Det är paus i Allsvenskan i fotboll.

Lite ledsamt i dessa isoleringstider, tvmatcherna har blivit uppiggande inslag i vardagen.

Men okej, surrogatet, EM-fotbollen, är väl gott nog.

Allsvenskan går till vila med två ledare. Falangerna räknar olika. Malmö FF:s tidigarelagda match och 2—1-seger mot Elfsborg ger ett försprång på tre poäng före Djurgården. Tar man bort dessa poäng leder Stockholmslaget på bättre målskillnad. Det känns väl bra för båda lagens anhängare att de kan titulera sig ”uppehållsetta”.

Men innan ens en tredjedel av serien är det irrelevant att lägga för stor vikt vid ställningen efter åtta omgångar. Att MFF fixat en trea på sin extramatch är förstås en fördel. Alla konkurrenterna kan inte göra det, men de har 22 tillfällen att göra det.

***

Det är jämnt i tabellen. Med åtta spelade matcher för alla lagen skiljer sex poäng mellan ettan och åttan och kölagen har alla inte alls långt till övre halvan.

Med andra ord: Mycket kan förändras innan ens halva serien är spelad. Tack för det!

Opportunister i media har i omgångar utsett först MFF och sedan Djurgården och nu återigen MFF som säkra mästare.

Jag tror fortfarande på en oviss fortsättning.

Inte minst kommer de öppna transferfönstren åt båda hållen att förändra förutsättningarna.

***

Klubbarna prisar överlag sina egna akademier. Men när man skall hitta ersättare verkar sportcheferna över lag – påhejade av media – söka sig utanför det egna hemmet. Spekulationsrubrikerna blir större och mer säljande.

***

Fyra tränare har varit i hetluften med risk att redan bli sparkade. Det ger rubriker. För Häcken (Andreas Alm) och Örebro (Axel Kjäll) har det löst sig. Stefan Billborn (Hammarby) och Roland Nilsson (IFK Göteborg) fortsätter att vara ifrågasatta.

Varför?

Supporterna kräver mer av sina lag. Det ingår i normallivet för en supporter. För IFK Göteborg har skador ställt till det. Många av de tongivande har passerat sin topp. En seger i stället för ett kryss (av sex) hade placerat IFK på samma nivå som Hammarby och Norrköping. Skall så små marginaler på en så kort del av spelåret vara avgörande för en tränares vara eller icke vara? Göteborg finns på den nivå man varit de fyra senaste åren.

Och Hammarby. Spelar cupfinal på söndag mot Häcken. De tre förlusterna har kommit borta mot MFF, AIK och Kalmar, har kryssat mot Djurgården och Häcken. Inga sensationella poängtapp. Mot Djurgården var en vinst inte långt borta och mot KFF hade man chanser att punktera matchen före utskåpningen efter paus. Hammarby är bara tre poäng från en tredjeplats. Är detta skäl för ett tränarbyte? Några skickligare försvarare vore en bättre investering,

***

”Alla”, spelare och ledare, supporters och inte minst journalister hävdar att just att ”de små” kan hävda sig mot storheterna gör Allsvenskan extra intressant. Men charmen försvinner ofta när exempelvis Mjällby tar poäng från Stockholmslagen. Då kommer adjektivet genant till användning, Vissa tendenser åt det hållet kan – det medger jag – även skönjas i Malmömedia.

***

Några ord om Malmö FF. Anders Andersson, den förre elitspelaren i MFF och nuvarande (duktige!) expertkommentatorn på Discovery+. pratar ofta om att MFF vill hålla ett högt tempo. Men han tillägger nästan lika ofta: Men …

Jag menar att det finns många men. Totalt över 90 minuter är MFF kanske det lag som drar ner på tempot allra mest.

Inkasten från Jonas Knudsen tar sällan mindre än halvminuten.

Anders Christiansen är väldigt omsorgsfull, när han skall lägga sina frisparkar och hörnor.

När målvakten Marko Johansson fångar bollen är han sällsynt kär i den och omfamnar den ofta upp mot, och över, 20 sekunder.

MFF:s speluppbyggnad från innerbackarna tar lång tid och genomförs i ett långsamt tempo.

 Anders Andersson har rätt. Viljan att hålla ett snabbt tempo harmonierar illa med verkligheten.

Jag tycker synd om Lasse Nielsen.

Den danske mittbacken i Malmö FF har i de två senaste matcherna varnas för fördröjning av spelet. Jag är den förste att applådera att domarna beivrar alla de maskningar som lagen ägnar sig åt i ledning i slutet av matcherna.

Fler gula kort!

Men de som drabbat Lasse Nielsen känns på något sätt futtiga, felaktiga i ett större MFF-perspektiv. Jag håller mig till MFF, vars alla matcher i år jag sett, och som topplag oftast leder när klockan närmar sig 90. Lasse Nielsens 20 (?) sekunders fördröjning av spelet är ju bara hälften av den tid det tar för Jonas Knudsen att göra sina långa inkast. Från att han får bollen, gärna utbytt och vältorkad även av honom själv, tar det sällan mindre än 20 sekunder innan bollen är i spel. Och när han i vissa fall lunkat över till ”den andra sidan” har klockan ibland passerat 40 sekunder.

Är det någon vettig människa som kan förklara skillnaden varför Lasse Nielsen bestraffats men inte hans landsman Jonas Knudsen?

I ett sammanhang tidigare under säsongen sa MFF-aren Ola Toivonen i en intervju med Sydsvenskan: ”Det är ett moget beteende av oss att dra ner på tempot när vi leder.”

Men det är domarnas uppgift att se till att det finns tempo i matcherna. Även om Toivonen anser det ingår i MFF:s taktik

***

En klarare varning än den han inte fick, var MFF:s Anders Christiansens demonstrativa transport av bollen ut till hörnstolpen vid mötet mot Kalmar FF. Nonchalant långsamt promenerade han ut för att slå hörnan jonglerande (!) bollen på fötterna. Säsongens hittills tydligaste fördröjning av spelet. Utan domaråtgärd.

***

Att få se en domare straffa en målvakt som håller bollen 20 sekunder längre än de tillåtna sex, det lär jag aldrig få uppleva.

Jag skall kasta sten i MFF-land.

Och samtidigt påminna om att minnet är kort. Och selektivt.

Gårdagsmötet Malmö FF—Kalmar FF, 3—1, var inte hemmalagets bästa det här spelåret. Har alla experter och journalister, lokala och riks, glömt vad de skrev och sa efter de två inledande omgångarnas vinster över Hammarby och Häcken? Då fanns det inget mått på överorden, speciellt inte efter Hammarbymatchen.

Samtidigt med det överväldigande berömmet konstaterades det samtidigt att två av MFF-målen var verkliga misstag av Kalmarspelare. För att vinna och få så översvallande beröm som MFF och vara så beroende av två tabbar, rimmar i min värld illa mot en sansad analys.

Bollerövringarna berodde mer på tafflighet än skicklighet i MFF:s aggressiva press.

Sen var det givetvis skickligt av Erdal Rakip att upptäcka Kalmarmålvakens Lucas Hägg Johanssons irrfärd och placera bollen i det tomma målet.

Utsökt var även Anders Christiansens frispark in i mellanrummet försvarsmur och målet som gav Antonio Colak utrymme till 3—1.

Per Hansson, Discoverys expert, före detta elitmålvakt som han är, påpekade innan frisparken slogs att han tyckte att muren borde stått närmare målet för att förhindra bollen att nå dit den kom.

Lite konspiratoriskt: Det här var ett tredje KFF-misstag. Och frisparken var ur gästernas synvinkel lite oturlig – men rättdömd – en harmlös  kollision. Detta sagt för att vara extra konspiratorisk.

Jag har, trots påpekandena,  inte med ett ord sagt att MFF-vinsten på något sätt inte var berättigad.

Men säsongens bästa spel: NEJ!

***

Kalmar FF då?

Tränaren Henrik Rydströms spelfilosofi är intressant, utvecklande. Kalmar skall locka talanger till sig och en miljö som är just utvecklande. Så här långt har Kalmar visat att man är på rätt väg. Rydström har också sagt att man på vägen kommer att göra – och tillåta – misstag. Det var därför lite underligt att han var så kritisk mot sina spelare och sig själv efter 1—3 mot MFF.

KFF tvingade ju mästarna att prestera sitt årsbästa för att vinna.

Så menade i alla fall de avlönade experterna.

***

Per Hansson stiger mer och mer fram som en av Discoverys intressantaste experter.

Inte en omgång i herrarnas Fotbollsallsvenska utan diskussion om

1) VAR, videogranskning

2) Naturgräs, hybridgräs, konstgräs

Så har det också blivit skriverier om det nya begreppet soft penalty inom straffområdet.

Inför årets säsong fick domarna även instruktioner om att om spelare från båda lagen rusar fram mot domaren för att protestera/markera mot en händelse så skall m i n s t  en spelare från vardera laget varnas.

***

Lägg ner diskussionerna om punkt 1 och 2! Svensk fotboll har bestämt att under årets säsong inte använda VAR och att det är tillåtet med alla tre underlagen.

Vad det gäller soft penalty är det bara att konstatera att domarna inte tagit begreppet till sig.

Och hur många gånger har vi sett domarna utnyttja möjligheten att varna ett antal spelare, när dessa flockats kring dem efter ett kontroversiellt domslut? Någon gång kanske, tillfällena har varit åtskilligt flera.

De här problemen måste man finna en lösning på. Men …

***

Jag kan acceptera ett och annat feldomslut – även om det svider när det drabbar favoritlaget – men det kryper i hela kroppen vid alla dessa utstuderande maskningar i slutet av matcherna. Utan något ingripande från domarna.

Möjligtvis kan en målvakt få syna det gula kortet, när hen tar för lång tid på sig vid en inspark. Men aldrig en påföljd om samme målvakt kastar sig ner, ömt håller den kära bollen i tio sekunder, mödosamt reser sig och går långsamt några meter, tvekar ytterligare tio sekunder innan bollen sparkas i väg. Så har 25 sekunder försvunnit utan någon bestraffning. Förklaring: Domarna tycker att straffpåföljden, indirekt frispark, är för tuff. (Källa: Högt uppsatt domarkontrollant och utbildare.)

Det är sant!

Statuera exempel!

***

Hur lång tid får det ta att effektuera ett inkast? Jag har klockat 40 sekunder, först en stilla lunk tvärs över planen, följd av 20 sekunders koncentration innan leverans.

Vid ett felaktigt inkast går bollen över till motståndaren. Sätt en tidsgräns, och håll den, annars blir inkastet det andra lagets.

Är fotbollen förtjänt av att det oftast tar över en minut att slå en frispark i så kallat farligt område?

Och att bollen vid hörna och 1—0-leding i slutet av en match tar dubbelt så lång tid att få igång som vid 0—1 i samma skede av matchen.

Domarna har maktmedel, som varningar. Använd det.

Eller på allvar, diskutera effektiv speltid.

***

Några ord om VAR, även om jag, som sagt inte vill diskutera frågan. I lördagens Göteborgsderby fick Häcken en felaktig hörna, som man gjorde mål på. I matchen fanns ytterligare ett dussin hörnor, några tveksamma. Vill VAR-anhängarna, de som skriker på den fullständiga rättvisan, att varje diskutabel hörna, eller för den delen varje inkast på offensiv spelhalva, skall granskas?

För enligt alla gestikulerande spelare, tränare och ledare går ju var och vartannat domslut åt fel håll.

Hur många avbrott vill man ha?

***

Veckans ros ger jag till Degerfors duktige målvakt Ismael Diawara. Vid ställningen 1—0 i 90:e minuten mot Djurgården fångade han bollen, såg sig om, kastade bollen till en kontrande medspelare och några sekunder senare stod det 2—0. Alla andra målvakter i Allsvenskan hade lagt sig ner och maskat bort en halv minut.

Heders Ismael Diawara!

Offensivt tänkande lönade sig.

Det svänger fort i fotboll.

Och i åsikter. Av en samma person.

Rubrik den 18 april:

Kan MFF gå rent 2021?

Detta efter 3—2 hemma mot Hammarby och 2—1 borta mot Häcken.

Rubrik den 4/5:

Maktskifte i svensk fotboll

Detta efter Djurgårdens 3—1 mot MFF.

Rubrikerna är båda från Aftonbladet.

Textförfattare är tidningens profilerade allsvenske krönikör Robert Laul.

Betyder förtroende inget för honom? Och för tidningen? Säljer man tidningar på så kategoriska rubriker?

Alla med lite hum om fotboll – och idrott över huvud taget – vet att två inledande uddamålsvinster, förvisso över två tippade toppkonkurrenter, inte innebär en allsvensk säsong utan poängtapp. Två omgångar senare hade MFF förlorar fem poäng.

En seger, även om den var mycket övertygande, över de regerande mästarna är inte ett maktskifte. Definitivt inte efter fyra omgångar. Av 30.

Laul har spelat fotboll på elitnivå, har kunskap och skriver ofta, faktiskt, intressanta, läsvärda artiklar med tankeväckande kommentarer.

Men när dessa blandas med bombastiska funderingar och åsikter som de ovan relaterade, då tappar jag förtroendet.

Är jag ensam?

Förtroende är ett värdefullt kapital i mitt tidningsläsande liv.

Vi fotbollsintresserade har fått ett nytt begrepp att förhålla oss till: Soft penalty.

Soft betyder mjukt och efter vad jag förstått och läst mig till, skall domarna vara mildare i sin bedömning av situationer innanför straffområdet. De skall med andra ord fundera extra (hur man nu skall få tid till det?) om förseelsen är tillräckligt glasklar för att bli straff. Man kan tolka det så att det nu skall lite extra till för att det skall bli straff. Är knuffen tillräckligt hård, är sparken på benet så kraftig att den förfördelade inte kan hålla balansen, är tröjdragningen så allvarlig att spelaren hindras i sin rörelse?

De nya intentionerna tillåter med andra ord att man till en viss gräns får vara ojuste inom egna straffområdet. Arma domare som först skall upptäcka en förseelse och i samma ögonblick bestämma sig för om den är tillräcklig för att bli bestraffad.

Den före detta elitdomaren Martin Ingvarsson, numera coach för elitdomarna, menar att man vill undvika ”gråzonerna”. Men blir det inte precis tvärtom? Tidigare var reglerna strikta: Ojustheter inom straffområdet blir straff. Punkt, slut.

***

Handbollen – och jag gillar handboll – har en stor nackdel. Där är gråzonerna många i bestraffningsregistret. I min värld är fotbollen inte förtjänt av samma oklara gränsdragningar.

***

De som jublar är väl experterna i tv – oftast före detta elitspelare – som ofta kommenterar händelser med ”inte tillräckligt ojuste”, ”förstärkning”, ja, ni vet.

***

Hur har då de nya intentionerna efterlevts?

Av de matcher jag sett, hamnar tre situationer inom ramen för nymodigheten,

Hammarbymålvakten Outsds knuff i ryggen på MFF:s Ola Toivonen.

HIF:s Andreas Granqvist tramp (?) på hälen på Sundsvalls Pontus Enblom.

Mjällbys Kadir Hodzis ryggberöring på Elfsborgs Johan Larsson.

I alla tre fallen blev det straff med mål som följd

.

Min åsikt – vad den nu kan vara värd – är att det var korrekta domslut: Klumpigt beteende på den här elitnivån skall bestraffas.

***

Men så finns det en annan sida av soft penalty. Får en spelare i anfallsposition inom straffområdet vara så där lite lagom ojuste och utdela en lättare knuff?

Tydligen inte. Inte om man skall döma efter den frispark MFF (Franz Brorsson) fick vid Östersunds bortdömda mål. Där fanns ingen soft penalty-bedömning.

(Domaren Kristoffer Karlsson lär i en intervju ha sagt att han dömde bort målet på grund av offside. Det är en efterhandskonstruktion. Det syns på hela hans agerande att han blåser på den förmenta knuffen.)

År efter år har vi sett domarna varit snabba att blåsa i försvarets favör vid situationer inom straffområdet. En harmlös frispark mot en straff, det ger andra reaktioner.

***

Det är svår att döma fotboll. Gör det inte svårare med olika parametrar för vad som är ojuste beroende på var förseelsen sker.

Gråzonerna blir inte färre.

Det finns enklare saker att koncentrera sig på för att få en mera rättvisande och snabbare fotboll utan longörer.

Ibland förstår jag ingenting.

Jag behöver hjälp.

Som att tolka det här uttalandet av Malmö FF:s Franz Brorsson efter 1—1-mötet mot Östersund i går i en intervju med Sydsvenskan.

”Franz Brorsson var inblandad i en av matchens mest omtalade situationer i andra halvlek.

Östersunds Blair Turgott skickade bollen i mål efter en hörna, men domaren blåste frispark till MFF som gjorde mål i den följande kontringen.

Helt fel, tyckte Östersunds tränare Amir Azrafshan.

Korrekt, ansåg Brorsson som dock inte riktigt förstod exakt vad domare Kristoffer Karlsson blåste för.

– Det är knuff på mig. Eller om det är på Eric (Larsson), jag vet inte riktigt. Men jag tycker det är frispark i alla fall, säger mittbacken.”

***

Vad är detta för svammel? Franz tycker det är frispark men inte på vem, på honom eller på Eric Larsson. Men korrekt var det, en bara så ni vet.

***

En rent generell kommentar: Domarna är alltför generösa med att ge förvarande lag fördelar vid kontakter inom straffområdet.

Franz Brorsson teatraliska krumsprång i duellen lönade sig. För det var förmodligen det som Kristoffer Karlsson blåste för.

***

Den digitala världen ger möjlighet att ta del av åtskilliga kommentarer till en match. De flesta har en betalvägg. Just i dag funderar jag dock om jag skall betala 25 kronor/månad för att läsa följande intelligenta analys:

 Förlorade MFF de två poängen mest för att man ytterligare en gång misslyckades med att hålla nollan eller för att man inte gjorde fler mål än ett?

Men herr krönikör: Håller ett lag inte nollan och släpper in ett mål samtidigt som man bara gör ett på sina chanser, då blir det 1—1. Så har det alltid varit.

***

Poängtappet för MFF innebär att striden om SM-guldet ännu inte är avgjort. Det lever i alla fall fram över kommande helg, Men om Djurgården vinner över MFF är väl med en opportunistisk journalistik guldet Stockholmslagets, då med en differens på fem poäng till MFF:

Men tro mig: Det blir en intensiv strid in till långt in på hösten.

Och räkna inte bort Häcken! Tre förluster, förvisso, men de berömda marginalerna har för deras del hamnat fel. Spelet har inte varit undermåligt.

Märkliga omsvängningar.

Och på så kort tid.

Inför den allsvenska fotbollspremiären för herrar var de flesta, yrkesjournalister och tippande amatörer, överens om att det fanns åtta topplag och kanske till och med fyra som kunde bli svenska mästare.

Nu, efter två omgångar, har experterna reducerat guldkandidaterna till två, kanske till och med till bara en, Malmö FF. En av de mera profilerade fotbollsjournalisterna har till och med funderat i termer om att ”MFF kan gå rent”.  Min tolkning: Hen tror att mästarna skall vinna alla sina återstående 28 matcherna, alternativt inte förlora någon enda match.

Och detta efter två uddamålsvinster, förvisso mot två tippade topplag. Men ändå.

Varje gång jag läser artiklar med så bombastiska åsikter mister jag en stor del av förtroendet för vederbörande journalist. Skaran av tillförlitliga skribenter minskar.

***

I fotbollen – och givetvis även i andra idrotter – är marginalerna mellan vinst och förlust små. Man kan givetvis tycka att MFF:s fullpoängare mot Hammarby (3—2) och Häcken (2—1) var odiskutabla.

Men samtidigt kan man konstatera att Hammarbymålvakten David Ousteds knuff i ryggen på Ola Toivonen, med en målgivande straff till 1—1 som följd, lär rankas som 2021 års mest klumpiga målvaktsingripande.

Och strax innan MFF fixade 2—0 mot Häcken hade hemmalagets Ekpolo ett skott fräsande skott precis utanför MFF-målramen.

Därmed inte sagt att MFF:s sex poäng var oförtjänta. Men det är i min värld ett bevis på de marginaler som finns i fotbollen och kommer att ge utslag under de resterande 28 omgångarna.

Tack och lov. Det lär innebära en spännande serie.

***

Det är populärt att intervjua MFF:s lovande innerback Anel Ahmedhodzic. Men i mina öron är det pinsamt att höra hans kommentarer: Alla lagets baklängesmål beror på lagets egna misstag, inte på skicklighet från motståndarna.

Men inte en antydan om att det kan vara hans egna misstag.

***

På tal om journalistiska distinktioner. Vid IFK Göteborgs 2—0-vinst över AIK hyllades segrarna villkorslöst. Få nämnde att hemmamålvakten Anestis gjorde två verkligt förstklassiga parader. 2—0 var inte så klara som det framgick av referaten.

***

Åtta allsvenska matcher har det blivit hittills.

MFF—Hammarby var bra. Minst lika sevärd var Elfsborg—Djurgården (0—2).

Den mest imponerande halvleken har varit Djurgårdens första mot Norrköping.

Glädjande är att Kalmars FF:s nya spelidé gett fyra poäng.