Det har varit mycket handboll den senaste tiden.

Samtidigt snurrar fotbollens värvningskarusell kanske snabbare än någon gång tidigare. E¤ dagen är en spelare på väg bort, dagen därpå är hen kvar och är en nyckelspelare i laget.

Jag hänger inte med. Vem gör det?

***

Kring nyår redovisade Svensk Elitfotboll (SEF) resultatet av sin klassificering av de 32 medlemsföreningars akademier. Det är ett finare namn för ungdomssektionen. Och alla är så glada och stolta över sin verksamhet. Men i det allmänna snacket om hur man skall förstärka sin A-trupp pratas det inte speciellt ofta om att plocka upp akademitalanger dit. Och gör man det, blir det genast en diskussion om utlåning.

Litar man inte på sina akademier? Eller är de inte tillräckligt bra för att leverera spelare med kvalitet för den nivå klubben befinner sig?

Jag vet inte, bara undrar.

Fenomenet finns både i de allsvenska klubbarna och de i Superettan.

***

SEF:s certifiering har jag alltid varit kritisk till. Det finns många erinringar att göra. Jag skall inte trötta ut. Men att 2020 års etta Malmö FF (vanligtvis svåraste konkurrenten Brommapojkarna spelade 2020 i division 1 och tillhörde därför inte SEF) fortfarande får poäng för Zlatan Ibrahimovic känns ju i min värld något underligt.  Det är 20 år sedan han tillhörde MFF. Märkligt är också att en spelare med en knapp säsong i storklubben som 14-åring och sen får den inte ovanliga utvecklingen att bli riktigt bra i 20-årsåldern med spel i Superettan. Men de är MFF som får tillräkna sig certifieringspoäng. Och killen får hela liver dras med epitetet MFF-talang eller MFF-fostrad.

Nej, SEF lägg ner denna klassificeringstävling! Lägg resurserna på besök hos medlemmarna och hjälp dem med att förbättra verksamheten. Ingen är betjänt av denna rangordning.

***

Malmö FF har en framgångsrik akademi. Det är det inget att snacka om. Samtidigt är klubben priviligierad i Malmö utan elitkonkurrens och med full kontroll på idrottsgrundskolan och idrottsgymnasiet.

Detta ger till följd att de flesta av klubbens juniorer och pojklagsspelare måste finna andra föreningar om de vill fortsätta spela fotboll efter studierna. Och ofta innan de avslutat grundskola eller tagit studenten. Alla platsar inte i en smal ungdomsorganisation med ett lag/åldersklass.

***

Men en gång inne i ett MFF-omklädningsrum och du är MFF-fostrad. Om så bara för ett halvår.  Det irriterar mig och jag är inte ensam. Jag har ingång i de fotbollsrelaterade Malmöskolorna och där är man också inte helt nöjda med att beskriva alla spelarna som MFF-fostrade,

I dag var det dags igen.  Erik Anderssons flytt från Trelleborgs FF fick rubriken: Förre MFF-talangen klar för Sundsvall.

Erik spelade i pojk- och junioråldern i Wormo och Landskrona Bois, hade sen några säsonger i MFF med en enda tävlingsmatch, en i Svenska cupen.  Resten av karriären har skett i TFF.

Och vid fredagens träningsmöte MFF—IFK 2—2 var många snabba med att informera om vilka IFK-spelare som hade MFF-bakgrund.

Visst är Malmö FF en fotbollsgigant i regionen.

Men en mera nyanserad beskrivning hade varit mera trovärdig.

34 herrlag, 12 damlag.

Det är så många fotbollslag (A-lag) det finns totalt i de fem sydostskånska kommunerna, Skurup, Sjöbo, Ystad, Tomelilla och Simrishamn. Vid årsskiftet 2018/19 bodde cirka 100 000 personer i regionen.

Uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan fick jag ett stort intresse för idrotten, inte minst för fotbollen, i de här kommunerna. Mitt hjärtats klubb, Skurups AIF, hade sina kontakter österut. Fotbollen har aldrig elitmässigt varit stor här. På herrsidan har IFK Ystad sex säsonger i näst högsta divisionen, Tomelilla IF en. På nivå 3 har IFK Simrishamn, Skillinge IF, Ystads IF, Sjöbo IF, Brösarps IF, och Rydsgårds AIF spelat, oftast i kortvariga sejourer. I höstas tog Österlens FF steget upp till division 1, det är nu steg 3 i seriepyramiden.

***

När den högsta damserien var uppdelad i en massa regiongrupper spelade Hammenhögs IF och SoGK Charlo vardera fyra säsonger i en sydlig division 1-grupp. Hammenhög spelar numera på nivå 3.

***

Det är ingen stark fotbollsregion. Ystad har tappat mark i ett längre tidsperspektiv. En orsak är att handbollen blivit en åren-runt-sport. Bolltalangerna koncentrerar sig handboll.

***

Det är med andra ord ingen historisk stark fotbollsregion. Och framtiden ser inte ljus ut. I alla fall inte man ser på rekryteringen i de åldersgrupper, J (17—19), !6, 15, 14 och 13, som Skåneboll redovisar i sitt tabellnummer.

Skurup, 16 000 innevånare, 4 herrklubbar, 2 damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P16 ett (gemensamt lag), P 14 ett (gemensamt lag), P 13 två.

Flickor: F 13 ett.

Sjöbo, 20 000 innevånare, 6 herrklubbar, 2 damklubbar

Pojkar: P 15 ett,  P 14 två, P 13 fyta (ett gemensamt).

Flickor: F 14 ett, F 13 ett.

Tomelilla, 14 000 innevånare, 8 herrklubbar, 3 damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P 14 ett. P 13 två.

Flickor: F 16 ett, F 15 ett, F 14 två (Tre av dessa från Spjutstorps IF!).

Simrishamn, 19 000 innevånare, 11 herrklubbar, 5 damklubbar

Pojkar: P 15 två, P 14 ett, P 13 två.

Flickor: F 15 två (1 gemensamt), F 14 två (båda gemensamt), F 13 två.

Ystad, 31 000 innevånare, 9 herrklubbar, fem damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P 16 två, P 15 två, P 14 fyra, P 13 fyra.

Flickor: F 16 två, F 13 tre.

Ystads IF är den enda klubb i hela regionen som har en gedigen ungdomsavdelning med herrjuniorlag och med lag, totalt sju, i alla övriga årgångar för pojkar. YIF har också två 13-årsflicklag.

(Gemensamt innebär att två eller flera klubbar har ett gemensamt lag.)

***

Den här helt ovetenskapliga undersökning visar att fotbollens ställning försvagas. Framtiden kommer att bli besvärlig för småorternas lag. Samtidigt som antalet spelare från ungdomsleden blir mindre, minskar antalet boende i byarna.

Siffrorna visar också på hur fotbollen tappar upp i åldrarna. Tre juniorlag i ett område med 100 000 innevånare är en oroande siffra. Liksom att det 2020 bara fanns två klubbar (YIF hade två lag) 16-årslag.

Den samlade idrotten vill, och där har fotbollen, i alla fall i grunden, samma uppfattning: Man skall förlänga den ålder som ungdomarna är med i idrottsrörelsen. Fotbollen i sydost har misslyckats.

***

I tre av kommunerna, Simrishamn, Ystad och Skurup, har Malmö FF ungdomsakademier på tre högstadieskolor. Var spelar eleverna matcher? Ta Skurup som exempel! Huvudortens Skurups AIF hade inte ett enda pojklag, Janstorps AIF två P 13-lag och Skivarps GIF och Rydsgårds AIF måste slå sig samman för att få ihop ett 14-årslag.

Några spelar kanske för MFF, men numera idkar storklubben ingen breddverksamhet utan seriespelar med endast ett lag per åldersgrupp.

Vart tar spelarna vägen?

***

Det är många frågor en studie av 2020 års serietabeller ställer.

Även om just en pandemisäsong kanske inte ger en fullständig rättvisa.

Det har varit en tuff säsong att vara supporter till – och till och med medlem i -- Trelleborgs FF.

Allt ordnade sig till slut med möda och marginaler. TFF spelar kvar i fotbollens Superetta.

Jag har sett ungefär hälften av seriematcherna. De halvlekar som varit bra har varit få. Det är sällan man suttit i tv-fåtöljen och varit lugn och njutit av ett tryggt och bra spel.

Staben kring laget kan naturligtvis så mycket mer fotboll än jag, men på avstånd verkade årets TFF ha en spelidé som inte fungerade. Eller så hade man inte de spelartyper som kunde omsätta idén till en effektiv fotboll.

Jag blev aldrig riktigt klok på vad TFF ville. Att man skulle hamna i den region man gjorde, syntes ganska tidigt. Detta sagt utan att vara efterklok.

***

TFF har under många år haft framgångsrika ungdomslag i de riksomfattande serierna. Jag är fullt medveten om att ha bra lag i U 21, U 19 och U 17 inte är detsamma som att det garanterar att man får fram konkurrensdugliga spelare till en trupp med kvalitet för Superettan. Men har utfallet i TFF:s fall inte varit väl klent?

I den trupp som TFF presenterar på sin hemsida var det bara Haris Brkic som har TFF som moderklubb. I ursprungstruppen fanns också Jacob Christensen, men som under året lånades ut till division 2-laget IFK Malmö. Och där blev han inte ens ordinarie men visade förvisso vid några inhopp att det finns talang. Jacob fick inte nytt kontrakt med TFF:

För en klubb med ett utfärdat ungdomsakademicertifikat  av Svensk Elitfotboll en verkar det i min värld som ett klent resultat att fostra så få spelare med kvalitet för att ingå i en 20-mannatrupp i Superettan.

Vari felet ligger har jag naturligtvis ingen aning om.

Det var bara en fundering i Juletid.

Samtidigt som jag hoppas på ett angenämare 2021 för oss TFF-supporters.

Jag slapp sitta på två stolar samtidig.

Men det var nära.

Jag är medlem i ett tiotal idrottsföreningar. Det är mitt sätt ge ett erkännande till en verksamhet jag har en känslomässig relation till eller som har en ideolog, som jag uppskattar.

Två av klubbarna är Trelleborgs FF och IFK Malmö. Tänk så nära att de hamnat i samma serie i fotboll, division 1. IFK från division 2, TFF från Superettan. Marginalerna räddade TFF i kvalet. Och mig från att sitta obekvämt på två stolar i de inbördes mötena.

***

Om det nu hade hänt hade det varit två ekonomiskt helt skilda fotbollsvärldar som mötts. Ett proffsigt TFF med klubbdirektör och ett utbyggt kansli, som sköter de dagliga sysslorna, och spelare med hyggliga kontrakt. Och inte minst fem årliga miljoner från investeringsbolaget Mellby Gård. Plus minst 126 sponsorer av olika dignitet och insats (Jag räknade på TFF:s hemsida.)

Mot detta ett IFK utan kansli och utan någon administrativ betald personal, en handfull sponsorer, en spelartrupp med minilöner (10 000 kronor/år) och där ideella krafter svarar för det mesta servicearbetet kring laget och matcher.

Det finns också en organisation för att samla in tomburkar för att fylla hålen i budgeten.

De ekonomiska skillnaderna i den svenska (och kanske än mer i den internationella) fotbollsvärlden är enorma.

De små på alla nivåer får allt svårare att göra sig gällande. Men glädjande nog kan de små med ojämna mellanrum sticka upp och glädja oss idrottsromantiker. Som i år i fotbollens Allsvenska, Mjällby och Varberg,

***

Med bra ekonomi kan man köpa sig utrymmen. På Stadionområdet i Malmö har det funnits 12 träningsplaner, mestadels för MFF och IFK, men även vintertid för övriga Malmöklubbar. Nya stadion tog fem i anspråk, MFF hyr två av dem för sin hybridplan (används den inte förvånansvärt lite?) och nu har MFF köpt och rustar upp en av konstgräsplanerna söder om Stadiongatan. För sina flick- och pojklag och sitt damlag i division 3 (nivå 5).

Kvar finns en nedsliten konstgräsplan och en gräsplan utan elljus. Utrymmen som även utnyttjas av storklubben.

Det är i denna miljö IFK Malmö, utan pengar, skall försöka etablera sig på division 1-nivå och samtidigt bygga upp en ungdomssektion för både flickor och pojkar. (Pojksidan har vuxit de senaste åren.)

IFK har funnits på området sedan 1958 och har nu stans näst bästa lag på herrsidan. Finns det någon klubb i landet på den här nivån som har sämre förutsättningar?

***

Som jag tidigare noterat: IFK Malmös situation är delvis självförvållad genom sin ryckighet i verksamheten.  Men Malmö stads politik att låta ekonomiskt starka Malmö FF bestämma villkoren på Stadionområdet gör inte tillvaron lättare.

***

Läste någonstans att Malmö FF:s damlag på kvällstid skall träna inne på Gamelstadions gräsplan, där också IFK:s herrar har tillträde en gång i veckan.

Vart skall friidrottarna ta vägen, visserligen färre med åren. Men ändå!

Heleneholm och Hästhagen är inte tillgängliga alla veckans dagar.

***

Återkommer med några funderingar kring Trelleborgs FF:s säsong.

Klockan 15.15 utses i Kanal 5 och D-play vinnarna i Allsvenskans Stora Pris 2020.

Vem som nu skall hitta tid till detta mellan fotbollens kvalmatcher och möten i Handbollsligan ocn inte minst damernas handbolls-EM.

Galor är inte min likör så jag kommer att ta del av resulaten via någon sajt.

För några dagar delgav på den här sidan mina val (vad de nu kan vara värda) i några kategorier. Här kommer de resterande, grundade på 104 matcher.

Årets mittfältare

Nominerade: Anders Christiansen, Malmö FF, Stefano Vecchia, Sirius. Fredrik Ulvestad, Djurgården.

Min 5-mannalista: 1) Anders Christiansen, 2) Yukia Sugita, Sirius, 3) Simon Olsson, Elfsborg, 4) Fredrik Ulvestad, 5) Sebastian Larsson, AIK,

Kommentar: Anders Christiansen är ett givet val. Lite märkligt kan tyckas att hans medverkan kan vara så betydelsefull för ett mästarlag med en så uttalad bredd. Japanen Sugita var kreatören i Sirius, när laget var som bäst. Simon Olsson tog, efter en viss stagnation, ett stort steg i sin utveckling och en av många anledningar till Elfsborgs silverplats. Ulvestad, en av få som hade en jämn säsong i Djurgården. Kraven är stora på Sebastian Larsson, hos många en hackkyckling, men han gör sällan en dålig insats.

Många ytterligare kandidater: IFK Göteborgs Alhassan Yisig, Häckens Daleho Irandust (lite ojämn), Veccchia, förstås, Erdala Rakip, MFF under en period, Mjällbys David Löfquist, Norrköpings Sead Haksabanovic, i alla fall under våren.

Årets forward

Nominerade: Jesper Karlsson, Elfsborg, Christoffer Nyman, Norrköping, Ola Toivonen, Malmö FF.

Min 5-mannalista: 1) Jesper Karlsson. 2) Christoffer Nyman, 3) Moses Ogbu, Mjällby, 4) Ola Toivonen, 5) Gustaf Ludwigson, Hammarby

Kommentar: Starkt av Elfsborg att hålla säsongen ut utan en dominerande Jesper Karlsson. Vinnare av skytteligan (många straffar förstå) Christoffer Nyman måste med (?). Alla var väl imponerade av Moses Ogbu säsongsavslutning. Toivonen, handen på hjärta, lite ojämn. I en fotbollsvärld där presspelet över hela planen värderas högt är Ludwigson ovärderlig för Hammarby.

 I tankarna Isaac Kiese Thelin, Malmö FF och Astrit Selmani, Varberg, men han får i stället min röst till Årets unge spelare-

Årets unge spelare

Nominerade: Anel Ahmedhodzic, Malmö FF. Isak Bergmann Johannesson, IFK Norrköping, Astrit Selmani, Varberg.

Min 5-mannalista: 1) Astrit Selmani, 2) Tim Rönning, Elfsborg, 3) Joseph Okumu, Elfsborg, 4) Anel Ahmedhodzic, 5) Eric Kahl, AIK.

Kommentar: Spelaren skall vara född senast 1997 och får inte före 2020 ha spelat 15 allsvenska matcher-

Selmanis nationella genombrott är inget annat än en sensation. 21-årige Rönnings jämna målvaktsspel var imponerande och i min rankning av försvarsspelare placerade jag (med motivering) Okumu före Anel Ahmedhodzic, så även nu. Eric Kahl var den enda i AIK:s unga försommarsatsning som höll hela spelåret och utvecklades ständigt.

Islänningen Bergmann Johannesson försvann i takt med lagets dalande form.

Det finns många andra kandidater: AIK:s Paulos Abraham, Hammarbys Aimar Sher, Häckens Patrik Wålemark, Norrköpings Pontus Almqvist

Allsvenskans stora pris – Årets MVP

Nominerade:  Anders Christiansen, Astrit Selmani, Jesper Karlsson.

Min 5-mannalista: 1) Anders Christiansen, 2) Martin Olsson, Helsingborg, 3) Pjotr Johansson, Kalmar, 4) David Löfquist, 5) Nordin Gerzic, Örebo.

Kommentar: Anders Christiansen roll i MFF oomtvistad. Men lagets viktigaste spelare är i min fotbollsvärld den som står för hög lagmoral, kontinuitet och bidrar med energi till hela laget. De flesta lag har en sådan spelare. Ett svårt val. För min del blev det som ovan..

¨

Den 13 december är det utdelning av utmärkelsen Allsvenskans Stora Pris 2020.

De tre finalisterna är uttagna av en jury av 64 personer från hela Sverige, tränare och lagkaptener samt företrädare för massmedia. Har med glädje noterat att i årets jury nu också finns representanter från de landsortstidningar som har lag i Allsvenskan. En positiv förändring. Att jobba i stort mediahus innebär par automatik inte kunskap.

***

Vem är jag att ifrågasätta 64 experter? Men jag reagerade kraftigt när jag såg att Marcus Lantz, Mjällbys succétränare, inte finns med bland de tre finalisterna som Årets tränare. Jag har alltid hävdat att man just i tränarmotiveringen måste ta hänsyn till spelarmaterialet. Att alltid ta med mästartränaren är att göra det lätt för sig. De har oftast, som detta speciella år, de bästa förutsättningarna med breda trupper

***

Årets tränare

Nominerade: Jon Dahl Tomasson, MFF, Jimmy Thelin, Elfsborg, Henrik Rydström, Sirius.

Min 5-mannalista: 1) Marcus Lantz, Mjällby, 2) Jimmy Thelin, Elfsborg, 3) Joakim Persson, Varberg, 4) Henrik Rydström, Sirius, 5) Axel Kjäll, Örebro SK.

Kommentar: Mjällby, Elfsborg och Varberg överraskade och höll säsongen ut. Det gjorde inte Sirius, där dock Rydströms spelidé gladde. Kjäll utvecklar ÖSK.

Årets målvakt

Nominerade: Oscar Jansson, Örebro, Aly Keita, Östersund, Tim Rönning, Elfsborg.

Min 5-mannalista: 1) Tim Rönning,  2) Oscar Jansson 3) Pontus Dahlberg, Häcken, 4) Johan Dahlin, Malmö FF, 5) Aly Keita, Östersund.

Kommentar: Dahlberg och Dahlin är inte aktuella för det officiella priset eftersom de inte spelat 15 matcher.

Årets back

Nominerade:  Anel Ahmedhodzic, Malmö FF, Rasmus Lauritsen, IFK Norrköping, Johan Larsson. Elfsborg.

Min 5-mannalista: 1) Johan Larsson, 2) Rasmus Lauritsen, 3) Joseph Okumu, Elfsborg, 4) Godswill Ekpolo, Häcken, 5) Per Karlsson, AIK.

Kommentar: Oerhört många kandidater, fyra spelare/lag, 16 lag, cirka 64 spelare, mot tio, tolv målvakter och en handfull målvakter.

Konkurrerar gör Carl Johansson, Falkenberg, Pjotr Johansson, Kalmar, det finns fler och så naturligtvis Anel Ahmedhodzic, en stor talang, tveklöst. Men, handen på hjärtat, har det inte mitt i briljansen varit alltför många individuella misstag som resulterat i baklängesmål? I medias betygssättning (vilken tilltro man nu skall ha till dessa) finns faktiskt många ettor. Precis som för en målvakt är minimeringen av misstagen det viktigaste när säsongsfacit skall sättas.

Johan Larssons återkomst gav Elfsborg ökad styrka åt båda hållen. Precis som Lauritsens flytt gav samma negativa effekter för Norrköping.

Speeden och kraften hos Okumu och Ekpolo har imponerat.

AIK:s fina avslutning tillskrevs de erfarna nyförvärven med det var Per Karlsson som gav stabiliteten.

***

Återkommer med de andra nomineringarna.

Allsvenskan är slut.

Som alltid ett visst tomrum. Men avbrottet ger tid till andra intressen. Det finns mycket annat att ägna tid åt.

Nio poängs försprång skoja man inte bort. Malmö FF var bäst denna underliga pandemisäsong. När man tar del av alla sammanfattningar, där superlativerna haglar, får man intrycket att MFF krossat (eller kört över, välj själv!) allt och alla. Jag är fullt medveten om att det är summan av 30 matcher som ger en (oftast) rättvis tabell. Om man vill kan man också analysera en tabell. Som att exempelvis granska de inbördes mötena mellan topp-åtta-lagen.

Den ser ut så här:

Malmö FF                          14   5   6   3 23—17       21

Häcken                             14   5   5   4 22—16       20

Elfsborg                            14   4   8   2 22—21       20

Örebro                              14   6   2   6 19—25       20

Mjällby                              14   5   4   5 21—27      19

Hammarby                         14   5   3   5 21--23       18

Djurgården                        14   5   2   7 19—19       17

Norrköping                      14   4   4   6 18—18       16

Den här tabellen visar att MFF:s stora differens berodde på att laget klarade av lagen från den nedre halvan bättre än sina konkurrenter. MFF:s bredare trupp avgjorde. Det var bara Varberg, fem poäng, och AIK, fyra. som luggade mästarna på poäng förutom de sju ovanstående.

***

Topp-åtta-tabellen visar också att de som menar, att årets Allsvenska år sämre än på många år och bygger sin slutsats på avståndet mellan MFF och resten, är lite fel ute. Klasskillnaden mellan de främsta lagen är inte så stor. Det visar minitabellen.

Mjällbys placering även i denna tabell är minst sagt imponerande.

Sen är det kanske dags att ändra på påståendet att Häcken ofta viker ner sig mot topplagen. Det gjorde man inte i år.

***

Jag trodde att debatten naturgräs/konstgräs efter så många år var slut i Sverige. Men så är det inte i Malmö. Att sex av de åtta topplagen har konstgräs på sin hemmaarena, kan ju faktiskt bero på att alltfler allsvenska spelare är uppvuxna med konstgräs och därmed också allmänt sett blir bättre spelare.

***

En krönikör menade att Elfsborgs och Häckens Europaspelsplatser ”kändes så där” med tanke på klubbarnas insatser i dessa sammanhang tidigare. Det var länge sedan Elfsborg spelade i Europa.  Och när Häcken deltog 2018 och 2019 stötte man i sin första match på Leipzig respektive AZ Alkmaar.

Det är en klass på motstånd som Malmö FF inte varit i närheten av i sina premiäromgångar.

Och hur länge skall MFF-tränaren Jon Dahl Tomasson och hovpoeterna påminna om vilken fantastisk otur Malmö hade, när man i Europa League lottades mot spanska Granada?

Fru Fortuna och marginalerna kan inte alltid vara med Malmö FF.

***

Dagens citat, inte hämtat från en (offentlig) supportertidning:

Måtte inte MFF tappa 27 mål inför nästa säsong…

(Detta apropå att klubben kan förlora sina främsta målskyttar Isaac Kiese Thelin och Anders Christiansen.)

Pandemiallsvenskan är en omgång från slut.

Har sett 103 matcher, inte alla i 90 minuter, men de flesta.

i morgon blir det den 104:de. Förmodligen Kalmar—Häcken. Ett litet dilemma. Vill nämligen att båda skall, om inte vinna, så behålla sin topposition (Häcken) eller som för Kalmar få chansen att återigen kvala.

Är man så nördig att man ser över 100 allsvenska matcher skaffar man sig (jag i alla fall) favoriter i de olika lagen. Inte alltid den bäste, kanske hellre någon, vars personlighet och agerande tilltalar mig.

Om du är intresserad kan du tal del av min lista, baserad på att jag sett några lag upp mot 25 gånger, andra bara tre, fyra.

Håll till goda!

Malmö FF

Eric Larsson, den ende i laget (med viss liten överdrift) som inte med gester ord protesterar mot vareviga domslut, även de solklara, som går MFF emot.

IF Elfsborg

Johan Larsson, den återvändare i år, som betytt mest för sitt lag, både spelmässigt och psykologiskt och som i tv-intervjuerna alltid har ett smittande leende.

BK Häcken

Godswill Ekopolos arbetskapacitet och kraft är imponerande med kvaliteter både offensivt och defensivt samtidigt som han visar respekt för domarna.

IFK Norrköping

Simon Thern, ingen av sina bättre säsonger men hans frispråkighet är en krydda i den svenska elitfotbollen.

Djurgårdens IF

Haris Radetinac en lagspelare med hög moral som klarar av sina roller i olika positioner med stor framgång.

Mjällby AIF

David Löfquist, succé för laget och även för honom. Han har verkligen visat hög allsvensk klass som spelare och med ledaregenskaperna.

Hammarby IF

Gustav Ludwigson, vilken allsvensk debutsäsong med en aldrig sinande energi som gör honom till seriens jobbigaste forward att möta.

Örebro SK

Nordin Gerzic är säsong efter säsong en av lagets bästa och viktigaste spelare och en av dem som betyder mest för sitt lag.

AIK

Eric Kahl är Allsvenskans bäste 19-åring som imponerar med snabbhet och teknik och spelar utan respekt mot etablerade allsvenska spelare.

IK Sirius

Yukiya Sugita måste man bara imponeras av, snabb, teknisk och en imponerande arbetskapacitet. Har någon sett honom protestera mot ett domslut, japansk uppfostran?

Varbergs Bois

Joakim Persson. tränaren, lättaste valet, främst på grund av lagets prestation och sättet att coacha det men även på grund av han tillför debatten nya infallsvinklar.

Östersunds SK

Aly Keita, målvakten, trotjänaren, vars hela attityd i med- som motgång inger harmoni.

IFK Göteborg

Pontus Wernbloom, ett måhända kontroversiellt val, ”hatad” av alla motståndare, älskad av alla Blåvita men uppriktigheten att leende erkänna sina tillkortakommande imponerar.

Kalmar FF

Piotr Johansson, okej, kanske subjektiv (han är en Skurupspåg) men både före och efter sin skada har han varit en av lagets bästa med en pådrivande roll, varhelst han behövts.

Falkenbergs FF

Carl Johansson, innerbacken, som under hela säsongen varit en av lagets främsta, ja, hela Allsvenskans, spelare i sin positon-

Helsingborgs IF

Martin Olsson har visat en härlig attityd i lagets prekära situation och visat sig professionell i alla hänseenden.