Lika svårt som det är att tippa toppstriden i Allsvenskan lika svårt är det att spå hur de nedre regionerna kommer att sluta.

Jag tror dock att det blir en klar differens mellan lag 8 och 9.

I morgon kommer toppentipset.

16) Östersunds FK. Lätt att underskatta med tanke på bristen av nytillskott (har inköpsförbud), men en samspelt trupp är ett plus i ett utsatt läge. Det finns kvalitet. Trots all turbulens 2020 spelade ÖFK hem 33 poäng. Det brukar räcka till sämst kvalplats. Men …

15) Varbergs Bois. All respekt till tränaren Joakim Persson, han om någon kan få ut max ur en med allsvenska mått okänd trupp. Den lyckade starten i fjor gav självförtroende. Motståndarna är nu varnade för Perssons klurigheter. Robert Simovics, Bunkeflograbbens, målfarlighet ett plus.

14) IK Sirius. Några den bästa från fjorårets lag har försvunnit. Och succétränaren Henrik Rydström, inte minst. Vågar oprövade Daniel Bäckström fullfölja Rydstöms intentioner? 2020 var målvakten Lukas Jonsson osäker. På den posten är Sirius starkare i år. Förvärvet av David Mitov Nilsson är ett av seriens bästa och viktigaste. Stort ansvar även på Yukiya Sugita, personlig favorit.

13) Mjällby AIF. Pessimistiskt? Måhända, men några av de tongivande från truppen har försvunnit. Så ser det ut fotbollens värld på den nivå i näringskedjan som Blekingelaget befinner sig på. Ersättarna håller okej klass och i det jämna skikt under Topp-8 kan Mjällby mycket väl bli nia.

12) Kalmar FF. Kval de två senaste säsongerna. Vad talar för en förbättring? Svar: Henrik Rydström, tränaren, som har en ung trupp med utvecklingspotential, som stöttas av duktiga spelare med allsvensk erfarenhet. Många av spelarna i 20-årsåldern har prövat på spel i högsta serien under några år.

11) Halmstads BK. Rutin är ingen dålig tillgång för en nykomling. Det finns med råge i årets HBK-upplaga. Kontinuitet är också viktigt för att bygga ett stabilt lag. Utvecklingspotentialen måste naturligtvis ifrågasättas. Regelbundet spel i startelvan kommer att lyfta Marcus Antonsson.

10) Örebros SK. Här finns det också rutin. Men orkar Nordin Gezic, 37 år, ta på sig samma arbetsbörda, som han gjort de senaste åtta åren? Han har varit den spelare som betytt mest för sitt lag i Allsvenskan under alla dessa säsonger. Hur bra av ersättaren för Oscar Jansson, en av seriens främsta under många år, Bobby Allain. Många frågetecken kring ÖSK.

9) Degerfors IF. Jag tänker på ”Heja röda vita laget” Erik Bengtssons kultbok från 1975, som skildrar den klubb som under 1940- 50- och 60-talen fascinerade min generation och gjorde oss till perifera anhängare av en förening från en liten bruksort som utmanade etablissemanget. Är det nostalgi som gör att jag placerar en nykomling så högt? Delvis, men både under stora delar av 2020 i Superettan och under försäsongen har Degerfors visat upp ett spel som motiverar optimismen.

På lördag är det premiär i Allsvenskan i fotboll för herrar.

Efterlängtat och spännande.

Och svårtippat.

Aldrig tidigare har man via tv kunnat ta del av så många försäsongsmöten som i år, dels i Svenska cupen och dels en massa träningsmatcher. Intrycken har naturligtvis varierat. Lagen har varit i olika faser i sin uppbyggnad och haft olika strategier i sina förberedelser.

Malmö FF var överlägset 2020, denna pandemiunderliga säsong. En segermarginal på nio poäng skojar man inte bort. Det extremt täta matchandet gynnade lag med stor bredd. Den hade mästarna och poängtappen mot lagen från den nedre halvan var få. MFF kunde matcha sina ”bänksspelare” utan att riskera många oväntade poängförluster.

Mot topp-8-lagen hade MFF det betydligt svårare. Det visar en specialtabell, som naturligtvis är mest kuriosa men som dock kan framkalla vissa funderingar.

På de 14 inbördes mötena tog MFF 21 poäng, Häcken, Elfsborg och Örebro (!) 20, Mjällby (!!) 19, Hammarby 18, Djurgården 17 och Norrköping 16.

Självfallet är jag medveten om att i en serie med 30 omgångar är alla poäng lika mycket värda i slutändan. Men en niopoängsskillnad kan också vara en chimär. Speciellt ett spelår som nu 2020 års.

***

Hänvisande till specialtabellen tror jag att 2021 års Allsvenska, om coronan inte återigen ruckar på planerna, blir betydligt jämnare i toppen än i fjor. Om pandemin ebbar ut och arenorna öppnas för publik kommer detta också att inverka.

Jag ser åtta lag som har chans att ta medalj, alltså bli bland de fyra främsta. Finns det då också åtta guldkandidater? Nja, tveksamt, men inte otänkbart.

Av vad jag sett verkar toppklubbarna bakom MFF ha breddat sina trupper. Sommarens transferfönster kommer naturligtvis att förändra lagens styrka. I båda riktningarna. EM-uppehållet kommer tidigt, bara efter åtta omgångar. Sen återstår en hel gammal hederlig Allsvenska med 22 matcher. IFK Göteborg har redan aviserat klassnyförvärv,

Detta gör det ännu svårare att förutse hur den allsvenska sluttabellen den 5 december ser ut.

***

Det intressantaste under försäsongen har varit de många, snabba afrikaner som kommit i in några av de tippade topplagen. Och som verkar ha fått fria offensiva roller med uppgift att utmana. Kan bli spännande.

***

Återkommer i morgon, fredag, om ett tips om placeringarna 9 till 16 och på lördag om 1 till 8.

Mitt lilla tillägg i artikeln om IFK Malmös oomtvistliga placering som Malmötvåa inom herrfotbollen väckte kommentarer.

Jag nämnde de sex klubbar som spelat på näst högsta nivån. Några påpekade – fullt riktigt – att antalet lag kraftigt varierat. Att det nuvarande tillspetsade seriesystemet gör det svårare att tillhöra de två högsta serierna. Nu finns det på toppen, sedan Superettan infördes år 2000, 32 lag. Men det har funnits perioder med 58 lag. De sista åren på 1900-talet var det till och med bara 30 lag.

Villkoren har med andra ord varierat.

Tre klubbar har spelat i Superettan, Malmö FF en säsong, IFK tre och Bunkeflo IF/LB 07 två. När IFK 2002 kom sjua rankades man som 21:a i landet. 2007 var Bunkeflo IF fyra, då 18:e i Sverige. Det är de två främsta Malmöplaceringarna i ”modern” tid. Efter MFF förstås.

2006 spetsades systemet till ytterligare, efter Allsvenskan och Superettan tillkom två division 1-grupper med 16 lag vardera, totalt  64 lag på tre nivåer, alltså ungefär lika många som när elitskiktet var som störst med sina 58 lag.

Sedan 2006 har följande Malmöklubbar tillhört dem som funnits på platserna 33—64: LB 07 fem säsonger, FC Rosengård fyra, IFK Malmö två, Bunkeflo IF, Mabi och Prespa Birlik en vardera. Detta tillägg för att göra 2000-talets lag rättvisa.

Av de historiskt sett främsta Malmöklubbarna har IF Allians, Malmö BI, Limhamns IF, Bunkeflo IF och Mabi försvunnit som egna föreningar. De ingår nu i andra konstellationer.

Det har varit mycket snack den senaste tiden om IFK Malmös plats inom herrfotbollen i stan.

Efter höstens avancemang till division 1, nivå 3, är IFK åter tvåa.

Sen den första Allsvenskan 1924—24 och den första division 2-serien (och nu talar vi ärlig numrering) 1928—29 har IFK varit Malmötvåa 60 säsonger. Dessutom har IFK varit etta åtta gånger, sju säsonger fram till 1931—32, då Malmö FF detroniserade IFK, och så 1960. Alla övriga spelår har MFF varit Malmöetta.

Fem år under 1930-talet var Malmö BI stans tvåa och två gånger under 1940-talet Limhamns IF.

Fram till 1985, då de stora grälens år kulminerade i IFK och handbollen och fotbollen gick skilda vägar, var IFK ohotad tvåa. Efter 1987 halkade IFK ner till nivå 4 och under denna period alternerade Olympic och Kirseberg som Malmös näst bästa lag.

1993 återtog IFK platsen som näst bäst. Den positionen höll klubben till 2005 då ett nytt ras inleddes och 2012 hade IFK Malmö fjorton lag från stan före sig i seriepyramiden.

2018 återtog IFK andraplatsen, tappade den 2019 men kom tillbaka 2020.

Och där är vi nu.

De klubbar som kunnat titulera sig som Malmötvåa under de år inte IFK varit det under 2000-talet är Bunkeflo IF/LB 07, FC Rosengård, Prespa Birlik och återigen Olympic (2019).

***

De Malmöklubbar som spelat på näst högsta nivån är:

IFK Malmö                48 säsonger

Malmö BI                    16 säsonger

Malmö FF                    6 säsonger

Limhamns IF               3 säsonger

Bunkeflo IF/LB 07        2 säsonger

IF Allians                     1 säsong

Läste någonstans att FC Rosengård, damlaget, hade en för tunn trupp för att hävda sig i fotbollens Champions League.

Oron fanns också att numerären var för liten för att återta SM-guldet.

Jag hänger inte riktigt med. I sin trupp har Rosengård – enligt Sydsvenskan – 14 spelare från sex olika länder med totalt 949 A-landskamper. Alla var inte tillgängliga i kvartsfinalerna mot Bayern München (0—4 totalt), men siffrorna, och rapporterna, visar att det var kvalitetsskillnad. De svenska spelarna i matcherna var alla i stort landslagsmeriterade. Trots att Rosengård var ett ”nordeuropeisk landslag” räckte man alltså inte till. De nordiska länderna rankas alla på den främre hälften i Europa, så för en inte helt invigd betraktare verkar det underligt att Rosengård var så chanslöst.

Har en svensk klubb – det gäller även på herrsidan – någon gång ställt upp med ett mera internationellt erfaret lag i en europeisk turnering än det Rosengård gjorde mot Bayern?

***

Uppgivenheten verkar tagit ett rejält grepp om dem som hoppats på Europaframgångar.

Optimisterna sätter sitt hopp till att de stora svenska herrklubbarnas nyväckta intresse skall ge inspiration och extra publikintresse. De tre stora Stockholmsklubbarna finns alla i högsta serien. Hur många fler åskådare kommer detta att generera, när coronastoppet hävs? Häckens duktiga herrlag attraherar inte de stora massorna. Kan damlaget locka folk att tas sig ut till Hisingen?

Malmö FF och IFK Göteborg har några år till innan de når Allsvenskan. Och finns det utrymme i Malmö för två elitlag?

Frågeteckna är många.

En förutsättning för att svensk damfotboll på klubbnivå skall lyckas i Europa är att ekonomin ökar rejält. Oerhört fler måste besöka matcherna och det generar i sin tur att sponsorerna (eventuellt) i större grad finner en attraktiv marknad.

***

På sin hemsida presentera FC Rosengård sju spelare med utländskt pass. Sju av de svenska spelarna har A-landslagsmeriter.

Likväl finns det antydningar om att truppen kan vara för tunn för allsvensk toppstrid. Har Fotbollsgymnasiet, där Rosengård är huvudansvarig, inte fått fram tillräckligt med spelare att hålla klass för att fylla ut en allsvensk trupp. De senaste fem säsongerna har Rosengård haft placeringarna 1, 3, 2, 6, 2 i den södra F 19-serien, alltså i stort idel topplatser. Där måste ju ha funnits talang.

Från min utgångspunkt har jag intrycket att Rosengård inte vågat ge sina egna talanger chansen. Man har hellre sökt sig utomlands eller till den inhemska marknaden.

Alla äger rätt att söka sin egen väg.

Men allt har sitt pris.

”Assist” var helgens ord i Fotbollssverige.

Låt mig bli lite filosofisk.

Men först: Zlatan Ibrahimovic har varit, och är delvis fortfarande, en fantastisk fotbollsspelare med ett brett register. Att påstå något annat vore löjligt.

Sen är det det där med ”assist”. Ordet har inget värde i idrottssammanhang om den mer eller mindre geniala passningen inte resulterar i mål.

Hade Viktor Claesson med sin speluppfattning, bollskicklighet och vilja inte dykt upp i en lucka i Georgiens förvar och forcerat in 1—0 hade det inte blivit någon assist för Z.

Sak samma med bollen till Alexander Isak, när denne mitt inne i ett kompakt Kosovoförsvar med sitt lugn och sin fina bollkontroll kollrade bort målvakt och tre andra bevakare.

Och visst skall Ludwig Augustinsson ha kredit för att han i ett vidöppet försvar hittade den lucka dit Zlatan kunde förpassa bollen med 0—2 som resultat.

Men allt – lite överdrivet – ljus på Zlatan. Och i min värld alltför lite fotbollsanalys.

Men visst känner vi igen mönstret. Och många gånger också tvärtom. Hur många gånger har Kim Källström, främst, fått beröm för sina öppnande målgivande passningar till Zlatan?

Och hur skall man värdera passningen till assistenten, många gånger lika värdefull den som den som noteras i statistiken?

De två VM-kvalmatcherna visade också på flera svensk passningar, som kanske borde blivit just assists, det vill säga målgivande. Både till  och från Zlatan.

Att analysera fotboll är inte lätt. Det är lättare och mera populistiskt att ”vinkla” på Zlatan. Och då vet man att man får läsare och också ”klick”, nog så viktigt i den moderna massmediavärlden.

För att inte hamna i kategorin Zlatanhatare upprepar jag: Zlatan Ibrahimovic har varit, och är delvis fortfarande, en fantastisk fotbollsspelare med ett brett register. Att påstå något annat vore löjligt.

En av många fördelar med att vara pensionär att man inte har en massa ”måsten”.

Några finns givetvis. Men man kan skjuta upp en del till morgondagen. Som att sätta några intryck från helgens idrottsevenemang på pränt först en tisdagseftermiddag.

I min idrottsvärld var herrhandbollslandslagets kvalificering till OS det stora. VM-silvret för några månader sedan till trots: Hur stabilt var detta unga, nya lag? Jodå, svensk handboll står på en stabil grund, där det viktigaste fundamentet, en världsmålvakt i Andreas Pallicka, åter visade sig vara bäst när det som mest behövdes.

Pallicka och Jim Gottfridsson är de bärande krafterna i bygget. Jim har kvaliteter att bli en ny förbundskapten. Det är upplyftande att se hur förbundskaptenerna Solberg/Boquist överlåter de taktiska dispositionerna i en time out till honom i stället för att plocka fram en taktiktavla och dra några förvirrande streck. Jag har aldrig förstått värdet att i ett kritiskt läge skissa upp en målgivande kombination. Vem kan ta sig till instruktionerna i en stressande, kanske avgörande sekvens?

Egentligen är det ju ett erkännande av att förberedelserna inte varit tillräckliga,

***

Svensk handboll visade återigen sin bredd. När Hampus Wanne, med i All star team i VM, tvingades lämna återbud kallades unge Emil från handbollsklanen Mellegård in och visade både effektivitet och mental styrka efter några frilägesmissar,

Att Niklas Ekberg gjorde landslagscomeback med sina egenskaper både på och utanför plan är ett plus inför OS. Inte minst är hans internationella rutin värdefull. Men varför jämföra och kritisera på felaktiga grunder? En krönikör menade nämligen att Sverige nu även får mål från högerkanten. Underförstått I jämförelse med VM. VM-paret Daniel Pettersson/Valter Chrintz svarade för totalt 40 mål, kan vara någon straff på Daniels konto, och det är ett bevis på bra effektivitet. Denna blir inte nämnvärt större med Ekberg i stället för Chrintz.

***

Solberg/Boquist får en jobbig, men positiv, tid fram till de skall nominera OS-truppen. Den får bara innehålla 14 spelare, plus tre reserver. VM, EM- och OS-kval har visat att det finns mer än två alternativ på de flesta positionerna. Över 20 spelare har varit delaktiga i 2021 års strålande insatser.

***

Malmö FF:s 0—4 mot Elfsborg har satt sina spår i humör och kommentarer i MFF-leden. Visst kunde MFF fixat ett tröstmål men det kunde också ha hamnat ännu fler bollar än fyra bakom Marko Johansson.

Det har talats om saknaden av en ”nia” och ”sittande” mittfältare och allt vad det nu kallas i det moderna, kufiska fotbollsspråket. Det som fattats i MFF nu under säsongen är viljan, att ta de sista och jobbiga stegen i varje situation på plan. Det gör ont att försvara sig, det gör ont att skaffa sig en fördel på mittplan eller att plocka fram en egen målchans.

I Elfsborgsmötet la några av spelarna mer energi på att vifta på och slå ut med armarna för att visa på alla de oförrätter de tycke sig vara utsatta för än att revanschera sig före sina misstag. Hur många gånger har Anel Ahmedhodzic haft en motståndare inom tacklingsavstånd i säsongens matcher? Hans ben har varit viktigare än en bollvinst.

I attityden finns MFF:s stora problem för närvarande.

***

Sen kan man ju också fundera varifrån den stora MFF-optimismen kommer om de två nya Balkanspelarna. Som jag antytt tidigare: Varför hamnar spelare med deras tillskrivna kvaliteter i Allsvenskan för en i dessa sammanhang låg summa som tio miljoner. Någonstans ringer en klocka.

Visst är scoutingen bättre än på den tiden man talade om videojuggar. Men …

De senaste dagarna har fingrarna flugit lite lättare över datortangenterna för MFF-följarna i lokalpressen.

Efter de två cupförlusterna mot Västerås och Gais har det varit lite modstulet. Men så kom beskedet om att den serbiske mittfältaren Veljko Birmanecevic var klar och att kroaten, anfallaren Antonio Colak var på ingång. Det journalistiska tonläget ändrades. Det här är två klassnytillskott. Så låter det förstås alltid när MFF presenterat något nytt. Visst några av de senaste åren nyförvärv har tillfört kvalitet men det finns också många floppar.

Jag har ingen aning om Veljko Birmanecevic och Antonio Colaks kapacitet, har aldrig hört talas om dem. Men det ringer alltid en klocka: Om de är så duktiga som man nu säger, varför hamnar de i Allsvenskan och kan köpas för, som man anger, tio miljoner? Se bara vad MFF erhöll för Mattias Svanberg (45 miljoner) och vad andra svenska klubbar fått för sina spelare! På den internationella marknaden får man i dessa dagar inte alltid den bästa varan för tio miljoner.

Jag hade nog väntat att jubla tills jag sett dem på plan i spänt läge. Hos MFF:s konkurrenter finns det också åtskilliga exempel på upp- och omskrivna utländska spelare, som inte levererat på önskad nivå.

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Har elittränarens roll att utveckla spelare helt försvunnit? Ibland känns det som om det i den svenska elitfotbollen finns en köp- och slängmentalitet.

Trots det vackra talet om satsningen på sina akademier.