framåt.

Sveriges handbollsherrar åter bland de sex främsta i ett globalt mästerskap.

I år sämst sexa i detta inte fullt rättvisa covid-19-EM. Det är i detta härad Sverige befinner sig, silver i VM i fjor, femma i OS lite senare 2021. Det är tufft på den europeiska toppen. Så här långt i EM är det bara de två senaste världsmästarna, Danmark, som är obesegrade.

Hur nu än slutfacit blir för det svenska laget är insatsen godkänd. Oavsett vad kommentator i press, radio och tv med skilda kunskaper predikar. Konsekvensen saknas, inte bara kritikerna emellan, utan även i de enskilda krönikörens synpunkter. Man kan inte ena dagen efterlysa en bredare matchning för att nästa dag mena att coachningen är underlig, när storstjärnan Jim Gottfridsson får välbehövlig vila för att sen komma in och avgöra.

OS, VM och EM är examensprov. Men samtidigt inskolning för spelare att bli stabil på hög nivå. Med ett mästerskap per år, OS-år till och med två, och även då och då kval för att nå ett internationellt slutspel är möjligheterna inte många att få ”vanliga” betydelselösa landskamper. Förbundskaptenerna måste – som nu med det unga svenska laget – ge de orutinerade spelarna utvecklande speltid i spänt läge. Någon måste – i alla fall hjälpligt – kunna ersätta Jim Gottfridsson.  Det är så jag ser på matchningen.

Nej, en bred coachning, byggd på spelarnas kapacitet, är vägen till långvariga framgångar. Några kortvariga svackor i enskilda matcher får inte skymma de framtida långsiktiga målen.

Glenn Solberg/Martin Boquist har mitt fulla förtroende. Vad de nu kan vara värt.

De tänker positivt och framåt. Inte på intetsägande och okunniga rubriker.

Inte går Sverige in i EM-handbollens mellanrunda som någon favorit, inte.

Den krampaktiga matchen mot Tjeckien, oavgjort, har kylt av de optimistiska tankarna. Det var inte bara målvaktsspelet som var undermåligt. Det var tempofattigt och det hör inte hemma i en modern, progressiv handboll.

Jag, vanligtvis en obotlig optimist när det gäller svensk landslagshandboll, började deppa. Nedstämdheten blev inte bättre om beskeden om covid-19:s intåg i den svenska truppen.

Men så är det ju där med det speciella med handbollen, de små marginalerna, som kan förändra allt. Det är ofta kort mellan en usel insats och en toppenmatch, ibland bara några dagar. Handbollshistorian, både den internationella och den svenska, kan visa upp många exempel.

Det är med detta som bakgrund jag om någon timme skall inta tv-fåtöljen och tro på en svensk seger över Ryssland.

***

De mediokra (vi använder detta lite mildare adjektiv) mot Spanien och Tjeckien har naturligtvis gett negativa kommentarer om den svenska coachningen. Det är inte lätt att tillfredsställa alla. Ena gången vill man att laget bäste/viktigaste spelare Jim Gottfridsson skall vila några perioder men när har gör detta och spelet inte fungerar är kritikerna snabbt framme och menar att förbundskaptenen borde bytt tillbaka tidigare. Tonerna har varit liknande när målvakterna Palicka/Johannesson alternerat.

Byten måste få tid att verka. Självförtroende får inte raseras i en tidsmässig kort turnering med förhoppningsvis nio matcher.

Och handen på hjärtat: Vem hade tippat annat än att Sverige skulle gå in i mellanrundan med just noll poäng?

***

För en allmänt handbollsintresserad har de inledande matcherna gett mycket positivt.

Vi som sett Nebosja Simic, Montenegros målvakt, i H 43, HK Malmö och IFK Kristianstad satt väl bara och väntade på han efter att knappt tagit ett enda skott mot Slovenien skulle komma in i den så kallade zonen och fixa de svåraste avsluten. Vi fick vänta länge. Men perioden kom och Montenegro vann och Ljubomir Vranjes, förbundskapten i Slovenien, fick byta jobb.

***

I mitt förra inlägg menade jag att Nederländerna saknade en bra målvakt för att avancera i detta EM. Vad fel jag hade. Bert Ravensbergen är alldeles utmärkt och tack vare hans insats mot Portugal är Nederländerna i mellanrundan och ett välkommet nytillskott i världseliten.

Jag är en passionerad tidningsläsare.

I närmare 70 år har jag dagligen haft tillgång till (minst) två morgontidningar. Från något år sedan har jag bara en. Men jag erkänner att jag ”låst upp” några tidningar och sajter för att få den information jag vill ha och inte får genom min tidning. Mina köp är mest idrottsrelaterade men det finns ju även inträde på andra intressanta avdelningar.

***

För att nu ta ett exempel från sportens värld. Friidrott, inte ens Malmös, kan man följa utan att söka sig utanför Sydsvenskan (för det är den tidning som är ”min”) och listan över idrotter som mer eller mindre helt negligeras är diger. VM-brottare, SM-vinnare i squash, simmare av hög nationell klass från stan får inte en rad. Listan kan som sagt göras oändligt mycket längre.

***

Med speciellt stort intresse följer jag den inhemska handbollen och fotbollen, för herrar. För att få en överskådlig bild av motståndet till HK Malmö och Lugi i handboll och Malmö FF i fotboll är det intressant att få information om vad som sker hos konkurrenterna. Men speciellt inom handbollen är den undermålig. Inte ens vad som händer i Ystad och Kristianstad finns det någon info om.

Läsarna tvingas ut på nätet för att få den grundinformation som ger en extra dimension till tittandet och läsandet.

Och vill man vara lite lagom elak hade reportrarna fått bättre renommé om de varit bättre pålästa på motståndarna. Jag anser – och kommer alltid att göra det – att det är en personlig skymf mot en spelare att kalla henne/honom, exempelvis, motståndarmålvakten utan nämna hens namn. Det sker allt som oftast.

***

Under helgerna har Sydsvenskan tvingat sina läsare till sin e-tidning. I 17 avsnitt har man delat upp boken Ett gott nytt år, ett brottsdama från Malmö. Men de röda dagarna utan tidning finns bara avsnitten i e-tidningen.

Boken är helt ok, lättläst, delvis spännande med igenkännande Malmömiljöer. Jag har följt den och kommer att göra det till slutet.

Men jag är irriterad. Jag har en stationär dator, ingen läsplatta och en mobiltelefon som man med åldrande ögon inte vill läsa halvtimmeslånga artiklar på, Lösningen har blivit att trycka ut avsnitten på skrivaren. I dag sex tätskrivna A 4-sidor.

Skall det vara så besvärligt att ta del av en tidningsartikel?

Jag vet personer som gav upp redan juldagen,

***

En tidning är ju så behändig. Kan läsas var som helst och när som helst. Hinner man inte på morgonen kan man ta det på eftermiddagen eller på kvällen eller till och med dagen efter. I sängen eller i den sköna läsfåtöljen.

Bara inte på en kontorsstol framför en tv-skärm.

Varför tvingar tidningsvärlden läsarna dit?

Den här del 3 av mina allsvenska funderingar handlar mest om Malmö FF:s Europaspel, men detta är intimt förenat med spelet i Allsvenskan.

Därför får det bli samma rubrik men betoning på funderingar.

I ett tidigare inlägg noterade jag att nio av de 16 spelare som säkrade MFF:s guld hade utländskt pass och undrade om detta var en utveckling likt den som sker i många andra länder. En annan tendens är att ett växande antal svenska spelare med dubbla pass föredrar att representera andra nationer än Sverige. I MFF finns fyra, målvakten Diawara, Ahmedhodzic, Rakip och Nalic. I gårdagsmötet mot Juventus, 1—0 till Turinlaget, använde MFF 14 spelare. Endast en, 33-årige veteranbacken Martin Olsson, kan vara aktuell för ett svenskt landslag. Jag vet att det på skadelistan finns några till.

Många menar att det gynnar svensk fotboll att spelarna i de lag som får möjlighet till Europaspel får nödvändig internationell, utvecklande erfarenhet. Men gynnar det verkligen svensk elitfotboll, där det främsta målet är bra landslag? Jag klandrar inte MFF. Varje förening har rätt att staka ut sin egen väg till framgång. Men jag vänder mig mot det ständigt upprepade mantrat att MFF:s framgångar gynnar svensk fotboll.

Framgångarna gynnar MFF.

De små smulor som hamnar hos övriga klubbar är jämförelsevis försumbara. Speciellt med tanke på de över 200 miljoner som mästarna spelat in 2021,

MFF-insatserna i Europa ger inte heller tillräckligt med rankningspoäng för att ge övriga svenska lag gynnsammare lottning. De kommer i ett tidigt skede av turneringen få högre rankade klubbar att möta.

***

Vid MFF:s tillkortakommande i Europa hänvisas nästan alltid till skillnaden i ekonomiska muskler. Visst är det så. Samtidigt – och nu återgår jag till Allsvenskan – är resurserna mellan MFF och konkurrenterna enorma. Att så många lag hotade MFF ända in i slutomgångarna och att MFF tappade poäng mot lag från de lägre nivåerna, tolkar jag som att Allsvenskan är bättre än sitt rykte.

Jag gillar Sveriges högsta serie och har haft större behållning av många i den än av Juventus—Malmö FF. För handen på hjärtat, det var ingen större idrottslig underhållning. Även om vissa bedömare vill få läsarna att tro det.

Fotboll går alltid före ishockey i min idrottsvärld.

Ja, om det är ungefärligt lika idrottsligt värde. I går gjorde jag ett undantag, föredrog Malmö Redhawks viktiga match mot Djurgården, 3—0 till Stockholmslaget, framför Sveriges damers 3—0-vinst i VM-kvalet mot Slovakien. I periodpauserna hann jag förstås se en dryg halvtimmes fotboll.

Nörd!

***

Ishockeyns finesser lär jag aldrig förstå mig på. Men med sin intensitet och sina många målchanser (alla puckar framför kassen är ju en presumtiv målchans), kan jag förstå intresset om man har något favoritlag,

Men, som jag sagt tidigare, slumpen spelar för stor roll. Därför förstår jag inte att Sydsvenskans reporter menar att Redhawks ”blev överkört”. Okej, 3—0 kan tyckas vara en bred marginal men Malmö hade ungefär lika många studsande och hoppande puckar kring kassen och i målramen som Djurgården.

Även i andra idrotter kan marginalerna spela en avgörande roll, men inte i den utsträckning som i ishockey. Jag har tidigare sett några sista perioder med Redhawks och intrycket kvarstår: Marginalerna har hittills inte varit på Redhawks sida. Jag tycker faktiskt lite synd om Malmö. Men någon logik lär väl finnas, eftersom Rögle, exempelvis, har 21 poäng fler än Malmö Redhawks.

Det är väl bara det att jag inte förstår ishockeyns finesser.

***

Av det jag såg av Sveriges möte mot Slovakien var det en klar seger och ett övertygande spel.

Damfotbollens påhejare är noga med att poängtera den internationellt stora, positiva utvecklingen under senare år. Så är det förstås. Slutmatcherna i de internationella mästerskapen är oftast bra och underhållande idrott.

Men, men …

Det pågående VM-kvalet visar dock hur smal den europiska toppen är. 20—0, 11—0, 8—0, 8—0. 7—0 och så vidare är segersiffror från i går. Det är innebandysiffror. Och det är väl ingen fotbollsvän som känner sig smickrad av en sådan jämförelse.

***

Chris Härenstam, många gånger mer PR-man är objektiv reporter, har – som i går – en benägenhet att upphöja passningar, kombinationer, intentioner med mera till något exceptionellt. Händelser som är vardag på en herrmatch på samma nivå.

Man gör inte damfotbollen en tjänst genom att uppgradera prestationen. Den fysiska skillnaden mellan damer och herrar ger naturligtvis en skillnad, bland annat i tempo och kraft, men i exempelvis teknik, taktik och spelförståelse kan man begära lika mycket av elitspelare från båda könen. Chris Härenstam lägger ofta ribban på olika höjd.