Det är mycket som är annorlunda i dessa pandemitider.

Även inom sportens värld. Ta den inhemska elitfotbollen! Under en reducerad tidsperiod skall man hinna med 30 serieomgångar, slutföra Svenska cupen och för några lag skall de ges plats för europeiskt spel. Det är självklart att det blir komplikationer. Redan efter två allsvenska omgångar har några tränare börjat gnälla: Våra motståndare har fått en dags längre vila än vi.

Så är det och kommer alltid att bli och har alltid varit sedan den tid i stort alla allsvenska matcher hade avspark 13.30 på söndagen. Men det var då det.

En av de stora finansiärerna av elitfotbollen är de olika tv-bolagen. De vill naturligtvis sända så många matcher som möjligt och ge sina kunder tillfällen att se, också, så många matcher som möjligt. Och jag som kund vill, också, se så många matcher som möjligt.

Fotbollen är beroende av tv-pengarna. Inse detta!

Den optimala rättvisan är att alla omgångens matcher startat vid samma tidpunkt. Det är ett orealistiskt scenario. Det finns för många intressenter att ta hänsyn till. Inte ens den näst sista serieomgången är numera helig. Det är bara slutomgången som har gemensam avsparkstid,

Så set verkligheten ut. Det borde Olof Mellberg i Helsingborgs IF och Jon Dahl Thomasson i Malmö FF, två tränare som varit ute och beklagat sig, varit medvetna om.

Även om hittills stora delar av år 2020 inte är likt andra är så kvarstår den gamla sanningen: Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

PS.

Det kan finnas fler tränare än Mellberg och Dahl Thomasson som ”gnällt” men som inte noterats i de media jag kommit i kontakt med.

DS

Då är den då avklarad, den försa allsvenska fotbollsomgången.

Och därmed också det första testet för Dplay, den nye distributören av matcherna i Allsvenskan och Superettan.

Det blev fyra direktsända matcher och en i efterhand för min del. Och det är inte tillräckligt för att har några synpunkter på varken det ena eller andra.

***

Men lite fundersam blev jag över att stora delar av Malmöpoeterna var så positiva över Malmö FF:s försvarsspelare i matchen mot Mjällby. Individuellt sett, okej. Men kollektivt, och det i min fotbollsfilosofi det mest betydelsefulla i defensiven, fungerade det inte speciellt bra. Gästerna skapade tre, fyra ypperliga måltillfällen där bättre spelare än nykomlingens hade gjort några mål. Några spektakulära, lyckade tacklingar av MFF:s innerbackar i en-en-situationer visade och på hemmalagets kollektiva brister. I ett bra kollektiv skall det inte bli tre sådana tillfällen. Samtidigt var det naturligtvis ett bevis på Mjällbys kapacitet.

Noll baklängesmål för MFF visade inte på hela sanningen.

***

Den här säsongen med tätt mellan matcherna och möjligheten att utnyttja fem byten, det vill säga chansen att skifta halva startuppställningen, kommer att sätta extra krav på ledarstaben.

Det är en balansgång. U 21-serien är inställd. Möjligheten till att ge ”bänken” matchvana är försvunnen. I en lång, tät serie en nödvändig faktor. Lagen måste lufta hela truppen. Se bara på MFF: Hur klara man ytterligare en skada på en innerback?

Även i en jämn serie finns det lättare och svårare matcher. Och för en sluttabell viktigare motståndare att ta poäng från än från andra.

Ta MFF—Mjällby som exempel: På torsdag reser MFF till Hisingen för att möta Häcken, ett av årets svåraste bortamöten.

Samtidigt gästas Mjällby av Falkenberg, på förhand en match mellan två lag som framåt vintern (hu) kommer att finnas i samma tabellregion.

Präglade inte gårdagsmötet av tankar tre dagar framåt? Jag tror att MFF startar med fem tunga pjäser, som hade ingen eller lite speltid i måndags. I gengäld saknar de det viktiga tävlingstempot-

Mjällbys match mot Falkenberg lär se annorlunda ut än gårdagens mot MFF. Det lär bli mer bollinnehav och ett spel där Mjällbys bollskicklige David Batanero kan styra spel och tempo. Han kommer till spel utvilad. Men utan tävlingstempo.

Det kommer hela säsongen att bli en svår balansgång att hantera för ledarstaben, däri räknas mer än tidigare det medicinska teamet.

De breda trupperna är givetvis en fördel.

Det innebär samtidigt att kraven på ledarna i ”småklubbarna” blir än större.

***

Den här säsongen blir intressantare än de flesta tidigare. Inte minst för oss nördar.

Här är mitt anspråkslösa tips för placeringarna 9 till 16 i årets Allsvenska i fotboll för herrar.

9) Kalmar FF. Kring några rutinerade spelare av hög klass har nygamle tränaren  Nanne Bergstrand en hel drös unga talanger kring 20 år med hög potential. KFF:s negativa spiral kommer att brytas.

10) Helsingborgs IF. Stommen är rutinerad men i truppen finns outlöst

 talang som det är tränaren Olof Melbergs uppgift att utveckla. Han har nu haft en lång försäsong att hitta receptet.

11) Mjällby AIF. Sett till positionen i näringskedjan har nykomlingen fått de bästa nyförvärven av alla i serien. Intressant tränarduo Lantz/Järdler.

12) Örebro SK. Här finns rutin så det räcker till nytt kontrakt. I i alla fall i år. Men hur länge håller Nordin Gerzic, Allsvenskans för sitt lag viktigaste spelare?

13) IK Sirius. Tappat rutin och kapacitet. Men erfarenhet finns kvar. Tränaren Henrik Rydström visade i Kalmar sin förmåga att utveckla och våga ge unga spelare chansen. Dags att göra sammalunda i Sirius.

14) Östersunds FK. Truppen har i nuläget kvaliteter för en högre placering men allt strul kring klubben gör att det förmodligen kommer att bli stora förändringar.

15) Falkenbergs FF. Hans Eklund, tränaren, har en förmåga att få ut mycket av en begränsad trupp. Men det ser tunt ut.

16) Varbergs BoIS. Det intressante med denna nykomling är tränaren Joakim Persson, som har en ung trupp med merparten av spelarna under 25 år. Spännande.

Ibland går det okej, oftast käpprätt åt ….

Det gäller mitt allsvenska fotbollstips.

I år är det svårare än någon gång hittills. Och det inte bara för den sena starten och avsaknaden av cup- och träningmatcher inför premiären och det täta serieprogrammet med allt vad det innebär med slitna spelare. Lagen är nämligen väldigt jämna inom de två skikt som liksom 2019 lär urskiljas mellan de i topp-8 och övriga 8. I fjor var differensen mellan åttan Elfsborg och nian Örebro tio poäng. Något liknande tror jag det blir i år. Här mina funderingar vad de nu kan vara värda.

***

1) Hammarby IF. Kurvan pekar uppåt. Bra åldersstruktur. Spetskompetens hos många spelare. Bra bredd upp till plats 18.

2) BK Häcken. Det är dags nu. Har den bredd som behövs. Har känslan av att de viktiga marginalerna varit mot Häcken de senaste åren. Måste dock ta fler poäng mot toppen än tidigare.

3) Malmö FF. Bra, bred trupp men utan större utvecklingspotential hos de flesta av toppspelarna, varav några är skadebenägna. Oprövad tränare. Stor press.

4) Djurgårdens IF. Värdiga mästare. Med rätt marginaler. Tur och otur, ni vet. Givetvis en stark guldfavorit även 2021. Gedigen trupp och duktiga tränare.

5) AIK. Ofori, klasspelare, tillbaka. Kan Per Karlsson fortfarande hålla ihop försvaret? Osäker status på en del tilltänkta nyckelspelare. Men som alltid en guldaspirant.

***

Det är i någon av dessa fem föreningar SM-guldet hamnar.

Medaljkandidat, alltså bland de fyra främsta, är även följande trio:

***

6) IFK Norrköping. En ung, bra förstauppställning, som i sina bästa stunder är väl så bra som topplagen. Har tappat lite av top[MS1] pbredden. Som alltid en outsider.[MS2] 

7) IF Elfsborg. Hösten 2019 blev en vändning. Johan Larssons återkomst ger stabilitet bakåt och offensiv kraft. Finns outlöst kapacitet hos många spelare.

8) IFK Göteborg. Svårtippat, verkligen. Har varit mycket upp och ner de senaste säsongerna. Ungt och gammalt i en salig blandning. Det finns en grund till något riktigt bra. Redan 2020?

***

Återkommer i morgon och siar om platserna 9 till 16.

Såg i en TT-artikel att många av de allsvenska damklubbarna i fotboll är oroliga inför den annalkande säsongen.

Orsaken: Alltför tunna trupper.

Det är klart startar man en serie -- som med sitt täta program lär ställa extraordinära krav på en hygglig numerär -- med en trupp på 16 till 19 spelare kommer det att bli svårt att hålla en jämn kvalitet en hel säsong.

Sex av de tolv klubbarna rapporterar så minimala trupper.

Varför har det blivit så?

1) Tillåter ekonomin inte bredare trupper?

2) Är rekryteringen i landets klubbar så dålig att man inte kan ens hitta hyggliga avbytare inom den egna regionen?

Jag har inget svar. Antalet utländska registrerade spelare är i stort lika många som de senaste åren. Över tid har FC Rosengård dock färre gästarbetare 2020 än tidigare, nu sex. Eskilstuna har åtta, Djurgården och Växjö sju, övriga tre till fem med nykomlingen Uppsala på endast två,

Generell sett är grunden inom ungdomsfotbollen oerhört mycket tunnare bland flickorna än bland pojkarna. Det visar sig inte minst i de riksomfattande F 19-serierna. De är öppna för 2x12 lag, men endast 19 platser är besatta. Ingen av de sju F 17-grupperna är heller komplett.

I fjorårets södra F 19-serie med endast åtta lag var det dessutom extremt stor klasskillnad mellan topp och botten.

Det är i dessa ungdomsserier de blivande elitspelarna skall få sin utbildning, men håller dessa tillräckligt hög kvalitet för att uppfylla målsättningen?

Ta FC Rosengård som exempel. Klubben har i många terminer varit ansvarig för flickornas Fotbollsgymnasium, men hur många har tagit steget upp för att ens konkurrera om en plats i en trupp som i nuläget endast består av 17 spelare.

Jag menar att underlaget för att få en riktigt bra svensk klubblagsfotboll på damsidan är alldeles för tunt. Detta skrivit i generella drag.

Att svenska klubblag fortfarande ibland kan hävda sig i Europa beror på lagen från öst och sydost ännu måste definieras som nybörjare.

I all sin enkelhet blottade TT-artikeln damfotbollens problem.

Jag ställde inledningsvis om de allsvenska klubbarnas problem berodde på ekonomin eller en svag rekrytering.

Svaret är nog – tyvärr – både ock.

Och inte blir det lättare när speldagarna under säsongen troligen kommer att konkurrera med herrarnas högsta serier än mer än tidigare.

Så blir det då fotboll igen om några veckor.

Det tackar man för. Jag hade förstås mentalt förberett mig på ett längre uppehåll. De här idrottsfria veckorna har gett tid till mycket av allt jag vill hinna med. Det har varit nyttigt för min tidsplanering.

Nu gäller det att prioritera. Nog så svårt, eftersom det lär bli tv-matcher i stort varje dag. Men den tiden, den glädjen.

***

De senaste dagarna har man kunnat ta del av hur Malmös allsvenska lag, Rosengårds damer och Malmö FF:s herrar, använt det ofrivilliga pandemiuppehållet.

Intressant läsning.

MFF har förberett sig på ett sätt som anstår en professionell klubb och menar att man är redo för tävlingsmatcher. Spelare anser sig till och med laget är bättre rustat nu än inför en ”vanlig” seriepremiär. Visst hade man önskat någon träningsmatch. Men tränaren Jon Dahl Tomasson påpekar också att situationen inte är jämförbar med den i Tyskland, där det påstås att det funnits fler muskelskador än tidigare säsonger:

-         Vi har tränat hela tiden, de har legat stilla en lång period.

(Vill lite försynt hänvisa till mitt tidigare inlägg!)

MFF visar tillförsikt inför den efterlängtade premiären.

Klubben andas optimism. Trygg i vetskapen att man agerat professionellt.

***

Rosengård förbryllar däremot.

Hörde i ett tvinslag i går sportchefen Therese Sjögran säga: ”Nu rivstartar vi!”

Detta en månad före premiären!

Rent allmänt är det inte mycket gnäll från Rosengårds sida? Och har så varit i många år och i många sammanhang.

Har också sett uppgifter om att truppen är för tunn för att träningsspela elva mot elva. Det förundrar mig. Säsong efter säsong har Rosengård ett av Sveriges bästa U 19-lag, som, om jag inte missminner mig, i höstas till och med blev skandinaviska mästare. Det borde ge underlag för interna matcher.

Rosengård verkar inte ha hanterat coronaavbrottet som anstår en mästarklubb.

***

Jag har också undrat över att huvudtränaren Jonas Eidevall sällan eller aldrig uttalat sig om Rosengårds upplägg. Är jag för konspiratorisk när jag tror att han velat ha tillgång till sina spelare i samma utsträckning som Jon Dahl Tomasson?

Hur seriös, professionell är damfotbollen på elitsidan i Sverige?

Blev lite förundrad, när jag i dagarna läste en intervju med Malin Levenstad, assisterande spelande tränare i FC Rosengård.

Och nu talar vi om idrott med förhoppning om internationell touch.

Laget återvände till träning efter sitt tredje eller fjärde coronavbrott, det senaste tio dagar långt. Förhoppningsvis har spelarna haft någon form av individuellt anpassade fysiskt träningsprogram. För vilka idrottsmän med internationella ambitioner – ja, till och med nationella – kan göra långa uppehåll dryga månaden före en säsongsstart och inför en säsong som kan bli intensivare än någonsin?

Jag bara undrar?

Malin Levenstad, stöttad av klubbledningen, menar också att det är nödvändigt med tre träningsmatcher före seriepremiären.

Hon säger också att man under träning sällan gör maximalt sprint över 60 meter.

Min enkla fråga: Varför inte?

Hon fortsätter: Vi spelar sällan elva mot elva på träning.

Min enkla fråga: Varför inte?

Detta är ju åtgärder man lätt kunnat fixa under de många träningsfria dagarna.

Malin Levenstad hänvisar även till de många muskelskadorna i omstarten av herrarnas Bundesliga: De beror på att lagen inte haft några träningsmatcher.

Mina enkla frågor:

1) Är skaderisken inte lika stor i en tränings- som in tävlingsmatch? Jag förutsätter att man går för max även i en träningsmatch för att få full effekt. Det är ju proffsidrott vi talar om.

2) Kan de tyska skadorna inte bero på att tiden mellan träningsstart och matchstart varit för kort? Spelarna var inte tillräckligt tränade för tufft ligaspel. Restriktionerna i Tyskland har varit mera rigorösa än i Sverige.

Här har vi haft tid att träna mer kollektivt för att vara beredda för tävling.

FC Rosengård har föredragit ledighet.

Förlåt, men klubbens tackling av pandemin tyder inte på att man insett de krav som är nödvändiga i den internationella professionella värld man vill tillhöra.

Så är då seriefotbollen i gång.

Låt vara i liten skala i Tyskland.

Såg i tv Dortmunds 4—0 mot Schalke. Och insåg då att jag verkligen saknar den inhemska seriefotbollen. För att riktigt njuta av idrott måste man en relation. Okej, Dortmund är ett lag jag gillar och som har kapacitet att rubba Bayern München från den tyska tronen. Men den riktiga känslan för Dortmund kommer jag aldrig att få, möjligen i en stor final, men inte vid ett möte i den tyska serielunken.

Det har gått några månader sedan jag såg några svenska tävlingsmatcher, i cupen, och man har vant sig vid fotbollsfria veckor. Det finns ju så mycket annat att göra. För en störd nörd har mycket tid frilagts. Det hade till och med gått så långt att jag har mist lite av intresset (några vänner har förmedlat samma känsla).

Men i går kom abstinensen tillbaka, den att inte kunna se svensk fotboll på olika nivåer, och att inte ha en relation till lag, spelare, att inte känna engagemang, att glädja sig, att reta sig över något.  Det är inte tillräckligt att få se en match, som med alla säkerhet har högre kvalitet än de som Allsvenskan, Superettan och framför allt de lägre serierna kan erbjuda.

Relationer är viktiga i alla sammanhang,

Fotbollen är inget undantag.

Nu längtar jag till en svensk seriesäsong.

Till och med utan publik.

***

Har de senaste dagarna sett att man spekulerar i att Franz Brorsson skall komma tillbaka till Malmö FF efter sin utlåning till Esbjerg. Samtidigt ryktas det om att snart 34-årige Ola Toivonen också skall återkomma

Två skickliga spelare, som givetvis tillför kvalitet till truppen.

Eventuellt kan förstås intresset för Toivonen tyda på att Anderlecht vill ta tillbaka Isaac Kirese Thelin.

Men samtidigt: Intentionerna från MFF-ledningen, som framfördes för inte så länge sedan, är att man nu skall ge sina unga talanger mer utvecklande speltid. Det är redan svårt med tanke på den breda, duktiga trupp som redan finns och där i stort alla har kontrakt även över minst 2021 (även om detta inte är någon garanti för att kontraktstiden fullföljs).

Risken är uppenbar att ungdomssatsningen kommer av sig liksom våren 2018. Fast av olika orsaker. 2018 var truppen för tunn, 2020 för stor och stark.

***

Nästa fråga är hur speltät säsongen blir. Den kan bli osedvanlig intensiv men också extremt kort om det blir en enkelserie och dessutom utan svenskt cupspel och tidig eliminering i de europeiska cuperna.

Framtiden är inte lätt att planera i dessa tider. Och då inte bara inom fotbollen.