Det har varit en riktig ”nördperiod”, en till två fotbollsmatcher per dag, följt av en inspelad SM-final i handboll.

Konfekten har varit varierad.

Scenerna på Tele2 var beklämmande. Händelsen skadar hela idrottsrörelsen. När så ledande spelare i AIK säger sig ha viss förståelse för det inträffade då blir man minst sagt förbluffad. Kan en match mellan två rivaliserade klubbar verkligen utlösa så kriminella känslor? Eller är det just kriminella personer som smiter in på arenorna i kamouflage av klubbtillhörighet? Tyvärr finns olagligheterna på de flesta arenor, om än, tack och lov, inte i samma utsträckning som på Tele2 i går.

Delar av min kärlek till idrotten fick sig en rejäl törn.Men jag återfick den några timmar sedan.

Handbollsfinalen för damer bjöd på positiv dramatik, Höör—Sävehof 25—26. Här satt supporters från de båda lagen bredvid varandra – förvisso endast 1 160 personer – och stöttade sina lag i positiv anda.

Damhandboll på landslagsnivå har längre varit en idrottslig njutning med sin snabbhet och sina delikatesser. Den inhemska serielunken har inte varit lika intressant. Kvalitetsskillnaden mellan lagen är för stor.

Men de båda finallagen visade att även möten mellan två svenska lag kan bjuda på stor underhållning. Låt vara att tempot ibland blev något högt. Det fanns perioder med många tekniska fel. Men matcher som de här fyra finalerna är utvecklande. Och underhållande.

Inte minst att få lyssna till Höörcoachen Ola Månssons under time out. Engagerat och sakligt och inte minst omväxlande ger han sina instruktioner. Ola, en personlighet att gilla.

Liksom den lilla klubben H 65 som år efter år kan konkurrera om ett SM-guld.

***

Så föll då förhoppningarna om att Malmö FF skulle gå rent i årets allsvenska. Ja, delvis föll de redan i och med krysset i förra veckan mot Häcken. Att himmelsblå anhängare har tron och förhoppningen att MFF skall kunna bli obesegrade i 30 matcher i följd må vara hänt. Men att journalister, både yrkesverksamma och före detta, i skrift torgför denna uppfattning efter tre, fyra omgångar är förvånansvärt. Det finns något som kallas trovärdighet. Inte så oväsentligt för en journalist.

Elfsborgs klara 3—0-vinst ger guldstriden liv i alla fall några omgångar till.

***

Malmö FF har en förmåga att sälja sina spelare för större summor än andra. Beundransvärt. 133 miljoner för Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt att jämföra med Elfsborgs 20 miljoner för Jacob Ondrejka till Belgien.

Vem ser denna enorma skillnad?

***

Lite mer AIK.

Solnaklubben har fler problem än med delar av sina fans. Efter de tunga tappen av tongivande spelare och dåliga ersättare plus en del viktiga spelare på skadelistan är faktum att den nuvarande truppen inte är bättre än tabellplaceringen visar.

Ansvaret ligger mer på sportchefen än på den ifrågasatte tränaren Andreas Brännström.

***

Några ord om VM i ishockey, som jag inte sett en enda match från.

Tyskland tvåa, Lettland trea. Även om det är B/C-lag från de större nationerna måste väl den svenska, besvikna, deprimerade expertisen glädja sig åt att världstoppen delvis blivit bredare?

***

Nu är det dags för sista nörddagen för den här perioden. Göteborgsderby i fotboll, BK Häcken—IFK Göteborg och sen den avgörande handbollsfinalen mellan IFK Kristianstad och Sävehof.

Vilken måndagskväll!

Det är inte lätt för en åldrande man att hänga med i fotbolldiskussionerna.

Nya ord och begrepp dyker upp, som nu expected goals och soft penality. Jodå, jag förstår ordens betydelse men egentligen inte vad de innebär.

Domarna kom blickpunkten i den senaste omgången i herrarnas allsvenska. Deras svåra jobb skall nu ha ytterligare en parameter att ta hänsyn till. De skall även ta i beaktande hur spelförande lagen är. Det menar nämligen Malmö FF:s tränare Henrik Rydström i ett citat i måndagens Sydsvenska och även på tidningens site.

”Vi får sex frisparkar på 90 minuter. Det är sjukt när vi är spelförande.”

SDS redovisade statistik visade på fyra MFF-frisparkar,  så ”orättvisan” var än större.

Vad menar karln egentligen?  Allt Rydström gör och säger i dessa dagar är ju oomtvistligt. I alla fall enligt Malmömedia.

Jag hänger i alla fall inte med. Vad innebär att vara spelförande?  Är det att ha större bollinnehav i ett långsamt tempo långt från motståndarmålet? Tveksamt, eller?

Det är ett spel som inte heller utsätter motståndarnas försvar för stora svårigheter och skickliga spelare kan lätt avvärja farligheterna utan att använda förbjudna metoder.

Så kan man tolka statistiken.

Och Henrik Rydströms uttalande som ett dåligt försvarstal för de två förlorade poängen mot BK Häcken.

Nu har svurit i MFF-land.

***

Tack vare att Häcken spräckte MFF:s segersvit och Elfsborgs vinst över Norrköping i går lever den allsvenska guldstriden. I alla fall tills på söndag, då Elfsborg gästas av ett MFF med Anders Christiansen. När man nu pratar om domarinsatser och marginaler är bedömningen av danskens vårdslösa stämpling av Samuel Gustafson den mest kontroversiella och avgörande. Ett rött kort hade haft inverkan på två toppmatcher.

Större än att domarna skall ta hänsyn till vilket lag som bedöms vara mer spelförande.

Jonas Kanje, Sydsvenskans chefredaktör, ägnar sin söndagskrönika åt relationen mellan tidningen och Malmö FF.

Jag är fullt enig med honom att MFF är regionens främsta idrottsförening och värd stor uppmärksamhet. Att diskussionen blivit aktuell beror givetvis på att nuvarande aktuella allsvenska framgångarna för herrlaget. Jag tillhör dem som läser allt. Och det är mycket. Men samtidigt saknar jag mycket. Den samlade idrotten utanför MFF är ju totalt oerhört mycket större.

Kranje skriver:

Vår absolut starkaste lojalitet känner vi till er som läsare.

Är det sant? Var finns lojaliteten till dem som har andra fotbollsfavoriter än MFF och till dem som har andra idrotter än fotboll som huvudintresse?

 I min enfald inbillade jag mig att en av SDS:s uppgifter är att skildra det allmänna hälsoklimatet i regionens idrottsvärld. Infallsvinklingarna finns.

***

I dagens Sydsvenska saknade jag text från första SM-finalen för herrar i handboll mellan IFK Kristianstad och Sävehof, 29—34. Förvisso bara första matchen, och förvisso tillhör Kristianstad inte den region som tidningen närmarkerar.

Men handbollen är stor bland tidningens läsare. Det är jag övertygad om. Nu fick man nöja sig med ett citat, där en av planens giganter Elias Skipagötu berömde segerorganisatören målvakten Simon Möller.

***

Det var en bra match. När spelet flyter för Sävehof är det hög idrottslig konst. Tyckte dock det var underligt att Sävehof med knappt men klart grepp om händelserna började spela 7 mot 6. Det var inte alls lyckat och det gav en öppning för Kristianstad med tre mål i öppen bur.

Matchen visade att Sävehofs bredd är bättre. Men att man denna gång var beroende av sin storspelande målvakt Simon Möller. Trots den tuffa konkurrensen på målvaktssidan måste Möller vara en konkurrent om en plats i kommande landslag. Även i ett mästerskap.

***

Åter till tidningsbevakningen av SM-finalen. Det är bara att konstatera att matcherna ligger tidsmässigt fel. Den allsvenska fotbollen och hockey-VM puttar man inte bort från ett trångt utrymme. Samtidigt sänder tidningarna sina profilerade medarbetare till andra uppdrag.

Aftonbladets Johan Flinck, riksmedias flitigaste och kunnigaste handbollsexpert, var inte på matchen.

AB bevakade finalen via CMore och vi som också följde matchen i tv fick ingen ny information.

Handbollen har ingen prioriterad plats i massmedia.

En intensiv period väntar för oss med ”nördintresse” för inhemsk fotboll och handboll.

Kanske tur att mitt intresse för hockey-VM är begränsat. Känner knappt igen en enda svensk spelare.

Det är en fördel att man i det moderna mediasamhället har möjlighet att spela in matcher och till och med med lite fördröjning se matcher från start. För kollisionerna i tv-tablåerna blir många. I tidningsvärlden lär handbollens SM-finaler komma i kläm. Ja, inte i Kristianstad och Höör (Skånskan och alerta Skånesport.se) förstås. I min tidning, Sydsvenskan, har semifinalerna trots det skånka inslaget inte ens haft fullständiga facit.

***

Redan om några timmar är det dags för en högtid, herrarnas cupfinal mellan Mjällby och Häcken. Till tv-fåtöljen går jag med blandade känslor. Jag håller i de flesta idrottsliga sammanhang på den lille. I så fall vore ju Mjällby det givna valet.

Men sedan jag 2011 hörde Häckens Dennis Andersson berätta om sin klubb och Gothia cup har jag som medlem stöttar BK Häcken. Så var det sagt. Hisingeklubben var ju då den lille och ofta sedd över axeln. Ur min synvinkel har klubbens sympatiska framtoning inte förändrats trots de senaste årens framgångar.

Och eftersom en min närstående har Kalmar FF som favoritklubb kommer jag att hålla tummarna för Häcken. En vinst för Göteborgslaget innebär att KFF får spela i Europa under sommaren.

Men jag kommer inte att deppa vid Mjällbyvinst. Inte minst för min gode vän Steffs skull, inbiten Mjällbyanhängare.

En önskan har jag dock: Ingen förlängning. Båda finallagen spelar nämligen redan på söndag, MFF—Häcken, Djurgården—Mjällby.

Vid nästa veckoslut skall det spelas en allsvensk omgång till. Hård belastning för finalalegen.

***

Och under denna period skall det spelas kanske tio SM-finaler i handboll.

Nu tror jag inte det blir tio matcher. Sävehofs damer är i skarpt läge för starka för H 65 Höör, som inte får favören att spela på hemmabanan. Den håller inte måttet för finalspel. Ersättningsarena blir Eslöv.

Men hur gärna hade jag inte unnat lagkaptenen i Höör, Tilda Winberg, att få lyfta SM-bucklan. Jag har sällan eller aldrig sett en mera lojal spelare än Tilda, som klarar av olika roller utmärkt och som haft en lysande utveckling.

Tilda Winberg är min favoritspelare i damernas liga.

Tips: 3—0 till Sävehof.

***

Svårare är det på herrsidan.

IFK Krististansstad vann grundserien klart, segrade också i Svenska cupen.

I grundserien blev det kryss i Partille, vinst för Sävehof i Kristianstad, enda hemmaförlusten i serien för IFK. I inget av dessa möten var Elias Skipagötu, slutspelets kung, med. Sävehofs trupp var under stora delar av säsongen sargat av skador. Nu är den intakt.

Det talas om Kristianstads fina bredd. Jag håller inte med. Tränaren Stian Tönnesen använder den i så fall inte. Precis som under HK Malmötiden litar han på förvånansvärt få spelare.

I mina ögon är Sävehofs trupp betydligt bredare. Och tränaren Michael Apelgren har gett fler spelare förtroende och matchvana.

Kristianstad lär ha större tyngd, men också trögare fötter. Det kommer motståndarna kvickare fötter att utnyttja i båda ändarna av planen.

Målvaktsspelet är som alltid oerhört betydelsefullt. Kristianstads Espen Kristensen har sina toppar, höga sådana, men Sävehofs Simon Möller är i sina inspirerade ögonblick – och de är många – minst lika bra och hans standard är jämnare.

Publikmässigt har Kristianstad ett övertag.

Men Sävehof är ett bättre lag.

Och så har man Elias Skipahgötu. Och William Andersson-Moberg och Oli Mittun, inte att förglömma.
I denna position som spelmotor är Matis Helt Jepsen för ensam. Hans form har dock varit strålande på sistone.

Tips: 3—1 till Sävehof.

***

En önskan: Att CMore låter Patrik Westberg och Charlie Sjöstrand ha hand om alla finalerna. Känsla, humor och kunnighet ger en extra krydda åt sändningarna.

Åtta raka segrar snackar man inte bort.

Som nu Malmö FF:s inledning av årets allsvenska i fotboll.

Det tyder på skicklighet och marginaler, både tidsmässiga och vid en massa situationer runt om på plan. Utan att på något sätt förringa de 24 inspelade poängen har bollen hittills studsat den himmelsblå vägen.

I dagens 1—0-seger mot Halmstad var jag väldigt förvånad över MFF:s överlag usla passningstempo. Man tillät matchen igenom ett defensivt inriktat och skickligt HBK att få ett  kompakt försvar. Det kan inte ha kommit överraskande att HBK skulle försvara sig lågt.

MFF-tränaren Henrik Rydström ironiserade i sina kommentarer att HBK hade hela laget i egna målområdet. Må så vara, men det var det egna undermåliga passningstempot som tillät HBK att så länge och effektivt försvara sig. Hemmamålvakten Malkolm Nilsson-Säfqvist, en av seriens stabilaste, behövde faktiskt inte göra några svårare ingripanden. MFF:s avslut – förutom Patriot Sejdius segermål – tämligen harmlösa.

***

Discoverys rikliga besättning håller ojämn kvalitet. I dag var Johan Arneng expert i matchen HBK—MFF. Gång på gång berömde han MFF:s höga tempo. Var fick experten det ifrån? Till och med Rydström efterlyste i paus en bättre intensitet av sina spelare.

Johan Arneng tillhör inte mina favoriter.

***

Nästa MFF-match är Häcken hemma på söndag. På torsdag spelar Häcken final i cupen mot Mjällby. Ett tufft program för Häcken. Liksom för Mjällby, som på söndag möter Djurgården,

Vän av ordning har väl rätt att fråga varför dessa matcher inte flyttas till måndag,

För den sportsliga rättvisans skull.

Fem omgångar är spelade i herrarnas fotbollsallsvenska.

25 återstår.

Synd bara att kampen om guldet redan är klart. Det fixar Malmö FF. Och spekulationerna om att MFF skall gå rent, det vill säga vinna alla matcher alternativt inte förlora någon, är i gång. Ja, någon krönikör funderade i dessa banor redan efter den fjärde vinsten.

Och eftersom det är experter i riksmedia och lokala storheter som uttalar sig finns det naturligtvis substans i uttalandena. Jonas Dahlquist, expert på Discovery+, påpekade också i går att Malmö redan nu tagit en klar ledning. Jodå, tre poäng och ett plusmål bättre än BK Häcken, menar han är en klar ledning. Med 75 poäng att spela om.

Och hur ofta har man inte hört och sett ordet ödesmatch. Med 25 omgångar kvar.

En allsvensk säsong är i sig så dramatisk att det inte efter några omgångar finns några ödesmatcher, givetvis mer eller mindre viktiga. Ödesmatch verkar så drastiskt.

Det finns nyanser i språket. Använd dem! Det inger förtroende. Troligen hos de flesta läsare/åhörare. I alla fall hos mig.

MFF:s start är givetvis alldeles utmärkt. Fem trepoängare pratar man inte bort. Men insatserna har totalt sett inte nått de euforiska höjder experter och inbitna anhängare vill påskina. De marginaler som alltid finns inom fotbollen har hittills varit MFF:s i stor utsträckning. Toucherna i duellspelet vid många av målen har studsat den blå vägen. Det är givetvis en styrka, men det kommer en dag, eller flera, då de avgörande marginalerna går åt andra hållet.

I min enkla fotbollsvärld tror jag på en spännande fortsättning i Allsvenskan. Är säker på att MFF både kommer att tappa poäng och till och med förlora någon match.

Men är tillsamman med BK Häcken den stora guldfavoriten.

***

Har sett några allsvenska dammatcher (med okej behållning) och då stött en expertkommentator vid namn Saga Fredriksson. Värre pratkvarn än henne har jag aldrig mött i dessa sammanhang.

Jag har definitivt inget emot kvinnor som kommentatorer – det får gärna vara en 100-procentig bemanning – men rent allmänt pratar de alldeles för mycket. Kurser i mikrofonteknik rekommenderas.

***

I mina elaka stunder – de finns – funderar jag över att föreslå IFK Göteborg i sin eventuella jakt på en ny tränare att kontakta Discoverys experter Irma Helin Zibanejad och Emelie Zaar Ölander. De har ju båda framfört sina åsikter om hur Blåvitt skall formera sina trupper.

Ibland blir det bara för mycket av eget tyckande.

***

Nu skall jag se Helsingborg mot Gais. Ett viktigt möte för HIF. Men ingen ödesmatch. Vid seger passerar HIF Trelleborgs FF och hamnar på kvalplats.

I tisdags i förra veckan besökte jag min förra arbetsplats, Sydsvenskans redaktion på Rådmansgatan.

Jag har förstås aldrig jobbat på Triangeln, mina 20 år som fast anställd tillbringade jag på Segevång.

Nåväl. Det var SDS:s Seniorklubb som inbjudit till ett möte, där chefredaktör Jonas Kanje var  både gäst och värd. Han visade oss runt i de tre våningsplanen, stiliga och moderna, som gav en trivsam miljö. Sydsvenskan är den särklassig största hyresgästen, men det finns ytterligare fem andra tidningars redaktioner på plats.

Jonas Kanje siade också om papperstidningarnas framtid. För oss som älskar att läsa en nytryckt tidning i sängen sju dagar i veckan ser framtiden dyster ut. Okej, jag är så gammal att jag slipper att enbart få mitt nyhetsbegär tillgodosetts digitalt. Men jag kan nog inte, enligt Jonas Kanje, få SDS sju dagar i veckan. Om jag, med lite tur, blir några år över de 90.

Då kommer förstås papperstidningarna inte att vara saknade av så många. Det är de äldre generationerna som är trogna sin papperstidning (generellt är det så), de under 40 föredrar andra läsalternativ än papper.

***

Jonas Kanje berörde också kort i sitt anförande förhållandet Sydsvenskan/Malmö FF. Enligt honom var åsikterna mellan för mycket och det rådande tillståndet 50/50.

Under fredag, lördag, söndag ökar antalet SDS-läsare, helgprenumerationerna har blivit en framgång.  Bra, innehållsrika och varierade artiklar kan vara en väg in till ett större intresse även under vardagarna.

Hur har då Sporten sett ut de tre senaste dagarna? Det finns elva artiklar producerade av journalister från Sydsvenskan och från samarbetspartners (inte TT). Jag har inte räknat matchreferaten.

Av dessa elva handlar nio om fotboll, sju av dem är MFF-relaterade, därav fem som handlar om dagens möte mot Hammarby.

De två resterande handlar om ishockey och Malmö Redhawks.

Ger detta en bild av vad Sydsvenskans läsare av sportsidorna vill ta del av? Titta på åldersstrukturen!

Jag menar att detta mitt urval mer visar på respektive journalists intressen än på läsekretsens.

Eller om man vill vara elak, om ledningens brist på kunskap om idrottsvärlden utanför fotbollen och ishockeyn,

Vore kanske ett tillfälle för Jonas Kanje att fundera över den där 50/50-inställningen.

Pontus Jansons blivande återkomst till Malmö FF har blivit omskriven.

Berättigat. Det är en duktig fotbollsspelare med efter vad jag läst mig till tydliga ledaregenskaper.

Men så är det det där med överdrifterna. Läste i en tidning – inte Malmöbaserad – att Pontus Jansson kanske var en av de främsta återvändarna i svensk fotboll. Skribenten i fråga la för säkerhets skull till modern tid. Vad som nu menas med det. Det kan ju inte gälla 1950-talet, då Gunnar Gren återvände till Örgryte och inte heller 1960-talet med ”Nacka” Skoglund till Hammarby och Bosse Larsson till Malmö FF. Inte ens 2000-talet tillhör moderna tider med ”Henke” Larsson till Helsingborgs IF, Anders Svensson till Elfsborg, Kim Källström och Andreas Isaksson till Djurgården och ännu lite senare Sebastian Larsson och Mikael Lustig till AIK och Marcus Berg till IFK Göteborg. ”2000-talisterna” med alla över, eller i närheten av 100 landskamper

Jag har inte botaniserat i några lägg, bara litat på mitt åldrande minne. Det finns förmodligen fler spelare med bättre meriter än – jag poängterar duktige – Pontus Jansson med sina 27 A-landskamper.

Idrottshistoriska kunskaper är inte den unga sportjournalistgenerationens bästa gren.

Bombastiska illa underbyggda rubriker som ger ”klick” är det moderna modet.