Inlägg publicerade under kategorin Journalistik

Av Magnus Månsson - Onsdag 21 mars 16:52

Alla, tränare, spelare, ledare och massmedia, såg fram mot SM-slutspelet i handboll.

Alla, men inte publiken.

Tre av de fyra hemmalagen i första kvartsfinalen hade lägre publikantal än snittet i grundserien. IFK Kristianstad 4 316 mot 4 481, Alingsås 1 368 mot 1 664, Lugi 1 325 mot 1 542. Undantaget var HK Malmö som hade 27 åskådare fler (1 208) än gundseriesnittet på 1 181. I den senare siffran ingår förstås de 2 487, som såg gratisentrématchen mot Ricoh. (Ett HK Malmö-initiativ för Barncancerfonden som, är värd all uppskattning.) Utan den fina publiksiffran hade även HK Malmö redovisat en negativ siffra.

Oroande!

Nu kan det vända. Det kan ju mycket väl bli fyra skånska lag i semifinal – den skånska drömmen – och det borde rimligtvis innebära om inte fulla hus så i alla fall välbesatta.

***

Det finns olika teorier om det lilla intresset. En kan vara genomsnittsåskådarens fullständiga okunnighet om motståndarna. Det skrivs i Malmötidningarna inte ett enda ord (inte många i alla fall) varken före eller efter matcherna om de profiler som finns hos Malmös och Lugis gäster. Motståndarna blir en anonym massa. Inte ens alla duktiga spelare i Ystads IF är igenkända av genomsnittsåskådaren i Baltiska hallen. Många har inte ens hört talas om dem.

Jag inbillar mig att man någon gång fick läsa något om alla de talanger som finns i HK:s och Lugis konkurrenter hade detta lockat till ett läktarbesök.

Gammalmodigt, mossigt tänkande i dessa tider av kris inom tidningsvärlden?

Måhända. Men jag tror inte jag är ensam om att vilja läsa mer om gästande lag.

***

Det är samma fenomen när det gäller Malmö FF och fotbollen. Man kan läsa ett helt uppslag och mer efter en match utan att någon motståndare ens nämns vid namn. Och hur ofta ser man numera ett reportage inför en match om en gästande spelare?

***

I dagens Sydsvenska bryter ishockeyskribenten/experten Kent Leijon Jönsson mönstret – han har gjort det tidigare – och skriver lovord om Frölundas jättetalang Rasmus Dahlin.

Hade inte den irriterande torrhostan levt vidare, hade Kents krönika lockat mig ut till Arenan för att se MIF—Frölunda.

***

 Liknande uppslag finns självfallet inom handbollens värld.
Men det fordras förstås både intresse – och kunskap.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Tisdag 20 feb 20:53

Allt tar sin tid.

OS-tittandet givetvis. Har också varit huvudansvarig för en tvådagarstävling i friidrott och haft en viktig uppgift i en annan. Det är en hel del för- och efterarbete. Och orken är inte vad den en gång var.

Därav detta avbrott i bloggandet.

***

Tävlingarna gick bra, kanske till och med mycket bra. De aktiva och deras ledare var nöjda. Och det är naturligtvis det absolut viktigaste.

Men ändå gnager något. Varför kan en tävling som Atleticumspelen inte uppmärksammas med en enda rad – inte ens resultaten – i Malmös papperstidningar? Det var dock en tävling med hyggliga nationella resultat, några aktiva kom på medaljplats i helgens SM och några av danskarna var riktigt duktiga. Som krydda, och det var inte vilken mesig krydda som helst, deltog världsmästaren i höjd Mutaz Barshim. Och han levererade, 2.35 Högre i år har bara han själv (2,38) och ryssen Daniel Lysenko (2.37) hoppat. Atleticumresultatet var av absolut världsklass.

En vän till mig skrev till Sydsvenskan och frågade varför man inte skrivit något. Sportchefen svarade att man ansåg tävlingen var en träningstävling och underströk detta med att påpeka att tvåan hoppade drygt tre decimeter lägre.

Hoppsan!

Det kommer från en tidning som sänder ut sin ”stjärnreporter/stjärnkrönikör” för att bevaka varje snedspark vid de flesta av MFF:s träningar. Världen runt.

Tävlingen var utlyst i vederbörlig ordning hade det blivit världsrekord eller asiatiskt rekord hade det godkänts. Trots att det var en ”träningstävling”.’

Det här erinrar mig om 1960- och 1970-talen, då en annan friidrottens världsstjärna Ricky Bruch jagade långa kast i diskus. Varhelst det blåste bra diskusvindar kallade Ricky till tävling, i Klagshamn eller på kastplanerna på Heleneholm eller Stadion. Ofta fick en funktionär eller i bästa fall en junior hoppa in för att det skulle bli en godkänd tävling.

Och varje kast bevakades av samtliga Malmötidningar och ofta också av rikspressen

Det var bättre förr. I alla fall på Rickys tid.

***

De mindre idrotterna och de mindre klubbarna känner sig åsidosatta av Sydsvenskans bevakning. Det är bara att gå ut och lyssna i det breda Idrottsmalmö. Det är så mycket bra elitidrott i stan som aldrig uppmärksammas.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 12 feb 18:11

En världsstjärna i friidrott, till och med utsedd till 2017 års bäste friidrottare alla kategorier, tävlade i lördags i Malmö.

Han är tillika ”halv” Malmöbo, har lägenhet några hundra meter från Atleticum, ett av hans träningscentra. Det gäller naturligtvis höjdhopparen Mutaz Essa Barshim, OS-silvermedaljör och regerande världsmästare.

I torsdags efteranmälde han sig till Atleticumspelen, en mindre tävling som komplement till de stora Pallasspelen, men ändock med 900 starter.

Mutaz ville testa sin goda form inför en tävling på Irland och VM i början av mars.

I min enfald trodde jag att det var av intresse för Malmöpressen att nämna att qatariern skulle tävla i stan och sände ut en kort pressrelease. Men inte ens en kort notis i förhand kom in.

Men någon kommer väl och bevakar arrangemanget? Ingen reporter dök dock upp. Min enfald hade inte försvunnit. Resultatet intresserar naturligtvis, så jag sände i väg en korrekt skriven resultatlista, som bara var att sätta direkt in på tidningssidan.

Jag noterade dessutom mitt telefonnummer så att eventuellt intresserade kunde få information.

Inte ens detta räckte.

Därför har de tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmöregionen inte kunnat läsa att Mutaz Barshim hoppade 2.35 och var ytterst nära att tangera sitt eget världsårsbästa på 2.38 och också radera ut Stefans Holms hallrekord, 2.37

Ryktet om Mutaz Barshims start hade nått ett 75-tal intresserade och med deltagare och ledare fanns det väl cirka 500 personer som bevittnade detta världsresultat.

Dessa 2.35 måste vara det i särklass bästa resultat/bästa prestation uppnått i Malmö, oavsett gren och idrott, som inte med ett ord nämnts i någon av stans papperstidningar.

Min enfald finns kvar: Jag tycker inte att missarna är mina.

***

Avslutningsvis: Mutaz Barshim ville betala efteranmälningsavgift, 140 kronor.

I Heleneholms IF är vi generösa. Han slapp betala.

I pris erhöll han ett presentkort på 300 kronor, precis som alla andra segrare i seniorgrenarna.

Så kan också friidrottsvärlden se ut.

 

 

 

Av Magnus Månsson - Lördag 20 jan 13:50

Blir man en bättre fotbollsspelare bara för att man tar på sig en ljusblå tröja?

Egentligen räcker det att man signerar ett kontrakt med Malmö FF.

Det är likadant år efter år. De nya som kommer till MFF är alltid bättre än de som lämnar. Okej, lite överdrivet är det och lite ironi finns kanske också med i spelet.

Men tänk efter! Efter bara några träningspass omvärderar de trogna MFF-journalisterna sina omdömen.  Eric Larsson, ny från Sundsvall, har nu en del egenskaper som överglänser omhuldade Anton Tinnerholms. Och Anders Christiansen var kanske inte så överlägsen som Allsvenskans bäste spelare 2017 som man ville göra gällande. Östersundsförvärvet Fouad Bachirou var plötsligt i nästan samma klass.

Och visst var islänningen Arnor Traustason en av de främsta i IFK Norrköpings guldlag 2015, men var han verkligen den dominerande spelaren i Allsvenskan den säsongen?

Det väl bara en tidsfråga, innan Sören Rieks från IFK Göteborg klassas som bättre än Jo Inge Berget. Ett fint mål i en träningsmatch och det lär bli så.

Själv kan jag spä på med en enkel synpunkt. Häckenförvärvet Egzon Binaku kommer att placera Berang Sarfari på avbytarbänken.

Som alltid är det dock bättre att avvakta och se.

Men det ger inga rubriker. Och inte heller några klick på nätsidorna.

Av Magnus Månsson - Söndag 7 jan 11:44

Det var en prestigemarkering, en styrkeuppvisning, Malmö FF:s kontraktsförlängning med Anders Christiansen.

MFF ville visa omgivningen att det var klubben som verkligen satsade. Det var hit de svenska talangerna skulle söka sig om de ville spela internationell klubbfotboll på hög nivå.

Anders Christiansen motiverade ädelt varför han ville stanna i MFF. Det lät ungefär något i den här stilen:

”Jag känner ett stort ansvar för att vara en del i klubbens målsättningar.”

Någon månad senare är den duktige dansken inte lika ansvarsfull. Han bryter det nyskrivna kontraktet. Den belgiska klubben Gent erbjuder en bättre lön. Och MFF erhåller ett stort antal miljoner. Enligt vad jag förstår fler än om AC inte förlängt kontraktstiden.

Så ser den moderna professionella fotbollsvärlden ut. Det är bara att acceptera. Vem är jag att kunna ändra detta?

Men för att verkligheten ser ut så här, behöver man inte gilla den.

Mest ogillar jag förstås alla de patetiska avskedsuttalande från de flyktade spelarna, oftast förmedlade först via klubbarnas hemsida och sedan genom de rubriksökande tidningarna.

Anders Christiansen är inget undantag. Han till och med gråter med ena ögat över att lämna allt i MFF, laget, träningarna matcherna och inte minst supporterna. Lite elakt undrar jag, om det inte också var glädjetårar över att hans bankkonto fylldes med några miljoner.

Han avslutar givetvis med att han hoppas att återkomma till Malmö FF.

***

Anders Christiansen är inte ensam med sina patetiska avskedshälsningar. Det är snarare kutym. Om jag inte minns fel – och det gör jag inte – lovade Magnus Eriksson att om han efter utlandsflytten från MFF skulle återkomma till Sverige var just MFF det enda alternativet. Det blev inte så, det blev Djurgården. Nu när han lämnar Sverige igen, så låter det likadant: ”När jag kommer tillbaka är det Djurgården som gäller.”

Patetiskt var ordet!

***

Om några dagar börjar handbolls-EM för herrar. I går spelade Sverige en träningsmatch mot Ungern. Min morgontidning uppmärksammade detta med 14 rader.

Samtidigt hade man en hel sida och till och med en analys om en lokal barn- och ungdomsturnering i fotboll.

Jag bara konstaterar, kommenterar inte. Säger bara: Nyhetsvärdering.

Av Magnus Månsson - Måndag 1 jan 17:59

2018.

Ett nytt blankt år. Det är mycket man vill fylla det med.

Men hinner man med allt man vill? Och i ett längre perspektiv -- utan att vara sentimental – är det inte dags att börja prioritera, välja bort?

En vän, några år yngre, konstaterade för en tid sedan att han tänkt i samma banor. Han har förstås inblandad i fler projekt än jag. Samtidigt vill jag vara med, känna mig behövd. Visa att jag fortfarande kan. Och inte minst ta del, givetvis av familjelivet, av litteraturen, av politiken inför valet 2018 och av idrotten på olika nivåer, live och via tv och genom mitt stora intresse under cirka 70 år, tidningsläsning.

Och det är häri min främsta nyårsönskan ligger. Kanske en orealistisk sådan i dessa tidningskrisens tider. Jag är väl medveten om problematiken, tids- och personalbrist men jag önskar mig en bredare bevakning. Den enorma bevakningen i Malmö på elitklubbarna i fotboll och ishockey känns övervärderad. Visst förstår jag att det lockar till läsning och nätklickar men har man funderat över hur många man skrämmer bort, de som är intresserade av andra idrotter och, ve och fasa, de som har andra favoritlag än de omhuldade Malmölagen. För att rätt kunna bedöma exempelvis MFF:s satsningar för att vinna ett nytt SM-guld är det självfallet betydelsefullt att ha kännedom om vad som händer i konkurrentklubbarna.

Och vad sker hos HK Malmös och Lugis motståndare? Och i andra klubbar och andra sporter utanför Malmös gränskommuner? Exemplen kan mångfaldigas. Jag är allmänt idrottsintresserad men måste söka den information jag har behov av på förbundens, föreningarnas och andra tidningars nätupplagor.

Jag är övertygad om att en bredare bevakning är receptet att inte förlora fler läsare på pappret. För det är väl så att det är den äldre generationen som är de trogna prenumeranterna? Var rädd om den.

Och tänk vad tid jag kunnat spara, om jag sluppit ägna någon dryg timme per dag att hämta in den information jag saknat i m-i-n tidning.

Tid till sådant jag funderar att välja bort.

 

 

Av Magnus Månsson - 18 november 2017 16:59

Veckans stora svenska fotbollshändelse, vilken var det?

Det finns väl knappas någon vettig person som har ett annat svar än herrlandslagets 0—0 borta mot Italien och därmed en plats i VM-slutspelet 2018.

Men, nej, nej, nej. Vi är helt fel ute. Ett opportunistiskt snille på Expressen menar på allvar (?) att bragden/den heroiska insatsen—ordens valör har sannerligen devalverats i idrottens språk – var ett intet mot att Zlatan i dag kommer att sitta på bänken i Manchester Uniteds match mot Newcastle.

Man tar sig för pannan och undrar vad som menas. Att över huvud taget bara komma på tanken att göra en sådan jämförelse. Det är det eviga klicktänkandet som härskar på alla tidningars nätredaktioner. Nämns Z blir det ett antal klick och alla är nöjda. Även jag, min dumme … bidrog till ett klick.

***

Vill man ha en hygglig inblick i vad som händer utanför dem snäva sportvärld min morgontidning numera bevakar ”tvingas” man ut på nätet. Men det gäller att ha urskiljning. Kvällstidningarna har intressanta skribenter men också för många med klickar dallrande framför ögonen.

Jakten på klickar minskar trovärdigheten. Hos i stort alla tidningar. Intressanta "smågrejer" ges det inte plats till, de ger inte tillräckligt många klickar.

Av Magnus Månsson - 13 november 2017 15:49

Läsarna av Sydsvenskans sport vaknade i morse med tre sidor om damfotbollslandslagetsa bojkott av Fotbollsgalan, en idrottslig pseudohändelse.

Men liksom när krönikören vevade i gång i samma ärende, det gäller landslagets ersättningar, för en tid sedan får läsarna inte veta något konkret om vad som skiljer förbund och spelarråd. Är spelarnas krav extremt höga eller är det ett skambud som förbundet lagt fram?

Man hänvisar till uppgörelser och diskussioner som förts i USA, Danmark och Norge. Men inte ett ord om utformningen av dessa. Och hur ser det ut inom exempelvis svensk handboll?

Seriös journalistik kräver faktiskt bättre underlag för en rubrik som:

Fotbollens döva maktens män får börja lyssna

Och hur känner sig de tre kvinnor, av sju, som finns i Svenska Fotbollförbundets styrelse? Är de överkörda av fyra maktfullkomliga män?

***

Vid Fotbollsgalan delar Sydsvenskan ut Diamantbollen till årets bästa kvinnliga fotbollsspelare. Chefredaktören Pia Rehnquist är tveksam till att åka till Globen om inte damlandlandslaget finns på plats. Om sakfrågan är hon lika osäker som de flesta av oss andra. I en intervju på nätet säger hon;

- Ett problem för mig är ju att veta exakt vad konflikten består i, hur långt ifrån varandra parterna är i sakfrågan. Det vet jag inte än.

Kan man tolka detta som att Pia Rehnquist inte är helt nöjd med krönikör Max Wimans skildring av bakgrunderna till konflikterna.

***

Det som verkligen är värt att debattera är ojämlikheten i bonus för lagen i de båda allsvenskorna. De bäst placerade lagen för herrar får miljonbelopp, inte ens dammästarinnorna får en enda krona.

Förvisso är det en sponsor, Svenska spel, som svarar för herrbonusen men nog borde förbundet kunna förhandla fram att någon miljon hamnade hos damerna.

***

Det är lätt att från massmedia att dundra om idrottens ojämlikhet. Men hur ser man själv på det? Visst var det något speciellt när Dalkurd tog steget upp i herrarnas allsvenska. Tv var på plats och Sydsvenskan uppmärksammade händelsen med text och bild. När IFK Kalmars damlag avancerade till högsta nivån fanns inte ett endaste ord i varken Sportspegel eller SDS. Jo, sluttabellen fanns.

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se