De flesta är väl överens om att övergångssummorna i den internationella herrfotbollen är groteska.

Läser ständigt och jämnt att Malmö FF:s lovande – detta epitet står jag för – innerback Anel Ahmedhodciz värderas till 80 miljoner och jag har till och med sett uppgifter på 100. Detta bara i övergångssumma till MFF. Sen tillkommer en inte oäven sign-on-bonus till Anel själv och en väl tilltagen personlig årslön.

Jag upprepar: Anel Ahmedhodciz är lovande men med så uppenbara brister att jag har svårt att se att han är konkurrensduglig på en hög internationell nivå. Har storklubbarna ute i Europa det så gott ställt att man investerar över 100 miljoner på en internationellt oprövad spelare?

Jag tycker att Anel Ahmedhodciz under 2020 fick oförtjänt bra slutbetyg för sina insatser. Det fanns många individuella misstag som gav mål, eller i alla fall farligheter, för motståndarna. Det kändes som om han skulle hyllas för att fotbollsjournalisterna från början bestämt sig för att Anel Ahmedhodciz var bra.

I mina ögon var han vid gårdagsförlusten, 0—1 mot Gais, verkligen dålig. Han uppträdde vid ett flertal tillfällen som en vilsen höna och hans passivitet vid baklängesmålet måste ha upprört även de mest inbitna MFF-anhängarna.

Risken är uppenbar att verkligheten hinner i fatt Anel Ahmedhodciz. Det är ett stort steg från en bra debutsäsong i Allsvenskan till spel i någon av toppligorna i Europa. En idrottsutövares utveckling sker oftast platåvis. Jag har aldrig träffat Anel Ahmedhodciz men några av hans uttalanden och hans attityd på plan tyder på att han inte i år är mentalt mogen att ta nästa steg i karriären, inte det stora han och hans omgivning hoppas på.

Men money talks. Samtidigt som det uppenbart finns medel att investera i osäkra spelarköp i storklubbarna.

I helgen börjar tävlingssäsongen i fotboll.

Ja, för de 32 herrlag som finns kvar i Svenska cupen, som i det här skedet är seriespel med fyra lag per grupp.

Det har varit en strulig försäsong för många klubbar. Coronan har ställt till det. Men även många (ovanligt många?) skador har gjort att det blivit svårt att hitta rätt i den uppställning som skall vara grunden för en lyckad säsong. Jag tänker inte på Malmö FF:s självvalda policy att testa in i det sista.

Men de många skadorna, många på nyckelspelare, har de inte sin bakgrund i 2020 års komprimerade säsong med spel en bit in i december? Hårt belastade kroppar fick en vila på bara cirka en månad innan det var dags för en kort grundträningsperiod och sen träningsmatcher strax därpå.

Idrottare av alla kategorier är i behöv av viloperioder och periodisering av träningsdoserna. Svenska elitfotbollsspelare är inte vana vid ett så kort tävlingsuppehåll som det här. De har inte fått den vila och den ”långa, tråkiga” försäsong de vant sig vid.

Jag tror att de många skadorna har sina förklaringar i för kort vila och för hård belastning. Elitfotbollen är inte redo för en tävlingssäsong.

Covid 19 präglade fotbollsåret 2020 och risken är uppenbar att det blir så även 2021.

Det sägs att svensk fotboll har haft världens längsta försäsong.

Numera har den svenska elitfotbollen den kortaste.

Inget av dessa påståendena är förstås bevisade. De är ”sånt man säger”.

Men i nästa vecka sätter tävlingsåret i gång för 32 av de bästa lagen. Svenska cupens gruppspel inleds. Det gör lagen med en dryg månads träning och fyra, fem träningsmatcher. Naturligtvis är det inte fråga om toppform i mitten av februari men väl form att klara ett i många fall kapabelt motstånd för de allsvenska topplagen.

Under vinterns matcher har tränarna testat nyförvärv och talanger från egna akademien och gett dem bra med speltid. Givetvis sympatiskt och rätt. Men hur har det blivit med samspeltheten? Malmö FF:s Jon Dahl Tomasson menar att den inte är nödvändig, de intentioner man arbetar med under de många träningspassen skall sitta även utan matcher tillsammans. Likväl förklarar han ett av de många (sex på tre matcher) baklängesmålen med brist på kommunikation (och då inte den verbala).

När MFF den 21 februari tar emot Västerås SK gör man det med att lag där de elva startspelarna inte spelat tillsammans en enda hel match. Och där de alla bara har en enda 90-minutesmatch i benen.

I min enkla värld ett märkligt upplägg inför ett viktigt tävlingsmöte.

Vi talar om professionell idrott.

***

Jag har sett alla tre träningsmatcherna (2—2 både mot division 1-nykomlingen IFK Malmö och ett Kalmar FF utan några av sina främsta och mycket juniorbetonat samt 0—2 mot seriekollegan Mjällby).

Omdömena från Malmömedia har varierat. Anfallsspelet mot Kalmar (två mål av Marcus Antonsson) fick lovord, kritiserades efter matchen mot Mjällby.

Det stora problemet har dock varit defensiven, sex mål i egen bur mot mediokert motstånd i två av matcherna inger inget förtroende.

Anel Ahmedhodzic har saknats.

Är Jon Dahl Tomasson lika säker som han vill påstå?

Det är inneväder dessa dagar.

Och dessutom vill myndigheterna att man i görligaste mån skall isolera sig. Lydig är man och lite frusen också. Så med gott samvete och inne i stugvärmen blev det en hel del sporttittande i tv-fåtöljen.

Några korta intryck med Malmövinkel kan kanske vara på sin plats.

***

Träningsmatcherna i fotboll är i gång. Såg naturligtvis Kalmar FF mot Malmö FF, 2—2. Såg och såg, förresten. Snöyran gjorde i vissa stunder det intill omöjligt att exakt se vad som hände samtidigt som underlaget inte gav spelarna rättvisa.

Bevakarna från Malmömedia var dock snabba att jämföra och verbalt sätta betyg på MFF-spelarna i de två lagen. (MFF hade två olika lagen i matchen som spelades i 2x60 minuter.). Den individuella kvaliteten i de båda uppställningarna varierade kraftigt och det präglade givetvis de enskilda insatserna.

Det var en träningsmatch med betoning på träning. Och ingen i Malmömedia nämnde med ett ord att Kalmar med nye, intressante tränaren Henrik Rydström till och med lät pojklagsspelare pröva sin talang mot svenska mästarna. Och ingen skrev att KFF kom utan fem av sina främsta spelare av dem som är kvar från 2020 års trupp. Om vilken kvalitet det fanns i MFF-motståndet intresserade inte Malmös journalister. Men kanske deras läsare, några i alla fall? Och det är ju de som betalar deras löner.

I Kalmar FF spelade för övrigt unge Elias Olsson från Husie IF innerback under 60 minuter.

***

Såg också HK Malmös 19—13 förvandlas till 27—32 mot Guif. Kollaps kallades det. Stian Tönnesen, tränaren, och hans assistent Konrad Rasmussen kan självfallet så oändligt mycket mer handboll än jag och vet statusen för dagen på spelarna. Jag har sett de flesta av HK:s matcher under många år och med denna bakgrund vågar jag ställa frågan: Varför plockade man inte in Tim Hilding i rollen som speldirigent? Det var inte länge sedan han var den tongivande i den rollen, när HK vände en hotande förlust mot Redbergslid.

Vågar man vara så drastisk att påstå att det var dålig coachning som inte gav Malmö chansen in på slutet?

***

Jag tittade också på sista perioden Malmö Redhawks—Brynäs, 0—3. Min kunskap om hockeyns innersta finesser är obefintliga. För säkerhets skull vill jag betona att jag inte sett alla SHL:s lag och i stort endast en och annan av Malmös perioder (och Rögles) men dristar mig att fråga: Litar inte Redhawks alltför mycket på att pucken skall studsa rätt framför motståndarkassen? Och på målvakten Oscar Alsenfeldt?

Visst är det något primitivt över Redhawks?

Svensk damfotboll är skör.

Så kan man tolka det med några exempel från de senaste säsongerna. 2019 föll LB 07 från Malmö och Kungsbacka ur Allsvenskan. 2020 hade de båda klubbarna inget seriespelande seniorlag. Årsskiftets alla turer kring Kopparbergs/Göteborg visar också på en instabil grund.

”Mitt” Skurups AIF har ena säsongen ett division 1-lag, säsongen efter inget lag alls. Det finns ytterligare exempel på liknande fall.

***

Jag tycker det var bra att BK Häcken räddade damelitfotbollen i Göteborg, Som jag skrivit tidigare: Malmö FF borde räddat det som LB 07 byggt upp. Visst hörs det idealistiskt och fint att man vill bygga från grunden. Och visst MFF fick börja från den sjätte och sista nivån men med ett lag med det övervägande antalet spelare från ett topplag från division 1, Dösjöbro. Moraliskt – om det nu finns någon moral i dessa sammanhang – hade det i min värld varit mer hedervärt att rädda LB 07 och inte brandskattat Dösjöbro. Inte minst hade elitfotbollen i Skåne haft ytterligare två lag.

***

Den nystartade flicksektion i MFF vann två serier, den högsta F 15 i Skåne och en B-serie för F 14. Det är naturligtvis med tjejer med erfarenhet från andra föreningar. Nybörjare vinner aldrig en serie på denna nivå.

Numerärt var dock, glädjande nog, antal lag i närområdet inte färre i dessa åldersklasser än de senaste åren. Det är många som befarat detta när MFF värvar de bästa.

Skall bli intressant att följa utvecklingen.

***

416 för 35 mot blev röstsiffrorna vid Häckens extra årsmöte.

En av Aftonbladets profilerade krönikörer, Kristoffer Bergström, skrev att siffrorna var: Nästan belarusiska.

Jag blev förbannad när jag såg det. Han menade alltså att det kunde varit valfusk. Även om han lindar in sina tankar.

Av en anledning har jag mycket kännedom om hur BK Häcken informerat sina medlemmar och gett dem hjälp att skaffa information och få sina frågor besvarade. Klubbens handläggning har varit föredömlig.

Kristoffer Bergström har intervjuat några huvudpersoner i supporterklubben Getingarna, som var tveksamma till övertagandet till den allsvenska platsen. Det är väl i sin ordning att ifrågasätta.

Ibland får man dock uppfattningen att det är högljudda supportersamlingar som är talesmän för klubben. Det är medlemmarna. Vill supporterna få sina åsikter framförda får man naturligtvis bli medlemmar i huvudföreningen.

Antingen var uttalandena från ledingen i Getingarna inte förankrade i de djupa leden eller så är supporterna inte medlemmar i BK Häcken.

Vad vet jag?

***

En av Sydsvenskans sportkrönikörer, dom är många nu, har kommenterat händelseutvecklingen i Göteborg. Han är nöjd med att

Göteborg finns med inom damelitfotbollen och menar att Häcken blir den första etablerade herrklubb som även satsar på damerna. Han skriver: Jag räknar faktiskt inte Stockholmslagens satsningar som särskilt seriösa och medvetna.

Hur kan man sitta ett 60-tal mil från Stockholm och klassa ner tre storklubbar.

Vad är satsning? Är det att värva in närmare tio duktiga spelare från utlandet och sen dessutom ytterligare förstärka med många några av de främsta från sina seriekonkurrenter?

Storstockholm är ett starkt fäste för damfotboll, tre lag i högsta serien, tre på nivån under och ett tiotal på plattform 3.

Såg häromdagen att just i Stockholm ökar intresset stort för damfotbollen, även på seniornivå. Vad skönt det då är att det finns ett antal elitföreningar i området som kan ta hand och utveckla talangerna.

Jag menar att svensk damfotboll har mer nytta av tre allsvenska lag i Stockholm än av ett FC Rosengård i Malmö.

Vad Malmö FF:s återentré betyder får vi se om fem år.

,

Det har varit mycket handboll den senaste tiden.

Samtidigt snurrar fotbollens värvningskarusell kanske snabbare än någon gång tidigare. E¤ dagen är en spelare på väg bort, dagen därpå är hen kvar och är en nyckelspelare i laget.

Jag hänger inte med. Vem gör det?

***

Kring nyår redovisade Svensk Elitfotboll (SEF) resultatet av sin klassificering av de 32 medlemsföreningars akademier. Det är ett finare namn för ungdomssektionen. Och alla är så glada och stolta över sin verksamhet. Men i det allmänna snacket om hur man skall förstärka sin A-trupp pratas det inte speciellt ofta om att plocka upp akademitalanger dit. Och gör man det, blir det genast en diskussion om utlåning.

Litar man inte på sina akademier? Eller är de inte tillräckligt bra för att leverera spelare med kvalitet för den nivå klubben befinner sig?

Jag vet inte, bara undrar.

Fenomenet finns både i de allsvenska klubbarna och de i Superettan.

***

SEF:s certifiering har jag alltid varit kritisk till. Det finns många erinringar att göra. Jag skall inte trötta ut. Men att 2020 års etta Malmö FF (vanligtvis svåraste konkurrenten Brommapojkarna spelade 2020 i division 1 och tillhörde därför inte SEF) fortfarande får poäng för Zlatan Ibrahimovic känns ju i min värld något underligt.  Det är 20 år sedan han tillhörde MFF. Märkligt är också att en spelare med en knapp säsong i storklubben som 14-åring och sen får den inte ovanliga utvecklingen att bli riktigt bra i 20-årsåldern med spel i Superettan. Men de är MFF som får tillräkna sig certifieringspoäng. Och killen får hela liver dras med epitetet MFF-talang eller MFF-fostrad.

Nej, SEF lägg ner denna klassificeringstävling! Lägg resurserna på besök hos medlemmarna och hjälp dem med att förbättra verksamheten. Ingen är betjänt av denna rangordning.

***

Malmö FF har en framgångsrik akademi. Det är det inget att snacka om. Samtidigt är klubben priviligierad i Malmö utan elitkonkurrens och med full kontroll på idrottsgrundskolan och idrottsgymnasiet.

Detta ger till följd att de flesta av klubbens juniorer och pojklagsspelare måste finna andra föreningar om de vill fortsätta spela fotboll efter studierna. Och ofta innan de avslutat grundskola eller tagit studenten. Alla platsar inte i en smal ungdomsorganisation med ett lag/åldersklass.

***

Men en gång inne i ett MFF-omklädningsrum och du är MFF-fostrad. Om så bara för ett halvår.  Det irriterar mig och jag är inte ensam. Jag har ingång i de fotbollsrelaterade Malmöskolorna och där är man också inte helt nöjda med att beskriva alla spelarna som MFF-fostrade,

I dag var det dags igen.  Erik Anderssons flytt från Trelleborgs FF fick rubriken: Förre MFF-talangen klar för Sundsvall.

Erik spelade i pojk- och junioråldern i Wormo och Landskrona Bois, hade sen några säsonger i MFF med en enda tävlingsmatch, en i Svenska cupen.  Resten av karriären har skett i TFF.

Och vid fredagens träningsmöte MFF—IFK 2—2 var många snabba med att informera om vilka IFK-spelare som hade MFF-bakgrund.

Visst är Malmö FF en fotbollsgigant i regionen.

Men en mera nyanserad beskrivning hade varit mera trovärdig.

34 herrlag, 12 damlag.

Det är så många fotbollslag (A-lag) det finns totalt i de fem sydostskånska kommunerna, Skurup, Sjöbo, Ystad, Tomelilla och Simrishamn. Vid årsskiftet 2018/19 bodde cirka 100 000 personer i regionen.

Uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan fick jag ett stort intresse för idrotten, inte minst för fotbollen, i de här kommunerna. Mitt hjärtats klubb, Skurups AIF, hade sina kontakter österut. Fotbollen har aldrig elitmässigt varit stor här. På herrsidan har IFK Ystad sex säsonger i näst högsta divisionen, Tomelilla IF en. På nivå 3 har IFK Simrishamn, Skillinge IF, Ystads IF, Sjöbo IF, Brösarps IF, och Rydsgårds AIF spelat, oftast i kortvariga sejourer. I höstas tog Österlens FF steget upp till division 1, det är nu steg 3 i seriepyramiden.

***

När den högsta damserien var uppdelad i en massa regiongrupper spelade Hammenhögs IF och SoGK Charlo vardera fyra säsonger i en sydlig division 1-grupp. Hammenhög spelar numera på nivå 3.

***

Det är ingen stark fotbollsregion. Ystad har tappat mark i ett längre tidsperspektiv. En orsak är att handbollen blivit en åren-runt-sport. Bolltalangerna koncentrerar sig handboll.

***

Det är med andra ord ingen historisk stark fotbollsregion. Och framtiden ser inte ljus ut. I alla fall inte man ser på rekryteringen i de åldersgrupper, J (17—19), !6, 15, 14 och 13, som Skåneboll redovisar i sitt tabellnummer.

Skurup, 16 000 innevånare, 4 herrklubbar, 2 damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P16 ett (gemensamt lag), P 14 ett (gemensamt lag), P 13 två.

Flickor: F 13 ett.

Sjöbo, 20 000 innevånare, 6 herrklubbar, 2 damklubbar

Pojkar: P 15 ett,  P 14 två, P 13 fyta (ett gemensamt).

Flickor: F 14 ett, F 13 ett.

Tomelilla, 14 000 innevånare, 8 herrklubbar, 3 damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P 14 ett. P 13 två.

Flickor: F 16 ett, F 15 ett, F 14 två (Tre av dessa från Spjutstorps IF!).

Simrishamn, 19 000 innevånare, 11 herrklubbar, 5 damklubbar

Pojkar: P 15 två, P 14 ett, P 13 två.

Flickor: F 15 två (1 gemensamt), F 14 två (båda gemensamt), F 13 två.

Ystad, 31 000 innevånare, 9 herrklubbar, fem damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P 16 två, P 15 två, P 14 fyra, P 13 fyra.

Flickor: F 16 två, F 13 tre.

Ystads IF är den enda klubb i hela regionen som har en gedigen ungdomsavdelning med herrjuniorlag och med lag, totalt sju, i alla övriga årgångar för pojkar. YIF har också två 13-årsflicklag.

(Gemensamt innebär att två eller flera klubbar har ett gemensamt lag.)

***

Den här helt ovetenskapliga undersökning visar att fotbollens ställning försvagas. Framtiden kommer att bli besvärlig för småorternas lag. Samtidigt som antalet spelare från ungdomsleden blir mindre, minskar antalet boende i byarna.

Siffrorna visar också på hur fotbollen tappar upp i åldrarna. Tre juniorlag i ett område med 100 000 innevånare är en oroande siffra. Liksom att det 2020 bara fanns två klubbar (YIF hade två lag) 16-årslag.

Den samlade idrotten vill, och där har fotbollen, i alla fall i grunden, samma uppfattning: Man skall förlänga den ålder som ungdomarna är med i idrottsrörelsen. Fotbollen i sydost har misslyckats.

***

I tre av kommunerna, Simrishamn, Ystad och Skurup, har Malmö FF ungdomsakademier på tre högstadieskolor. Var spelar eleverna matcher? Ta Skurup som exempel! Huvudortens Skurups AIF hade inte ett enda pojklag, Janstorps AIF två P 13-lag och Skivarps GIF och Rydsgårds AIF måste slå sig samman för att få ihop ett 14-årslag.

Några spelar kanske för MFF, men numera idkar storklubben ingen breddverksamhet utan seriespelar med endast ett lag per åldersgrupp.

Vart tar spelarna vägen?

***

Det är många frågor en studie av 2020 års serietabeller ställer.

Även om just en pandemisäsong kanske inte ger en fullständig rättvisa.

Det har varit en tuff säsong att vara supporter till – och till och med medlem i -- Trelleborgs FF.

Allt ordnade sig till slut med möda och marginaler. TFF spelar kvar i fotbollens Superetta.

Jag har sett ungefär hälften av seriematcherna. De halvlekar som varit bra har varit få. Det är sällan man suttit i tv-fåtöljen och varit lugn och njutit av ett tryggt och bra spel.

Staben kring laget kan naturligtvis så mycket mer fotboll än jag, men på avstånd verkade årets TFF ha en spelidé som inte fungerade. Eller så hade man inte de spelartyper som kunde omsätta idén till en effektiv fotboll.

Jag blev aldrig riktigt klok på vad TFF ville. Att man skulle hamna i den region man gjorde, syntes ganska tidigt. Detta sagt utan att vara efterklok.

***

TFF har under många år haft framgångsrika ungdomslag i de riksomfattande serierna. Jag är fullt medveten om att ha bra lag i U 21, U 19 och U 17 inte är detsamma som att det garanterar att man får fram konkurrensdugliga spelare till en trupp med kvalitet för Superettan. Men har utfallet i TFF:s fall inte varit väl klent?

I den trupp som TFF presenterar på sin hemsida var det bara Haris Brkic som har TFF som moderklubb. I ursprungstruppen fanns också Jacob Christensen, men som under året lånades ut till division 2-laget IFK Malmö. Och där blev han inte ens ordinarie men visade förvisso vid några inhopp att det finns talang. Jacob fick inte nytt kontrakt med TFF:

För en klubb med ett utfärdat ungdomsakademicertifikat  av Svensk Elitfotboll en verkar det i min värld som ett klent resultat att fostra så få spelare med kvalitet för att ingå i en 20-mannatrupp i Superettan.

Vari felet ligger har jag naturligtvis ingen aning om.

Det var bara en fundering i Juletid.

Samtidigt som jag hoppas på ett angenämare 2021 för oss TFF-supporters.